STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 83

Ett fonogramarkiv fr folkmusik

en id som aldrig frverkligades
av Gunnar Ternhag
Inledning
I sin klassiska STM-artikel
1
om det folkmusikaliska insamlingsarbetet i Sverige lm-
nar Carl-Allan Moberg blygsamt utrymme t inspelningar. Av de 47 trycksidorna g-
nar han mindre n en enda t ljudande dokumentation resten av artikeln handlar
om det arbete som utfrts med notpapper och penna.
Mobergs styvmoderliga behandling av den nya dokumentationstekniken han
nmner inte ett enda samlarnamn r bde frklarlig och mrklig. Inspelning av folk-
musik i dokumentationssyfte slog igenom frhllandevis sent i Sverige, tminstone
hos de aktuella institutionerna. Mot den bakgrunden r det inte underligt att Moberg
nstan bara talar om radions systematiska upptagningar som inleddes ngra r fre ar-
tikelns tillkomst. I sin versikt talar Moberg visserligen om inspelningsapparaturens
enorma betydelse fr folkmusiksamlandet, men stannar vid det pstendet. I rttvi-
sans namn ska dock sgas att artikeln har ngra r p nacken den skrevs innan in-
spelningstekniken var samma vardagliga sjlvklarhet som den r i dag.
andra sidan publicerade Carl-Allan Moberg redan 1939 i samma tidskrift en ar-
tikel som helt och hllet bygger p inspelat folkmusikmaterial. Hans lika vlknda ar-
bete om Runbornas psalmsng utgr frn inspelningar som radion gjorde bland den
estlandssvenska befolkningen 1938. ven om han lngt fre mnga svenska kolleger
analyserade inspelat folkmusikmaterial gav han som sagt liten plats t inspelningar i
sin versikt.
Om Carl-Allan Moberg trots allt hade behandlat inspelningsepoken mera ingende,
hade han nd inte nmnt pionjren YngveLaurell (18821975). Efter att vistats i
Kina under perioden 19211947 var Laurell kring 1950 i praktiken bortglmd som
insamlare av svensk folkmusik. Laurells insats lg vid den tidpunkten p mer n trettio
rs avstnd och hans inspelningar var endast knda i en begrnsad krets. Inte frrn i
brjan av 1970-talet spreds knnedomen om Laurells svenska folkmusikinspelningar
p nytt.
2
Men det kunde faktiskt ha blivit en annan utveckling av Laurells tidiga ini-
tiativ. Den saken kommer att framg av denna artikel, vars syfte r att i korthet belysa
1. Moberg 1951.
84 Gunnar Ternhag STM 1993:1
Yngve Laurell inspelningsverksamhet och att diskutera vergngen frn skriftlig till
ljudande folkmusikdokumentation.
Frn uppteckning till inspelning
Vad r till att brja med vrdet av att uppmrksamma introduktionen av inspel-
ningen i folkmusikforskningens tjnst?
P ett allmnt plan r vergngen ett stycke forskningshistoria som det finns all an-
ledning att beskriva. Fregngarna, deras impulser, motiv och insatser, r viktiga att
frst, om vi vill studera vetenskapens frndringsskeden.
Mer specifikt utgr skiftet frn uppteckningar till inspelningar en del av vr moderna
teknikhistoria. I det ljuset kan vi se vergngen som ett exempel p teknikspridning.
En rad frgor dyker i s fall upp: Varifrn kom kunskapen om den nya tekniken? Vilka
tog den till sig? Hur lngt tid tog teknikskiftet och vilka krafter hll tillbaka respektive
pskyndade det?
3

Bitar av svar p detta frgebatteri terfinns p fljande sidor, dvs. om frgorna be-
grnsas till att glla frhllandena i Sverige. Det r annars knnetecknande att teknik
av det hr slaget snabbt sprids ver nationsgrnser. De forskare som tidigt tog fono-
grafen i bruk var internationellt orienterade. Genom korrespondens, lsning av fack-
tidskrifter och personliga mten med kolleger kunde ven dtidens forskare flja med
mnets utveckling. Spridningshastigheten dvs. tiden fr inspelningsmediets intro-
duktion var anmrkningsvrd och utgr ett bra mtt p forskarsamhllets tta gren-
verk. Dremot var fonograftekniken som sdan ingen oknd freteelse, nr forskarna
p allvar tog den i ansprk. Den var s dags p vg att bli utkonkurrerad av grammo-
fonen.
Men vilka konsekvenser fick teknikskiftet i synen p folkmusiken? Den frgan, som
har relevans fr svl forsknings- som teknikhistorien, r trots allt den mest intressanta
i sammanhanget.
Krnfrgan handlar som jag ser saken om hur tillgngen till inspelningsmediet
frndrade notbildens stllning som spegling av ett tidigare icke noterat ljudfrlopp.
Fre inspelningstekniken fanns blott och bart det sedvanliga notsystemet fr den som
2. 1972 gavs ett urval av Laurells inspelningar ut p en grammofonskiva (ldre svenska spel-
mn, Vol. 1, CBS 64918). Laurell var inte srskilt glad t utgvan som han aldrig tillfrga-
des om. Den vckte emellertid s stor uppmrksamhet att den tilldelas ett Grammis-pris
samma r. Kommentaren p konvolutet nmner med en mening att de unika inspelning-
arna gjorts av etnologen[!] Yngve Laurell, men talar desto mer mngordigt om bde
utgivaren Nationalfonoteket och fonografen som uppfinning!
3. Chew 1967 ger en bra versikt ver den tidiga inspelnings- och tergivningsteknikens
utveckling.
STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 85
ville bevara klingande musik hur pverkade det nya mediet de musikinriktade folk-
musikforskarnas (det fanns som bekant dem enbart gnade sig t vistexter) syn p not-
bilder?
Sanningen r att tillgngen till inspelningar paradoxalt nog bde frstrkte och fr-
svagade notbildens stllning. Utvecklingen gick inte spikrakt frn uppteckningar till
inspelningar, vilket man kanske borde ha vntat sig. Bda teknikerna levde lnge sida
vid sida. Det innebar att framstende utvare besktes omvxlande av upptecknare
och inspelare. Ett sdant fall, nmligen Hjort Anders Olssons, har jag sjlv beskrivit.
4
Till att brja med sg mnga inspelningstekniken som ett medel att stadkomma
allt noggrannare uppteckningar. Moberg skriver med emfas i den frstnmnda arti-
keln att utan den mnskliga insats som frvandlar det ljudande materialet till frst-
elig skrift ro skivsamlingarna dda och meningslsa.
5
Nr en musikalisk prestation
kunde avlyssnas om och om igen hemma vid skrivbordet, fanns goda mjligheter att
gra en mycket detaljerad avbildning.
Att notbilden verraskande lnge betraktades som folkmusiksamlandets slutpro-
dukt var inte enbart ett utslag av konservatism. Hos mnga samlare fanns ambitionen
att med uppteckningar tillfredsstlla tv gruppers behov: forskarnas och de utvande
musikernas. Uppteckningar kan med andra ord anvndas fr svl vetenskaplig analys
som praktiskt musicerande. Detta tillhr den seglivade upptecknartradition som be-
skrivs av bl.a. Tellef Kvifte.
