Anda di halaman 1dari 212

Till minne av de knappt 300 ungerska

lantarbetare och deras familjer som 1949 bestämde sig att trotsa den un-
gerska diktaturens krav och stanna kvar i Sverige.
Deras berättelser bidrog till skapandet av denna bok.
Tack!

5
6
Innehållsförteckning

Förord ...............................................................................................9
Introduktion....................................................................................11
Svensk utlännings-, invandrings - och invandrarpolitik före, under
och omedelbart efter andra världskriget.........................................14
Utlänningspolitiken..............................................................14
Den svenska arbetsmarknaden och den utländska
arbetskraften under och omedelbart efter andra
världskriget .........................................................................19
Fritt eller ofritt arbete? .........................................................26
Beredningen för utländskt arbetskraft..................................33
Ungersk invandring till Sverige efter andra världskriget:
Forskningsläget ..............................................................................46
Importen av ungersk arbetskraft till Sverige ..................................52
Ungern efter andra världskriget ...........................................52
Den politiska maktkampen ..................................................52
Den ungerska ekonomin sovjetiseras...................................54
Initieringen av den ungerska arbetskraftsöverföringen........58
Avtalet med Ungern.............................................................64
Uttagningen i Ungern...........................................................75
Transporterna .......................................................................82
Lakatos Miklós och Elisabets berättelse om rekryteringen
och resan. .............................................................................82
Svenska Lantarbetareförbundets inställning till
den ungerska arbetskraftsimporten .....................................86
Främlingar i Folkhemmet...............................................................93
De ungerska arbetarnas mottagande och arbetsplacering ....93
Ankomsten ...........................................................................93
Lägret i Landskrona .............................................................96
Utplaceringen.......................................................................99
Ofria ungerska lantarbetare på den svenska landsbygden .105
Lantarbetarnas levnadsvillkor i Sverige ............................105
De ungerska lantarbetarna och tidningen Svédországi
Magyar Szó (SMSz)............................................................115
De ungerska lantarbetarnas penningöverföringar
till Ungern .........................................................................121
Missnöje och tvister med arbetsgivare...............................123
Övervakningen...................................................................135

7
Lakatos Miklós och Elisabet berättar om de första
två åren i Sverige ...............................................................138
Kallt krig och dragkamp om de ungerska lantarbetarna ..............146
Den ungerska regeringen säger upp avtalet.
Kommunistiska agitatorer skickas till Sverige ..................146
Regimskiftet i Ungern och den ungerska
Stockholmlegationens nya inställning i lantarbetarfrågan.146
Lakatos Miklós berättelse om besöket hos Vilmos Böhm. 150
Ungersk propagandakamp i Sverige ..................................153
Den svenska motreaktionen ...............................................170
Den officiella reaktionen ...................................................170
”Skräckväldet söker fångar”! Den svenska pressens
reaktion på avtalets uppsägning .........................................181
”Ungrarnas hemresa tragedi!” ...........................................187
Situationen för de ungerska lantarbetare som stannade
kvar i Sverige, och frågan om fri eller ofri arbetskraft.
Några slutsatser..................................................................196
I ensamhetens årtionden. Lakatos Miklós och Elisabets
berättelse om livet i Sverige .........................................................199
Avslutande tankegång om ”vi” och ”dem”........................207
Käll- och litteraturförteckning......................................................210
A. Otryckta källor ..............................................................210
B. Tryckta källor ................................................................212
C. Litteraturförteckning .....................................................212

8
Förord
Vid Växjö universitet finns sedan flera år tillbaka en livaktig forskning
om internationell migration och etniska relationer. Denna forskning be-
drivs inom olika discipliner i samverkan med varandra. År 2001 etablera-
des ett forskningsprogram inom området, som går under namnet Arbets-
marknad, internationell migration och etniska relationer – AMER. Ut-
över migrationsprocesser och invandrares position på arbetsmarknaden
och på enskilda arbetsplatser bedrivs forskningen också kring invandrares
(o)hälsa och (brist på) välbefinnande i Sverige. I programmet medverkar
forskare från historia, nationalekonomi, sociologi och vårdvetenskap.
Denna bok har skrivits inom ramen för AMER som är en givande forsk-
ningsmiljö som i hög grad har bidragit till att skapa gynnsamma villkor
för forskningen för denna bok. Flera kapitel har ventilerats på AMERs
flervetenskapliga seminarier och jag vill tacka deltagarna på seminarierna
för konstruktiv kritik. Ett stort tack också till prof. Lars Olsson för sitt
stöd, hjälp och värdefulla synpunkter och till fil. dr. Staffan Stranne för
språkgranskning.

9
10
Introduktion

Liksom folk från ett annat århundrade, främmande


för svenska förhållanden, fattiga och i lappade torf-
tiga kläder, kom de första ungerska lantarbetarna i
Trelleborg … De tedde sig högst obetydliga dessa
enkla främlingar… Men de skrev historia. För för-
sta gången har man gjort försöket att överflytta hela
familjer från ett främmande land till svensk miljö.
De 1 500 män, kvinnor och barn som skall resa till
Sverige kommer nämligen med föresatsen att stanna
här. Fosterlandet är det land där man arbetar, re-
sonerar de flesta. Därför har de sålt sina jordlappar
och sina djur, och därför för de med sig utsäde och
eget paprikafrö, i hopp om att få en jordbit en gång
(Dagens Nyheters framsida, 6 oktober 1947).

En solig söndag sommaren 1947 strömmade folk ut från den fallfärdiga


kyrkobyggnaden i den lilla byn Sirok i nordöstra Ungern. Kyrkan var
egentligen bara en halv kyrka, ty endast den främre delen hade tak, kring
tornet och altaret. Där trängdes Sirokborna varje söndag för att lyssna på
mässan. Kyrkan hade träffats av en rysk granat i slutet av andra världs-
kriget och inte reparerats sedan dess. Att kyrkan inte hade reparerats på så
lång tid var en skam för byns invånare men de saknade såväl pengar som
material för att kunna göra det. Den sovjetiska Röda Armén stannade
kvar i landet efter krigsslutet och höll nu på att driva in det enorma krigs-
skadeståndet som Ungern tvingades betala efter det förlorade kriget på
tyskarnas sida. Ingenting fanns att få tag på, och att ägna sig åt kyrkans
återuppbyggnad under dessa förhållanden skulle ha varit en lyx som den
fattiga byn Sirok inte kunde kosta på sig. Staten var allt annat än villig att
hjälpa till. Den var ju i ryssarnas händer.

Bland människorna som nu strömmade ut ur kyrkan fanns det unga nygif-


ta paret Lakatos Miklós och Elisabet. Väl ute framför kyrkan började de
båda, men framför allt Miklós, lystra till vad byns utropare skrek efter
sina trumslag. Det var en sällsam kungörelse som utroparen läste upp: Ett
meddelande kom från Budapest att tillfälle öppnats för arbetslösa lantar-
betare att få arbete utomlands! Alla lantarbetare som önskade åka till det

11
avlägsna landet Sverige för att arbeta där skulle anmäla sig till bynotari-
en! Antalet var begränsat. De som kunde tänka sig att åka skulle anmäla
sig snarast!

Miklós bestämde sig genast: – Jag måste se vad detta är, sade han till sin
nyblivna hustru Elisabet. Sverige är ett rikt land som inte drabbades av
kriget och lönerna där är säkerligen mycket högre än här. Vi borde åka
dit, arbeta och spara pengar … Sedan kan vi komma tillbaka och bygga
vårt eget hus och kanske köpa en bit jord också!

Sagt och gjort, Miklós och Elisabet gick direkt från kyrkan till kommun-
huset för att informera sig mer om detta märkliga meddelande som de just
hade hört. Där upplystes de om att den svenska och den ungerska reger-
ingen hade slutit ett avtal om utvandring för ett antal manliga ungerska
lantarbetare till Sverige. Avtalet gällde för två år och villkoren för att få
åka var yrkeskunnighet i lantarbete och djurskötsel, samt medlemskap i
den ungerska lantarbetarföreningen. Lakatos Miklós uppfyllde alla dessa
villkor. Han sökte genast medlemskap i lantarbetarföreningen, och god-
kändes som medlem direkt av fackföreningens representant. Han fick
även intyg om sin yrkeskunnighet. Efter den formella anmälan och de
ungerska myndigheternas godkännande blev han utvald av en svensk
kommission. Han ingick då i den stora gruppen på drygt 450 lant- och
skogsarbetare med familjer – totalt drygt 1 000 personer – som under
hösten och vintern 1947 fick åka från Ungern till Sverige för att arbeta i
svenska skogar och ladugårdar.

Efter nästan två års arbete i Sverige blev denna grupp på drygt 1 000 per-
soner, tillsammans med våra huvudpersoner Miklós och Elisabet, indrag-
na i en ideologisk dragkamp. Den nya kommunistiska regimen i Buda-
pest, som tog makten i Ungern våren 1949, sade nämligen upp avtalet om
ungrarnas utvandring till Sverige. Lantarbetarna kommenderades hem till
Ungern. När vissa av dem visade sig vara motspänstiga satte den ungers-
ka regeringen igång en propagandakampanj i Sverige, som skulle locka
lantarbetarna tillbaka till Ungern. Den kommunistiska propagandan stötte
genast på motstånd av ”den fria världens” representanter: den svenska re-
geringen, myndigheterna i övrigt och den svenska pressen. Mitt i propa-
gandakampen fanns den lilla gruppen ungerska lantarbetare och deras
familjer som pressades välja mellan att stanna i ett främmande land eller
att åka tillbaka till ett hemland som hade omvandlats till oigenkännlighet.

Miklós, som redan i tonåren var politiskt intresserad, hörde om de stora


och inte alltid så tilltalande förändringarna hemma i Ungern och bestäm-
de sig för att lita till de svenska löftena och stanna i Sverige. Hur han och
hans blivande fru Elisabet kom fram till detta beslut och hur livet sedan

12
kom att gestalta sig i Sverige berättade de i en lång intervju under en
höstkväll 1999. Den intervjun blev sedan upprinnelse till denna bok.

Bokens främsta syfte är att berätta om de ovannämnda ungerska lantarbe-


tares märkliga historia. Den vill emellertid också belysa den process som
så småningom ledde fram till en radikal förändring i den svenska invand-
ringspolitiken och i den svenska restriktiva hållningen som dittills rådde i
frågan om utländsk rekrytering och arbetskraftsinvandring. Denna pro-
cess startade med tre mellanstatliga avtal om import av arbetskraft mellan
å ena sidan Sverige, å den andra Italien och Ungern samt ockupations-
myndigheterna i Tyskland. Ett annat syfte är att försöka besvara frågor
om den svenska statens agerande: Varför tog staten på sig ansvaret att or-
ganisera denna arbetskraftsimport och varför drog den sig ur denna pro-
cess år 1950? 1

Samtidigt är det viktigt att utreda vilken roll de ungerska lantarbetarna


spelade i Sverige. Betraktades de som invandrade arbetare som skulle
stanna i Sverige för gott, och konkurrera fritt på den svenska arbetsmark-
naden, eller betraktades de som ”gästarbetare” som skulle utföra sin upp-
gift i Sverige under en begränsad period och sedan resa tillbaka till Ung-
ern? Vilket mottagande och vilken behandling fick de ungerska lantarbe-
tarna från början, och vilka konsekvenser fick mottagandet och behand-
lingen för deras senare liv i Sverige?

En del av arbetarna stannade alltså kvar i Sverige efter det att avtalet med
Ungern sades upp av den ungerska regeringen, och den svenska regering-
en erbjöd dem status som politiska flyktingar. Hur skedde det, och varför
var den dittills så restriktiva svenska regeringen beredd att ge status som
politisk flykting till människor som inte föreföll riskera något om de åter-
vände till sitt hemland? Dessa frågor är också centrala i denna bok, och
det är som alltid den historiska kontexten som är ytterst avgörande för att
förstå vad som egentligen hände.

–––––––––
1
Här kommer dock endast historien om avtalet med Ungern att berättas. Om den sudettyska och den
italienska importen, se bl. a. Tempsch 1997 och Järtelius 1987.

13
Svensk utlännings-,
invandrings - och
invandrarpolitik före, under
och omedelbart efter andra
världskriget

Utlänningspolitiken
Då bungabungaträdet bar riklig frukt, lät austral-
negrerna också främlingen äta därav; blev skörden
medelmåttig, fick han inte göra det; blev det miss-
växt, åt de upp främlingen (Hugo Valentin, citerad i
Hammar, 1964, s. 364).

Det finns en betydelsefull skillnad mellan invandringspolitik och invand-


rarpolitik. De är sidor av samma mynt men numera betraktar vi dem som
skilda. Invandringspolitik utövas längs med gränserna. Den omfattar sta-
tens politik att tillåta eller icke tillåta främlingar att komma in i landet, el-
ler om de som blivit tillfälligt insläppta ska få stanna eller ej. Invandrar-
politik – som ofta kompletteras med ”och minoritetspolitik” – riktas mot
invandrare eller minoriteter som redan är bosatta i landet.

Denna tydliga separation är dock en ganska sen företeelse i den svenska


politiken. Före slutet av 1960-talet förenades dessa båda aspekter av in-
vandringsproblematiken under en enda beteckning: ”utlänningspolitiken”.
Den omfattade framför allt det som vi idag skulle kalla invandringspoli-
tik. Det som vi idag kallar invandrarpolitik existerade egentligen inte. Ut-
länningar som tilläts bosätta sig permanent i landet förväntades assimilera
sig, smälta in och bli svenskar så fort som möjligt och leva enlig de gäl-
lande sederna och bestämmelserna. Därmed ansågs ingen speciell politik
eller några speciella åtgärder riktade mot de nyinvandrade vara nödvän-
diga. De skulle ändå på ett eller annat sätt försvinna, det vill säga smälta
in i det svenska majoritetssamhället.

14
En svensk utlänningspolitik formulerades först i samband med den steg-
visa vändningen mot nationell isolationism som manifesterades hos de
flesta europeiska staterna efter sekelskiftet 1900, speciellt efter första
världskriget, och den hade ett tydligt samband med den nya, statligt styr-
da chauvinism som utvecklades i Europa under denna tid. 2
Den svenska politiken mot främlingar under mellankrigstiden var inget
undantag från den gemensamma policy, som bredde ut sig och stärktes
efter kriget. Den skulle skydda den egna befolkningen mot främmande
inslag inom nationalstaten. Hela mellankrigstiden uppvisar en tydlig vilja
från den svenska statens sida att skydda den svenska arbetsmarknaden
och den svenska folkstammens ”renhet” och ”homogenitet” från oönska-
de utländska inslag. Följden blev en mycket restriktiv viseringspolitik och
en strikt utlänningspolitik.

Hans Lindberg fann i sin undersökning av synen på främlingar i Sverige


på 1930 talet, vilken enligt honom låg till grund för 1927 års utlännings-
lag, att ”en renodling av motiv i den negativa svenska främlingssynen på
trettiotalets början (klart positiva uttalanden är betydligt svårare att be-
lägga) skulle te sig så här, utan inbördes rangordning:

• Allmän främlingsmotvilja
• Föreställningar om värdet av en ren ras
• Antisemitism
• Nationalism
• Rädsla för utländsk konkurrens, protektionism
• Omsorg om den svenska arbetsmarknaden”. 3

Att tänka rasistisk, i termer av olika mänskliga raser, på 1930-talet var


nästan en självklarhet och i Sverige ansåg, för att ta ett exempel, justitie-
ministern Natanael Gärde att ”värdet av att vårt lands befolkning är av en
sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas”. 4 Sådana tankar
låg bakom utlänningslagen från år 1927. Det var främst viljan att skydda
den svenska arbetsmarknaden och den svenska folkstammen som var dess
målsättning. Styrkan och självklarheten av ett rasistisk tänkande speglas i
en svensk magistrats yttrande 1931 om utlänningslagstiftningen: ”det sä-
ger sig själv att färgade raser under inga förhållanden, negrer icke ens
som tillfälliga besökare utom i rena undantagsfall, böra äga tillträda till
–––––––––
2
Om de första riksdagsmotionerna som krävde en reglerad utlänningsnärvaro i landet redan före för-
sta världskriget, bl. a. för att skydda den svenska arbetsmarknaden, se Nelhans, s. 16-31. Många av
dessa motioner föranleddes av rädslan för en tilltagande judisk invandring från Ryssland, som följd
av pogromerna som utlöstes efter det misslyckade revolutionsförsöket 1905.
3
Lindberg, s. 37 – 38.
4
Nelhans, s. 33.

15
riket”. 5 Den strikt protektionistiska inställningen förändrades inte heller
med 1937 års utlänningslag:

Betecknande för den allmänna inställningen är ett


yttrande av 1936 års sakkunniga, som i ett avsnitt
rörande flyktingfrågan, framhålla att utlänningsla-
gen främst hade till uppgift att skydda den svenska
arbetsmarknaden, så att detsamma bevarades åt lan-
dets egen befolkning samt att förhindra bosättning
här i landet av ej önskvärda befolkningselement. 6

Innan den nya utlänningslagen antogs 1937 framlades flera motioner i


Riksdagen som rörde flyktingfrågan i Tyskland. Några högerledamöter
krävde fortfarande en biologisk kontroll av de utlänningar som sökte sig
till landet. Det borde

vara en bjudande plikt för de svenska statsmakterna


att snarast möjligt åstadkomma en sådan invand-
ringskontroll som ser till, att endast oss i nationali-
tetshänseende närstående invandrare tillåtes inkom-
ma i landet. En sådan åtgärd anser vi vara en plikt
främst mot de judiska invandrare som vårt land tagit
emot och givit medborgarskap. 7

Motionärerna var rädda för en växande antisemitism som en följd av


ökande judisk invandring. Denna rasistisk färgade begränsning skulle gäl-
la trots att de var väl medvetna om den ”kris i befolkningsfrågan” som
landet befann sig i under den nämnda perioden. Trots protesterna i Riks-
dagen, framför allt från socialdemokratiska ledamöter, upprepade den nya
utlänningslagen i stort sett den gamla, främlingsfientliga, utlänningslagen
från 1927. Den nya lagen stärkte dock de politiska flyktingarnas rätts-
ställning och gav större möjlighet till avvisnings- eller förpassningshota-
de utlänningar som redan fanns i landet att resa besvär i högre instanser,
ända upp till regeringen. Möjligheten att få status som politisk flykting
var dock ganska begränsad. Flyktingsstatus på grund av rasistiska förföl-
jelser existerade inte i Sverige. 8

När judeförföljelserna eskalerade i Tyskland 1938 stoppade den svenska


socialstyrelsen – genom införande av vissa specifika gränsrekommenda-
–––––––––
5
Svanberg & Tydén, 1992, s. 267
6
Se Arbetsmarknadskommissionens PM ang. utlänningsfrågan i Sverige med speciell hänsyn till
dess samband med arbetsmarknadsproblemen, från 3.08.1946, i YK, 1156, vol. 4, RA.
7
Nelhans, s. 37.
8
Se Nelhans, s. 38, 41.

16
tioner – i praktiken helt den judiska immigrationen till Sverige. Båda ut-
länningslagarnas främsta mål var, som påpekats ovan, att skydda den
svenska arbetsmarknaden från yttre konkurrens och att bevara den svens-
ka folkstammens renhet. Utlänningarna skulle hållas ”borta från Sveriges
gränser”. 9 Följden av dessa lagar blev att andelen utlänningar i Sverige
var mycket liten under 1930-talet. Antalet immigranter och naturaliserade
utlänningar åren 1931-1940 framgår av tabell 1:

Tabell 1: Immigranter och naturaliserade utlänningar 1931-1940.


År Immigranter Naturaliserade ut-
länningar
1931 8 390 *
1932 8 990 *
1933 7 256 *
1934 5 707 *
1935 5 412 *
1936 4 679 442
1937 4 470 475
1938 5 756 460
1939 7 178 620
1940 6 786 454
Källa: PM ang. utlänningsfrågan i Sverige med speciell hänsyn till dess
samband med arbetsmarknadsproblemen, författad på
Arbetsmarknadskommissionen 3.08.1946. 10
* 1931-1935 i medeltal 443, 1936-1940 i medeltal 490. 11

Den låga andelen naturaliserade pekar på utlänningarnas tillfälliga närva-


ro i landet under 1930-talet. Samtidigt visar tabellen en klart minskande
tendens just efter nazisternas maktövertagande i Tyskland, något som
verkar peka mot en strängare praxis efter detta datum. Lagstiftningens
protektionistiska tendens ändrades inte ens under kriget. Lättnaderna i vi-
seringspolitiken som infördes efter 1941 kom för sent för att verkligen
kunna hjälpa de förföljda i Tyskland. Den skenbara öppenheten gentemot
vissa kategorier av flyktingar, främst nordbor, som inträdde efter årsskif-
tet 1942/43, och speciellt efter hösten 1943, var inget fritt val från de
svenska myndigheternas sida. Det var påtvingat av den givna situationen
– inom vilken det ständiga arbetskraftsbehovet på den svenska arbets-
marknaden spelade en viktig pådrivande roll – och efterkrigsutsikterna. 12

–––––––––
9
Se Nelhans, s. 37, 41, 44.
10
Se YK, Beredningen för utländskt arbetskraft, kommitté 1156, vol. 4, i RA.
11
Författarens beräkning.
12
Se även Lajos 2004, Thor 2005.

17
Den nya situationen tvingade regeringen att redan under april 1943 tillsät-
ta en utredning om behovet av en ny utlänningslag. För att lättare tillgo-
dogöra sig den arbetskraft som det stora antalet nordiska flyktingar repre-
senterade, upphävde den svenska regeringen i oktober 1943 arbetstill-
ståndstvånget för de nordiska medborgare som stod i begrepp att ta an-
ställning i riket. De sakkunniga i utredningen föreslog också inrättandet
av en statlig myndighet som skulle centralisera behandlingen av flykting-
och utlänningsfrågorna. Den 1 juli 1944 inrättades Statens Utlännings-
kommission som central utlänningsmyndighet. 13

Speciellt intressant är att vid slutet av kriget, när utredningens resultat la-
des fram till Riksdagen, påpekade de sakkunniga att ”de frågor rörande
invandringen, som tidigare varit föremål för allmän uppmärksamhet, i
viss mån ha förlorat sin aktualitet under kriget”. 14 Man misstänker att de
syftade på den judiska invandringen, som inte längre var aktuell. De ville
framhålla att det numera handlade om andra slags invandrare. Trots det
ville de sakkunniga inte föreslå några genomgripande förändringar i 1937
års utlänningslag. De föreslog istället en praxis som framförallt skulle be-
akta utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden: ”den centrala ar-
betsmarknadsmyndighetens uppfattning bör äga inflytande vid bedöm-
ning av invandringens betydelse för arbetsmarknaden”. Eftersom man be-
farade en efterkrigsdepression, med stor arbetslöshet som följd, avsåg de
sakkunniga att en fortsatt sträng invandringspolitik var önskvärd. Den ut-
länningslag som sedan antogs 1945 följde i stort sett dessa principer. 15

Det stora antalet nordiska och baltiska flyktingarna som fanns i landet
behövde inte något arbetstillstånd. Snarare gällde tvång för dessa att ta
anställning. Antalet utlänningar på den svenska arbetsmarknaden var där-
för speciellt stort vid slutet av andra världskriget jämfört med situationen
före kriget. Att flyktingfrågan dominerade ”utlänningsdebatten i Sverige
under åren närmast efter kriget” berodde dock inte på dessa nordiska
flyktingars närvaro. 16 Den utlöstes framförallt av ankomsten av runt
30 000 flyktingar – av vilka runt 11 500 judar av olika nationaliteter och
runt 6 500 kristna polacker – från tyska koncentrationsläger 1945. 17 Den
större delen av flyktingarna från de angränsande skandinaviska länderna
och från de baltiska länderna, och även de människor som hämtades från
koncentrationslägren på våren 1945, kom redan under det första året efter

–––––––––
13
Arbetsmarknadskommissionens PM från 3.08.1946, s. 4 och Nelhans, s. 44.
14
Citerad i Nelhans, s. 44.
15
Se SOU 1945: 1, Nelhans, s. 45 och Tempsch, s. 144-145.
16
Om flyktingdebatten se SOU 1974: 69, s. 43.
17
Svante Hansson anger antalet judar till 11 505. Se Hansson 2004, s. 280-281.

18
kriget att återvända till sina hemländer. Många av de andra återvände
också. 18

Sveriges goda rykte efter kriget byggde framför allt på det beröm som
räddningsinsatserna omedelbart efter kriget framkallade. Dessa aktioner
skapade en moralisk roll och position som var mycket fördelaktig för lan-
det. För att bibehålla och fullfölja denna roll var Sverige tvunget att inte
bara att följa den internationella trenden utan även stå för en principiellt
förädlad variant av den internationella praktiken i flykting- och invand-
rarfrågorna. Men Sverige förblev ett utpräglat pragmatiskt land där prin-
cipdeklarationer och ideologier i många fall fick ge vika inför tidens krav
på samförståndslösningar. Den specifika svenska självuppfattningen och
rollen som världssamvete var ännu inte särskilt väl etablerad, så här strax
efter 1945. En stor del av svenskarna släppte inte heller – ännu – alla ban-
den till en etnisk självdefinition. Den före kriget nästan självklara, rasis-
tiskt betonade, människosynen fanns kvar, även om den trängdes tillbaka
efter avslöjandena efter kriget. De återspeglas av den socialdemokratiska
tidningen Ny Tid, som i mars 1946 till exempel skrev ”att invandrarna
måste kunna assimileras med den svenska folkstocken och helst också
vara bärare av goda rasegenskaper”. Invandring fick därför framställas
som något nödvändigt, och nyttan måste överstiga kostnaderna för att in-
vandringen skulle få en bredare och ärligare acceptans omedelbart efter
andra världskriget.

Den svenska arbetsmarknaden och den


utländska arbetskraften under och
omedelbart efter andra världskriget
När det gäller de svenska inhemska förhållandena på arbetsmarknaden
kan det konstateras att tillväxten av den demografisk och strukturellt be-
tingade ”normala” arbetskraftstillströmningen avstannade redan under
1930 talet. Enligt Rahaut föregicks denna minskning i tillströmningen av
en partiell arbetskraftsbrist som uppstod redan under 1920-talet, vilket
ledde fram till att arbetsmarknaden till en del öppnades upp för kvinnor-
na. Som en följd av att efterfrågan på arbetskraft då blev större än utbudet
kom kvinnornas relativa lönenivåer att höjas kraftigt under 1920-talet.
Till detta kom att födelsetalen under 1930-talet var så låga att det allmänt
talades om en växande kris i befolkningsfrågan, vilket bland annat föran-

–––––––––
18
I mitten av juli 1945 fanns det bara drygt 5 000 danska och 8 000 norrmän kvar i Sverige. Se Ols-
son, 1995, s. 26.

19
ledde statliga åtgärder i form av socialpolitiska program. Under de kom-
mande åren kom även resten av den inhemska arbetskraftsreserven, hu-
vudsakligen bestående av kvinnor, att utnyttjas i ökande grad. 19

Den stigande arbetskraftsbristen doldes dock temporärt under kriget ge-


nom den tilltagande användningen av flyktingarnas arbetskraft. Väl inne i
landet blev flyktingarna ett emotsett arbetskraftstillskott som fyllde luck-
orna, skapade på den svenska arbetsmarknaden av inkallelser och genom
att den expanderande industrin alltmer tömde landsbygden på arbets-
kraft. 20
Huvudprincipen vid flyktingarnas mottagande var att samtliga, efter de
nödvändiga formaliteterna, ”snarast möjligt [skulle] få antaga arbete i
öppna marknaden”. 21 Antalet flyktingar i riket ökade snabbt och de ovan
angivna förhållandena medförde att det år 1944 tillsattes cirka 45 000 ar-
betsplatser med utländsk arbetskraft, vilket motsvarade nästan 5 procent
av samtliga arbetsplatser. 22 Den 1 januari 1945 fanns inte mindre än
93 939 utlänningar med vistelsetillstånd i landet. 23 Runt 90 procent av
dessa var skandinaviska medborgare eller balter. I landet fanns 31 261
norska, 14 608 danska, 9 619 finska och cirka 29 000 baltiska medborga-
re som alltså hade vistelsetillstånd. 24

Inslaget av utländsk arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden under


och efter kriget var, som chefen på Statens Arbetsmarknadsstyrelse, Ber-
til Olsson, uttryckte saken, en ”slående” företeelse för svenskarna. 25 Man
behöver inte fundera alltför länge för att förstå hur ovanlig utlänningarnas
närvaro i landet torde ha tett sig för svenskarna under dessa år, när även
Arbetsmarknadsstyrelsens chef använde sådana starka uttryck. Omedel-
bart före kriget, i år 1939, skriver han, fanns det runt 23 700 utlänningar i
landet, av vilka nästan hälften – omkring 11 000 – var direkt sysselsatta
på den svenska arbetsmarknaden och kunde försörja sig själva och sina
anhöriga. 26 De föreföll smälta in i det svenska sociala landskapet. År
1944 var med andra ord hela 4,9 procent av alla ledigförklarade arbets-
–––––––––
19
Rahaut, 2005.
20
Olsson, 1995.
21
PM från 3.08.1946, s. 3-4 i YK, 1156, vol. 4, RA. Enlig Inga Gottfarb förväntades det att flykting-
arna skaffar sig egen försörjning efter sex månader. Se Gottfarb, 1986, s. 179.
22
Om det ständiga arbetskraftsbehovet under kriget se Arbetsmarknadskommissionens PM 3.08.1946
och Nelhans, s. 68-69. Om vikten av efterkrigsutsikterna se Lajos, 2004, s. 39-45.
23
Utlänningar som fanns internerade på förläggning, de 37 835 vuxna finska medborgare och de
44 190 finska barnen under 16 år som evakuerades till Sverige ingick inte i denna siffra. De fick
aldrig någon personlig visering. Se Arbetsmarknadskommissionens PM angående utlänningsfrågan
i Sverige, med speciell hänsyn till dess samband med arbetsmarknadsproblemen, från 3.08.1946, s.
1-2 i YK, 1156, vol. 4, RA.
24
Balterna, framför allt ester och estlandssvenskar, anlände under andra delen av 1944 och början av
1945. Jämför PM från 3.08.1946, s. 3 i YK, 1156, vol. 4, RA och Olsson, 1995, s. 24-25.
25
Se Bertil Olssons artikel i Lantarbetaren, nr. 50-52, 13 dec. 1949, s. 6-7.
26
Se Bertil Olssons artikel i Lantarbetaren, nr. 50-52, 13 dec. 1949, s. 6.

20
platser på arbetsförmedlingarna tillsatta med utlänningar, till antalet
45 381, av vilka den största delen var av speciellt låg status: De var flyk-
tingar. 27 Att flyktingarna inte anställdes i de lättaste arbetena framgår av
Arbetsmarknadskommissionens PM: ”Störst har flyktingarnas samlade
arbetsprestation varit inom skogsbruket … men även jordbruket och tex-
tilindustrin har fått ett ansenligt tillskott av arbetskraft”. De hade gjort en
betydande insats som hembiträden och inom vården också. 28 För att un-
derlätta anställning och orientera – i vissa fall i praktiken tvinga – den ut-
ländska arbetskraften mot dessa yrken blev alla utlänningar som tog an-
ställning inom skogsbruk, jordbruk, torvhantering eller inom hushållsar-
bete befriade från arbetsviseringstvång. När det gällde anställningar i öv-
riga yrken bevarades tvånget intakt. 29

Efter kriget har ”utlänningsströmmen [bara] gått vidare”, och antalet ut-
länningar på den svenska arbetsmarknaden har visat en jämn stegring,
skriver Bertil Olsson i den ovannämnda artikeln.
Några månader efter krigets slut, den 1 juli 1945, hade dock antalet an-
ställda utlänningar minskat till runt 35 000. Största delen av dessa – om-
kring 15 000 – var danska och norska flyktingar som fortfarande arbetade
i Sverige, men även sådana som nyvärvades efter kriget. Resten var fram-
för allt balter som anlände under slutet av kriget och till en del ersatte de
hemvändande normännen och danskarna. 30

Också mer än hälften av de runt 30 000 flyktingar som hämtades från


koncentrationslägren i Tyskland under våren och sommaren 1945 åter-
vände till sina hemländer eller remigrerade till andra länder redan samma
år. De betraktades som repatriander redan vid ankomsten till Sverige.
5 500 av de återstående knappt 13 000 flyktingarna var satta i arbete re-
dan vid årsskiftet 1945/46, och ett halvår senare var det 8 500 av dem
som arbetade. En stor del av dem som stannade kvar på sina förläggning-
ar återvände till sina hemländer under 1946. 31

De kommande åren skedde dock en ny snabb ökning av antalet utlän-


ningar som sysselsattes i Sverige, trots att allt fler danska och norska
flyktingar återvände till sina hemländer. Under mitten av 1946 fanns åter,
i runda siffror, 47 000 utlänningar på den svenska arbetsmarknaden. 6
–––––––––
27
Bertil Olsson ger något annorlunda och mer exakta siffror i sin artikel jämfört med AMS PM
03.08.1946.
28
Se Arbetsmarknadskommissionens PM 03.08.1946, s. 6, i YK, 1156, vol. 4, RA. Att det förekom
även tvångsuttagning till skogsarbete nämns inte i den ovannämnda PM: n. Se om detta även Ols-
son, 1995, s. 17 och 52 eller Nelhans, s. 43.
29
Se Arbetsmarknadskommissionen PM 3.08.1946, s. 4.
30
Närmast 30 000 balter flydde till Sverige under krigets sista år. Se Olsson, 1995, s. 11 och PM
3.08.1946, s. 3, i YK, 1156, vol. 4, RA.
31
Se PM från 3.08.1946, s. 8, i YK, 1156, vol. 4, RA.

21
135 av dessa var sysselsatta inom jordbruket. Året därefter, 1947, marke-
rar något av ett trendbrott och antalet anställda utlänningar ökade lavinar-
tad. Under slutet av 1948 var antalet utlänningar sysselsatta i Sverige
uppe i 87 196, och i oktober 1949 fanns det över 92 000 arbetsanmälda
utlänningar i landet. Det skedde alltså en ökning med ungefär 45 000
människor på 3 år. Störst var ökningen 1948, då nästan 17 000 nya utlän-
ningar anmälde sig för arbete i Sverige. Under slutet av 1948 började
dock en avtagande tendens visa sig igen. Mellan oktober 1948 och sam-
ma månad 1949 anmälde sig bara runt 5 000 utlänningar som nya arbets-
sökande. 32
Invandrarutredningens korta karakteristik av den svenska utlänningsde-
batten och påståendet att 1940-talet präglades av flyktingdebatten stäm-
mer alltså bara för tiden under och omedelbart efter kriget. Samhällsde-
batten skiftade ganska snabbt till att handla om den arbetskraftsbrist som
hotade det svenska näringslivet och om det eventuella ytterligare behovet
av utländskt arbetskraft. Den ekonomiska efterkrigsutvecklingen visade
redan under början av 1946 att rädslan för en omfattande efterkrigsde-
pression med stor arbetslöshet som följd var helt obefogad. Borta var far-
hågorna för arbetslöshet och talet om en strängare invandringspolitik.
Den ekonomiska utvecklingen efter kriget gick mot en högkonjunktur
utan tigare motsvarighet. Arbetskraftssituationen har beskrivits så här av
Rudolf Tempsch: ”kring årsskiftet 1945/46 började bristen på arbetskraft
bli besvärande inom vissa sektorer av näringslivet”. (Tempsch glömmer
påpeka att bristen var besvärande nog redan under kriget, vilket Lars Ols-
son framhållit. 33 ) Svenska Arbetsgivareföreningens undersökningar upp-
skattade arbetskraftsbristen 1945 till cirka 68 000 arbetare och i mitten av
1946 till minst 100 000. 34 Bakom arbetskraftsbristen låg under hela 1940-
talet även den ogynnsamma demografiska utvecklingen, som redan då
pekade mot en ”förgubbning” av den svenska arbetskraften. 35

I januari 1946 utgav Gösta Ahlberg och Ingvar Svennilson en rapport om


Sveriges industriella utveckling och den svenska arbetskraften, som visar
att den inre arbetskraftstillströmningen till industrin – genom den demo-
grafiska utvecklingen och näringslivets strukturella omvandling – inte
räckte för att fortsätta den industriella expansionen. Arbetskraftsbehovet
som angavs var i storleksordningen 100 000 – 200 000 arbetare under de
närmaste årtiondena och som en sista utväg föreslogs import av framför

–––––––––
32
Se Statens Utlänningskommission och Arbetsmarknadsstyrelsens sammanställningar och tabeller i
YK 1156, vol. 5, i RA.
33
Se Olsson, 1995.
34
Kommerskollegiet uppskattade behovet till 46 000 och Socialstyrelsen till 65 000. Tempsch, 1997,
s. 149 – 151.
35
Se Nelhans s. 46-47 eller Tempsch, 1997, s. 149 – 151.

22
allt yngre utländskt arbetskraft. 36 Förslaget skapade en omfattande sam-
hällsdebatt. Reaktionerna, speciellt från näringslivet och högerns sida, var
övervägande positiva, medan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin
höll sig något avvaktande till frågan. 37 Denna inställning är inte alls för-
vånande. Som Torbjörn Lundqvist så riktigt har påpekat gynnas de an-
ställda och deras fackliga organisationer av full sysselsättning. Därför
motarbetar man politik som skulle kunna bidra till arbetslöshet, till exem-
pel arbetskraftinvandring som hotar den fulla sysselsättningen. Arbetsgi-
varna önskar god tillgång på arbetskraft, och arbetslöshet är definitivt att
föredra ur deras perspektiv framför arbetskraftsbrist. I perioder av brist på
arbetskraft har arbetsgivarna försökt öka utbudet av arbetskraft, antingen
genom att använda sig av en kartellstrategi för att hindra lönekonkurrens,
eller genom att arbeta för arbetskraftsinvandring.” 38

Pressreaktionen speglade denna inställning och de olika intressena. Tid-


skriften Industria gav röst åt de positiva reaktionerna från SAF:s sida,
medan de socialdemokratiska tidningarna och fackföreningspressen var
mer kritiska och kyliga till förslagen. Även rasbiologiska synpunkter an-
fördes. Den då i breda kretsar nästan självklara, rasistiskt betonade män-
niskosynen – som dock med kraft fick träda tillbaka efter avslöjandena
efter kriget – återspeglas av Hannes Hyrenius, som i Svenska Familjevär-
net skriver att det vore bäst med invandrade ”germaner” och ”sämre med
romaner och slaver”. De skulle, förstås, assimileras. Liknande inställning
hade, som redan påpekats, den socialdemokratiska tidningen Ny Tid. Om
invandring var oundviklig, förespråkade tidningen framför allt en invand-
ring från de nordiska länderna. 39

Den ogynnsamma demografiska utvecklingen, och den omfattande sam-


hällsdebatten kring den, bidrog dock med all säkerhet till en mera tolerant
inställning till utlänningarnas närvaro i landet. Det samhällsekonomiska
intresset vann slutligen, och viseringspolitiken mjukades upp även gent-
emot utomnordiska medborgare vilka ansågs som nyttiga på den svenska
arbetsmarknaden. I november 1946 träffades en överenskommelse mellan
Statens Utlänningskommission (SUK) och Statens Arbetsmarknadskom-
mission (SAK), vars mål var att åtminstone delvis anpassa viseringspoli-
tiken efter den svenska arbetsmarknadens behov. Med hänsyn till ”den
knapphet på arbetskraft, som för nuvarande råder inom flertalet yrkesom-
råden” ansåg arbetsmarknadskommissionen redan i juli 1946 att något
–––––––––
36
Se Ahlberg & Svennilson, s. 11 f.
37
Om fackens kyliga inställning mot import av utländsk arbetskraft se Horgby, 1993 och 1996, Nel-
hans, s. 139. Tempsch visar dock att facken ändrade inställning under 1947 och accepterade en be-
gränsad invandring, men bara under fackligt reglerade former. Se Tempsch, s. 156-157.
38
Lundqvist, 2002, s. 2.
39
Se Tempsch, 1997, s. 153-155. Citatet ur Ny Tid på s. 155.

23
behov av en restriktiv hållning i fråga om inreseviseringarna för vissa ka-
tegorier av utlänningar inte längre förelåg. De antydde att även Statens
Utlänningskommission i princip medgav att alla utländska medborgare
med hemlandspass skulle kunna beviljas inresetillstånd, om ”det huvud-
sakliga skälet är arbetsanställning och om den svenska arbetsmarknaden
har behov av vederbörandes arbetskraft”. 40 Vid tillståndsbedömningarna
utformades dock en skala för bedömning av de tilltänkta invandrarnas ar-
betsmarknadsvärde och önskvärdhet. 41
Den ökande medvetenheten om bristen på arbetskraft under mitten av
1947 gjorde att de allmänna principerna för beviljande av inresevisum
nästan helt och hållet anpassades efter den svenska arbetsmarknadens be-
hov. Enligt ett cirkulär till länsarbetsnämnderna, utarbetat på Statens ar-
betsmarknadskommission den 30 juni 1947, framhölls att av principerna
som tillämpades vid ”bedömandet av ansökningar om inresetillstånd spe-
la i nuvarande situation arbetsmarknadssynpunkterna en avgörande roll.
Ansvaret för urvalet av de sökande åvilar därför till stor del Arbetsmark-
nadskommissionen, till vilken Utlänningskommissionen remitterar in-
komna ansökningar för yttrande.” 42

En ny och speciellt intressant aspekt av dessa nya principer, och deras


praktiska tillämpning – som speglar den i mitten av 1947 redan starka
medvetenheten om bristen på arbetskraft – är att visumansökaren inte
längre behövde ange någon konkret arbetsgivare för att ansökan skulle
behandlas, utan ärendet vidarebefordrades till länsarbetsnämnderna, vilka
skulle försöka skaffa arbete åt ansökaren. Svaret om anställningsmöjlig-
heten skulle lämnas snabbt, senast inom 10 dagar, eftersom ”erfarenhet
har visat sig att utländska arbetsansökningar ganska snart bli inaktuella,
om platserbjudande ej kan lämnas inom kort tid”. 43 Olika principer skulle
dock tillämpas gentemot visumsökande som kunde antas återvända till
ursprungslandet och sådana som ansågs som eventuella permanenta in-
vandrare. I alla fall skulle visumansökningarna lämnas in till utlännings-
kommissionen där det gjordes en förstahandsbedömning om den ifråga-
–––––––––
40
Se PM angående handläggning av inreseärenden vid Statens Arbetsmarknadskommission, 22 juli
1946, i YK 1156, vol. 4 i RA. Raderna om Statens Utlänningskommissions lättade viseringspolitik
är dock överstrukna i PM: n.
41
Några tilltänkta invandringsnationaliteter prioriterades (ungrarna fanns med bland dessa) men de
flesta kunde söka arbetstillstånd bara i två speciella yrkesgrupper som inte kunde ge några större
antal invandrare:
1. ”Specialister av hög kvalitet vartill motsvarighet saknas eller varå synnerlig brist råder” och
2. ”Personer med specialutbildning och stor yrkesskicklighet inom fack med väsentlig brist på ar-
betskraft.”
Mest gynnade var sudettyskarna. De ansågs nämligen lämpliga för anställning i tre olika yrkesgrup-
per, där den tredje: ”hantverkare och andra personer med fackutbildning” kunde resultera i en be-
tydligt högre rekrytering. Se Tempsch, 1997, s. 147.
42
Se Cirk. Lan. nr 1153 från 30 juni 1947 i serie E V: a, vol. 1, i Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv,
arkivdepån Söderhamn.
43
ibidem

24
varande utlänningen allmänt sett var önskvärd och kunde resa in i Sveri-
ge: om ”invandring av allmänt principiella skäl överhuvudtaget kan med-
givas för ifrågavarande kategori av utlänningar”. 44 Vilka dessa ”allmänt
principiella skäl” var preciseras inte. Om inga hinder förelåg överlämna-
des ärendet till arbetsmarknadskommissionen. Ärendena för de som be-
dömdes som återvändande gästarbetare skulle behandlas enklare och, om
behov förelåg, godkännas utan en speciell undersökning.

Något mer komplicerade var invandrarfallen. Arbetsmarknadskommis-


sionens villkor för att bevilja en ansökan där invandring kunde tänkas fö-
religga var att:

• Tillståndssökanden skulle ha bra yrkesvana och lång yrkeserfa-


renhet (6-8 år) samt att arbetet skulle vara av betydelse för den
svenska folkförsörjningen.
• Unga skulle prioriteras även på bekostnad av arbetslivserfaren-
het. Arbetare över 45 år kunde nästan aldrig komma ifråga.
• Unga (max. 35 år) tempoarbetare utan större yrkesskicklighet
eller kvalifikationer tilläts bara till industrigrenar i nyckelposi-
tion för det svenska näringslivet, och där det rådde varaktig ar-
betskraftbrist.

Ansökningarna för arbetstillstånd från utlänningar som redan befann sig i


landet remitterades av Arbetsmarknadskommissionen till respektive
länsarbetsnämnder för yttrande.
Dessa ovanstående lättnader, tillsammans med den stora efterfrågan på
arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden och den relativt höga svens-
ka levnadsstandarden, lockade en ansenlig mängd arbetare från grannlän-
derna, men även från andra länder i Europa. 45

Den individuella invandringen räckte dock inte. De individuella invand-


rarna kunde inte heller – som flyktingarna under kriget – dirigeras och
kvarhållas i de vanligtvis lågavlönade och tyngre lågstatusyrken där den
största efterfrågan på arbetskraft registrerades. Företagens individuella
rekrytering skapade också en viss oro hos staten för en eventuell rubbning
av maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter som även kunde störa
”statsmakternas sociala program”. I linje med de allmänna riktlinjer som
utarbetades av det socialdemokratiska partiet redan under 1944 i Arbetar-
rörelsens efterkrigsprogram, ansågs en statlig, samordnad insats som mer
än nödvändig. 46 I den svenska modellens anda skulle alla de inblandade
–––––––––
44
ibidem
45
Se Tempsch, 1997, s. 147.
46
Nelhans, s. 69 och Tempsch, 148-151.