6
En uppteckning av en inspelning, dvs. en transkription, visar en enda genomsjung-
ning eller -spelning. Detta r ngot annat n en uppteckning som gjorts framfr en
musiker eller sngare, vilket var den givna situationen fr de samlare som gav sig ut
med notpapper och penna. De ldre samlarnas notbilder utgr i regel sammanstll-
ningar av upprepade framfranden och kan drfr rymma inslag av den variation som
r s typisk fr all gehrstraderad musik.
7
Nr uppteckningar blev transkriptioner av
inspelningar, innebar de detaljrika notbilderna en skenbar vinst. Fr bde forskare och
utvande musiker minskade mjligheten att iaktta variationer, dvs. om inte dessa f-
rekom inom en enda genomsjungning/-spelning.
Tillgngen till inspelningar satte andra sidan det traditionella notsystemet som s-
dant ifrga. Behvdes verkligen noter, nr arkiven rymde ltttkomliga inspelningar?
Dg inte inspelningarna som sdana eller fanns det andra mjligheter att visuellt el-
ler verbalt terge den klingande musiken? Frgorna berr problematiken med de
4. Ternhag 1992, s. 206.
5. Moberg 1951, s. 52.
6. Kvifte 1985, s. 93 ff.
7. Jfr ibid., s. 99.
86 Gunnar Ternhag STM 1993:1
muntliga respektive skriftliga uttryckens stllning, vilka med Walter Ongs arbete som
grund f.n. diskuteras i flera mnen.
8
Finlandssvensken Otto Andersson tillhrde dem som insg att inspelningar har be-
stmda frdelar framfr uppteckningar. Redan 1909 ppekade han att inspelningar
noggrannt terger tonalitet och rytm som kan mtas med naturvetenskapliga metoder,
klangfenomen samt spel- och sngstt, fr vilka musikteorin tminstone icke fr
nrvarande ger ngra tillfrlitliga beskrivningar. Han menade vidare att fonografen
frmdde registrera de variationer som frekommer mellan stroferna i en och samma
genomsjungning av en visa.
9
Trots Anderssons starka argument kom det att drja inn-
an visor och spelmansltar regelmssigt dokumenterades i klingande form.
Av frklarliga skl anammades inspelningsmediet frhllandevis tidigt av dem som
arbetade med svrnoterad musik. I Norden stod jojksamlarna i frsta ledet, detta till-
sammans med dem som gnade sig t musik utanfr den vsterlndska sfren. De fr-
stod att inspelningar bevarade ljudfrlopp bttre n uppteckningar som aldrig kunde
ge rttvisa t den klingande musiken.
P kort tid kunde ljudande dokumentation ges en sjlvstndig stllning gentemot
uppteckningar som drmed inte lngre var sjlvklara slutprodukter. Redan von Horn-
bostel och hans kollega Otto Abraham utnyttjade naturvetenskapliga metoder med
bl.a. centmtningar fr att faststlla tonhjder.
10
Deras arbeten resulterade i kompli-
cerade tabeller som kanske inte alltid sger s mycket. Pongen r emellertid att de an-
vnde inspelningar fr att f fram ngot annat n traditionella notbilder.
En nordisk och inte srskilt uppmrksammad parallell r den finlndske filolo-
gen Eliel Lagercrantz jojkunderskningar frn 1920-talet.
11
Lagercrantz utgick frn
fonografupptagningar med jojk, anvnde en kymograf
12
som ritade upp ljudfrloppet
i form av kurva och kunde med sina mtningar bl.a. vederlgga Armas Launis pst-
enden om att jojkens skaltoner bestod av heltonsintervall.
8. Ong 1990.
9. Otto Andersson 1909, s. 96 f. Ngot liknande menar den danske inspelningspionjren
Hakon Grner-Nielsen i en brevdiskussion med Evald Tang Kristensen 1907: Ved
Omtalen av fejlagtig Sang tenker jeg ikke paa Smaafejl, det paa Grund ag let forklarlig
Nervsitet let indfinder sig under sangen ind i Fonografen; at ingen tager saadanne Fejl
for gode Varer herfor er der jo tillstrkkelig sgt bdet derved at vi altid har optaget flere
Vers (vore egne skriftlige Optegnelser efter den originale Sang bliver her naturligtvis af
Vigtighed som Kontrolmiddel) (Nielsen 1993, s. 88).
10. Se t.ex. von Hornbostels och Abrahams arbeten i antologin Abhandlungen zur vergleic-
henden Musikwissenschaft (1922). Dessa bda frfattare bygger i sin tur p metoder som
utvecklades av bl.a. Ellis (1922) och Gilman (1891).
11. Lagercrantz 1928.
12. Enligt Nordisk familjebok (1911) var kymografen ursprungligen en apparat...fr regist-
rering af blodtrycket i artrerna.
STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 87
De som arbetade med icke-vsterlndsk musik hade emellertid inte bara noterings-
problemet som en pdrivande faktor mot kad anvndning av inspelningar. De be-
hvde heller inte ta hnsyn till ngon krets av notkunniga utvare som vntade p att
ta del av nedtecknade musikstycken. Forskarvrldens krav var de enda som gllde.
Kunskap frn Berlin
Vstgten Yngve Laurell utbildade sig till etnograf och fick redan som studerande an-
stllning som e o amanuens p Naturhistoriska riksmuseets Etnografiska avdelning i
brjan av 1909. Laurells frsta uppgift var ordnande och uppstllande af samlingarne
i f.d. Hvalmuseet.
13
Avdelningen leddes av den driftige Carl Vilhelm Hartman som
ursprungligen var arkeolog. Hartman tog personligen kontakt med Psykologiska in-
stitutet vid Berlins universitet och dess framstende Phonogramm-archiv.
14
Vid arki-
vet verkade bl.a. den numera legendariske musikforskaren Erich M. von Hornbostel
(1877-1935). Arkivet innehll inspelningar frn hela vrlden och var den klart ledan-
de institutionen inom sitt flt.
15
Hartman ville att det egna museet skulle tillgna sig
inspelningstekniken. P samma gng nskade han frvrva ett urval fonografkopior
ur Berlinarkivets samlingar.
Ur ett inhemskt perspektiv mste Hartmans initiativ kallas insiktsfullt. Lngt fre
alla andra svenska museimn sg han till att infrliva fonografen i museets uppsttning
av hjlpmedel. Hartman insg dessutom fonografens bda mjligheter som inspel-
nings- och uppspelningsapparat. Den sistnmnda funktionen utnyttjades senare vid
s.k. Exotiska fonogram- och gramofonkonserter som hlls i Vetenskapsakademiens
tidigare byggnad p Wallingatan 2 i Stockholm.
16
Den folkmusikintresserade medarbetaren Yngve Laurell sndes mot slutet av 1909
till Berlin fr att lra sig tekniken, kpa en fonograf med tillhrande cylindrar samt
ordna med kopiebestllningen.
17
I rsberttelsen fr 1910 antecknar Hartman att
13. Kungl. Vetenskapsakademiens rsbok 1910, s. 197.
14. Korrespondens frn arkivet till Hartman finns bevarad i Folkens museums arkiv (
IIa:2).
15. Om Berlinuniversitetets Phonogramm-Archiv, se Reinhard 1963 och dr anfrd litteratur
(s. 10 f, not 14).
16. Exempel p program fr dessa konserter finns i Folkens museums/Etnografiskas arkiv.
Det kan nmnas att programmet blandade inspelningar frn Berlin-arkivet med inspel-
ningar ur egna samlingar. I det sistnmnda urvalet fanns inspelningar som hade gjorts av
Yngve Laurell (i Australien) och Karl Tirn (jojk).
17. Fr Bengt R. Jonsson (SVA BA 13171318) och Mrta Ramsten (SVA BA 15531554)
berttade Laurell i brjan p 1970-talet om hur han lrde sig fonograftekniken och hur
han kom att anvnda den i Australien och hemma i Sverige.
88 Gunnar Ternhag STM 1993:1
museet mottagit omkring 300 fonografrullar med sng- och musikstycken frn na-
turfolk jorden runt. Han kan ocks meddela frvrvet av en fonograf.
Meningen med Laurells resa till von Hornbostel i Berlin var inte bara att museet i
strsta allmnhet skulle ta hem kunskapen om inspelningsmediet. Den omedelbara
anledningen var att Laurell under en frestende resa till Australien tnkte dokumen-
tera musik hos kontinentens urinnevnare. Resan antrddes p sommaren 1910 och
varade i halvtannat r. Resultatet frn expeditionen blev omkring 2 000 freml och
dessutom fver 200 originalfotografier fver infdingar, bilder ur deras lif, danser och
ceremonier, etc samt vidare ett antal sng- och talnummer upptagna med fonograf.
18
Svitt knt var Laurell den frste som dokumenterade aboriginernas musik i klingande
form.
Tidiga inspelare i Norden
Innan Yngve Laurells fonografinspelningar av svensk folkmusik fr sin beskrivning,
kan det vara p sin plats att gra en hastig nordisk rundmlning av fregngarnas in-
satser detta fr att f en bttre bild av tiden och sammanhanget.
Frst i Norden med att anvnda fonograf vid dokumentation av folkmusik var tro-
ligen dansken Hjalmar Thuren som redan 1902 gjorde upptagningar p Frarna.
19
Hans intresse omfattade frmst de bermda frkvdena. 1907 spelade den ngot
yngre folkmusikforskaren Hakon Grner-Nielsen och storsamlaren Evald Tang Kris-
tensen in ett antal av den sistnmndes meddelare.
20
De flesta av dem var sngare.
Dessa upptagningar anses vara de frsta vetenskapliga folkmusikinspelningarna i det
egentliga Danmark. Svl Thurens som Grner-Nielsens expeditioner utgick frn
Dansk folkemindesamling i Kpenhamn.
1905 inkptes en fonograf till Finska litteratursllskapet i Helsingfors.
21
Att en re-
guljr institution skaffade sig tekniken innebar, liksom vid Dansk folkemindesamling,
att ljudande dokumentation snabbt hrde till vardagsbilden. Den som frst tog appa-
raten i bruk var Armas Launis som redan under sommaren 1905 gjorde upptagningar
av runosng och grtkvden i Karelen. Senare samma r reste den unge folkloristen
18. Skrivelse av den 5/5 1914 (Folkens museum, Yngve Laurells efterlmnade handlingar, F
VIIIe). 17 cylindrar frn Australienresan verlmnades p 1970-talet av Folkens museum/
Etnografiska till dvarande Nationalfonoteket vid Kungl. Biblioteket.
19. Avsnittet om tidiga fonografinspelningar i Danmark bygger p Koudal 1992, s. 10.
20. Nielsen 1993. Se ven Koudal 1993, s. 47 f.
21. Uppgifterna om tidiga fonografinspelningar vid Finska litteratursllskapet bygger p Asp-
lund 1981, s. 244. Jfr ven Asplund 1991, s. 205.
STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 89
Vin Salminen till Lappland, dr han spelade in jojk.
22
Armas Launis tog sig fljande
r till Ingermanland fr att dokumentera runosng.
Fregngaren inom det finlandssvenska omrdet var den nmnde Otto Anders-
son.
23
Efter ett studiebesk i Berlin vid universitetets Psykologiska institut och dess
Phonogramm-archiv gjorde Andersson sina frsta upptagningar under julferien
1907.
24
1908 inrttades ett fonogramarkiv inom Freningen Brage.
25
Med tillgng
till tv fonografer och tvhundra cylindrar, inkpta fr ett anslag om 500 mark, gjorde
Otto Andersson, Emil Hedman och Vin Solstrand inspelningar hos den finlands-
svenska befolkningen. De bda frstnmnda dokumenterade musik, den sistnmnde
ven dialekter.
I Norge var den brett intresserade folkloristen Rikard Berge frst med att systema-
tiskt anvnda fonograf vid insamling av folkmusik. Under 1910-talet gjorde Berge
minst 240 upptagningar med sngare och spelmn i Telemark, dribland ett 90-tal
med den vlknde hardingfelespelmannen Knut Dahle.
26
Yngve Laurell var frst ut med att dokumentera svenska spelmn och vissngare i
vetenskapligt syfte, men inte ensam om att gra tidiga fonografupptagningar av folk-
musik i Sverige. I Karl Tirn, jrnvgsmannen som blev landets frmste jojkknnare,
hade han en inhemsk kollega. Tirn gjorde sina frsta fonografinspelningar med jojk
1911. Han utfrde prestationen att genomvandra nstan alla av svenska lappar be-
bodda trakter, frn Lyngenfjord och Senjen i norr till Hrjedalens sydligaste fjlltrak-
ter.
27
Resultatet blev ungefr 700 inspelningar, av vilka de flesta tillkom under 1910-
talet.
28
Till en del gjorde ocks Tirn sina dokumentationer i samarbete med Natur-
historiska riksmuseets Etnografiska avdelning.
I Norden togs fonografen sammanfattningsvis i bruk av folkmusikforskarna under
en tiorsperiod som i stort sett sammanfaller med seklets frsta decennium. De flesta
av pionjrerna var relativt unga, nr de gjorde sina frsta inspelningar. Nstan alla
hade ngon form av institutionell anknytning fr sitt insamlingsarbete. De nmnda
nordiska forskarna tillhrde dremot inte pionjrerna i ett vidare perspektiv. Den
22. Jfr Kjellstrm et al. 1988, s. 122.
23. Jfr Otto Andersson 1909, se ven densamme 1910.
24. Andersson 1967, s. 249.
25. Brages fonogramarkiv r deponerat hos bo akademis Musikvetenskapliga institution.
26. Kvideland 1971, s. 383; Solberg 1984, s. 6. Fonografcylindrarna frvaras i Fylkesmuseet i
Skien, dr Rikard Berge arbetade som fylkeskonservator. En kopia p inspelningarna finns
i Norsk folkemusikksamling.