25
parternas intressen tillgodoses under statlig översyn. Redan under 1944
diskuterades frågan om kollektiv överföring av utländskt arbetskraft och
1946, efter en omfattande utredning av arbetskraftsbehovet, tillsattes en
beredningsgrupp för utländskt arbetskraft (BUA). Statsmakten gjorde
dock saken avhängig av LO:s inställning i frågan. 47

Som slutsats kan man säga att Tomas Hammars påstående om den svens-
ka invandringspolitiken 1900 till 1932, att ”den svenska invandringspoli-
tiken har i anmärkningsvärt hög grad utvecklats parallellt med den ut-
ländska”, stämmer i hög grad även efter 1945. Likaså hans iakttagelse att
”den svenska invandringspolitiken är en del av ett internationellt sam-
manhang” var riktig. 48 Försöket att åstadkomma en gästarbetarpolitik
blev även i Sverige den första formen av organiserad invandring. Att den
övergavs senare kan bero på vissa politiska komplikationer och de höga
kostnader som denna dirigerade invandring kunde medföra. Den negativa
demografiska utvecklingen efter andra världskriget var säkert en annan
bidragande orsak till att denna begynnande gästarbetarpolitik övergavs.

Men inget fick i början rubba det sköra övertag som så småningom upp-
stod på den svenska arbetsmarknaden för arbetarrörelsen och därmed stö-
ra arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Därför sattes först igång ett försök
att åstadkomma en invandring som inte medförde några jämlikhetspoli-
tiska kostnader eller skulle skapa okontrollerade obalanser: import av ar-
betskraft genom mellanstatliga avtal med begränsad giltighetstid som
kunde sägas upp och därmed kontrolleras av staten. Samtidigt kunde de
kontrakterade utländska arbetarna dirigeras dit där behovet fanns och de
kunde skickas ut ur landet när behovet av deras närvaro upphörde. Dessa
tillfälliga arbetskraftsinvandrare var på så sätt inte lika fria som landets
medborgare.

Fritt eller ofritt arbete?


Det fria lönearbetet är det vanligast förekommande arbetet i det kapitalis-
tiska systemet. Marx har ansett att det är den enda formen av arbetskraft
som kunde förekomma inom detta system. Arbetskraftens befriande från
alla utomekonomiska bindningar var en av grundförutsättningarna för att
det kapitalistiska systemet överhuvudtaget fungerade. Den fria arbets-
marknaden, som är en grundförutsättning för det kapitalistiska systemets
existens, fungerar bara där arbetaren äger sin arbetskraft och fritt kan er-
bjuda (sälja) den till högstbjudande på en fri arbetsmarknad. Inga andra
–––––––––
47
Tempsch, s. 158-159.
48
Hammar, 1964, s. 11.

26
restriktioner än de som ingår i utbud och efterfrågebalansen på arbets-
marknaden fick förekomma, ansåg Marx. Denna teori ifrågasattes sedan
av en rad olika marxistiska teoretiker (Miles, Piore osv.) som utan större
ansträngning visat att kapitalismen kan inkorporera och använda sig av
olika former av ofri arbetskraft också. De har visat att kapitalismen inte
bara kan existera, utan under vissa förutsättningar även kan fungera bättre
och vara mer lönsam om den lyckas ta i sin tjänst olika former av ofri ar-
betskraft. Det gäller arbetskraft som kan lokaliseras och användas under
villkor som är oberoende av utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden.
Dessa forskare och författare poängterar tydligt att användningen av olika
former av utomekonomiska medel som tvingar vissa delar av arbetskraf-
ten att utföra arbete under sämre villkor än de som hade tillkommit under
de fria formerna, är ett vanligt förekommande och nödvändigt inslag i det
kapitalistiska systemet.

Det kapitalistiska systemets inre balans är baserad på exploatering av ar-


betskraften på en fri arbetsmarknad. Dess främsta förutsättning är att ar-
betskraft alltid finns tillgängligt när efterfrågan finns, och till bästa möjli-
ga pris, för att systemet långsiktig skall fungera. Denna exploatering ska-
par dock inre spänningar och ger anledning till motåtgärder från arbetar-
rörelsens sida som är menade att explicit begränsa den fria arbetsmarkna-
dens lönekonkurrerande och lönesänkande effekter. Villkoren som skapas
av denna inre kamp tvingar ofta fram utomekonomiska, politiska eller le-
gala faktorer såsom kontrakt och begränsningar av arbetstillstånd för att
driva en del av arbetskraften att anta arbeten under sämre villkor än de
som skulle ha skapats på den fria arbetsmarknaden präglad av maktkam-
pen mellan arbetsmarknadens fria parter. Miles uttrycker detta på föl-
jande sätt:
(there are) … politico-legal constrains which limits
the circulation of labour power within a labour mar-
ket. One example of this is contract labour … where
individual contract with en employer for a specified
period of time, as a result of which they give up the
right to return at will to the labour market. Certain
forms of indentured labour share this characteristic.
Another occurs where legal provisions prevent cer-
tain categories of labourer in offering their labour
power in particular sectors of the labour market… in
other words … the labourer’s ability to dispose of
labour power as an item of private propriety is lim-
ited by extra economic constrains… The formal ap-
pearance of wage labour can therefore be subordi-
nated to real relation of exploitation which set pre-
cise limits to the exchange (and hence commodifica-

27
tion) of labour power. I call these relations of pro-
duction as unfree wage labour … 49

I dessa ovannämnda fall förhindras alltså arbetskraften att förvandlas till


en vara som fritt kan köpas och säljas på arbetsmarknaden. Det finns även
andra aspekter av det kapitalistiska produktionssystemet som begränsar
detta fria utbyte. Villkoren för att arbetaren fritt ska kunna sälja sin ar-
betskraft – att den ska fungera som en ”vara” på arbetsmarknaden – är att
dess pris bevaras inom vissa gränser. Arbetskraften måste ha ett pris som
fortfarande tillåter produktion av ett mervärde (surplus-value) som kan
tillägnas av kapitalet för dess egen reproduktion och ett vidmakthållande
av det kapitalistiska produktionssättet. Detta nås, enligt Marx, genom att
ständigt ha kvar en arbetskraftreserv vid sidan av arbetsmarknaden, vars
existens bevarar det nödvändiga arbetskraftsöverskottet på arbetsmarkna-
den. 50 Staten intervenerar för att bibehålla dessa gränser, vanligen i kapi-
talets favör.

Arbetsmarknadens olika sektorer konkurrerar dock med varandra och vis-


sa mer kapitalintensiva sektorer med högre produktivitet kan erbjuda bätt-
re priser och bättre arbets- och levnadsvillkor, med bibehållande av en
tillfredställande mervärdesproduktion. Dessa, oftast välavlönade, sektorer
drar till sig arbetskraft som inte längre återvänder till de mindre lönsam-
ma sektorerna även om dessa har ett uppenbart underskott på arbetskraft.
Så småningom handlar det inte längre bara om löner utan även om social
status. De mindre lönsamma, lågavlönade sektorerna glider neråt i den
sociala värdehierarkin. Att ta anställning inom dessa sektorer blir status-
sänkande för den som redan har varit sysselsatt i den mer lönsamma, hög-
re värderade så kallade primära sektorn. 51

De så kallade sekundära sektorerna kan inte heller erbjuda samma löner


som de lönsamma sektorerna, ty det skulle omöjliggöra mervärdeproduk-
tionen och upprätthållandet av det kapitalistiska produktionssättet i dessa
sektorer. Staten är tvungen att intervenera, antingen med subventioner el-
ler med extra ekonomiska medel som tvingar eller dirigerar en del av ar-
betskraften till dessa sektorer. Den här omdirigeringen kan dock inte ske
utan en begränsning av de medborgerliga rättigheterna, och en sådan be-
gränsning är oförenlig med de demokratiska principerna som finns i de
flesta västerländska stater. En uppenbar lösning är då att lokalisera ar-
betskraft som är ställd utanför de skyddsmurar som sätts av de demokra-
tiska principerna. Importen av arbetskraft, vars innehavare inte samtidigt
–––––––––
49
Miles, 1987, s. 32.
50
En ”reserve army of labour”; se Miles, 1987, s. 33.
51
Piore, 1979.

28
är innehavare av medborgerliga rättigheter och som på det sättet med le-
gala medel kan förhindras röra sig fritt på arbetsmarknaden, verkar vara
den mest omedelbara lösningen. Och ju längre denna arbetskraftsinneha-
vare hålls utanför de medborgerliga rättigheternas sfär, desto lättare är det
att säkra arbetskraft till de mindre lönsamma, men samhällsekonomisk
nödvändiga sektorerna.

Saken kompliceras dock av det faktum att skapandet av en i det närmaste


rättslös underklass av arbetare underminerar samhällets moderna demo-
kratiska principer och utmanar de humanistiska samhällsföreställningarna
och de demokratisk-humanistiska grundprinciperna – som exempelvis
jämlikhetsidealet – vilket brukar anses grundläggande för de moderna
demokratierna. Saken kompliceras ytterligare om den samhällsekonomis-
ka planeringen och samhällsmedlemmarnas framtidsbild innehåller en
kronisk demografisk kris och ett arbetskraftunderskott i alla sektorer un-
der en lång tid framåt, som i Sveriges fall under åren omedelbart efter
andra världskriget.
Den svenska samhällsplaneringen behövde slå två flugor i en smäll under
denna tid. Å ena sidan behövde villig och billig arbetskraft dirigeras till
de mindre lönsamma men samhälleligt nödvändiga sektorerna. På det sät-
tet skulle en tillräcklig mervärdesproduktion upprätthållas även där. Mer-
värdet skulle dels tillägnas kapitalet direkt, dels indirekt genom omför-
delning resten av det etablerade samhället. Samhället skulle försäkras om
ett permanent tillskott till den alltmer arbetskraftskrävande arbetsmarkna-
den i sin helhet.

Importen av ung och kvalificerad arbetskraft var – och kanske är – den


mest uppenbara lösningen. Den just importerade unga arbetskraften, som
saknar medborgerliga rättigheter, kan dirigeras till de sämst betalda sek-
torerna för att lätta på behovet där. Samtidigt kunde denna arbetskraftim-
port tillförsäkra det nödvändiga arbetskraftstillskottet även till de andra
sektorerna genom att sätta en press uppåt på arbetsmarknaden. Detta kan
emellertid inte genomföras utan motstånd. Som påpekats tidigare gynnas
de anställda och de fackliga organisationerna av full sysselsättning, varför
politik som kan leda till arbetslöshet motarbetas. Arbetsgivarna å sin sida
föredrar god tillgång på arbetskraft, och i perioder av brist på arbetskraft
har de försökt öka utbudet, antingen genom kartellstrategier för att hindra
lönekonkurrens eller genom att arbeta för arbetskraftsinvandring”. 52

I de fall ökad arbetskraftsinvandring kommer till stånd brukar fack-


föreningarna ställa vissa krav för att försvaga den importerade ar-
betskraftens konkurrenskraft. För att få genomslag för kraven för-
–––––––––
52
Lundqvist, 2002, s. 2.

29
söker fackföreningarna i en socialdemokratisk stat ställa arbets-
kraftsimporten under statlig kontroll. Problemet är bara att statligt
styrd arbetskraftsinvandring, som oftast sker genom mellanstatliga
avtal, för med sig höga rekryteringskostnader och importen går
nästan alltid över mot mindre reglerade former av arbetskraftsin-
vandring, som sänker rekryteringskostnaderna och därmed möjlig-
gör en större invandring, men samtidigt försvagar fackföreningar-
nas inflytande. 53

Efter en långsam assimileringsprocess, som oftast anses som helt natur-


ligt, kan även ”importvaran” förvandlas till ”fullvärdig” arbetskraft, som
ökar den allmänna tillgången på arbetskraft. Naturaliseringen och anskaf-
fandet av medborgerliga rättigheter skapar den nödvändiga rörelsefrihe-
ten för att denna före detta importarbetskraft ska fylla de eventuella luck-
orna i den primära sektorn på arbetsmarknaden också.

Sakerna fungerar dock sällan så smidigt i praktiken som i teorin. Den im-
porterade arbetskraften behålls i de mindre lönsamma sektorerna eller i
de mindre lönsamma delarna av de lönsamma sektorerna genom en bibe-
hållen, om än skenbar, tillfällighetsaspekt på deras närvaro i landet. Käns-
lan av tillfällighet förstärks ofta av importarbetarnas/invandrarnas egna
framtidsbilder som inte sällan siktar på ett återvändande till ursprungs-
länderna. Denna tillfällighetsaspekt problematiserar dock nyttan och spe-
ciellt lojalitetsaspekten av invandrarnas närvaro i landet, något som bidrar
till negativa känslor både hos invandrarna och hos den infödda befolk-
ningen. Invandrarna hålls, och håller sig, på ett visst avstånd och stämplas
som outsiders av de etablerade, något som fortsätter att begränsa deras rö-
relsefrihet även efter det att deras politiska utanförskap upphört i formell
mening, antingen genom anskaffandet av medborgarskap eller senare ge-
nom en förstärkning av de bosatta invandrarnas rättsliga status. 54 Rörelse-
friheten begränsas genom diskriminering och segregation. Invandrare bi-
behåller sin ofria ställning så länge som de kategoriseras som sådana av
sin omgivning. Denna diskriminering är speciellt närvarande inom arbe-
tarklassen och verkar splittrande även på arbetarklassen som sådan.

Fenomenet är så gammalt som själva kapitalismen. Ett citat av Karl Marx


om relationen mellan den etablerade infödda och den invandrade delen av
arbetarklassen är belysande:

–––––––––
53
Lundqvist, 2002, s. 1.
54
Vissa aspekter av detta fenomen beskrivs mycket väl av Norbert Elias i sin bok Etablerade och
outsiders och gäller även när invandrarna har samma nationalitet som de etablerade.

30
Every industrial and commercial centre in England
now possesses a working class divided into two hos-
tile camps, English proletarians and Irish proletari-
ans. The ordinary English worker hates the Irish
worker as a competitor who lowers his standard of
life. In the relation to the Irish worker he feels him-
self as a member of the ruling nation and so turns
himself into a tool of the aristocrats and the capital-
ists of his country … thus strengthening their domi-
nation over himself… his attitude toward him is
much the same as that of the ‘poor whites’ to the
‘niggers’ in the former slave states of the United
States … 55

Det räcker att ersätta orden English och Irish med ”infödd” respek-
tive ”invandrad” för att inse relevansen.

Diskriminering av invandrare eller främlingar är också ett slags discipli-


nering, där samhällets officiella, eller inom demokratiska samhällen of-
tast inofficiella, representanter under alla förekommande omständigheter
gynnar personer som representerar ”normen” inom samhället och samti-
digt missgynnar de som inte gör det. 56 Diskrimineringen som discipline-
ring har alltså ett mer eller mindre tydligt och medvetet mål: Att bevara
maktstrukturerna oförändrade. Det är bevarandet av en kulturell modell
och en makthierarki, konstruerad enligt föreställningen om de normer
som under alla sina aspekter dominerade före invandringen och nyetable-
ringen. Av den som diskriminerar anses dessa normer och regler som
bättre än de som skulle uppstå genom en kombination av det etablerade
normsystemet och de värden och normer som nykomlingen kan förväntas
medföra.

Logiken är enkel: Invandraren representerar ett samhälle som av honom


själv ansågs som sämre, eljest hade han inte lämnat det. På det sättet an-
ses alla eventuella förändringar som resultat ur en blandning av de etable-
rade och de nya normerna som sämre och skadliga för den redan etable-
rade högre ordning som förknippas med den dominerande, egna etniska
gruppen. Den rådande föreställningen blir att det ligger i den förtryckte
nykomlingens eget intresse att anpassa sig till de etablerade normerna och
värderingarna, eftersom dessa representerar högre allmänmänskliga vär-
–––––––––
55
Castles & Kosack, s. 461.
56
Se om detta Merja Ellefsons viktiga slutsatser i avhandlingen “Staten är vår herde god”. Represen-
tationer av annorlundahet och ordning i fyra svenska trettiotalstidningar”, Stockholm 2007. Hen-
nes avhandling behandlar 1930-talet men jag ser ingen anledning att inte utvidga slutsatsernas gil-
tighet även för efterkrigstiden.

31
den, och som med automatik och logik leder till ett bättre liv och högre
välstånd. 57

Diskrimineringens underförstådda mål är på det sättet assimilering, där


förändringsprocessen och förändringstvånget bara gäller den förtryckte
främlingen, invandraren. Det är en disciplinerande piska som vill tvinga
invandraren att mer eller mindre ge upp sin identitet och alla avvikande
beteendemönster, för att istället överta värdsamhällets normer och värde-
ringar och på så sätt agera för bevarandet av de etablerade maktstruktu-
rerna. Ju större kulturell och biologisk närhet invandraren har till normen
i värdsamhället, desto lättare blir förändringsprocessen och desto mindre
borde diskrimineringen mot honom vara.

Den strikt logiska slutsatsen vore också att ju hårdare diskriminering som
förekommer inom ett samhälle, desto större borde villigheten att assimile-
ra de avvikande vara. Det är dock inte så enkelt, och inte så tydligt. Det
kan finnas omständigheter som skapar en föreställning om assimilering-
ens omöjlighet. Under dessa omständigheter anses främlingen represente-
ra så radikalt annorlunda värden och bära på sådana tydligt avvikande
drag, att assimilering anses som omöjligt. Diskrimineringen kan i dessa
fall siktas in på uteslutning istället för assimilering. Rasistiska föreställ-
ningar och den dominerande etniska majoritetens självdefinition i strängt
etniska termer verkar i denna, uteslutande riktning.

Om man betraktar saken ur invandrarens synpunkt, ur ett rent nyttoper-


spektiv och ur ett perspektiv på invandringen som resultatet av ett fritt val
och av ett rationellt övervägande, där siktet är permanent bosättning i det
nya landet, då har också invandraren, främlingen, ett direkt intresse av att
assimilera sig. Utvandringen/invandringen, och speciellt arbetskraftsmi-
grationen, har dock ofta en tillfällighetsaspekt som motverkar intresset
för assimilering. Denna tillfällighetsaspekt, framför allt knuten till arbets-
kraftsmigration av ”gästarbetarmodell”, minskar också värdstaternas vilja
till långsiktiga satsningar i form av språkutbildning och annan typ av un-
dervisning gentemot invandrarna. Denna tillfällighetsaspekt är tydligt
också i de fall där importen av arbetskraft sker genom mellanstatliga av-
tal. I dessa fall begränsas och fastställs både de invandrade arbetarnas
närvaro i arbetsgivarlandet och deras rättigheter i landet av ett mellanstat-
ligt avtal med mer eller mindre begränsad giltighetstid.

–––––––––
57
Se Norbert Elias slutsatser i Etablerade och outsiders.

32
Beredningen för utländskt arbetskraft
Efter nödvändiga förberedelser hade alltså regeringen, genom uppdrag till
statsrådet Eje Mossberg, ”tillkallat en särskild beredning att biträda inom
socialdepartementet. Det har härvid inte ifrågasatts någon invandring av
större omfattning”. Beredningen som skulle bestå av ”högst fem sakkun-
niga” tillsattes den 12 juli 1946. Dess uppgift var att få till stånd en mera
”ingående prövning av de i många fall mycket ömtåliga faktorer, som helt
naturligt måste inverka på de föreslagna övervägandena” angående im-
port av utländsk arbetskraft.

I beredningens instruktioner framhölls bland annat:


Den akuta brist på arbetskraft som för nuvarande
gör sig kännbar på praktiskt taget alla områden av
näringslivet och som följd av den stagnerade tillväx-
ten av befolkningen i de produktiva åldrarna kan
komma att göra sig gällande under en följd av år,
har aktualiserat frågan om vidtagande av åtgärder i
syfte att åstadkomma en bättre balans på arbets-
marknaden. Sålunda har planerats en begränsning av
investeringsverksamheten. Därjämte pågå under-
sökningar om möjligheterna att tillföra arbetsmark-
naden den arbetskraftsreserv, som framför allt repre-
senteras av icke yrkesverksamma kvinnor och parti-
ellt arbetsföra. Dessa ansträngningar böra fullföljas
med all kraft. Då det emellertid kan tänkas att dessa
åtgärder kunna komma att visa sig otillräckliga för
att, i varje fall på kort sikt, åstadkomma en förbätt-
ring av läget, torde även andra möjligheter i detta
syfte övervägas, bland annat frågan om att i vårt
land i viss omfattning bereda sysselsättning av ut-
ländska arbetare. Utöver vad som kan visa sig möj-
ligt att göra för att tillföra arbetsmarknaden den in-
hemska arbetskraftreserven torde därför förutsätt-
ningarna för sysselsättande av arbetskraft från utlan-
det böra prövas och såväl fördelar och nackdelar,
som för vårt lands vidkommande kunna vara för-
enade med en sådan åtgärd, ägnas beaktande…

Det var emellertid inte vem som helst som kunde komma ifråga
som arbetskraft i Sverige: ”Vid urvalet av personer, som i detta
sammanhang skulle kunna medgivas tillstånd för inresa till och up-
pehåll i vårt land, skall hänsyn tagas icke endast till vederbörandes
yrkeskvalifikationer utan även till hans medborgerliga förhållande i

33
hemlandet under kriget…” står det i instruktionerna. De fackliga
organisationernas krav skulle också tillgodoses. Vid rekrytering
stipulerades att ”beträffande löner och övriga i avtal reglerade ar-
betsvillkor förutsättes, att en tillfredställande ordning skall kunna
åvägabringas genom att vederbörande skall kunna söka och erhålla
medlemskap i respektive fackorganisationer.” 58

Även den dirigerade importen av utländsk arbetskraft ansågs alltså ännu


under 1946, även på regeringsnivå, endast som en sista utväg för lösning-
en av de ekonomiska problem som skapades genom den allmänna arbets-
kraftbristen; en lösning som förknippades med vissa nackdelar, och som
skulle övervägas noggrant. Detta tveksamma och försiktiga synsätt fram-
träder trots att invandring även borde kunna lösa landets demografiska
problem, en av de viktigaste orsakerna till arbetskraftsbristen över huvud
taget. Trots att en ökad import av ung arbetskraft hade kunnat ge en lång-
siktig lösning på hela problematiken, preciseras att importen bara skulle
ha ”en viss omfattning” och att en ”begränsning av investeringsverksam-
heten” gick före och var en bättre lösning. Arbetskraftsimport tillgreps ef-
tersom de andra åtgärderna ”på kort sikt” inte förväntades ge resultat. Så
länge de andra åtgärderna inte gav de förväntade resultaten, skulle denna
mellanliggande period fyllas med temporär utländsk arbetskraftsimport.
Beredningens uppgift var alltså att noggrant överväga för- och nackdelar-
na av en arbetskraftsimport och att utreda förutsättningen för genomfö-
randet av denna tidsbegränsade lösning.

I enlighet med de då rådande maktförhållandena, uttryck för vad som se-


nare skulle kallas ”den svenska modellen”, bestod den nyinrättade Bered-
ningen för utländskt arbetskraft (BUA) av representanterna för arbets-
marknadens parter, vilka stod under statlig översyn och medling. Ordfö-
rande för beredningen blev Folke Thunborg från socialdepartementet,
biträdd av inspektören från Statens Arbetsmarknadskommission, K.O.
Wahlström, vilken fungerade som beredningens sekreterare. Från arbets-
givarsidan deltog SAF-direktören Bertil Kugelberg och direktören från
Industriförbundet Hjalmar Åselius. Som representant för arbetarnas hu-
vudorganisation deltog LO:s vice ordförande Gunnar Andersson. Efter
sitt frånfälle ersattes Gunnar Andersson av LO:s andre ordförande Gustav
Vahlberg. Även ordföranden i Statens Arbetsmarknadskommission, Ber-
til Olsson, deltog ofta på mötena. 59

–––––––––
58
Se i PM 3.08.1946, s. 9-10, i YK, 1156, vol. 4, RA.
59
Se PM angående invandring till Sverige av utländsk arbetskraft, 10 sept. 1947 i serie E V: a, vol. 9
i Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn och Tempsch, s. 159.

34
Det huvudsakliga arbetet utfördes av ordföranden Thunborg som av allt
döma ägnade hela sin arbetstid åt beredningens verksamhet. De andra
deltog på sammanträden och diskuterade utifrån sina intresseorganisatio-
ners synvinklar de frågor som huvudsakligen föredrogs av Thunborg.
Beredningen hämtade in ett brett underlag för sin verksamhet och sina
beslut. Det gällde främst material från olika statliga myndigheter och di-
verse intresseorganisationer. När speciella frågor och invandrargrupper
diskuterades bjöds sakkunniga in från olika områden för praktiska råd
och synpunkter. På beredningens första möte den 6 augusti 1946 medde-
lade Thunborg regeringens instruktioner kring gruppens arbete och ett an-
tal principiella frågor diskuterades. Dessa frågor skulle kunna samlas un-
der följande huvudrubriker:

a. De tilltänkta invandrarnas medborgerliga förhållanden i


hemlan det under kriget.
b. Immigranternas förhållande till de fackliga organisationer-
na.
c. De hitkomna immigranternas mottagande och sociala sta-
tus i Sverige. 60

På den första punkten var nästan alla överens om att försöka undvika att
sådana människor som aktivt deltog i vissa oacceptabla politiska verk-
samheter eller varit brottsstraffade under kriget skulle få invandra till
Sverige, även om de hade goda kvalifikationer i ett eftersökt yrke.
Det som i protokollet benämndes som ”organisationstvång” ansågs som
ofrånkomlig; skyldigheten att ansluta sig till någon svensk facklig organi-
sation under tiden de arbetade i Sverige skulle meddelas de sökande som
ett nödvändigt villkor redan före urvalet och resan till Sverige. Detta be-
slut motiverades med önskan att dels undvika friktion mellan de svenska
och de utländska arbetarna, dels tillförsäkra de utländska arbetarna jämli-
ka villkor med de svenska arbetarna.

Vikten av att invandrarna inte ”deklasserades” underströks. För att und-


vika en eventuell deklassering skulle immigranterna förses med erforder-
ligt bohag och utrustning redan när de anlände till arbetsplatserna. Även
bostadsfrågan ansågs ha en speciell vikt i detta avseende och det fram-
hölls att den måste ha en ”nöjaktig lösning”. Barackförläggningar skulle
tillgripas endast i nödfall. Även frågan om ett avtagande ”vänjningsbi-
drag” diskuterades. Finansieringen av dessa åtgärder skulle diskuteras se-
nare, efter att svar från det ansvariga statsrådet Mossberg inhämtats.
Beredningen skulle framför allt utarbeta principerna för invandringen.
Enskilda fall, exempelvis ansökningar från företag, skulle hänvisas till re-
–––––––––
60
Protokollen efter Beredningens möten finns i YK 1156, vol. 5 i RA.

35
spektive myndighet. När frågan om vilka länder som skulle kunna kom-
ma i fråga för invandringen, meddelade Thunborg att han redan hade
kontaktat Italiens beskickning och kunde lämna positiva besked: De itali-
enska myndigheterna var redo att förhandla och föreslog att huvudför-
handlingarna skulle äga rum i Rom. Vid förhandlingarna skulle en repre-
sentant för Svenska Metallindustriarbetareförbundet delta.
Även sudettyskar, tyskar och polacker fördes på tal, och en av ledamöter-
na meddelade att han hade registrerat ett visst intresse från belgisk sida.
Det beslutades att experter på dessa områden skulle tillkallas. Ett intres-
sant inslag var att även Utlandssvenskarnas förening anmälde intresse.
De ville att beredningen skulle hjälpa vissa utlandssvenskar att återvända
och få arbete i Sverige. Detta ansågs dock inte ingå i beredningens upp-
gifter.

På beredningen nästa möte, den 12 augusti, bjöds vissa experter och sak-
kunniga in för att diskutera möjligheterna för invandring av sudettyskar
(Ernst Paul), tyskar (s.k. displaced persons) från norra Tyskland (Kurt
Heinig), eller polacker (Paul Olberg). Även letter fördes på tal efter ett
brev mottaget från letternas huvudorganisation i Sverige.

Det som tydligast kan utläsas ur detta mötesprotokoll är att ledamöterna


framför allt föredrog tysk eller sudettysk invandring. Eftersom utvandring
från det ockuperade Tyskland i princip förbjöds av ockupationsmyndig-
heterna fördes en invandring av sudettyskar från Österrike eller direkt
från Tjeckoslovakien på tal. Samtidigt som dessa frågor dryftades av be-
redningens ledamöter rådde det en frånvaro av intresse och en avvaktande
hållning inför en eventuell lettisk och i än högre grad gentemot en even-
tuell polsk-judisk invandring. Någon sådan kom heller inte att äga rum. 61

Thunborg rapporterade om vissa samtal med den italienske ministern och


den 12 augusti förde han för första gången på tal även en eventuell un-
gersk invandring. Han meddelade att han hade haft ett samtal i frågan
med den ungerske ministern i Stockholm, Vilmos Böhm. Även andra vik-
tiga principiella frågor formulerades vid detta sammanträde, vilka sedan
vidarebefordrades till statsrådet Mossberg som var ansvarig för bered-
ningens aktivitet inför regeringen. Frågorna gällde framför allt de tilltänk-
ta arbetsinvandrarnas antal och deras nationella (eller etniska) identitet,
urvalsförfarandet, invandringsgruppernas storlek och sociala status, samt
uppehållets längd i Sverige.

–––––––––
61
Representanter från World Jewish Congress föreslog invandring av 500 polsk judiska arbetare

36
Mossbergs svar, som med säkerhet speglade regeringens uppfattning i
frågan, sammanfattades av Folke Thunborg vid mötet den 27 augusti ge-
nom en föredragnings-PM:

a. Importen skulle omfatta max 10 000 personer. Kvoteringen be-


rodde på hur förhandlingarna med de berörda främmande mak-
terna skulle gå.
b. Beredningen fick fullmakt att påbörja officiella förhandlingar
med de amerikanska och engelska ockupationsmyndigheterna i
Tyskland (för import av tyskar och sudettyskar), samt med de
italienska, polska och ungerska regeringarna. UD skulle initie-
ra kontakterna med de berörda regeringarna och myndigheter-
na.
c. Bostadsfrågan för de hitkommande arbetarna fick lösas på ett
tillfredställande sätt; boende i arbetarbaracker skulle tillämpas
bara som tillfällig lösning och efter vederbörlig inspektion av
dessa barackers standard.
d. Sättet hur finansieringen av importförfarandet skulle lösas – re-
san, uppehället, samt utrustningen av de utländska arbetarna –
var ännu osäker, men Mossberg meddelade underhand att en
eventuell statlig finansiering vore en möjlig lösning.

Om UD fick positiva svar på sina förfrågningar skulle förhandlingarna


med de berörda regeringarna och myndigheterna påbörjas den 21 septem-
ber 1946. Thunborg föreslog även en treveckors rundresa i Europa för be-
redningens ledamöter, för att dessa skulle bekanta sig med de tilltänkta
”importländerna”. Någon sådan resa kom dock inte till stånd.

I beredningens sammanträdesprotokoll syns att diskussionerna kring im-


porten av sudettysk och italiensk arbetskraft fick störst utrymme och att
diskussionerna om import av ungersk arbetskraft gick fortast och smidi-
gast. Även diskussionerna om import av polsk och polsk-judisk arbets-
kraft fortsatte, men de ledde inte till något resultat. På mötena den 24 och
29 jan 1947 meddelades att polska och internationella judiska organisa-
tioner gjort framställningar om inresetillstånd ”av arbetsmarknadsskäl”
för 3 000 – 4 000 judiska arbetare från Polen. Till en början föreslogs en
import av 500 arbetare. Beredningen ställde sig dock tveksam till försla-
get. Några av ledamöterna – framför allt LO:s representant ”herr Vahl-
berg” – ansåg att denna typ av import inte var ”beredningens sak”, ty det
var ”främst … humanitära aspekter” som föranledde förslaget. Även
”herr Åselius … ställde sig tveksam”, står det i mötesprotokollet. Bered-
ningen beslutade remittera ärendet till utlänningskommissionen. Resulta-
tet blev att någon import av polsk-judisk arbetskraft inte kom till stånd.

37
Eftersom ankomsten av ett så stort antal utlänningar kunde innebära vissa
säkerhetsrisker diskuteras sådana frågor ingående med representanter från
de ansvariga myndigheterna. Vid mötet den 4 september bjöds represen-
tanter från försvarsstaben, utlänningskommissionen och polisen in. Be-
redningens ledamöter framförde vissa synpunkter på de svenska före-
skrifternas vaga formuleringar, ”klumpighet”, i fråga om anställning av
utlänningar. Behovet av att ändra dessa föreskrifter blev diskussionsfö-
remål vid flera av de andra mötena också.

Åtskilliga möten handlade om svårigheterna i samband med de utländska


arbetarnas olika kost-, dryck- och levnadsvanor. Tid avsattes för att dryfta
de eventuella svårigheter som i synnerhet de italienska arbetarnas vin-
drickande skulle vålla med hänsyn till de svenska alkoholrestriktionerna.
Intressant i detta sammanhang är det faktum att nästan varje ledamot vi-
sade förståelse för en eventuell ändring och anpassning av de svenska be-
stämmelserna för att underlätta vistelsen i Sverige för dessa utlänningar.
Samtidigt framgår det tydligt att ledamöterna såg dessa undantagsbe-
stämmelser, exempelvis privatimport av alkohol, bara som tillfälliga lös-
ningar med giltighet endast så länge dessa arbetare fanns i Sverige. De
betraktades som gäster vilka skulle ta sina vanor med sig när de återvände
hem igen och på så sätt skulle inga permanenta ”faror” smitta ner den
svenska allmänhetens vanor. Intressant och notervärt är att inga krav på
att utlänningarna skulle anpassa sig helt till de svenska förhållandena
framfördes. Tvärtom: för att ytterligare underlätta livet i Sverige före-
slogs till och med ett tillvänjningsbidrag, ett generellt ekonomiskt stöd
som successivt skulle trappas ned för bidragstagarna.

På mötet den 30 oktober rapporterar Thunborg åter om sina diskussioner


med minister Böhm. Nästa dag meddelar han att vissa underhandskontak-
ter med personer som hade kännedom om ungerska förhållanden inletts.
Han meddelade också om sina överläggningar med Statens Utlännings-
kommission om en ändring av invandringsbestämmelserna. Statens Ut-
länningskommission meddelade, genom en representant på mötet den 1
november 1946, att visum och uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl
gavs i mycket ringa utsträckning. När sådana gavs gällde de bara så länge
utlänningen hade arbete i Sverige. Därefter var det fråga om utvisning ur
landet. Individuella uppehållstillstånd gavs bara av humanitära skäl, och i
mycket begränsad omfattning. Krav på förändringar i visumpolitiken
framfördes från beredningens ledamöter.

Den 28 november utarbetade beredningen vid ett möte sina förslag om


stödåtgärder för de invandrade arbetarna vid ankomsten till Sverige. Som
grund för dessa förslag inhämtades dels en PM om socialförsäkring och
fattigvårdsfrågor i Sverige, samt ett yttrande från Statens Utlännings-

38
kommission om vilka stöd politiska flyktingar fick när de kom till landet.
Enligt en rapport från Statens Utlänningskommission fick flyktingarna
som anlände till Sverige:

• Startstöd till medellösa vid anställning och tillträde till den för-
sta arbetsplatsen.
• Kläder vid ankomsten.
• Läkarvård, sjukvård, mediciner och tandvård vid uppvisat be-
hov.
• Mödrahjälp.
• Maximerade lån, beroende på familjens storlek, för inköp av
bohag (om flyktingen kunde förväntas stanna kvar permanent i
landet).
• Nyttjande av lånat bohag från statens Utlänningskommission,
vid förväntat tidsbegränsad vistelse i landet. Även kollektiva
hushåll bestående av flera flyktingfamiljer kunde vara aktuella
för sådana lån.
• Lån även för speciella ändamål (verktyg, utrustning och lik-
nande) för igångsättande av viss näringsverksamhet kunde er-
hållas.

Andra medellösa utlänningar som inte klassificerades som flyktingar, föll


under fattigvårdshjälpen. Hjälpen hanterades av kommunerna, som sedan
ersattes av staten om och när ansökan om hemsändning av respektive ut-
länning inlämnades. Denna hjälp var dock mycket begränsad. Medellösa
utlänningar som inte erkändes som flyktingar hade därmed små möjlighe-
ter att uppehålla sig i landet utan arbete. I rapporten står det bland annat
att ”… en utlänning som icke är flykting, endast undantagsvis kan erhålla
kläder och aldrig komma i åtnjutande av t.ex. bohagsutrustning, tandvård,
mödrahjälp, starthjälp, lån till omskolning, verktyg osv.”. 62 Några av de
stödformer som gällde för flyktingarna föreslogs sedan också gälla för de
utländska arbetarna som skulle ”importeras”.

Startkostnaden för varje hitkommen arbetare – resa, bostad, bohag, ar-


betskläder inräknade – beräknades till cirka 800 kronor per person. Vid
detta möte beslutades, på regeringens direktiv, att större delen av kostna-
derna skulle betalas av arbetsgivarna. Kostnaden för en ungersk lantarbe-
tare ansågs av olika skäl överstiga den ovannämnda summan, men ar-
betskraftsbristen på lantarbetare, vilken kom till Beredningens kännedom

–––––––––
62
YK 1156, vol. 5, i RA.

39
just under den aktuella perioden, var så stor att importen ansågs vara värd
de extra pengarna. 63

Beredningens arbete under 1946 resulterade till slut i några förslag om


kollektiv överföring av sudettysk, italiensk och ungersk arbetskraft. Des-
sa förslag föranledde regeringen att ge tillstånd till Beredningen att å Ar-
betsmarknadskommissionens vägnar träffa avtal om överföring av dessa
ovannämnda arbetare. Under våren 1947 träffades på så sätt ett avtal på
två år med de italienska myndigheterna om överföring av 500 kvalifice-
rade yrkesarbetare från norra Italien. Antalet utökades sedan i ett tilläggs-
avtal på hösten 1947, utan att något maximalt antal preciserades. I juli
1947 träffades även avtal med den ungerska regeringen om överföring av
600 ungerska lant-, skogs- och gruvarbetare. Under hösten 1947 utarbeta-
de Beredningen även ett avtalsförslag med de amerikanska och brittiska
ockupationsmyndigheterna i Österrike om överföring från deras zoner till
Sverige av några hundra sudettyskar vilka betraktades som ”displaced
persons”. Det definitiva avtalet undertecknades i oktober. 64

Den italienska arbetskraftsinvandringen har behandlats särskilt av Arne


Johansson och den sudettyska av Rudolf Tempsch. 65 Någon studie av
ungrarna före denna undersökning har inte genomförts.

Fram till januari 1948, när överföringen av ungerska arbetare avslutades,


överfördes nästan 3 000 italienare, sudettyskar och ungrare till Sverige
(se nedan tabell 2):

Tabell 2: Antal överförda italienska, sudettyska och ungerska arbetare


fram till januari 1948.
Män Kvinnor Medföljande Summa
Kvar Åter
familjemedl. i resta
Sverige
Italienare 813 160 112 1085 149 936
Ungrare 463 256 355 1074 - 1074
Sudeter 343 179 241 763 - 763
Källa: PM om den utländska arbetskraftsöverföringen, 28 februari 1948, i
YK 1156, vol. 5, i RA.
–––––––––
63
Kostnaderna beräknades alltså långt överstiga två månadslöner för en lantarbetare. Genom-
snittstimlönen 1946 för en lantarbetare var runt 1, 37 kr./tim. och för en industriarbetare 2,05
kr./tim. som gav en månadslön på knappt 300 kr. för lantarbetaren och runt 400 för en industriarbe-
tare. Se Lantarbetaren, nr. 31, 2 aug 1947, s. 681. (En liter mjölk kostade då 31,5 öre, ett kilo nöt-
kött 3 kr., en sötlimpa 75 öre och ett kilo grovt spisbröd 63,5 öre. En kilo ost kostade 2,9 kr. En re-
staurangmåltid kostade däremot i genomsnitt 12,89 kr. För ytterligare livsmedelpriser se Lantarbe-
taren, nr. 37, 13 sept. 1947, s. 799).
64
Se PM angående invandring till Sverige av utländsk arbetskraft från 10 sept. 1947, i serie E V: a,
vol. 9 i Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
65
Se Johansson, 1987 och Tempsch, 1997.

40
Antalet sudettyskar och italienare kom att öka något under de kommande
åren men antalet kollektivt överförda arbetare genom Beredningens för-
sorg förblev långt mindre än den översta ramen på 10 000 arbetare som
sattes av regeringen under 1946. De kom att utgöra bara en liten del av
den totala utländska arbetskraften i Sverige under de närmast följande
åren.

Det största antalet utländska arbetare i Sverige var fortfarande skandina-


verna, men deras uppehälle i landet bedömdes annorlunda vid denna tid,
kanske just på grund av de andra utlänningarnas närvaro. Skandinaverna
borde egentligen inte räknas som ”riktiga” utlänningar, antydde till ex-
empel Arbetsmarknadsstyrelsens chef Bertil Olsson, i en artikel i Svenska
Lantarbetareförbundets officiella organ, tidningen Lantarbetaren 1949.
Han skriver följande om skandinaverna i denna artikel: ”den allra största
gruppen utlänningar – om vi nu ska räkna dem som sådana – är skandina-
ver …”. 66 Han formulerade uttalandet kanske även med tanke på den
gemensamma nordiska arbetsmarknaden i vardande. För Sveriges del var
den redan en praktisk realitet, även om den ännu inte hade hunnit ta fullt
utvecklade institutionaliserade former. Som redan påpekats avskaffades
kravet på arbetstillstånd för de nordiska medborgarna redan under 1943,
och kravet på inresevisum för danska, norska och isländska medborgare
avskaffades år 1946. För de finska medborgarna avskaffades viserings-
tvånget 1949. En skandinav kunde ”utan att något hinder härför reses”
komma och ”taga arbetet var som helst” i Sverige, skriver Arbetsmark-
nadsstyrelsens chef i samma artikel. Planer och överenskommelser om
gemensamma arbetsförmedlingsbyråer hade redan ingåtts med Norge och
Finland och de var även på gång med Danmark.

Trenden under 1948 och 1949 var dock att danskarna, som dittills utgjort
det största antalet utländska skandinaver i Sverige även industrisektorn
medräknad, började återvända till Danmark. Fram till 1948 återvände år-
ligen kring 10 procent av dem, och 1949 var tendensen ökande. Under
slutet av 1949 fanns det mindre än 19 700 danskar arbetsanmälda i Sveri-
ge. De ersattes dock av finländare och i viss mån av norrmän, vars in-
vandring ökade under denna period så att mer än hälften av alla utländska
arbetsanställda i Sverige – runt 50 000 arbetare och arbeterskor – under
1949 fortfarande utgjordes av skandinaver. År 1949 fanns 15 500 finlän-
dare och cirka 14 000 norrmän anställda i Sverige. (Det totala antalet ar-
betsanmälda utlänningar som vistades i Sverige under oktober 1949 var,
som redan påpekats, så högt som 92 420.) Även inom jordbruket och
trädgårdsskötseln var skandinaverna i majoritet. Under 1948 och 1949
–––––––––
66
Min understrykning. Se tidningen Lantarbetaren, nr. 50-52, 13 dec. 1949, s. 6.

41
fanns det drygt 5 700 utländska arbetare inom de sektorerna. Av dessa ar-
betare var 4 898 män och 823 kvinnor. 3 869 var skandinaver, framför
allt danskar i Skåne, och totalt utgjorde skandinaverna 68 procent av alla
utlänningarna anställda inom jordbruket. 67

De 463 ungrare med familjer – sammanlagd 1074 personer – som kom i


slutet av 1947 och i januari 1948 utgjorde alltså mindre än 10 procent av
alla utlänningar anställda inom jordbruket. Trots det väckte deras an-
komst stor uppmärksamhet (vi återkommer till detta senare). Utöver
skandinaverna och ungrarna fanns tämligen få andra utlänningar anställda
inom det svenska jordbruket. Efter det att en del av ungrarna återvänt un-
der hösten 1949, var de största utomskandinaviska utlänningsgrupperna
inom jordbruket balter (420), ungrare (289) och tyskar (197). 68

Den försiktiga inställningen till importen och närvaron av utländsk ar-


betskraft på den svenska arbetsmarknaden tycktes alltså inte avta. Trots
att arbetskraftsbristen beräknades till mellan 100 000 och 200 000 arbeta-
re under de nästkommande årtiondena i Gösta Ahlbergs och Ingvar Sven-
nilson rapport från 1946, beslöt Arbetsmarknadsstyrelsen tillämpa en
”ganska stor restriktivitet vid överföring av ytterligare arbetskraft till Sve-
rige”. Detta så snart konjunkturen syntes vika en aning och en något
minskad efterfrågan på arbetskraft kunde registreras under slutet av 1948,
1949 eller första delen av 1950. 69

År 1949 gavs bara 2 000 arbetstillstånd och den nya tillståndspolitiken


fick till konsekvens att antalet utlänningar i Sverige inte längre ökade i
någon ”nämnvärt” omfattning. 70 Antalet arbetsanmälda utlänningar den 1
april 1950 var 86 964 jämfört med 86 505 under samma månad året in-
nan, 1949. Toppnoteringen på 92 420 arbetsanmälda utlänningar den 1
oktober 1949 ansågs som en ”säsongssiffra”, som också föll fram till
kommande vår. Den höga andelen arbetsanmälda skandinaver höll sig
praktiskt taget konstant under 1950. Den 1 april 1950 var de 45 754, me-
dan det totala antalet utlänningar anställda inom jordbruket minskade
med tusentalet personer.