27. Tirn 1942, s. 19.
28. Karl Tirns inspelningar frvaras numera i Musikmuseet. Strre delen av hans material
finns publicerat i Tirn 1942. Om hans inspelningsarbete, se bl.a. Forsslund 1914a och
1914b, Stenman 1987 samt Kjellstrm et al. 1988, s. 125 ff.
90 Gunnar Ternhag STM 1993:1
amerikanske antropologen J. Walter Fewkes anses vara den allra frste som anvnde
fonografen vid dokumentation av musik. Redan 1889 spelade han in passamaquoddy-
indianer.
29
1896 gjorde ungraren Bla Vikr upptagningar i sitt hemland. Med det
initiativet lr han ha varit den frste folkmusiksamlaren att utnyttja inspelningsmediet
i Europa.
30
Inspelning av svenska spelmn
Yngve Laurells anstllning vid Riksmuseets Etnografiska avdelning var beroende av
gvomedel. Han kunde drmed endast tjnstgra i perioder. 1914, det sista ret Lau-
rell engagerades av museet, vikarierade han fr en semesterledig intendent, men dr-
efter var mjligheterna uttmda. rsberttelsen beskriver Laurells verksamhet under
resten av ret, fastn den uppenbarligen lg utanfr museets domner:
D inga medel fr den senares [Laurells] fortsatta tjnstgring vid museet stodo till
buds, har denne nu helt begynt gna sig t de musikhistoriska studie och samlingsar-
beten, han vid afdelningen startade medelst sina fonografupptagningar hos Austra-
liens infdingar. Musikhistoriskt intresserade ha emellertid nu beredt honom tillflle
att p svenskt omrde igngstta liknande men permanenta fonografarbeten, hvilka
i vrt eljest s hgt framskridna land mrkvrdigt nog hittills nstan totalt frsum-
mas. Amanuensen Laurell har hittills i hufvudsak frlagt sitt arbete fr insamlande af
fonografrekord af gamla folksnger etc. till sin fderneprovins, Vstergtland.
31
Den sentida lsaren kan lgga mrke till att Laurell med rtta pekas ut som fregngs-
man och att det utan tvekan fanns en medvetenhet om att fonograftekniken annars
inte utnyttjades av svenska folkmusiksamlare. De genersa orden om Laurells inspel-
ningsarbeten, lngt mer detaljerade n vad rsberttelsen fordrade, mste tolkas som
tecken p uppskattning av den tillfllige medarbetaren.
Redan 1912 brjade Yngve Laurell enligt egen uppgift
32
gra fonografupptag-
ningar med svenska spelmn. Yngve Laurell var d bosatt i Vetenskapsakademiens hus
p Wallingatan, dr museet ocks hade lokaler. Ett av rummen i lgenheten lt han
st nstan omblerat ssom inspelningsstudio. Dit tog han merparten av de spelmn,
vars musik dokumenterades i Stockholm. Mnga av spelmnnen kontaktades p
Skansen i samband med framtrdanden p det centrala friluftsmuseet. Vi blev goda
29. Jfr Fewkes 1890. Fewkes dokumenterade ret drp musik hos Zui-indianer i New Mex-
ico. Benjamin Ives Gilman (1891) transkriberade en del av dessa inspelningar och blev
drmed svitt knt den frste som systematiskt noterade inspelad musik. Jfr ven
Stumpf 1922.
30. Manga 1969, s. 10.
31. Kungl. Vetenskapsakademiens rsbok 1915, s. 205.
32. Detta avsnitt bygger p de nmnda intervjuerna med Yngve Laurell.
STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 91
vnner tack vare att ingen av oss var nykterister, kommenterade Laurell p lderns
hst sina kontakter med de medverkande spelmnnen.
Fonografer var oftast behndiga apparater som kunde rymmas i en inte alltfr vid-
lyftig packning. Laurell tog efter hand med sig sin och museets fonograf p resor, var-
av de flesta gick till hans vstgtska hemtrakter. Dr gjorde han upptagningar med fle-
ra spelmn en del av inspelningarna gde rum i samband med spelmanstvlingar
som arrangerades p Laurells initiativ.
Yngve Laurell hvdade mot slutet av sitt liv att han som ung inte riktigt insg bety-
delsen av sina dokumentationer: Jag visste inte om det skulle bli av ngot vrde, men
jag gjorde bara fr att ngot inre sa det... gr det hr, en vacker dag kanske detta blir
uppskattat. ven om han gde vetenskaplig skolning och dessutom hade vistats i den
ledande Berlin-miljn, saknade han sledes bekrftelse p att inspelningarna var ngot
att rkna med. Han knde inte till ngon annan inspelare av svensk folkmusik och
hade ingen kontakt med Nils Andersson som d med Folkmusikkommissionen stod
mitt uppe i sitt landsomfattande insamlingsarbete. I bokverket Svenska ltar (1922-
1940) som blev kommissionens stora slutprodukt finns inga spr av inspelningstekni-
kens mjligheter, n mindre av Laurells insatser. Den ledande folkmusiksamlaren Nils
Andersson var i verkligheten direkt negativ till att anvnda fonograf vid folkmusikdo-
kumentation och drmed antipatiskt instlld till museichefen Hartmans initiativ. I
ett brev till Karl Tirn skriver han:
Jag kom in p Hartmans museum en dag under den der utstllningen. Kring fono-
grafen vore grupperade en hel del folk, fliniga och viktiga amanuenser och amanu-
enskor jmte en del beskare, mst stabor och turister, m.fl. Man hll just p med
dina joigos. Flinande, grinande, hnande, ofrstende, men nd, gudns, s ofant-
ligt verlgsen stod man dr och lyssnade till dessa ting icke som de ro, ngot av
de underbaraste jag vet p denna jord, utan ssom en kuriositet, ngot barbariskt, rtt
och okultiverat, ngonting att jmnstlla med australnegriska lten, osv....Jag hade
god lust till att sl snder dessa frbannade rullar, som gjorde sitt till att frdrva, to-
talt frdrva sngerna. Nej, dessa ting ro icke fr Hartman och hans museum. Dessa
snger passa absolut inte bland hans spjut, yxor, matkrl, paltor och hvad det nu n
m vara (8/6 1913).
33
Yngve Laurells klingande dokumentationer var som synes ingen sjlvklarhet i alla
lger mrk sparken mot hans inspelningar i Australien. P nra hll fanns t.o.m.
motstnd mot verksamheten.
33. E I, Folkmusikkommissionens arkiv, Musikmuseet. Fr tips om detta brev tackar jag
Inger Stenman, Hrnsand.
92 Gunnar Ternhag STM 1993:1
Innan Laurell reste till Kina 1921,
34
hann han utfra ett avsevrt antal inspelningar
med svenska spelmn och vissngare.
35
Bde knda och oknda namn fick han fram-
fr Edison-fonografens tratt. Hur inspelningarna gick till tekniskt och dokumenta-
tionsmssigt framgr av en instruktion som frmodligen skrevs av Laurell sjlv efter
Berlinbesket. Instruktionen som har bde teknik- och forskningshistoriskt intresse
terges som ett appendix till denna artikel.
Upprop fr ett fonogramarkiv fr folkmusik
Yngve Laurell kunde inte finansiera inspelningarna ur egen ficka. Det lngre citatet ur
museets rsberttelse avsljar att musikhistoriskt intresserade hjlpte honom med
medel p den tiden ingen ovanlighet. I en intervju berttade Laurell att gruppen av
stdjare innehll namn som Wilhelm Stenhammar, John Forssell som hade ett nra
samarbete med Stenhammar
36
samt hovkapellmstaren och tonsttaren Conrad
Nordqvist. Det bsta stdet fick han frn Stenhammar som utnyttjade sin kontakt
med den musikintresserade bankdirektren Herman Mannheimer, ordfrande i G-
teborgs orkesterfrening, dr Stenhammar kom att tjnstgra som konstnrlig ledare
och dirigent.
37
Tag med dig apparaten s ska vi g till bankdirektr Mannheimer, s
ska vi lusa honom p pengar, uppmanade Stenhammar.
Efter Laurells definitiva avsked frn Riksmuseets Etnografiska avdelning 1914 for-
drades en mer stabil frsrjning fr fortsatt inspelningsverksamhet. Donatorerna kun-
de periodvis underhlla arbetet, men frmdde knappast ta ett lngsiktigt ekonomiskt
ansvar fr Laurells dokumentationer. I denna situation fddes en id som skulle ha
frndrat svensk folkmusikforskning, om planerna hade kunnat frverkligas. Nu
skedde det aldrig, utan initiativet frpassades till ngra arkivkapslar. Veterligen r
uppslaget inte bekant fr yngre generationer, det finns drfr motiv att hr presentera
denna djrva id som synd att sga klcktes alltfr tidigt.
I samband med en genomgng av Nordiska museets mbetsarkiv ptrffade jag i en
korrespondensserie nedanstende upprop frn 1914.
38
Bakom uppropet str som sy-
nes ngra av tidens mest framtrdande personligheter inom musikomrdet. Inte ovn-
tat terfinns Laurells direkta gynnare bland undertecknarna, vars frsta namn r den
respekterade pianopedagogen Richard Andersson.
39

34. Laurell medfrde sin fonograf till Kina, men inspelningarna drifrn gick frlorade i sam-
band de politiska omvlvningarna under 1940-talet som fick Laurell att lmna landet.
35. Yngve Laurells fonografinspelningar finns i dag hos Svenskt visarkiv.
36. Wallner 1991, del 2, s. 238 ff.
37. Om kontakten mellan Stenhammar och Mannheimer, se Wallner 1991, del 2, s. 454 f.
38. Jag har senare funnit en avskrift av uppropets frsta del i Folkens museums/Etnografiskas
arkiv (Y. Laurells efterlmnade handlingar, F VIIIe).
STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 93
Sex r efter uppropets tillkomst anslt sig Otto Andersson till tanken. Att dma av
det tillgget var idn aktuell s lnge Laurell befann sig i Sverige.
Undertecknarna ville med sitt upprop stadkomma ett fonogramarkiv fr folkmu-
sik. Hur frutseende idn i verkligheten var framgr av det faktum att ett srskilt in-
spelningsarkiv fr svensk folkmusik kom till stnd frst med radions satsningar frn
slutet av 1940-talet, formellt inte frrn Svenskt visarkiv inledde sin inspelningsverk-
samhet 1968. Undertecknarna var sledes ett par generationer fr tidigt ute!
I mnga r har inom vrt land frsports ett synnerligen livligt intresse fr vr allmo-
gekultur, vilket bl.a. tagit sig uttryck i terupplivandet av gammal allmogekonst,
upptecknadet av allmogedialekter osv. Hrunder har emellertid ett synnerligen vik-
tigt kulturhistoriskt omrde blivit, om ej frsummat, s dock ej tillbrligt beaktat,
nmligen den svenska folkmusikens gebiet. Visserligen har en och annan forskare g-
nat sig t tillvaratagande av s.k. folkmelodier, och venledes har genom d och d f-
rekommande bondspelemanstflingar uppmrksamheten riktats p vr folkmusik,
men nnu terstr oerhrt mycket fr att t samtid och eftervrld rdda, vad som rd-
da kan. Det r ej nog med att sporadiskt bedriva dylikt insamlingsarbete, ej nog att
d och d anordna spelemanstflingar, ty hrigenom ns endast ett ftal av vissngare
och spelemn. Skall ett verkligt resultat av arbetet kunna vinnas, fordras ett rationellt
genomforskande av vra bygder, srskilt avlgsna sdana, dr gamla spelmn med en
rikedom av folktoner nnu leva.
Hrtill en annan sak. Insamlingsarbetet av folkmusik har hittills endast skett ge-
nom att p gehrets vg uppteckna melodier, ett tillvgagngsstt, som icke alltid r
tillfrlitligt. Vr tid ger andra och skrare hjlpmedel. Fonografen, som exakt upp-
tager och i minsta detalj tergiver ljuden, r ett ypperligt sdant. Ocks har man i
snart sagt alla lnder i Europa tagit fonografen till hjlp och bildat fonogramarkiv.
Det r p tiden, att ngot liknande gres inom vrt land, och srskilt vore det hge-
ligen nskvrt att f ett fonogramarkiv fr folkmusik upprttat. Vrdet av ett sdant
ligger i ppen dager. Tack vare det numera fullndade sttet att framstlla fonogra-
frullar i metall, skulle ett sdant arkiv fr overskdlig framtid bevara vr allmogemu-
sik, den instrumentala som vokala, samtidigt som det fr den jmfrande
musikforskningen bleve av den allra strsta betydelse.
En brjan till ett svenskt fonogramarkiv finnes redan. Amanuensen Yngve Laurell
har p eget initiativ och genom enskilda uppoffringar ltit spelmn inom skilda trak-
ter av landet inspela sina ltar, och undertecknade hava i tillflle att nrmare taga del
39. Hur handlingen tillkom r dessvrre inte knt. En mjlig ledtrd r ett handskrivet kon-
cept till det slutligen maskinskrivna uppropet. Konceptet ingr bland Laurells efterlm-
nade handlingar i Folkens museums arkiv och frvaras dr i ett konvolut som skickats frn
organisten Cyrus Granr till Laurell. Att Cyrus Granr verkligen skrivit ut konceptet
framgr av adressen p konvolutet som r frfattad av samma hand som skrivit de istop-
pade sidorna. Eventuellt skulle sledes Granr vara inblandad i dokumentets tillkomst,
nrmare n s gr inte frhistorien att spra.