Trots att bristen på arbetskraft fortfarande var stor inom skogsbruket och
även inom andra näringsgrenar under 1950, ansåg Arbetsmarknadsstyrel-
sen att inget behov förelåg att ”ändra sina tidigare fastställda restriktiva
–––––––––
67
Se PM ang. efterfrågan på utländsk arbetskraft, 13 juni 1950, i YK 1156, vol. 6 i RA
68
Se PM ang. efterfrågan på utländsk arbetskraft, 13 juni 1950, i YK 1156, vol. 6 i RA och Bertil
Olssons artikel i Lantarbetaren.
69
Se PM ang. efterfrågan på utländsk arbetskraft, 13 juni 1950, i YK 1156, vol. 6 i RA. Se även
Tempsch, s. 229.
70
En avsevärd minskning jämfört med 1948, när 17 000 arbetstillstånd delades ut. Tempsch, 230.

42
principer med avseende på invandring av ytterligare utländsk arbets-
kraft”. Arbetsmarknadsstyrelsens chef, Bertil Olsson, ville att invand-
ringen skulle begränsas till framför allt unga yrkesarbetare med goda kva-
lifikationer. Arbetsmarknadsstyrelsen skulle bedöma läget från fall till
fall och i akuta fall skulle den, i samråd med respektive fackförbund, po-
sitivt medverka till en överföring av utländsk arbetskraft i ”begränsad
omfattning”, företrädesvis inom ramen för de redan gällande avtalen. För
eventuella nya överföringar siktades framför allt sudettyskarna i Tyskland
och Österrike, och ett samarbete med de tyska arbetsmarknadsmyndighe-
terna inleddes. Tyskarna blev den grupp som under början av 1950-talet
ökade mest i antal bland invandrarna i Sverige. 71

Den nya, mer skeptiska tonen hos Arbetsmarknadsstyrelsen angående


import av utomnordisk arbetskraft delades även av LO:s delegat på Be-
redningen för utländskt arbetskraft, Gustav Vahlberg. Han anger i sin re-
dogörelse för mötet den 29 november 1950, att fortsatt stor efterfrågan på
utländsk arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden rådde. Han ansåg
dock att tiden för kollektiv överföring av utländsk arbetskraft av större
omfattning var förbi: ”den (restriktiva) praxis, som utvecklats inom Ar-
betsmarknadsstyrelsen … är den lämpligaste i fråga om överföring av
grupper av utländsk arbetskraft”. 72

Vid mötets avslutning meddelade Beredningens ordförande Folke Thun-


borg att han ansåg att beredningens uppgift var uppfylld och med hänsyn
till den nya praxisen vid Arbetsmarknadsstyrelsen, som gjorde Bered-
ningens arbete överflödigt föreslog han att den skulle upplösas. De övriga
ledamöterna instämde i ordförandens förslag om att inlämna en skrivelse
till ”statsrådet och chefen för Kungl. Socialdepartementet” med en ”hem-
ställan om beredningens upplösning fr.o.m. årsskiftet 1950-51.” 73

De politiska konsekvenserna och den infekterade debatten kring de


många ungerska lantarbetarnas återvändande till Ungern 1949 spelade
förmodligen en betydande roll när den svenska regeringen bestämde sig
att ge upp tanken på en central styrning av arbetskraftsinvandringen. De
nya tongångarna i politiken fick förmodligen även fackförbundens repre-
sentanter att acceptera att en statligt styrd arbetskraftsinvandring – som
möjliggjorde en betydande facklig kontroll – förde med sig både för höga
rekryteringskostnader och politiska kostnader. Rädslan för att ”friare
former av arbetskraftsinvandring försvagar fackets inflytande” uppvägdes
förmodligen av de sänkta rekryteringskostnaderna och förväntningarna på
–––––––––
71
Ibidem, s. 231.
72
Se protokollet i YK 1156, vol. 6 i RA.
73
Ibidem

43
att en avtagande arbetskraftsbrist skulle förhindra eventuella flaskhalsar i
produktionen. 74

Rutinerna och en administrativ apparat för import av utländsk arbetskraft


fanns dock redan på plats och den utnyttjades av den tilltagande ”privat-
importen” som företagen inledde under de följande åren. Denna privatise-
ring av arbetskraftimporten verkar sammanfalla med en allmän liberalise-
ring i synen på samhällsplanering under början på 1950-talet. Idéerna om
behovet av en planerad samhällsekonomi avtar och staten drar sig alltmer
ur styrningen av den utländska arbetskraftstillströmningen också. Denna
liberaliseringsprocess och den dominerande synen på invandringen som
en självreglerande process utifrån tillgång och efterfrågan resulterar efter
1954 års utlänningslag i ”turistinvandringen” som fortsatte obehindrat
fram till år 1967. Det var fackföreningarnas krav på en mer restriktiv
hållning i frågan om arbetskraftsinvandring som gav resultat 1967. Kra-
vet på att svenskt arbetstillstånd skulle anskaffas före inresan till Sverige
ledde så småningom till en alltmer sjunkande arbetskraftsinvandring, för
att nästan helt upphöra efter den första oljekrisen och den ekonomiska
nedgången 1973. 75

Angående det sätt som Arbetsmarknadsstyrelsen uppfattade de svenska


arbetarorganisationernas inställning till utlänningarnas närvaro på den
svenska arbetsmarknaden är den sista delen av Bertil Olssons ovannämn-
da artikel i Lantarbetaren talande. Han finner det nödvändigt att påpeka
att de svenska myndigheterna aldrig skulle medverka till en sådan överfö-
ring av utländskt arbetskraft till Sverige som skulle nonchalera de svens-
ka arbetarnas intressen. Han finner det också nödvändigt att påpeka att
det inte går att utvisa de utländska arbetare som redan fanns i landet, vil-
ka i själva verket utgörs av framför allt skandinaver. Den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden tillåter inte en sådan manövrering med uppe-
hållstillstånden, som skulle inskränka de skandinaviska arbetarnas rätt att
ta anställning på den svenska arbetsmarknaden. Den andra stora gruppen
av utländska arbetare utgjordes av före detta flyktingar. Sveriges humani-
tära tradition tillät inte en anpassning av flyktingpolitiken efter arbets-
marknadens behov, tillade Olsson retoriskt. 76
–––––––––
74
Se ovan Lundquist, 2001.
75
Lundh & Ohlsson, 1999, Frank, 2005, Nelhans, s. 68, Johansson, 2007; Om samhällsopinionens
högerförskjutning/liberalisering på 1950-talet se Hadenius, Molin & Wieslander, 1991, s. 187-188,
195-201.
76
Invandrarfrågan var inget större diskussionsämne i riksdagen under åren 1945-1949. Att inställ-
ningen i landet mot icke Skandinaviska invandrare inte alltid var ”klanderfritt” visas dock av det
faktum att 3 av de 8 interpellationerna i Riksdagen i invandrarfrågan under denna period handlade
om behovet att beivra den "rashetsande" propagandan som uppkom i samband med överföringen av
flyktingar och utländskt arbetskraft till Sverige. Se Invandrarutredningen, 3, SOU 1974: 69, Stock-
holm 1964, s. 44.

44
Det enda förnuftiga är att acceptera den utländska närvaron på arbets-
marknaden och skapa förutsättningar för att dessa utlänningar så fort som
möjligt ”smälter in i den svenska miljön” och det svenska arbetslivet. På-
skyndande av det utländska inslagets successiva försvinnande ur det
svenska arbetslandskapet betraktade Olsson – märkligt nog – som ett ut-
tryck för ”ett vackert klassiskt arbetarideal, arbetarnas gemenskap över
gränserna”. 77

–––––––––
77
Ibidem, s. 7.

45
Ungersk invandring till
Sverige efter andra
världskriget:
Forskningsläget

Den ungerska invandringen till Sverige har skett i flera etapper, och deras
ankomst sammanföll med olika perioder av den i andra kapitlet skissera-
de invandrarpolitiska processen. Den första ungerska invandrargruppen
som kom efter kriget var de ungersk-judiska kvinnor som anlände med
den omfattande räddningsaktion som organiserades av Svenska Röda
Korset våren 1945 under Folke Bernadottes ledning. Den andra gruppen
kom under 1947, genom den organiserade arbetskraftsimporten. Den
största ungerska flyktinggruppen kom emellertid efter Ungernrevolten
1956. Ungerska flyktingar anlände till Sverige i slutet av 1956 och början
på 1957. Den sporadiska invandringen fram till 1980-talets andra del be-
stod av anknytningsinvandring och ungerska dissidenter som på ett eller
annat sätt lyckades ta sig ur det kommunistiska Ungern och komma till
Sverige. Den senaste invandrargruppen utgörs av de flyktingar från
Transsylvanien som huvudsakligen kom under 1980-talets andra del,
framför allt efter diktatorn Ceausescus fall år 1989. Vi kan således urskil-
ja fyra större, distinkta grupper av ungerska invandrare, som kom under
mycket olikartade förhållanden till Sverige.

Kring de ungersk-judiska kvinnorna som anlände 1945 har vi bara spora-


diska uppgifter. Deras antal är högst osäkert. Ett antal självbiografiska
anteckningar är kända tillsammans med några mindre böcker som skrevs
av enskilda kvinnor. Någon systematisk forskning om deras vidare öden
existerar inte.

Lant- och skogsarbetarna som kom 1947 är den enda gruppen av ungers-
ka arbetskraftsinvandrare i Sverige. Det var 463 manliga lant- och skogs-
arbetare med sina respektive familjer, sammanlagt 1 074 personer. De
kontrakterades från norra och nordöstra Ungern för två år och meningen
var att de skulle återvända hem efter den tiden. Som vi kommer att se i

46
detta arbete ändrar det kommunistiska maktövertagandet situationen i
Ungern, och det gick inte riktig som planerat för de ungerska arbetarna i
Sverige. Som redan framgått är det denna grupp av arbetskraftsinvandrare
som är i fokus i detta arbete.

Efter den stora Ungernrevolten som bröt ut den 23 oktober 1956 och
slogs ner av de sovjetiska trupperna den 4 november 1956 startade en
enorm flyktingvåg från Ungern. De flesta flyktingarna kom till Österrike
där de togs emot med öppna armar och placerades i flyktingläger som an-
ordnades av FN. En mindre del flydde till Jugoslavien där de också sattes
i flyktingläger. Men de jugoslaviska myndigheterna arbetade tämligen ak-
tivt för att förmå de ungerska flyktingarna att återvända till Ungern. 78 I
Österrike rådde det motsatta förhållandet. Representanter för olika väst-
länder besökte lägren och plockade ut större eller mindre grupper av flyk-
tingar, enligt den FN-kvot som tilldelades respektive land. Från dessa
flyktingläger kom runt 8 000 ungerska flyktingar till Sverige. Denna
grupp, tillsammans med de anhöriga som så småningom följde efter och
deras barn, utgör fortfarande huvuddelen av den ungerska invandrargrup-
pen i Sverige.

Sedan föll järnridån igen och utvandringen från Ungern, eller från de ti-
digare ungerska landsdelarna som förlorades efter första världskriget,
blev nästan obefintlig. 79 De som därefter lyckades komma till Västeuro-
pa, eller västvärlden i övrigt, var dissidenter som fick turistpass eller reste
som affärs- och myndighetspersoner, men sedan stannade kvar i Väst. En
liten del av dessa hamnade i Sverige. 80

Nästa period av ungersk invandring till Sverige inträffade i slutet av


1980-talet, när flykten underlättades av den ungerska regeringens mer li-
berala attityd och kritiska inställning till de stränga kommunistiska regi-
merna i grannländerna, framförallt Ceausescus regim i Rumänien. Ung-
ern blev ofta ett transitland till Västvärlden för ungrarna från Transsylva-
nien, vilka kom att utgöra den fjärde större ungerska invandrargruppen i
Sverige. Deras antal mångdubblades efter Ceausescus fall i slutet av
1989, och är idag en tongivande grupp inom den organiserade delen av de
ungerska invandrarna i Sverige. 81
–––––––––
78
Se Ripp Zoltán, A magyar-jugoszláv viszony és a Nagy Imre-kérdés (1957–1958) [De ungerska-
jugoslaviska relationerna och Imre Nagy frågan (1957-1958) på
http://www.rev.hu/sulinet56/online/szerviz/szakirod/jugoszls.htm
79
Genom fredstraktaten som undertecknades i Trianon nära Versailles förlorade Ungern 2/3 av sitt
territorium och en tredjedel av sin ungersktalande befolkning. Se respektive kapitel i Romsics,
1999.
80
Muntliga uppgifter 11.04.2006 från Ungerska föreningens nuvarande ordförande, Bihari Szabolcs.
81
Muntliga uppgifter 11.04.2006 från Ungerska föreningens nuvarande ordförande, Bihari Szabolcs,
som själv kom från Transsylvanien.

47
Forskningen om de ungerska invandrarna är begränsad till ett fåtal arbe-
ten som antingen upptar en specifik grupp av ungerska invandrare och
undersöker det flyktingpolitiska mottagandet (Svensson, 1992) eller har
en specifik inriktning mot värderingar och värdeförändringar inom en
viss given kohort (Hamberg, 2000). Hambergs bok har tyvärr en alltför
utslätad definition av ”Sverigeungrarna” och analysen av ungrarnas vär-
deringsförändringar görs utifrån en ”tvåpolsanalys”, med grundtanken att
förändringarnas väg leder enkelriktat från en ungersk identitet mot en
svensk. Denna ytliga analys skapar det falska intrycket att redan förstage-
nerationsinvandrarna delvis omvandlas till svenskar, med konsekvensen
att även deras känslomässiga inställning och existentiella uppfattning av
sin livssituation närmar sig svenskarnas. Den analysen bör, menar jag,
nyanseras varvid minst en tredje pol sätts in i analysmodellen: invandrar-
identiteten, medvetenheten om ett utanförskap både i relation till den
gamla och till den nya nationella identiteten.

De få artiklar som försöker behandla hela den ungerska invandrarpopula-


tionen är kortfattade faktaåtergivningar eller används som exempel på hur
vissa invandrargrupper ställer sig i frågan om förvärv av svenskt medbor-
garskap. 82 Någon undersökning på djupet om den första gruppen har mig
veterligen aldrig gjorts. Det mest utförliga inslaget om den – som dock
inte är mer än en boksida – finns i Svenska minoriteter i artikeln ”Ung-
rarna”, skriven av Hámori László. En artikel med samma titel återfinns i
Det mångkulturella Sverige, signerad av Mátyás Szabó. Lant- och skogs-
arbetarna från norra och nordöstra Ungern kontrakterades enligt Hámori
för 2-3 år och meningen var att de skulle återvända hem efter den tiden.
Men det kommunistiska maktövertagandet i Ungern ändrade situationen
och ungrarna bad om politisk asyl i Sverige, vilket de fick. Efter detta
spreds de i Syd- och Mellansverige och arbetade hårt i sträng isolering
från omgivningen – och från varandra. Det hårda arbetet gjorde att de ef-
ter två års vistelse lyckades skicka mer än 100 000 $ hem till sina släk-
tingar (Szabó). Trots isoleringen från varandra lyckades de behålla sina
ungerska seder och språk. Familjesammanhållningen var av stor betydel-
se och det hände ofta att blandäktenskap ogillades (Szabó). När flykting-
arna kom 1956 agerade många av dessa ungrare som ”hjälpinstanser”,
och 1966 var de fortfarande i många småstäder portalfigurer för de små
ungerska kolonierna (Hámori). Anders Svensson skriver också några ra-
der i sin bok Ungrare i Folkhemmet om dessa ”tidiga” ungrare. Han upp-
ger något större siffror än Hámori och skriver: ”Hösten 1946 anlände
över 1 000 ungrare till Citadellet i Landskrona” och att ”sammanlagd
kom cirka 1 800 ungrare till Sverige, därav ungefär 550 manliga arbeta-
–––––––––
82
Hámori, 1966, Szabó, 1988, 1997.

48
re”. Svensson menar att många av dessa skulle komma att återvända till
Ungern. 83

Flyktingvågen 1956 fick mycket större uppmärksamhet och dess ”ödes-


beskrivning” upptar en dominerande plats även i Szabós och Hámoris ar-
tiklar. Dessa flyktingar utgör också den största gruppen ungrare bosatta i
Sverige idag. De var huvudsakligen unga välutbildade människor som
lyckades ekonomiskt väl i Sverige. Hur det gick i andra avseenden – ex-
empelvis psykologiskt och sociokulturellt, identitets- och lojalitetsmässigt
– samt orsakerna till den ekonomiska framgången återstår att utreda. I
slutet på 1950- och i början på 1960-talet utsattes dessa ungerska invand-
rare för en omfattande undersökning kring deras anpassning i det svenska
samhället. Undersökningen leddes först av Agne Lundquist och senare av
samme Lundquist i samarbete med Karin Busch. 84 Undersökningarna och
böckerna som publicerades efteråt speglar de dominerande ”assimilato-
riska” förväntningarna som karakteriserade perioden. Trots att författarna
är väl medvetna om integrationsalternativet, tar de för givet att ungrarnas
”anpassning” (assimilation) till de svenska förhållandena är den enda
gångbara vägen. De använder en kvantitativ metod i form av enkäter, och
bryr sig inte alls om vad de tillfrågade ungrarna, som just flydde ifrån en
stalinistisk regim, kände inför denna ”officiella” utfrågning. Även om
både undersökningsmetod, urval av målgrupp och resultatanalys, enligt
dagens synsätt lämnar mycket att önska, är böckerna goda fakta- och in-
spirationskällor. De ger en lång rad uppgifter om de ungerska flyktingar-
na, uppgifter som påvisar en relativ hög anpassningsvilja och anpass-
ningsförmåga. Denna bild bekräftades även av de senare undersökningar-
na.

Det mest omfattande arbetet kring de ungerska flyktingarna från 1956 är


Anders Svenssons ovan nämnda avhandling. Fallet med de ungerska flyk-
tingarna används där emellertid mest för att illustrera den svenska flyk-
tingpolitiken ”i kalla krigets skugga”. Beskrivningen sker mest ur ett ova-
nifrånperspektiv, med fokusering på de svenska myndigheternas ageran-
de. Även kapitlet som bär titeln ”Ungrarna i folkhemmet” handlar nästan
uteslutande om svenskar och svenska myndigheter och till mycket liten
del om ungrarna. Viktig är dock beskrivningen av det generösa motta-
gandet som dessa ”antikommunistiska hjältar” fick, och de olika mycket
ovanliga åtgärder som vidtogs för deras snabba inpassning och anpass-
ning i det svenska samhället. Speciella platser öppnades på svenska hög-
skolor och universitet för de ungerska studenter som hade tvingats avbry-
ta sina studier på grund av flykten. Även ett ungerskt gymnasium öppna-
–––––––––
83
Svensson, 1996, s. 103-104.
84
Lundquist, 1960, och Lundquist & Busch, 1966.

49
des i Göteborg för en del av flyktingarna i gymnasieålder. Svensson be-
skriver emellertid också den långsamt avtagande sympatin som i vissa
fall gav vika för mer främlingsfientliga inslag i den svenska pressen.
Opinionen tycktes svänga en aning när dessa ”hjältar” visade sig vara
mindre villiga att snabbt anpassa sig till de svenska förhållandena.

Flyktingpolitiken gentemot ”56-ungrarna” i ett internationellt jämförande


perspektiv beskrivs av Anders Wigerfeld (f.d. Svensson) även i artikeln
Hungarian refugies in the shadow of the cold war. Artikeln säger dock
inte mycket mer om den ungerska flyktinggruppen som kom till Sverige
än det som redan fanns i ovannämnda bok. 85

Intressant ur mitt perspektiv är Mátyás Szabós Vägen mot medborgar-


skap. 86 Han tar upp både frågan om hur man får medborgarskap, alltså
medborgarskapslagarna och de konkreta villkoren för medborgarskap,
samt frågan om varför man byter medborgarskap. Han behandlar frågor-
na ur invandrarens perspektiv och på ett mycket insiktsfullt sätt. Varför
lagarna ser ut just som de gör, eller deras bredare sociohistoriska bak-
grund tar han dock inte upp. Ett intressant konstaterande är den dubbla re-
lationen som många invandrare (ungrare) har gentemot ”svenskheten”. 87
En sida av denna svenskhet, som riktas mot dem, skulle kunna beskrivas
som ”Svenskhet” med stort ”S”. Det är nationens utåtriktade ansikte, det
”officiella Idealsverige”. Detta är de mycket tacksamma mot och de iden-
tifierar sig gärna med det. Mot den andra, mer konkreta sidan av svensk-
heten, som kommer till uttryck i svenskarnas konkreta attityd och inställ-
ning till invandrare, är de inte lika entusiastiska. De finner sig inte i den
och de vill inte heller identifiera sig med den. Denna ambivalenta inställ-
ning gentemot svenskhet är ett viktigt spår som jag avser följa upp i ett
senare arbete.

Ungrarna som kom till Sverige 1956 har haft en privilegierad ställning i
många avseenden jämfört med andra invandrargrupper. Men de utsattes
likaväl som de andra för en officiell assimileringspolitik. Det är både
Szabós och Svenssons slutsats.

Det rakt motsatta gäller för fallet med den tredje gruppen av ungerska in-
vandrare. Ungrarna från Transsylvanien kom från en minoritetsställning
till en invandrarställning. I flera avseenden liknade invandrarsituationen
deras tidigare situation. De kom också i en tid då den så kallade integra-
tionspolitiken tog över i Sverige. Någon forskning kring denna övergång
–––––––––
85
Wigerfeld, 1997.
86
Szabó, 1997.
87
Szabó, 1997, s. 174 ff.

50
från ”minoritetsställning till en invandrarställning” finns inte heller och
jag menar att det vore ett angeläget inslag i forskningen för förståelsen av
dessa mycket dramatiska historiska skeenden.

Benägenheten att byta formellt medborgarskap är stor bland ungrarna i


allmänhet, men ännu större inom dessa ungerska minoriteter (Szabó).
Bland ungrarna från ”moderlandet” var benägenheten stor bland annat på
grund av oviljan att identifiera sig med den kommunistiska ungerska sta-
ten. Bland minoritetsungrarna var oviljan än mer utbredd mot den kom-
munistiska rumänska staten. Idag är den fortfarande påtaglig, även efter
kommunismens fall. De flesta känner sig kränkta när de behandlas som
rumänska medborgare och är mycket angelägna om att byta det mot ett
svenskt medborgarskap – vilket anses statusgivande och som de gärna
vill visa upp när de är utomlands. Detta bekräftas i intervjuer med flera
ungrare från Transsylvanien. Samtidigt tillmäter dessa sin ungerska iden-
titet mycket större vikt än ”moderlandsungrarna”. (Szabó och egna upp-
gifter). Detta identitetsrelaterade och komplicerade existentiella förhål-
lande vore också intressant att utreda. Någon forskning kring ungrarna
från Transsylvanien finns dock inte trots att det vore ett viktigt inslag för
förståelsen av dessa mycket spänningsfyllda speciella fall. Ett stort mate-
rial som finns insamlat på Ungerska Huset i Stockholm, och hos ett antal
ungerska akademiker bosatta i Sverige, står till förfogande men har ännu
inte använts av någon historiker.