94 Gunnar Ternhag STM 1993:1
av resultatet. Detta synes oss, trots de enkla medel och apparater, som sttt till buds,
vara synnerligen vackert och i hg grad vrt att uppmrksammas icke blott av varje
musikvn, utan av en och var, som intresserar sig fr vr gamla svenska allmogekul-
tur. De av Laurell upptagna fonogrammen tergiva samtliga stycken i minsta detalj
s, som allmogemusikern spelat dem med tempovariationer, drillar, prydnadstoner,
kvartstoner, olika strkstt, olika rytmisk gestaltning osv., allt detta, som gr hans
musik s egenartad och intressant. Det r ett hgeligen frtjnstfullt arbete Laurell
redan nedlagt p denna sak, och det r vr bestmda mening, att tillflle br beredas
honom att fortstta detsamma i strsta mjliga utstrckning. Det av Laurell slunda
bildade fonogramarkivet r mnat att infrlivas med ngon offentlig institution, va-
rigenom detsamma kommer den allmnna forskningen till godo.
Stockholm i november 1914
Richard Anderson L.J. Zetterqvist
Professor Professor
Conrad Nordqvist Bror Beckman
Hovkapellmstare Professor
Vilh. Stenhammar C.F. Henneberg
Kapellmstare Musikdirektr
Karl Valentin Cyrus Granr
Professor Musikdirektr
Johannes Svanberg Albert Engstrm
Chef f. Musikhist.museet Redaktr
John Forsell
Hovsngare
Jag frenar mig med ovanstende personer i deras uttalande och tillgger: Herr Yngve
Laurell har med fonograferingen av de svenska folkmelodierna utfrt ett storartat ar-
bete, som mste fortstta. Det r en nationell uppgift, ett rddningsarbete s omfat-
tande och betydelsefullt, att det helt enkelt icke fr frsummas. Att arbetet icke heller
tl ngot uppskov vet envar. De gamla spelmnnen g i graven undan fr undan och
med dem deras gamla toner.
Stockholm den 18 augusti 1920
Otto Andersson
Helsingfors
Undertecknarna nmner ingenstans var och hur det skisserade fonogramarkivet skulle
planteras. Uppropets adressat r likaledes oknd. Att arkivet s smningom tnktes
inom Nordiska museets organisation framgr av en kostnadsberkning som br ha
gjorts i samband med Otto Anderssons tillgg 1920. Kalkylen kan vara ett bevis fr
STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 95
att idn diskuterades p allvar vid denna tid. Frutom tnkta kostnader redovisar den
att Yngve Laurell d hade gjort 150 fonografupptagningar:
KOSTNADSBERKNING
fr upprttande av ett fonogramarkiv av svensk folkmusik vid Nordiska museet:
/Arbetet berknas kunna utfras p tv r/.
Inkp av 100 fonografrullar 2 kr. st. 2000 kr.
Inkp av inspelningsapparat m. tillbehr 500
Inlsen av de av Laurell frut upptagna fonogrammen /150 st./ 1500
Framstllning av kopparavgjutningar av 1000 inspelta rullar 10000
Avlning t Laurell under 2 r 24000
Resekostnader 2000
S:a kr 40 000
Till det intressanta med uppropet hr inte bara frslaget som sdant. Ocks argumen-
ten fr frslaget r vrda att uppmrksammas. Hr talas fr det frsta om inspelning-
ars bestndighet, sedan man verfrt originalupptagningarna till metallcylindrar. Det
argumentet bygger i sin tur p stndpunkten att inspelningar har ett eget vrde, att de
inte bara utgr ett mellanled till en fixerad notbild. I uppropets andra stycke str detta
i klartext, nr man pekar p hur inspelningar exakt upptager och i minsta detalj ter-
giver ljuden. I sista stycket ryms exempel p spelmansmusikens bestndsdelar som
fortfarande r lika svra att beskriva med noter.
Ett tidigare utkast till upprop, ven det terfunnet bland Laurells efterlmnade
handlingar i Folkens museums arkiv, har inte denna syn fullt ut. Dr talas fortfarande
om att inspelningar br ske fr att melodiernas sttande i notskrift m blifva s kor-
rekt som mjligt. Ngonstans p vgen till uppropets slutgiltiga utformning frnd-
rades texten till att omfatta det synstt som sedan lng tid r helt dominerande bland
folkmusikforskare. Bearbetningen av argumenten fr det freslagna arkivet illustrerar
drmed skiftet i vrderingen av inspelningstekniken och p notbildens frmga att
troget spegla den klingande musiken.
Uppropet ledde som sagt inte ngon vart. Tv huvudorsaker bidrog till att frslaget
aldrig frverkligades:
96 Gunnar Ternhag STM 1993:1
Fr det frsta hade Folkmusikkommissionen ls Nils Andersson en domineran-
de stllning som praktiskt taget omjliggjorde andra frsk att systematiskt dokumen-
tera svensk folkmusik. Bakom kommissionen stod alla ledande verksamheter inom det
aktuella omrdet. Som vi konstaterat utnyttjade varken Nils Andersson eller hans ef-
tertrdare Olof Andersson inspelningsmediet, utan hll sig konsekvent till penna och
papper. Nils Andersson var drtill uttalat negativ till fonografen som hjlpmedel vid
folkmusikdokumentation. Drmed blev det omjligt att lnka ihop ett initiativ fr ett
fonogramarkiv med kommissionens insamlingsprogram.
Fr det andra var insamlingsarbetet till stor del riktat mot en praktisk anvndning
av det musikaliska materialet.
40
Fr att musiker spelmn som violinister skulle
kunna ta del av ltarna var notbilderna helt ndvndiga. Inspelningar representerade
ur det perspektivet bara en bit p vgen mot det synliga resultatet. Eftersom de aktiva
insamlarna var skickliga upptecknare, fanns inte det omedelbara behovet av att ta in-
spelningsapparatur till hjlp. Notbildens starka stllning frdrjde drmed den nya
teknikens spridning bland folkmusiksamlare.
Avslutning
Vad hnde rent faktiskt med idn om ett fonogramarkiv fr folkmusik? Det finns ett
sista spr att redovisa, drefter tiger historien om frslagstllarnas initiativ.
41
Ngot
som tangerar arkividn diskuterades av den s.k. Allmogeutredningen som tillsattes
1920 och presenterade sina texter fyra r senare.
42
I en tidningsintervju 1922 menade
utredningens dvarande ordfrande Nils Lithberg, professor i nordisk och jmfrande
folklivsforskning vid Nordiska museet, att fonografen borde anvndas fr insamling
av svensk folkmusik. Lithberg var vl medveten om att fonografen var i systematiskt
bruk i andra lnder och menade att det var beklagligt att denna icke blivit s utnytt-
jad, som nskligt varit.
43
Vaga spr av Lithbergs resonemang finns i utredningens
tryckta betnkande, dr man kan lsa att fonografen i framtiden [torde] komma till
lngt strre anvndning, d den fr upptagning av enkla vokala och instrumentala me-
lodier r till stor lttnad fr upptecknaren, vid upptagning av ensemble-musik r rent
av oumbrlig, liksom den ven r det vid upptagning av melodier fr de instrumentala
teknikernas skull.
44
Citatet visar tydligt tidens dubbla hllning till inspelningsmedi-
40. Jfr Norlind 1923, s. 95; Andersson 1963, s. 14.
41. Det kan mjligen vara Laurells inspelningar som den folkmusikintresserade konstnren
Bror Hjorth (1956) syftar p i en artikel. I den efterlyser han otligt ldre inspelningar
som Nordiska museet psts frvara.
42. Betnkande med frslag...., 1-2, Sthlm 1924.
43. Svensk folkmusik skall nu...1922.
STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 97
et. Det brjar som synes med sikten att fonografen var ett hjlpmedel i det givna upp-
teckningsarbetet, men pekar ocks p att inspelningar kan avbilda mer n notbilder.
Yngve Laurells arbete med fonografen fick som sagt inte ngon direkt fortsttning.
Ngra r efter Laurells avresa till Kina skrev sprkforskaren K.B. Wiklund att Laurell
grna skulle taga sig arbetet [att gra fonografupptagningar], om han blott finge sk-
lig betalning drfr.
45
Men vinken kom fr sent. Laurell etablerade sig i stllet i det
nya landet, dr han kom att stanna i mer n 25 r. Eftersom ingen tog vid efter Laurell,
blev hans arbete en torso som alltfr lnge rkade ut fr omvrldens glmska.
Kll- och litteraturfrteckning
Kllor
Folkens museum Etnografiska, Stockholm
Koncept till akademiskrivelser (B I:1)
Yngve Laurells efterlmnade handlingar (F VIIIe)
Professor Carl Vilhelm Hartmans korrespondens ( IIa:2)
Musikmuseet, Stockholm
Folkmusikkommissionens arkiv
Korrespondens (E I)
Nordiska museet, Stockholm
Nordiska museets mbetsarkiv
Korrespondens
Svenskt visarkiv, Stockholm
44. Betnkande med frslag..., 1, 1924, s. 43. Nr utredarna behandlar Folkmusikkommis-
sionen (del 2, s. 77 ff), sgs ingenting om fonografupptagningar av spelmansmusik. I
samma sammanhang talas om Karl Tirns jojkinsamling, dock utan att hans metod med
fonografinspelningar nmns.
45. Betnkande med frslag..., 2, 1924, s. 201.
98 Gunnar Ternhag STM 1993:1
Inspelningsarkivet
Intervju med Yngve Laurell 11/11 1971 av Bengt R. Jonsson (SVA BA 1317-1318)
Intervju med Yngve Laurell 15/6 1972 av Mrta Ramsten (SVA BA 1553-1554)
Yngve Laurells fonografinspelningar (SVA BB 289-298, 339-342, 593, 598-599)
Fonogram
ldre svenska spelmn, Vol. 1. (CBS 64918, nyutgva Schilling Records SR 005).
ldre svenska spelmn, Vol. 2. (CBS 80752, nyutgva Schilling Records SR 006).
ldre svenska spelmn, Vol. 3. (Caprice CAP 1317).
Litteratur
Andersson, Olof: Hur Svenska ltar kom till. En brevvxlingmellan Nilsoch Olof An-
dersson. Kommenterad och utgiven av Olof Andersson. Med inledning av Mats
Rehnberg. Stockholm, 1963.
Andersson, Otto: Fonografen i musik- och sprkvetenskapens tjnst. I: Freningen
Bragesrsskrift 1908. Helsingfors, s. 91100.
1910. Fonografen som musik- och sprkbevarare: I: Argus1910, s. 198.
1967: Finlndsk folklore. TidigKalevalaforskning Finlandssvensk insamlingsverk-
samhet. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 4. Stockholm.
Asplund, Anneli: Kansanmusiikin keruu ja tutkimus. I: Asplund, Anneli & Matti
Hako (red.): Kansanmusiikki. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia
366. Helsingfors, 1981, s. 240247.
Kansanmusiikki arkistoissa. I: Moisala, Pirkko (red.): Kansanmusikki tutkimus.
Metodologian opas. Sibelius-akatemian julkaisuja 4. Helsingfors, 1991: VAPK-
Kustannus, s. 193226.
Betnkandemed frslagtill ett systematiskt utforskandeav den svenska allmogekulturen.
12. SOU 1924:26-27. Stockholm, 1924.
Chew, V.K.: TalkingMachines1877-1914. Some aspects of the early history of the
gramophone. London, 1967.
Ellis, Alexander John: ber die Tonleitern verschiedener Vlker. I: Abhandlungen
zur vergleichenden Musikwissenschaft. Mnchen 1922 s. 175. Ursprungligen
tryckt i Journal of the Society of Arts, Nr 1688, Vol. XXXIII, 1885.
STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 99
Fewkes, J. Walter: Contributions to Passamaquoddy Folk-lore. I: Journal of American
Folklore, 3, 1890, s. 6591.
Forsslund, Karl-Erik 1914a: Som gst hosfjllfolket. Lapparne och deras land. Skild-
ringar och studier utgivna av Hjalmar Lundbohm. IV. Stockholm.
1914b: Hos jojkare i fjllen. Dagboksblad frn en vildmarksvandring. I: Bonniers
mnadshften, augusti 1914, s. 675682.
Gilman, Benjamin Ives: Zui Melodies. I: Journal of American Archaeology and Eth-
nology. Vol. 1. 1891.
Hjorth, Bror: Hotar jazzen folkmusiken? I: Folket i Bild, 31/1956.
Kjellstrm, Rolf et al.: Om jojk. Hedemora, 1990.
Koudal, Jens Henrik: Musiketnologi og folkemusikforskning i Danmark. I: DFS
Nyt 92/1. Kpenhamn, 1992.
Det hele er for mig som en Slibesten. Om Evald Tang Kristensen og spillemands-
musikken. I: Kofod, Else Marie & Jens Henrik Koudal (red.): 12 x Tang. Artikler
om den mangsidige Evald Tang Kristensen. Kpenhamn 1993: Foreningen Dan-
mark Folkeminder, s. 4052.
Kungl. Vetenskapsakademiens rsbok 19101915.
Kvideland, Reimund: Rikard Berge. I: Arv. Tidskrift fr nordisk folkminnesforsk-
ning. Vol. 25-26, 1969-70, s. 375384.
Kvifte, Tellef: Hva forteller notene? Om noteoppskrift av folkemusikk. I: Arne
Bjrndalshundrersminne. Bergen 1985.
Lagercrantz, Eliel: Eine lappische Melodie aus Varanger. I: Mmoiresdela Socit
finno-ougrienne. LVIII. Helsingfors 1928.
Manga, Jnos: Hungarian Folksongand Folk Instruments. Budapest 1969.
Moberg, Carl-Allan: De folkliga koralvarianterna p Run. I: STM, 1939, s. 947.
Frn kmpevisa till locklt. En versikt ver det folkmusikaliska uppteckningsar-
betet i Sverige. I: STM, 1951, s. 552.