51
Importen av ungersk
arbetskraft till Sverige

Ungern efter andra världskriget


Inom de olika migrationsteorierna försöker man beskriva och förklara de
mekanismer och krafter som ligger bakom människans ständiga förflytt-
ningar över jordklotet. I de mest förenklade scheman talar man om en
bortstötande (push) och en tilldragande (pull) kraft, vilka samverkar för
att sätta igång rörelser. Det finns dock situationer när denna samverkan
inte ens behöver komma till stånd, utan det räcker bara med den ena kraf-
ten – oftast den bortstötande – som blir så kraftfull att den ensam sätter
igång en migrationsrörelse. Dessa är de situationer när levnadsbetingel-
serna på en given plats inte längre räcker till för att överleva. De tar slut
eller tas ifrån en ensam människa, en grupp eller en population, som för-
vandlas till flyktingar i det egna landet.

Situationen i Ungern efter andra världskriget låg nära denna yttersta fas.
Den bortstötande kraften tryckte så hårt att en stor del av befolkningen
var beredd att flytta nästa vart som helst för att överhuvudtaget överleva.
Många av de arbetare som rekryterades för att arbeta i Sverige tillhörde
med stor sannolikhet denna del av befolkningen. Nedanstående beskriv-
ning är avsedd att ge en blixtbelysning av den kontext inom vilken denna
”bortstötande” situation förverkligades.

Den politiska maktkampen


Det geostrategiska läget och de maktförhållanden som utformades efter
andra världskriget gjorde att Ungern hamnade under den segrande sovje-
tiska världsmaktens nästan oinskränkta välde under flera decennier. Den-
na inskränkning av den ungerska suveräniteten skedde mot de flesta ung-
rares vilja och var en frukt av våldet och hotet om våld som utövades av
den sovjetiska krigsmakten. Den upplevdes som djupt kränkande och ho-
tande för ungerska livsintressen av den största delen av det ungerska fol-

52
ket. 88 Ockupationsmakten var det land som redan en gång tidigare hade
dränkt den ungerska frihetskampen i blod, och alltsedan 1849 upplevdes
som ärkefienden till alla ungerska nationella intressen. 89

Tiden efter andra världskriget, fram till regimskiftet 1989 kan indelas i 4
distinkta perioder: 1945-1949, 1949-1956, 1956, 1956-1988. Under alla
dessa perioder var landets suveränitet mer eller mindre begränsad av lan-
dets relationer med Sovjetunionen och närvaron av betydande Sovjetiska
trupper inom landets territorium. 90 Den mest intressanta perioden för den
här studien är den mellan 1945-1949. I början av den perioden var landet
fortfarande en begränsad marknadsekonomi, med ett privat näringsliv
men bara med en skenbart fungerande politisk pluralism. De flesta histo-
riker betraktar denna period som en organisk fortsättning på den historis-
ka process som inleddes genom den industriella revolutionen och utveck-
lingen mot marknadsekonomi som karakteriserade landet efter 1867. Det-
ta trots att utvecklingen även präglades av auktoritära politiska tendenser
under mellankrigsperioden. I det osäkra världspolitiska läget omedelbart
efter kriget fick de sovjetockuperade länderna i Central- och Östeuropa
utveckla demokratiska system och valet 1945 hölls ännu enlig demokra-
tiska principer. I valet i Ungern deltog ännu några borgerliga partier och
valet gav segern till det borgerliga Småbrukarpartiet och en flerpartireger-
ing formerades. De närmaste åren efter 1947 blev dock allt starkare präg-
lade av det sovjetstödda kommunistpartiets maktanspråk. Kommunister-
nas trägna arbete för att omintetgöra flerpartisystemet och ersätta det med
ett politiskt enpartisystem av stalinistisk modell kom i öppen dager under
denna period. Den ständiga pressen, arresteringarna och hoten mot de po-
litiska motståndarna, vilka antingen tvingades emigrera eller frånträda
sina positioner, gjorde att de partier och politiker som försökte opponera
sig hamnade i totalt underläge. I juni 1948 tvingades det socialdemokra-
tiska partiet in i en union med Kommunistpartiet och ett nytt parti, Det
Ungerska Arbetarpartiet. Detta skedde helt under kommunisternas kon-
troll. Kommunisternas planer på att ta kontrollen över ekonomin och att
införa planekonomi, samt att genomföra ett totalt socialt elitskifte under
(den falska) egalitarismens fana gav resultat. I det administrativa kaos

–––––––––
88
Ett ovedersägligt bevis på detta blev den omfattande folkliga resningen från 1956, som framförallt
riktades mot den sovjetiska ockupationsmakten.
89
Under det revolutionära frihetskriget på våren och sommaren 1849 – som fick en legendarisk klang
och spelar en speciell roll i konstruktionen av den ungerska nationella identiteten - gick den un-
gerska revolutionära armén mot seger i kampen mot den österrikiska kejsarmakten. Tsarens väldiga
armé intervenerade dock och den förenade kejserliga och tsarliga övermakten besegrade den un-
gerska armén. En lång period av blodiga repressalier inleddes. Denna intervention, som krossade
Ungerns nationella självständighetssträvanden, etsades fast i det ungerska nationella medvetandet
och är närvarande även idag.
90
Se Romsics 1999, s. 271. Framställningen bygger huvudsakligen på respektive kapitel i Romsics
1999.

53
och maktvakuum som bredde ut sig, inte minst i kraft av den Röda Ar-
méns närvaro och agerande, blev maktskiftets genomförande 1949 en lätt
uppgift för kommunisterna. De politiska motståndarna var redan elimine-
rade och på det ideologiska planet blev marxism-leninismen den oveder-
sägliga ideologin, vilken stakade ut landets ”ofrånkomliga” kommunis-
tiska framtid. Likriktningens och den politiska terrorns tid inleddes.

Den ungerska ekonomin sovjetiseras 91


Parallellt med den ovan skildrade politiska processen skedde liknande
påtvingade förändringar inom landets sociala och ekonomiska liv. Den
ungerska ekonomin var bokstavligen körd i botten efter kriget. Den in-
dustriella produktionen nådde 1945 knappt 30 procent av landets genom-
snittliga årsproduktion under 1939-1941. Jordbruket producerade knappt
hälften av genomsnittproduktionen under 1930-talet och en oerhörd efter-
frågan på arbetskraft rådde i ekonomins alla sektorer. Transportväsendet
var praktiskt taget lamslaget på grund av de många sönderbombade järn-
vägarna, automobilparkens decimering och den enorma bristen på drag-
djur. Till råga på allt var de flesta broar över de viktigaste floderna
sprängda av den retirerande tyska armén.

Levnadsstandarden efter kriget sjönk långt under den genomsnittliga ni-


vån i mitten av 1944. Nöden förvärrades ytterligare av de ständiga rekvi-
sitioner som befolkningen utsattes för från de sovjetiska ockupationsstyr-
kornas sida. På landsbygden var livsmedelsituationen någorlunda uthärd-
lig, men städernas befolkningar svalt. Budapests 800 000 vuxna invånare
fick nöja sig med en ransonering på 480 kalorier dagligen, vilket inte ens
motsvarade en femtedel av det dagliga kaloriintaget före 1944.

Trots den stora nöden valde den provisoriska regeringen, som kom till
makten i början av 1945, att genomföra en radikal och politiskt motiverad
jordreform redan under mars månad 1945. Alla partier i den provisoriska
regeringen var överens om att en jordreform var absolut nödvändig. Men
de hade mycket skilda åsikter om hur radikal den borde vara, och om sät-
tet och tiden när den borde genomföras. Diskussionerna avlutades dock
snabbt genom de sovjetiska ockupationsstyrkornas överbefälhavare, ge-
neral Vorosilovs, ställningstagande. Han stödde – föga överraskande –
kommunisternas radikala förslag, och befallde ett hastigt genomförande.
Beslutet om jordreformen kungjordes på så sätt redan innan världskriget
tog slut, den 17 mars 1945. Genomförandet blev förhastat och kaotiskt,
och i flera fall radikalare än vad som hade stipulerats. Eftersom det poli-
tiska trycket, och efterfrågan på jord från de medellösa bönderna, var
–––––––––
91
Uppgifterna är, om inget annat anges, hämtade ur Romsics, 1999.

54
enormt, exproprierades många gånger även gods som understeg den i de-
kretet kungjorda arealen (100 plogland). Någon möjlighet för ägarna att
klaga eller försvara sig fanns inte. Efter valet på hösten 1945 försökte det
moderata Småbrukarpartiet, som vann valet, reglera och återställa de
värsta misstagen, men förgäves på grund av kommunisternas motstånd.

Ur en mindre del av den 3,2 miljoner plogland exproprierade arealen bil-


dades även ett antal större statliga och kooperativa produktionsenheter.
Men den absoluta merparten styckades i småbitar på några få plogland,
vilka utdelades till runt 632 000 småbönder. Reformen skapade rättvisa ur
klass- och ägarsynpunkt och en stor del av de nya ägarna var till en bör-
jan mycket nöjda. De som arbetade med jorden fick också äga den. Re-
formen ledde dock tyvärr till att många stora, före kriget välfungerande,
produktionsenheter förstördes genom denna atomisering, och maskinpar-
kerna skingrades. Arrendatorerna och specialisterna som hade de nöd-
vändiga kunskaperna för att leda större produktionsenheter jagades bort.
Efter reformen minskade jordbruksproduktionen dramatisk under de för-
sta åren efter kriget, med stor nöd som följd även på landsbygden. Kom-
munisternas politiska mål nåddes dock: maktbasen för aristokratin och de
stora jordägarna eliminerades och deras samhälleliga inflytande bokstav-
ligen förintades. Den vettskrämda borgerligheten, som redan hade lidit en
fruktansvärd blodförlust genom Förintelsen, åderläts ytterligare genom att
tiotusentals borgare och intellektuella började fly västerut över gränser-
na. 92 Försöken att dra in bönderna under kommunistiskt inflytande miss-
lyckades dock, vilket visade sig i valet på hösten 1945.

Ungern genomgick en djupgående social förändring som skapade oro


även utanför landets gränser. De enorma ekonomiska svårigheterna för-
värrades ytterligare av de väldiga krigsskadestånd som landet fick betala
till Sovjet och några av grannländerna. Eftersom skatteinkomsterna var
väldigt låga fick staten täcka de skenande utgifterna med ständigt nya
penningemissioner. Detta satte igång en enorm inflation. Situationen för-
värrades ytterligare av det faktum att även den sovjetiska ockupations-
myndigheten betalade sina utgifter genom att själv trycka ungerska peng-
ar. Resultatet blev en inflation som fortfarande slår alla världsrekord.
Penningförsämringen tog aldrig dittills skådade, groteska dimensioner.
För en vara som kostade 1 pengö i augusti 1939 fick man betala 399 623
quadrillioner pengö på den legala och 4 600 000 quadrillioner på den
svarta marknaden den 1 augusti 1945. 93 Denna absurda situation gjorde
att den ungerska valutan till slut förlorade allt värde som betalningsme-
del. De statliga indrivningarna på landsbygden skedde in natura och i de
–––––––––
92
En betydande del av den ungerska borgerligheten före 1944 utgjordes av ungerska judar.
93
En quadrillion innehållet 24 nollor!

55
inhemska ekonomiska transaktionerna användes uteslutande utländsk va-
luta, guld eller smycken. Folket på landsbygden gick över till naturahus-
hållning och direkt varuutbyte. 94 Den svarta marknaden tog nästan helt
över folkförsörjningen i städerna. Den katastrofala situationen i Budapest,
men även det ungerska folkets överlevnadsvilja, illustreras väl av följan-
de citat ur Sándor Márais Dagbok 1945-1946:

Luften fylldes av stanken från de döda djurkroppar-


na eller de slarvigt begravda människokropparna
som ruttnade under ruinerna i den gassande vårso-
len. Vid första anblicken verkade människorna mål-
löst irra omkring på gatorna, bärande olika paket
och knyten. Men i verkligheten sjöd Budapest av
liv. I provisoriska småaffärer utmed gatan och under
portarna blomstrade affärslivet. Allt var till salu och
vi såg varor som vi inte sett på åratal: smågrisar,
fläsk och kalvkött, Chanel-parfym, skokräm, cho-
klad, riktigt te och kaffe, sockerbitar, kvinnounder-
kläder, strumpor och skor … judarna som släpptes
ur ghettot agerade livligt och kom med varorna; det
var dessa illegala småhandlare som räddade Buda-
pest från svältdöd under dessa tider. 95

Varorna från hjälpsändningarna, vilka kom med hundratals vagnar från


UNRRA eller den judisk-amerikanska Joint Distribution Committee, fick
ett enormt värde på den svarta marknaden, och många av dem som lycka-
des få tag i dessa varor försökte berika sig. Det blev judarna igen som i
det växande missnöjet pekades ut som bovarna, och antisemitiska orolig-
heter bröt ut på flera ställen i landet.

I mitten av 1946 började en viss stabilisering visa sig. Den amerikanska


regeringen lämnade tillbaka landets guldreserver som pilkorsregeringen
släpat med sig under sin flykt mot väst, och även ryssarna gick med på en
omläggning av skadeståndsbetalningarna. Det här gav en viss respit för
den hårt ansträngda ungerska ekonomin. Återuppbyggnadsarbetet påbör-
jades och finanserna stabiliserades. En ny valuta – forinten – infördes och
regeringen förde en medveten deflationspolitik under en period, vilket bi-
drog till att pennigvärdet kunde upprätthållas. Stabiliseringen som
genomfördes av regeringen under 1946 slog dock oerhört hårt mot be-
folkningens levnadsstandard. Lönerna sänktes drastiskt samtidigt som en
–––––––––
94
Ett kilo fläsk eller kycklingskött motsvarade 75 kilo brunkol, 25 kilo potatis eller en liter matolja
t.ex.
95
Min översättning från Sándor Márai, Napló 1945-1957, Budapest, 1990, s. 13 (Citerad av Romsics,
s. 306).

56
viss nivellering skedde. 96 Sämst gick det för pedagogerna, vars löner
sänktes med 80 procent jämfört med 1938. Stalin förbjöd samtidigt Ung-
ern att delta i Marshallplanen och motta västerländsk hjälp, varför hela
återuppbyggnadsarbetet kom att ske genom en hård exploatering av lan-
dets befolkning.

De största ansträngningarna riktades mot återuppbyggnaden av landets


infrastruktur och industri, på bekostnad av jordbruket. Priserna på jord-
bruksprodukter föll till hälften i relation till industriprodukterna och lev-
nadsstandarden på landsbygden föll kraftig. Samtidigt som denna drastis-
ka stabiliseringspolitik infördes började regeringen, motvilligt men ängs-
ligt, nationalisera hela industrin och finanserna. 97 Ingen vågade öppet
motsätta sig de sovjetstödda kommunisternas förslag och initiativ, trots
att dessa var en minoritet i det folkvalda parlamentet. Transport-, kom-
munikations- och energisektorn nationaliserades redan 1945, och från slu-
tet av 1947 började alla stora och medelstora industriella produktionsen-
heter att nationaliseras tillsammans med finansinstitutionerna. I slutet av
1948 förstatligades hela produktionen, och den privata industrisektorn
upphörde helt. De sociala förändringarna som dessa ekonomiska åtgärder
åstadkom var enorma. Storbrukarklassen och borgerligheten försvann
som klass från den ungerska sociala arenan.

På grund av de dåliga efterenheterna från revolutionen 1919 framstod


jordbrukets kollektivisering under början av 1948 ännu bara som en per-
spektivplan för de ungerska kommunisterna. På order från Moskva änd-
rade de dock politik redan vid mitten av året och i augusti 1948 kungjorde
det nya Ungerska Arbetarpartiets sekreterare, den redan då hatade Mátyás
Rákosi, planerna på en fullständig socialisering av jordbruket. Det defini-
tiva beslutet kom i december men planen förverkligades mycket långsamt
på grund av de ungerska böndernas hårdnackade motstånd, med många
tragiska följder. 98

Dessa nyheter nådde även Sverige. Under hösten 1949, när de ungerska
lantarbetarna skulle återvända från Sverige, var ännu bara en bråkdel av

–––––––––
96
De högsta lönerna sänktes med 60-70procent medan de allra lägsta bara med 30-40procent jämfört
med förkrigsnivåerna.
97
Det moderata Småbrukarpartiet och sina allierade, som hade den absoluta majoriteten i nationalför-
samlingen var principiellt emot sådana radikala förändringar.
98
Beslutet om jordbrukets hastiga kollektivisering gav upphov till den första ideologiska konfronta-
tionen inom det Ungerska Arbetarpartiet. En av partiets ledande personer, den idag så berömde le-
daren för revolten och revolutionen från 1956, Imre Nagy, opponerade sig mot denna hastiga för-
ändring och påpekade hur viktiga dessa små jordarealer var för böndernas självkänsla. Han ville ha
en långsam övergång, när bönderna själva blev övertygade om den storskaliga jordbruksproduktio-
nens fördelar. Han röstades dock ner och tvingades till självkritik och senare avlägsnades han till-
fälligt från partiets ledning.

57
jordbruksarealen kollektiviserad. Processen var dock redan igång och ut-
gången var, med hänsyn till hur det hade gått med industrin och finans-
sektorn, inte svår att föreställa sig.

Ett propagandavapen för kommunisterna var det faktum att de stora sats-
ningarna på det industriella återuppbyggandet började ge resultat under
slutet av 1949. Den sammanlagda industriella produktionen överträffade
förkrigsproduktionen med 40 procent. Även lönerna ökade något, samti-
digt som arbetslösheten minskade. Jordbruksproduktionen understeg
1949 dock ännu 1930-talens medelproduktion och den genomsnittliga
levnadsstandarden var fortfarande lägre än den som har varit rådande un-
der de sista förkrigsåren.

Initieringen av den ungerska


arbetskraftsöverföringen
På BUA:s (Beredningen för utländsk arbetskraft) första möte den 6 au-
gusti 1946 berördes inte frågan om en eventuell import av ungersk ar-
betskraft, men ändå besökte ordföranden Thunborg Ungerns minister i
Stockholm, Vilmos Böhm, redan två dagar efter mötet. Besöket ägde
förmodligen rum i samförstånd med eller på uppmaning av handelsminis-
ter Gunnar Myrdal eller utrikesminister Östen Undén. Detta eftersom
båda dessa ministrar redan tidigare försiktigt tagit upp frågan om en even-
tuell ungersk arbetskraftsutvandring till Sverige med den ungerske minis-
tern. Frågan betraktades dock av denne som konfidentiell, ty Böhm var
rädd för den nyckfulla nya ungerska regeringens reaktion och för de
eventuella politiska propagandistiska effekter som ett förslag om en sådan
utvandring skulle kunna skapa i Ungern. Som socialdemokrat tillskrev
han frågan mycket stor vikt, ty han betraktade den som ett led i en ytterli-
gare förstärkning av relationerna mellan de ungerska socialdemokraterna
och det socialdemokratiska Sverige. Samtidigt räknade han i gengäld med
svensk ekonomisk hjälp till arbetskraftsöverföringen. Det faktum att
Böhm var socialdemokrat med goda relationer i Sverige har säkerligen
spelat roll för att ungerska arbetare kom på tal i frågan om import av ut-
ländsk arbetskraft till Sverige. 99 Fallet liknar den sudettyskarna importen.
I detta fall hade också närvaron och påtryckningarna från flera inflytelse-
rika sudettyska socialdemokrater, med utmärkta relationer med de ledan-
de svenska socialdemokraterna, som till exempel Ernst Paul medverkat

–––––––––
99
Se Vilmos Böhms brev till det ungerska socialdemokratiska partiets ordförande, Árpád Szakasits,
från 12 augusti 1946, i Böhm, 1997, s. 330. Böhm skriver att han pratade med ”kamrat Undén”,
”kamrat Myrdal” och ”kamrat Thunborg” om frågan.

58
till en positiv bedömning av sudettyskarna och underlättat beslutet om
import av sudettyskar. 100

Men för Böhm fanns också inrikespolitiska motiv bakom strävan att
åstadkomma denna ungerska arbetskraftexport till Sverige. Han hoppades
att en förstärkning av de svensk-ungerska förbindelserna skulle bidra
även till en förstärkning av det socialdemokratiska partiets position i den
politiska maktkamp som just då ägde rum i Ungern. 101 Det finns två re-
dogörelser från mötet mellan Thunborg och Böhm: Thunborgs rapport till
Arbetsmarknadskommissionen, författad den 9 augusti, och Vilmos
Böhms brev till den ungerska regeringen den 12 augusti 1946. 102

Thunborg anger i sin rapport att det direkta ändamålet med besöket var
frågan om ”huruvida någon utvandring av arbetskraft från Ungern till
Sverige skulle kunna tänkas ske”, men han anger inte varför han valde att
gå till den ungerske ministern med den här frågan. Böhm uppger i sitt
brev ”att svenskarna, enligt sina undersökningar, har kommit fram till att
den ungerska arbetskraften är duktig och arbetsam”, och han förmodar att
det var därför de prioriterade den ungerska invandringen. Thunborg anger
i sin rapport däremot att påståendet om de ungerska arbetarnas duglighet
kom från Böhm. På Thunborgs direkta förfrågan replikerade Böhm att
den ungerska inställningen angående utvandringen berodde på de villkor
som Sverige kunde uppställa för utvandrarna och för utvandringen. Han
kände till det stora arbetskraftsbehovet i Sverige och förde den på tal med
Thunborg. Samtidigt redogjorde han också för det svåra läge som Ungern
befann sig i, framför allt i fråga om den förestående deporteringen av ett
stort antal ungrare – kanske 300 000, mestadels jordbrukare och lantarbe-
tare – från Tjeckoslovakien till Ungern. 103

Överskottet på industriarbetare var dock övergående i Ungern, vars indu-


strikapacitet då inte ens utnyttjades till hälften. Böhm ansåg ändå att en
utvandring av 25 000 - 30 000 personer från Ungern, även industriarbeta-
re, kunde komma ifråga. Invandringen skulle kunna inledas med en för-
söksgrupp på 50 till 100 arbetare, påpekade dock Thunberg. Båda rappor-
törerna var angelägna om att framhålla att det inte handlade om något sä-
songsarbete, utan om en arbetskraftsinvandring på minst 2 år, och att de-
finitiva bosättningar i Sverige inte heller var uteslutna. Böhm var dock
–––––––––
100
Se Tempsch, s. 162-165.
101
Se brevet till Szakasits från 12 augusti 1946, i Böhm, 1997, s. 330.
102
Thunborgs rapport i YK 1156, vol. 2 i RA och Böhms brev i Böhm, 1997, s. 330-332.
103
Den tjeckoslovakiska regeringen betraktade de knappt en miljon ungrare som sedan nästan nio-
hundra år levde i byar och städer i norra Ungern – liksom de över tre miljoner sudettyskar som
hamnade i den rekonstruerade tjeckoslovakiska staten – som statens fiender, och krävde deras eva-
kuering från landet på fredskonferensen i Paris. Planen lyckades bara delvis, men resulterar ändå i
evakueringen av flera tiotusentals ungrare till Ungern.