Nielsen, Svend: Evald Tang Kristensens mde med fonografen. I: Kofod, Else Ma-
rie & Jens Henrik Koudal (red.): 12 x Tang. Artikler om den mangsidige Evald
Tang Kristensen. Kpenhamn 1993. Foreningen Danmarks Folkeminder, s. 79
90.
Norlind, Tobias 1923: Stadsnotarie Nils Andersson och den svenska folkmusiken.
I: Ur nutidensmusikliv, s. 9197.
100 Gunnar Ternhag STM 1993:1
Ong, Walter: Muntligoch skriftligkultur. Teknologiseringen av ordet. Gteborg 1990.
Reinhard, Kurt: History of the Berlin Phonogramm-archiv. I: Reinhard, Kurt &
George List (red.): Thedemonstration collection of E.M. von Hornbostel and the
Berlin Phonogramm-Archiv. New York 1963. [Bilaga till skivan Ethnic Folkways
FE 4175].
Stumpf, Carl: Phonographierte Indianermelodien. I: Abhandlungen zur vergleichen-
den Musikwissenschaft von A.J. Elliset al. Mnchen 1922. Ursprungligen i Vier-
teljahrschrift fr Musikwissenschaft, VIII, 1892.
Solberg, Leiv: Deeldstegrammofoninnspillinger med hardingfele. Presentasjon av et
materiale og underskelser fra ulike vinkler. Hovedoppgave. Univ. Institutt for
musikkvitenskap. Oslo, 1984.
Stenman, Inger: Att var ute i sista stund. Ngot om konsten att jojka ur Karl Tirns
synvinkel. I: Musikologen. Musikvetenskaplig bulletin. 1987, s. 8286.
Svensk folkmusik skall nu upptagas genom fonografen. I: Svenska Dagbladet 12/1
1922.
Ternhag, Gunnar: Hjort AndersOlsson spelman, artist. Hedemora 1992.
Tirn, Karl: DieLappischeVolksmusik. Aufzeichnungen von Juoikos-Melodien bei
den Schwedischen Lappen. Acta Lapponica III. Stockholm 1942.
Wallner, Bo: Wilhelm Stenhammar och hanstid. 13. Stockholm 1991.
Appendix
Upptagning af fonografrekord Exelsior-maskin.
Den blanka vaxrullen trdes p metallcylindern frn hger och fasttryckes mycket fr-
siktigt s pass hrdt, att den under spelningen ej glider fram och ter.
Vid insjungning eller inspelning anvndes den s.k. recordern, och nr man sedan
vill terge stycket utbytes den mot reproducern.
Fr att f recorderns och reproducerns stift att berra vaxrullen, upplyftes det --- -for-
made greppet, som r fastgjordt p ldans innersida.
Skrufven p ldans yttersida anvndes att reglera hastigheten med. Genom att vrida
den till hger fs saktare, till vnster hastigare tempo.
Se till att maskinens verk r vl uppdraget, innan insjungningen brjar.
STM 1993:1 Ett fonogramarkiv fr folkmusik 101
Man talar, sjunger eller spelar s nra som mjligt dock utan att p minst stt berra
densamma. Likas placerar musikanten sitt instrument s nra tratten som mjligt.
Om en sngare accompanjeras af instrument, mste man se till, att dessa placeras s
nra tratten, att musiken hres tydligt jmte sngen.
Nr recorden r psatt och apparaten igngsatt fr upptagning inblses tonen A med
tonpipan, som medfljer. Nr tonen A r inblst, kan resp. sngare eller musikanter
genast brja, dock br man se till, att apparaten r i full gng, innan nmnda ton in-
blses.
Synnerligen nskvrt r att erhlla fotografi af den spelande, d det r af stort intresse
att se, hur musikanten hller sitt instrument.
Fr hvarje stycke antecknar man nummer, datum och plats, personens hemort, namn,
lder, kn, stam, yrke, styckets art, konversation, deklamation, sng, solo, vxelsng
eller kr, dans-, krigs- eler ceremonisng, styckets namn, om sdant anges, musikin-
strumentens namn.
Nr det gller kortare stycken kan man upptaga flere p en och samma rulle blott man
lmnar ungefr 1/2 cm. mellanrum mellan hvarje olika stycke.
Om mjligt bra orden till hvarje sng upptecknas och fversttas.
Lmpligt r att frst sjlf intala eller insjunga ett stycke, d infdingarna sjlfva f en
uppfattning af, huru de skola bete sig vid apparaten. Gerna kan man ocks lta dem
hra ngra nummer p frhand fr att vcka intresse fr saken.
Rullarna skola om mjligt frvaras i slutna bleckldor, d de annars ltt angripas af
fukt och bli odugliga. fven br hvarje rulle vara inlindad i bomull.
Summary
Yngve Laurell (18821975) was a Swedish ethnographer and a pioneer in recording
Swedish folk music with phonograph. This article contains mainly a description of
Laurells work, before he went to China in 1921 for 26 years. During his absence the
recordings became more or less forgotten, until they were discovered in beginning
of the 1970s.
Already as a young student Yngve Laurell worked for shorter periods in the Ethno-
graphic department of the National Museum of Natural History in Stockholm. He
was sent to Berlin in 1909 the purpose was to learn sound recording in the famous
Phonogramm-archiv at the university. In 19101911 Laurell visited Australia, where
he also could record some aboriginal music. Back home again he had no possibilities
to the return to the museum, but started to make sound recordings on his own hand.
He recorded some of the most outstanding Swedish folk musicians. Many recordings
102 Gunnar Ternhag STM 1993:1
were made in Stockholm, often in his private apartment. Laurell got acquainted with
the musicians in the open-air museum of Skansen, where they used to played.
Laurell made his recordings without any institutional base. Now and then he got some
financial support, but payed most costs from his own pocket. In 1914 a number of
influental friends wrote an appeal, that demanded a phonogramm-archive for folk
music. (The appeal was found by the author in the archive of the Nordiska museet.)
The suggested archive should be built upon Laurells experiences and give him a payed
position. However, the idea was never realized. At that time a nation-wide project of
collecting written records was going on under the direction of Nils Andersson
(18641921). The aim of the project was to publish the records. As Nils Andersson
had no interest in sounding records, the idea of a phonogramm-archive clashed with
the existing plans.
The article also discusses the change from written to sound recordings of folk music.
The phonograph paradoxically both strengthened and weakened the position of the
written record. With access to a frozen piece of music, the collectors could note all
kinds of details. However, the written record then mirrored a single performance
not several performances, as written records did before. Variations between different
performance an essential quality were lost. Many collectors used sound recordings
in order to write more detailed notes. The written records were made not only to pre-
serve music in archives and books, but to be used by other musicians.
On the other hand collectors of non-western music immediately estimated sounding
records as such. They did not have to convert their documents to regular notes, but
could work scientifically with the recordings. Symptomatically, in Scandinavia several
collectors of Lappish jojks used phonographs very early.