59
övertygad om att de flesta ungrarna skulle återvända till Ungern och han
skriver i brevet att han betraktar vistelsen av de ungerska arbetarna i Sve-
rige som en tillfällig ”gratis” lärlingsperiod för dessa arbetare. De skulle
lära sig de moderna tekniker och metoder som tillämpades i Sverige och
använda och sprida dem när de hade återvänt till Ungern. Ingen skulle
dock tvingas att återvända. Det var upp till varje person att avgöra om
han eller hon ville stanna eller återvända. Om detta var båda parter över-
ens.

Thunborg påpekade att inga politiskt belastade personer fick komma till
Sverige, vilket Böhm översätter till ungerska som ”nazister under inga
omständigheter får komma”! Villkoren som svenskarna erbjöd var an-
nars, enligt Böhms uppfattning, oklanderliga:
• Arbetskraften kunde vara manlig eller kvinnlig och varje arbe-
tare kunde ta familjen med sig; arbetarna ska dock vara i ar-
betsför ålder (Thunborg skrev: ”i de yngre produktiva åldrar-
na”).
• Den svenska staten skulle se till att varje arbetare fick bostad
av gängse svensk standard.
• Löner och andra ersättningar skulle vara lika med svenskarnas
med samma arbetsuppgifter.
• Alla ungerska arbetskraftsinvandrare skulle få kläder och ut-
rustning redan innan resan började.
• Transportkostnaderna bekostas av den svenska staten.
• Den ungerska beskickningen skulle ta hand om, och den
svenska staten skulle bekosta, de ungerska invandrarnas språk-
undervisning och de nödvändiga böckerna för detta ändamål
(Thunborg skriver om ”lexika, däribland särskilda branschlexi-
ka”, som skulle distribueras).
• På Böhms förslag var svenskarna redo att anställa (ungersk-
språkiga?) socialarbetare som skulle övervaka de ungerska ar-
betarnas villkor och hjälpa till med officiella och andra ären-
den.
• Arbetarna skulle – för att undvika lönedumpning – ansluta sig
till respektive fackförbund. (Thunborg skriver att även frågan
om en obligatorisk olycksfallsförsäkring och behovet av att
varje arbetare ansluter sig till respektive sjukkassa togs upp
och godkändes av Böhm).
• De som önskade bosätta sig i Sverige skulle – efter den erfor-
derliga tiden – få svenskt medborgarskap.

Det finns ytterligare en intressant sak som togs upp under diskussionen,
som är värd att notera: Böhm ansåg det nämligen vara angeläget att påpe-
ka att ingen ”judefråga” fick skapas under uttagningen och att svenskarna

60
bör ta emot även judiska arbetare. Det betydde inte att Ungern ville bli av
med sina judar på det här sättet, påpekade Böhm, men de judiska arbetar-
na fick inte ratas vid uttagningen. Hade Böhm anledning att anta att sådan
ratning skulle förekomma?
Det fanns, framhöll Thunborg omedelbart, så vitt han kunde bedöma,
”ingen anledning från svensk sida att icke låta även välkvalificerade ju-
diska arbetare komma in”. Böhm berörde en annan fråga också, som inte
togs upp i Thunborgs rapport, nämligen att svenskarna ville sprida de un-
gerska arbetarna långt ifrån varandra, så att inga ”stängda etniska minori-
tetsgrupper” skulle formas. Han fann det dock angeläget att påpeka att
man inte borde skicka de ungerska arbetarna längre norrut än till Stock-
holm (eller Dalarna, enligt Thunborg). 104 Böhm förklarade att han själv
skulle ”ta ansvaret för urvalet av de arbetare, som skulle kunna ifråga-
komma”, eftersom han förstod ”det svenska tankesättet beträffande frå-
gor, som här vore av avgörande betydelse”.

De båda redogörelserna sammanfaller alltså, med några undantag och


några nyanser, och detta beror förmodligen på den ideologiska samstäm-
ningen mellan de två samtalspartnerna.

Det tog dock ganska lång tid innan Böhm fick svar från Budapest på sina
försiktiga förfrågningar angående den ungerska regeringens inställning i
frågan. 105 Svaret, som han meddelade Thunborg på deras nästa möte den
28 oktober 1946, blev ändå positivt. 106 Den ungerska regeringen ställde
sig positiv till förslaget, som då ännu bara var en försiktig förfrågan från
svenskarnas sida. Den förväntade sig att en svensk delegation skulle
komma till Budapest för att diskutera frågan. Saken skulle dock utvidgas
till en bredare diskussion så att exempelvis även svenska order till den
ungerska industrin – vars kapacitet var svårt underutnyttjad – skulle ingå.
Böhm försökte använda ett intressant argument för att övertyga svenskar-
na om de gemensamma ekonomiska intressena: nämligen storleveranser-
na till Ryssland som blev Ungerns största handelspartner och dessutom
var på god väg att bli en av Sveriges viktigaste ekonomiska partners.
Böhm insåg inte ännu de radikalt olika framtidsperspektiv som de två
länderna stod inför.

Vilka de tilltänkta arbetskraftsinvandrarna skulle bli var ännu oklart. För-


handlingarna med italienarna och ockupationsmyndigheterna i Tyskland
–––––––––
104
Se Böhms brev i Böhm, 1997, s. 331.
105
En viss oro och misstänksamhet gentemot Småbrukarpartiets representanter – som då var i majori-
tet i regeringen – framskymtar ur alla de brev som Böhm skrev under den här perioden. Han tog
därför först kontakt med de socialdemokratiska statsråden innan frågan framlades inför hela reger-
ingen. Se breven i Böhm, 1997.
106
Se mötesprotokollet i YK 1156, vol. 5, i RA.

61
och Österrike hade knappt börjat och de olika invandringskvoterna var
ännu inte fastställda. Inte heller Thunborg och hans medarbetare var rik-
tig informerade om läget på den svenska arbetsmarknaden. När han fick
frågan om vilka arbetare som i första hand skulle komma ifråga, uppgav
han att det största behovet var inom den elektriska industrin och verk-
stadsindustrin, och han kunde inte tänka sig någon import av ungerska
lantarbetare, trots att det var de som var mest tillgängliga för utvand-
ring. 107 Böhm verkar insistera i frågan om lantarbetarna men anger att
många av de övriga ungerska arbetarna också var beredda att utvandra,
även de som hade arbete. Som förklaring påpekade han att dessa arbeta-
res reallöner under 1946 bara var 30-35procent av 1938 års löner, och att
många konsumtionsvaror, speciellt textilprodukter, hade blivit extremt
dyra bristvaror på grund av de enorma skadeståndsleveranserna till Ryss-
land. Medan genomsnittslönen för en ungersk industriarbetare efter kriget
var runt 400 forint kunde en konfektionskostym i Ungern kosta mellan
800 och 1 000 forint och en skjorta 50-200 forint, beroende på kvalitet.
Ett kilo kött kostade dock bara 6-7 forint och det bästa mjölet 0,90 forint.
Trots att livsmedlen hade överkomliga priser ledde denna obalans till en
kraftig försämring av industriarbetarnas levnadsstandard, påpekade
Böhm. Klädesbeståndet för de ungerska arbetarna var följaktligen mycket
dåligt och de borde utrustas innan de reste till Sverige. 108

Eftersom läget ännu var osäkert kunde Thunborg inte svara bestämt på
Böhms frågor om urvalet och transporten av de tilltänkta invandrarna.
Han angav dock att en svensk delegation skulle resa till Ungern för att
leda urvalet. Transporten skulle genomföras med bussar, trodde han. Han
frågade dock Böhm om hur lång tid han kunde tänka sig att de tilltänkta
invandrade arbetarna skulle stanna i Sverige. Böhm svarar att mest önsk-
värt vore en period på minst 2 år, efter vilken de arbetare som ville åter-
vända skulle göra det och de som så ville skulle få stanna i Sverige.
Böhm hade inte heller något emot att de invandrade ungerska arbetarna
skulle ansluta sig till respektive fackförening i Sverige. På Thunborgs
fråga anger han också att de ungerska arbetarna lätt skulle komma att
vänja sig vid den svenska kosten.

Att det, trots Böhms positiva inställning, inte blev Ungern som Be-
redningen för utländskt arbetskraft hyste störst förhoppningar om
framkommer dock ganska tydligt av förhandlingarnas fortsättning.
Beredningen sysselsatte sig därefter nästan uteslutande med den
–––––––––
107
Thunborgs okunskap om den stora bristen på lantarbetare på den svenska lantarbetsmarknaden var
ganska märklig. Denna brist fördes dock på tal redan på Beredningens nästa möte under början av
november, när även kostnaderna för en import av ungerska lantarbetare diskuterades.
108
1 forint var runt 0,30 kronor. En ungersk industriarbetares lön var alltså knappt en tredjedel av de
svenska lantarbetarnas löner. Se nedan.

62
italienska frågan och nästa möte med den ungerske ministern ägde
rum den 29 maj 1947, efter det att det svensk-italienska avtalet om
import av italiensk arbetskraft till Sverige förts i hamn den 19 april
samma år. Thunborg ber om ursäkt för det långa dröjsmålet i ett
brev till Böhm daterat den 20 maj, och anger som orsak förhand-
lingarna med italienarna, som just avslutades. 109 Under denna peri-
od blev det också klart att Beredningen ansåg att behovet av indu-
striarbetare skulle fyllas med italienska och framför allt sudettyska
arbetare. Thunborg meddelar Böhm på mötet den 29 maj att angå-
ende avtalet med Ungern var de svenska myndigheterna framför
allt intresserade av import av ”lantarbetare och då främst djursköta-
re” och skogsarbetare. 110 Senare kom även vissa gruvarbetare att
efterfrågas.

Böhm hade vissa smärre förbehåll och hans åsikt var att man även borde
låta vissa unga industriarbetare få komma. Samtidigt önskade han att av-
talstiden skulle förbli öppen, så att man inte skulle binda arbetarna för en
längre tid. De arbetare som trivdes skulle få stanna och de som ville skul-
le få återvända till Ungern efter en viss tid. Annars hade han inte – och
inte heller den ungerska regeringen – något emot att ungerska arbetare
skulle få komma till Sverige. Han ansåg dock fortfarande att frågan inte
borde ges något speciellt publicitet och att en ”gentlemen´s agreement”
skulle räcka för att ordna saken. Svenskarna ville dock ha ett avtal i likhet
med det italienska, vilket också blev vägledande när principerna för över-
enskommelsen med Ungern formulerades. 111

En uttagningsdelegation med en svensk läkare skulle skickas till Ungern.


Enligt Thunborgs preliminära besked skulle de uttagna teckna en obliga-
torisk olyckfallsförsäkring, ingå i en svensk fackförening redan före an-
komsten till Sverige och söka medlemskap i respektive sjukkassa för att
vara sjukförsäkrade redan vid ankomsten till Sverige. Han meddelade vi-
dare att de arbetare som skulle uttas för arbete inom lantbruket skulle
räkna med att ”arbetstillståndet begränsades att endast omfatta detta ar-
–––––––––
109
Brevet i serie E V: a, vol. 1, i Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
110
Enligt en svensk-ungersk brevskrivare från 31 maj 1947 skrev dagstidningarna flitig om den be-
svärande situation som uppstått på den svenska arbetsmarknaden på grund av ”bristen på arbets-
kraft först och främst inom jordbruksnäringen”. Brevskrivaren erbjöd sig arbeta som tolk efter att
importen av ungerska arbetare påbörjades. Se brevet adresserat till Arbetsmarknadskommissionen i
serie E V: a, vol. 1 i Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn. Skogsarbetarna in-
kluderades efter ett PM från Uddeholms aktiebolag ställd till Beredningen för utländskt arbetskraft
den 23 maj 1947. Thunborg lovade i sitt svarsbrev den 27 maj aktiebolagets direktör N. Danielsen
att ta upp frågan med den ungerske ministern. Brevet och PM: n i YK 1156, vol. 3, RA.
111
Böhms försiktighet kom för sent, ty den svenska pressen skrev redan innan mötet den 29 maj att
”Ungern erbjudit Sverige arbetskraft” och aktiebolaget Tretorn från Malmö och Uddeholms aktie-
bolag redan den 22 respektive 23 maj ansökte hos Beredningen för utländskt arbetskraft om att få
anställa arbetare ur den ungerska importkvoten. Se aktiebolagens brev i YK 1156, vol. 3, i RA.

63
betsområde”. Det här villkoret visar att det inte handlade om någon fri in-
vandring utan uteslutande om import av arbetskraft, som skulle utnyttjas
så länge efterfråga fanns. De utländska arbetarnas rörelsefrihet på den
svenska arbetsmarknaden begränsades till att gälla bara ett arbetsområde,
där behovet av arbetskraft inte kunde täckas med inhemsk arbetskraft.
Det handlar alltså om tämligen ofritt arbete under strikt kontroll, och de
ungerska arbetarna skulle under inga villkor tillåtas konkurrera med de
svenska arbetarna. 112

Svenska Lantarbetareförbundet kopplades in i förhandlingarna och på


mötet den 10 juni 1947 var Thunborg i stånd att överlämna ett ”Utkast till
principförslag om överförande av ungersk arbetskraft till Sverige”. Utkas-
tet var ganska summariskt formulerat och inkluderade alla de villkor som
Thunborg redan visade Böhm vid mötet den 29 maj. Utkastet komplette-
rades sedan med ett förslag till avtal som enligt artikel 1 gällde ”utvand-
ring till Sverige och anställning hos svenska arbetsgivare” av ett antal
”djurskötare samt skogs-, järnbruks-, och gruvarbetare”. Villkoren beträf-
fande ”arbetarnas ålder, hälsotillstånd och övriga kvalifikationer” skulle
meddelas senare. Förslaget innehöll ytterligare 14 artiklar samt ett
tilläggsprotokoll i fem punkter, som efter de båda regeringarnas godkän-
nande och bemyndigande inkluderades nästan ordagrant i det svensk-
ungerska avtal som undertecknades i Stockholm den 17 juli 1947 av Sta-
tens Arbetsmarknadskommissionen representant, Folke Thunborg, och
den ungerska regeringens representant i Stockholm, Vilmos Böhm. 113

Avtalet med Ungern


Avtalet, som författades både på ungerska och svenska, har följande in-
nehåll: 114
Artikel 1
De bestämmelser som fastställs genom detta avtal, gälla för
utvandring till Sverige och anställning hos svenska arbetsgi-
vare av högst 600 ungerska arbetare för anställning såsom
djurskötare skogs-, järnbruks- och gruvarbetare. Statens Ar-
betsmarknadskommission skall på vanlig diplomatisk väg
meddela vederbörande ungerska myndigheter det antal arbe-
tare av respektive kategorier, som kunna beredas anställning

–––––––––
112
För en utförligare diskussion om fritt eller ofritt arbete på den svenska arbetsmarknaden se Frank,
2005.
113
Lantarbetareförbundets sekreterare, Ewald Jansson, och dess ordförande, Axel Johansson, reste
ner personligen till Ungern för att delta i de preliminära förhandlingarna med de ungerska fackför-
bunden och de ungerska myndigheterna. Se deras redogörelse i Lantarbetaren, 30-31, 29 juli 1947.
114
Se avtalet bl. a. i YK 1156, vol. 3 i RA.

64
i Sverige. Samtidig skall den meddela villkoren beträffande
arbetarnas ålder, hälsotillstånd och övriga kvalifikationer.
Artikel 2
De ungerska arbetarna förbinda sig före avresa från Ungern
att vid ankomsten till Sverige ansluta sig till den fackliga or-
ganisationen inom deras yrke ävensom att vidmakthålla detta
medlemskap under den tid de vistas i Sverige. De iklädda sig
härigenom de förpliktelser och komma i åtnjutande av de
rättigheter, som fackföreningens stadgar föreskriva.
Artikel 3
De ungerska arbetarna skola i Sverige inom ramen av gäl-
lande utlänningslagstiftning åtnjuta full likställighet med de
svenska arbetarna ifråga om arbetsvillkoren. Alltså skola de
åtnjuta samma behandling beträffande löner (timlöner, ac-
kordslöner och övertidsersättning), arbetstid och semester
som genom svensk lagstiftning och/ eller kollektivavtal till-
försäkras svenska arbetare inom samma fack och på samma
arbetsplats.
Under de ungerska arbetarnas vistelse i Sverige skola de ha
möjlighet att, enligt i landet gällande regler, i avtalsenlig
ordning flytta från en arbetsplats till en annan. De ungerska
arbetarna kunna dock påräkna arbetstillstånd endast inom det
yrke, de enlig artikel 13 nedan erhållna anställning.
Artikel 4
De ungerska arbetarna skola i Sverige betala skatt enligt för
svensk medborgare gällande lagstiftning.
Artikel 5
De ungerska arbetarna skola i Sverige åtnjuta försäkrings-
skydd avseende arbetslöshet, olycksfall i arbete samt sjuk-
dom enlig gällande svensk lagstiftning, dock med den modi-
fikation ifråga om sjukförsäkring, som följer av denna för-
säkrings konstruktion.
Artikel 6
Statens Arbetsmarknadskommission skall medverka till att
de ungerska arbetarna erhålla bostäder av samma typ och på
samma villkor, som äro gängse för svenska arbetare på
samma ort. I de fall de provisoriska bostäder behöva tillgri-
pas, skola dessa vara godkända av vederbörande svenska in-
spektionsorgan.
Artikel 7
Statens Arbetsmarknadskommission förbinder sig att medde-
la vederbörande ungerska myndigheter de enligt kollektivav-
tal gällande löne- och allmänna villkoren inom förekom-
mande fack liksom uppgifter angående de genomsnittliga

65
levnadskostnaderna, så att de ungerska arbetarna kunna få
kännedom härom.
Artikel 8
De arbetare och åtföljande familjemedlemmar, som önska
utvandra och vilka utvalts av vederbörande ungerska myn-
digheter enligt anvisningar i ett med Statens Arbetsmark-
nadskommission överenskommet formulär, skola genom de
ungerska myndigheternas försorg inställa sig på den upp-
samlingsplats, där den svenska förmedlingsbyrån kommer
att upprättas. På denna plats skall det definitiva antagandet
ske av den svenska förmedlingsbyrån efter hälso- och yrkes-
kontroll verkställd genom en svensk myndighet utsedd läka-
re och tekniska experter i samarbete med vederbörande un-
gerska representanter. 115
Artikel 9
Till de definitivt antagna arbetarna kommer de svenska
myndigheterna att överlämna en tvåspråkig redogörelse för
arbetsvillkoren inom det yrke, till viket vederbörande arbeta-
re är att hänföra.
Artikel 10
Vederbörande ungerska myndigheter skola ställa erforderli-
ga lokaler och för hälsokontrollen erforderligt sanitetsmate-
riel till de svenska representanternas förfogande.
Artikel 11
Kostnaderna för arbetarnas och deras familjers resor från
uppsamlingsplatsen i Ungern till arbetsplatsen i Sverige sko-
la bestridas av Statens Arbetsmarknadskommission. Under
resan (däri inbegripet eventuellt oförvållat uppehåll) och un-
der vistelsen i mottagningsförläggning i Sverige skall varje
arbetare erhålla en dagpenning om 5 kronor samt fritt vivre
för sig och familjen. Statens Arbetsmarknadskommission ut-
lämnar vid ankomsten till Sverige kostnadsfritt till varje per-
son, som före avresan till Sverige uttagits för arbetsplacer-
ing, en klädutrustning som närmare angivits i till detta avtal
fogat tilläggsprotokoll. Dessutom kan varje familjeförsörjare
genom kommissionens försorg mot återbetalning enligt en i
protokollet närmare fixerad tidsrymd och med ett i samma
protokoll angivet, proportionerligt beräknat belopp erhålla
motsvarande klädutrustning för icke arbetsplacerade famil-
jemedlemmar samt för bosättningen erforderlig bohagsut-
rustning.
–––––––––
115
I italienarnas fall nöjde sig svenskarna med de italienska läkarnas och experternas utlåtande. Se
det italienska avtalet i YK 1156, vol. 3, i RA.

66
Artikel 12
De ungerska medborgare som enligt detta avtal utvandra till
Sverige, skola genom vederbörande ungerska myndigheters
försorg förses med sedvanligt personligt pass. Vederbörande
svenska myndigheter skola ombesörja erforderliga genomre-
seviseringar för ifrågavarande personer.
Artikel 13
De ungerska arbetarnas första anställning i Sverige förmed-
las av Statens Arbetsmarknadskommission.
Artikel 14
De ungerska arbetarna skola, om så är nödvändigt, till Ung-
ern kunna remittera sina besparingar intill ett belopp motsva-
rande intjänad lön minskad med normala levnadsomkostna-
der.
Artikel 15
Detta avtal gäller tillsvidare med tre månaders uppsägnings-
tid och träder i kraft dagen för dess undertecknande. 116 De
svenska och ungerska myndigheterna skola under avtalstiden
samråda angående avtalets tillämpning.

Detaljerna kring de ungerska arbetarnas försäkringsskydd, utrustning och


återbetalningsvillkoren för uppburen bohagsutrustning samt klädesutrust-
ning för icke arbetsplacerade familjemedlemmar formulerades i ett
tilläggsprotokoll till avtalet. Försäkringsskyddet omfattade en obligato-
risk olycksfallsförsäkring som betalades av arbetsgivaren, en arbetslös-
hetsförsäkring genom facket och en frivillig sjukförsäkring som erhölls
”genom anslutning till erkänd lokal- eller centralsjukkassa”. Sjukförsäk-
ringen – som de ungerska arbetarna uppmanades att teckna redan vid re-
sans början – skulle gälla bara om vederbörande vistades i Sverige. Under
den 90 dagar långa så kallade väntetiden skulle Arbetsmarknadskommis-
sionen svara för eventuella sjukersättningar. Den fria klädesutrustningen,
som de arbetsplacerade arbetarna fick, bestod av: ”en överrock, en kos-
tym, ett par arbetsskor och ett ställ överdragskläder samt erforderliga un-
derkläder.” Återbetalningen av erhållet bohag och utrustning till icke ar-
betsplacerade familjemedlemmar skulle ske månadsvis, i huvudsak under
en period på två år.
Samtidigt med avtalsförslagets godkännande hade statsrådet Eije Moss-
berg, å Socialdepartementets vägnar, utfärdat en förordning till Arbets-
marknadskommissionen, ämnad att komplettera avtalet med vissa preci-

–––––––––
116
I motsats till denna öppenhet preciserades i avtalet med italienarna att det gällde i två år, med au-
tomatisk förlängning om ett år i taget så länge ingen av parterna sade upp det. Bortsett dessa två
skillnader (se även föregående not) är de två avtalen nästan identiska.

67
seringar. 117 De ungerska arbetarna skulle, förutom utrustningen, även få
kostnadsfri information om de arbetsvillkor som var kopplade till berörda
yrken och om deras rättigheter och skyldigheter. De skulle också få all-
män information om Sverige i en broschyr på ungerska och språkhjälp-
medel i form av en svensk-ungersk parlör samt enklare ordböcker för
praktiska ändamål. Förordningen bemyndigar Arbetsmarknadskommis-
sionen att anställa erforderlig personal för avtalets praktiska genomföran-
de och upprättandet av en förmedlingsbyrå i Budapest.

Den svenska staten ville dock inte ta på sig alla kostnaderna. I bestäm-
melsens sjätte punkt meddelas att Arbetsmarknadskommissionen ”med
vederbörande svenska arbetsgivare träffa överenskommelse om (propor-
tionerligt) bidrag” både för Arbetsmarknadskommissionens kostnader
samt kostnader som uppkom i samband med ”i artikel 11 i avtalet om-
förmälda resor, vivre, dagpenning och för vederbörande arbetare avsedd
klädesutrustning samt sådan i punkt 1 i tilläggsprotokollet omförmäld
sjukhjälp, som lämnats innan sjukförsäkring trätt i kraft”. Det preciseras
att ”varje arbetsgivares bidrag bör därvid bestämmas till så stor del av be-
rörda kostnader för honom anställda arbetare, som svara mot anställ-
ningstidens längd, beräknad efter en amorteringstid av två år.” 118

Om man tar hänsyn till att kostnaderna för erhållet bohag och att famil-
jemedlemmarnas klädesutrustning skulle återbetalas av de ungerska arbe-
tarna, framgår att det bara var en mindre del av penningutgifterna som
staten tog på sig för denna arbetskraftsimport. Amorteringstiden på två år
som gällde både arbetsgivarna och arbetarnas återbetalningstid verkar
peka mot en annan outsagd sak i avtalet, nämligen att parterna ansåg att
avtalet skulle gälla i minst två år, med möjlighet till förlängning.

Att det då ännu inte var lätt att erhålla individuella uppehålls- och arbets-
tillstånd i Sverige visas av det faktum att Mossberg finner det viktigt att
precisera att de ungerska arbetarna skulle kostnadsfritt få uppehålls- och
arbetstillstånd men med tilläget att detta skulle ske ”utan hinder av gäl-
lande bestämmelser”. Dessa hade tydligen kunnat försvåra proceduren.
Man får det tydliga intrycket att importen av dessa utländska arbetar-
grupper sker under strikt statlig kontroll och styrning och på något sätt
utanför den allmänna invandringspolitikens strikta bestämmelser. 119

–––––––––
117
Se avskriften av denna förordning från 10 juli 1947, undertecknad an Mossberg, i serie E V: a,
vol. 9, i Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
118
Ibidem, s. 1-2.
119
Ibidem, s. 2-3. Den restriktiva politiken bekräftas även i detta enskilda fall. Se UD: s PM angåen-
de ansökningar om individuella arbetstillstånd för ungerska medborgare från den 29 oktober 1947.
Ansökningarna ställda till Arbetsmarknadskommissionen skulle bifallas bara om ”verklig svensk
intresse” förelåg, vilket inte var fallet beträffande ”det stora flertalet ansökningar”, ansågs på UD.

68
För att korrekt informera de ungerska myndigheterna och arbetarna om
de kommande arbetsvillkoren inhämtade Beredningen för utländskt ar-
betskraft, genom inspektör Wahlström, uppgifter om de svenska djurskö-
tarnas löner och förmåner. Enlig Svenska Lantarbetsgivareföreningens
brev till Wahlström tjänade en svensk djurskötare i förmansställning, be-
roende på anställningsform, en avtalsenlig lön på mellan 3 738 och 3 818
kronor per år, medan en manlig djurskötare eller maskinmjölkare årligen
tjänade mellan 3 582 och 3 663 kronor. I detta sista fall handlade det om
en månadsinkomst före skatt på knappt 300 kronor. Det blev den som an-
gavs som de ungerska arbetarnas presumtiva lön också. Den beräknade
årsarbetstiden var 2 580 timmar. Svenska Lantarbetsgivareföreningen var
dock angelägen om att meddela att lantarbetarna enligt kollektivavtalet
samtidigt fick betala ett lägre pris än marknadspriset på mjölk och bränsle
och att de betalade en lägre hyra än vad som ”eljest gäller för bostäder av
motsvarande kvalitet”. De hade även möjlighet att hyra potatisland, som
ytterligare ökade deras förmåner, påpekade arbetsgivarna. 120

Redan andra dagen efter avtalets undertecknande skickade Svenska Lant-


arbetsgivareföreningen (SLA) runt ett cirkulär till sina länsföreningar,
vari den meddelade sina medlemmar att sista dagen för anmälan om att
erhålla ungersk arbetskraft var den 15 september 1947. Cirkuläret angav
också en sammanfattning av de olika villkoren som stipulerades i avtalet
och de kostnader som, enligt Arbetsmarknadskommissionen beräkningar,
arbetsgivarna fick ta på sig om de bestämde sig att anställa någon ungersk
arbetare. 121 Enligt Arbetsmarknadskommissionens beräkningar var kost-
naden för ”överföring och utrustning av ungerska jordbruksarbetare jämte
deras familjer” enligt tabell 3:

Tabell 3: Beräknad kostnad för överföring och utrustning av ungerska


jordbruksarbetare jämte deras familjer.
Ensam Gifta Gifta par med
stående par
1 barn 2 barn 3 barn 4 barn
Resekostnad 167,70 335,40 415,90 496,40 576,90 657,40
Klädes- 250 500 725 950 1 175 1 400
Utrustning
Bohags- (fritt 375 475 575 675 750
Utrustning vivre)
Summa 417,70 1 210,40 1 615,90 2 021,40 2 426,90 2 807,40
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, E V: a, vol. 1, arkivdepån
Söderhamn.
–––––––––
120
Se Svenska Lantarbetarföreningens brev från 28 maj 1947 till inspektör Wahlström i YK 1156,
vol. 3 i RA.
121
Se SLA: s cirkulär i serie E V: a, vol. 1, i Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

69
I kommentarerna till denna beräkning angav Arbetsmarknadskommissio-
nen att resekostnaderna gällde tågresa med tredje klass sittvagn från den
ungerska gränsen till Stockholm, genom Polen.
Klädesutrustningen för ensamstående och gift par var densamma som de
italienska arbetarna fick vid ankomsten till Sverige. Barnens utrustnings-
kostnad på 225 kronor per barn motsvarade den som de franska ”konvale-
scentbarnen” fick under sommaren 1946 och bohagsutrustningens kost-
nader motsvarade ”maximisiffror tillämpade av Flyktingsnämnden för
flyktingar i Sverige”. Eftersom kostnaden för de icke arbetande familje-
medlemmarnas klädesutrustning skulle dras av från den arbetande famil-
jemedlemmens lön, enligt en avbetalningsplan beräknad på två år (se
nedan), blev arbetsgivarnas kostnader (som förskotterades och sedan av-
rundades uppåt av Arbetsmarknadskommissionen) följande:

420 kronor för en ensamstående arbetare som beräknades få fritt vivre av


arbetsgivaren;
590 kronor för par där hustrun ej arbetade eller 840 i de fall då även hust-
run arbetade.

På samma sätt beräknades:

675 eller 925 kronor för familj med ett barn,


755 eller 1 005 kronor för familj med två barn,
840 eller 1 090 kronor för familj med två barn,
920 eller 1 170 kronor för familj med 4 barn.

Arbetsgivarna förväntades alltså betala ”dels hela resekostnaden för alla


familjemedlemmarna, dels klädesutrustning (cirka 250 kronor per person)
för samtliga arbetande familjemedlemmar. Beträffande hustrun förutsät-
tes härvid att arbetet vanligen skall bestå i mjölkning, cirka 3 timmar per
dag”. 122 Summan skulle amorteras månadsvis under loppet av två år och
varje arbetsgivare betalade motsvarande månadsamortering så länge de
ungerska arbetarna arbetade hos honom. Upphörde anställningen av nå-
gon anledning, övertogs amorteringen av den nästkommande arbetsgiva-
ren. 123 Arbetsmarknadskommissionen var angelägen om att även beräkna
månadsbudgeten för de ungerska ensamstående arbetarna eller familjerna,
och den utgick från minimilönen på 298, 50 kronor som SAL angav. Siff-
rorna är intressanta att redovisa, ty de belyser även de ungefärliga lev-

–––––––––
122
Se SLA: s cirkulär i serie E V: a, vol. 1, i Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
123
Se Arbetsmarknadskommissionens cirkulär nr. 1176 från 28 juli 1947 i E V: a, vol. 1, Arbets-
marknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

70
nadsomkostnaderna som de svenska lantarbetarna beräknades ha (se ta-
bell 4 nedan):

Tabell 4: Beräknad månadsbudget avseende utländska jordbruksarbetare i


Sverige.
Ensamstående Familj 1 124 Familj 2 125

Inkomster (i 185,50 (plus fritt 1.Mannen: 298,50 298,50


kronor per må- vivre: bostad, 2. Hustru: 78,78
nad) mat, och tvätt) 3. Barnbidrag: 43,33
43,33 126
Total: 185,50
Total: 420,61 Total:341,83
Utgifter
Skatter i Sverige 38,50 31 28,50
Mat - 185 185
Hyra - 30 30
Bränsle, lyse, - 30 30
tvättmedel
Fack- och a-kasse 5,20 5,20 5,20
avgift 127
Sjukkasseavgift 2 3 5
Kläder 20 30 30
Tobak m.m. 20 20 20
Resor, nöjen, di- 30 35 35
verse
Amorteringar - 42,71 ?
Summa utgifter 115,70 411,91 368,70
Summa +69,80 +8,70 Underskott
-26,80
Källa: Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, E V: a, vol. 8, arkivdepån
Söderhamn

Enlig dessa beräkningar skulle alltså en ungersk tvåbarnsfamilj ha en


skuld på 1 025 kronor för bohagsutrustning och kläder erhållna för icke
arbetande familjemedlemmar. Denna summa skulle amorteras inom lop-
pet av två år. Detta betydde en amorteringssumma på 42,71 kronor per
månad enligt Arbetsmarknadskommissionens beräkningar. Denna summa
–––––––––
124
Man, hustru och två minderåriga barn, där man och hustru arbetar.
125
Man, hustru och två minderåriga där hustrun inte arbetar.
126
Att de ungerska lantarbetarnas barn skulle få barnbidrag bestämdes bara några dagar innan denna
budget beräknades. I en föregående beräkning togs barnbidraget inte med och lantarbetarfamiljens
månadsbudget slutade på plus-minus 0. Se Yk. 1156, vol. 5 i RA. Beslutet pekar på en ökad vilja att
inte betrakta dessa arbetare endast som gästarbetare utan som presumtiva invandrare (permanenta
bosättare).
127
Endast mannen betalade.

71
utgjorde drygt 10 procent av familjens sammanlagda inkomster före skatt,
och torde ha varit en betydande belastning på familjens ekonomi. Detta
framgår också av det stora underskott som en familj med endast mannen
som försörjare kunde räkna med under varje månad. Familjen hade ett
underskott på 26,87 kronor redan innan amorteringen inräknades. Utre-
darna vågade inte ens skriva in amorteringssumman i tabellen. Den hade
visat att familjen tillsammans skulle ha haft ett underskott på nästan 70
kronor per månad vid en lön på knappt 300 kronor. Detta borde ha varit
ett allvarligt problem, men det viftades bort med påståendet om att det
nya kollektivavtalet skulle medföra lönehöjningar som skulle täcka un-
derskottet. För att täcka hela underskottet behövdes dock lönehöjningar
på 24 procent av den existerande lönen och även efter de betydande höj-
ningarna i det nya avtalet kunde en familj knappt klara sig på en enda lön,
och utan någon möjlighet till besparing. 128

Den inte helt idealiska situationen framstår som tämligen uppenbar, och
undgick heller inte AMS-ekonomerna som sammanställde tabellen. 129
Trots det finns det inga spår i arkivdokumenten som visar att dessa be-
räkningar redovisades för de ungerska arbetarna eller myndigheterna un-
der rekryteringen i Ungern. Dessa uppgifter skulle ha kunnat avskräcka
många barnfamiljer och hade säkert fått många att tänka en gång till om
sitt beslut att utvandra.

Dessa budgetberäkningar avslöjar även de kärva förhållandena under vil-


ka de svenska lantarbetarna levde under åren efter andra världskriget.
Trots att familjemodellen med en enda försörjare torde ha varit mer norm
än undantag under den här perioden kunde en lantarbetarfamilj inte klara
sig på en enda lön. Lösningen var att flytta till staden och ta arbete i den
snabbt växande industrin, eller låta även kvinnan i familjen arbeta. Gapet
som återstod kunde endast fyllas med importerade gästarbetare, om de
var lyckligt ovetande om de verkliga förhållanden som väntade.

Några dagar efter det att avtalet undertecknades, den 28 juli, informera-
des även samtliga länsarbetsnämnder om den förestående överföringen av

–––––––––
128
Se nedan kapitlet Levnadsvillkor.
129
Tabellen försågs med en lång rad förklarande fotnoter. Fotnot 11 handlade om amorteringarna för
tvåbarnsfamiljen med hemmafru: ”Denna familjs budget uppvisar en underskott, redan innan någon
amorteringspost påförts. Med hänsyn till den inträdande löneökningen kommer emellertid det be-
räknade underskottet att försvinna, samtidigt som en mindre summa torde kunna avsättas till amor-
teringar, allt under förutsättning att denna familj bibehåller samma levnadsstandard som den i ko-
lumn II. Den månatliga avbetalningen torde emellertid inte kunna bli så stor att familjen blir skuld-
fri på 2 år.” Enligt vissa preliminära beräkningar kunde dessa familjer efter lönehöjningarna på hös-
ten 1947 klara av en amortering på drygt 10 kr./månad som skulle ha resulterat i en återbetalnings-
tid på 11 år. Se dessa beräkningar i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Sö-
derhamn.

72
”högst 600 ungerska arbetare för anställning såsom djurskötare samt
skogs-, järnbruks- och gruvarbetare”. I detta cirkulär påpekas också att
huvuddelen skulle anställas som biträdande djurskötare. I cirkuläret
nämns också att avtalet gällde i minst två år och att dessa arbetare var
långtifrån fria att välja arbete eller arbetsplats: ”arbetarna skola stanna på
anvisad gård under den tid, för vilken de avtalsenligt bundit sig. Efter av-
talsenlig uppsägning äga de byta arbetsplats, dock att deras arbetstillstånd
avses begränsat till jordbruket”. De skulle ha samma löner och förmåner
som de svenska arbetarna med kollektivavtal och motsvarande arbete –
ingen lönedumpning alltså – och de skulle ansluta sig till respektive fack-
förbund. Länsarbetsnämnderna informerades om de beräknade kostna-
derna och om att kostnaderna för arbetsplacerade arbetare skulle bekostas
av arbetsgivaren. Deras roll var att ta emot ansökningar och informera de
arbetsgivare som anmälde intresse av att anställa arbetare utifrån de ovan-
nämnda villkoren. 130

Den svenska industrikonjunkturen och arbetsmarknaden började visa en


mindre svacka tidigt på hösten 1947. En kort undersökning som Statens
Arbetsmarknadskommission gjorde under oktober 1947 visade samtidigt
en minskning av efterfrågan på utländsk arbetskraft med 25 procent.131
BUA reagerade direkt och vid mötet den 6 november 1947 föreslogs
återhållsamhet vid ytterligare överföring. 132 Denna föreslagna återhåll-
samhet hade följder även för det ungerska avtalet. De 100 järn- och
gruvarbetarna som innefattades av avtalet ansågs inte längre som nöd-
vändiga och svenskarna underrättade den ungerske ministern Böhm om
denna förändring vid ett möte den 13 november 1947. Frågan skulle dock
tas upp på nytt våren 1948, under förutsättning att läget på arbetsmarkna-
den förändrades. 133 Samtidigt meddelas att de första två grupperna som
omfattades av avtalet – de 400 lantarbetarna och de 100 skogsarbetarna –
redan höll på att rekryteras och att deras överföring beräknades vara ge-
nomfört fram till mitten av december 1947. 134

Organiserad import av arbetskraft till det svenska jordbruket var ingen ny


företeelse. I början av 1900-talet importerades ett betydande antal så kal-
lade ”galizier” till södra Sverige. Det är värt att skriva några ord om im-
–––––––––
130
Se Arbetsmarknadskommissionens cirkulär nr. 1176 från 28 juli 1947 i E V: a, vol. 1, Arbets-
marknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
131
Se Tempsch, s. 184-185.
132
Se mötesprotokollet från den 6 november i YK 1156, vol. 5 i RA.
133
Se mötesprotokollet från den 6 november i YK 1156, vol. 5 i RA och Tempsch, s. 183. Bered-
ningen planerade importera 5 000 sudettyska industriarbetare istället. Företagen angav dock bara ett
behov på 4620 sudettyska arbetare under denna tid och BUA föredrog tydligen tyskar istället för
ungrare. I samma protokoll sägs det att ”den italienska arbetskraften (importen) har visat sig vara
både på gott och ont”.
134
Se mötesprotokollet från den 13 november i YK 1156, vol. 5 i RA.

73
porten av dessa galizier under början av 1900-talet medan man samman-
fattar detta kapitel. Svenska migrationsforskare, främst Lars Olsson, har
uppmärksammat denna ”mörka period” i den svenska arbetskraftsimpor-
tens historia. 135 Importen av ”galizierna” (öknamn för huvudsakligen öst-
europeiska lantarbetare) under första decenniet av 1900-talet skedde
framför allt för att tillgodose den växande efterfrågan på arbetskraft till
betodlingarna i södra Sverige. Denna efterfrågan skapades av både in-
dustrialiseringen, ”som dammsög landsbygden på arbetskraft”, men också
av den låga statusen som arbetet på betodlingarna hade, både på grund av
de svåra arbetsförhållandena och genom arbetets stigmatisering som
kvinnoyrke. Lika svåra förhållanden och samma låga status karakterise-
rade arbetet som utfördes av de galizier som importerades under samma
tidsperiod till kaolinfabriken i Bromölla.

Det finns flera likheter mellan denna import av galizier och importen av
ungerska lantarbetare. Båda föranleddes av en inte tillgodosedd efterfrå-
gan på arbetskraft inom ett visst arbetsområde på grund av arbetets låga
status, de dåliga arbetsförhållandena och de låga lönerna. Som Lars Ols-
son påpekat i sina två studier om ”galizierimporten” fick de utländska ar-
betarna utföra de arbeten som svenskarna i allt mindre grad var villiga att
acceptera under de givna villkoren. ”Galizierimporten” sattes alltså inte
igång endast för att bekämpa den begynnande lantarbetarrörelsen eller
pressa ner lönerna, menar Olsson, och ännu mindre var detta fallet med
de ungerska lantarbetarna. Som redan påpekats, befann sig den svenska
(och den västerländska i övrigt) ekonomin i omfattande strukturomvand-
lingar både i början på 1900-talet och efter andra världskriget, struktur-
omvandlingar som satte igång en uppåtgående rörelse inom den svenska
arbetsstyrkan. Det blev delvis en vandring mot den alltmer arbetskraft-
krävande industrin, men även en vandring uppåt inom jordbruksarbetena.
Följaktligen blev det mycket svårt att rekrytera folk till lågstatusjobben
inom lantbruket. Det blev det ett slags vakuum i arbetsmarknadens lägre
del genom den inhemska arbetskraftens förflyttning uppåt i den svenska
arbetshierarkin och det var ”sugkraften” som skapades av detta vakuum
som drog hit både ”galizierna” och de ungerska lantarbetarna, samtidigt
som de stöttes bort av de svåra förhållandena som existerade under re-
spektive period i deras inhemska ekonomier. Likheterna mellan ”galizie-
rimporten” och importen av de ungerska lantarbetarna är alltså uppenbara
både när det gäller orsakerna och de mekanismer som satte igång arbets-
vandringen. Traditionen att arbetsvandra i Europa är också lika lång som
kontinentens historia och arbetsvandringen från Östeuropa mot den eko-
nomiskt mer avancerade västra delen är också flera hundra år gammal. 136
–––––––––
135
För alla detaljer som redovisas här om ”galizierimporten” se Olsson, 1987, 2002.
136
Se Holmes, 1996.

74
Skillnaderna är dock också stora, men de speglar framför allt de föränd-
rade politiska maktförhållandena snarare än förändringarna i migratio-
nens mekanismer. Medan avtalen som undertecknades av ”galizierna”
medförde underkastelse under arbetsgivaren och gjorde att förhållandena
liknades vid rena slaveriet av svenska fackföreningsrepresentanter (man
bör dock inte glömma det fackliga propagandasyftet, eftersom ”galizie-
rimporten” skedde mitt i kampen för att organisera lantarbetarna i Sveri-
ge), likställde de ungerska lantarbetarnas avtal deras löne- och arbetsvill-
kor med de inhemska arbetarnas. Som Lars Olsson påpekat i ”galizier-
nas” fall – och som det ovan beskrivna avtalet också bevisar – kostade
den importerade arbetskraften inte mindre än den inhemska, svenska ar-
betarna. Transport-, kost- och logikostnaderna gjorde att ”galizierna” kos-
tade lika mycket som de svenska arbetarna. Det svensk-ungerska avtalet
såg till att kostnaderna för de mycket humana villkoren som fanns stipu-
lerade i avtalet betalades av arbetsgivarna. På det sättet kunde denna im-
porterade arbetskraft inte användas som lönepressare av de svenska ar-
betsgivarna. Det var dock en annan sak som föranledde de svenska ar-
betsgivarna att betala extra för den utländska arbetskraften. De ungerska
lantarbetarna var, liksom ”galizierna”, lättare att exploatera och de tog
lågstatusjobben för de avtalsenliga minimilönerna. De ungerska lantarbe-
tarnas begränsade arbetstillstånd band dem samtidigt till djurskötaryrket,
något som gjorde dem till en lättplacerad och lättkontrollerad arbetskraft
som kunde dirigeras med utomekonomiska medel till de ställen där beho-
ven fanns. Detta gjorde importen av utländska lantarbetare lönsam även
under de mycket förbättrade villkor som det ovan redovisade avtalet re-
presenterar.

Uttagningen i Ungern
Planerna på en ungersk arbetskraftsöverföring till Sverige uppmärksam-
mades tidigt i den ungerska pressen. Det kommunistiska organet Szabad
Nép innehöll en kort artikel redan den 7 juli 1947, i vilken det redogjor-
des för villkoren för emigrationen till Sverige. Szabad Nép visade dock
inte någon förtjusning. Artikeln informerar om att de ungerska fackföre-
ningarnas centralorganisation hade tagit upp och diskuterat frågan i ple-
num. Uppgifterna som redovisas visar att tidningen hade tämligen goda
informationer om förhandlingarnas gång och om de villkor som skulle
avtalas. Det påpekas att avtalet skulle gälla i två år och det ges ganska
preciserade uppgifter om lönerna som de utvandrade arbetarna skulle få.
Det svenska klimatet presenteras dock som ohälsosamt för ungrare och
artikelförfattaren utrycker sin förhoppning om att det bara blir arbetslösa
som får åka. Han påpekar också att arbetarna som skulle vilja återvända
innan avtalets utlöpande var fria att göra det, men på egen bekostnad.

75
Även den regeringsvänliga dagstidningen Magyar Nemzet publicerade en
artikel om det förestående avtalet och presenterade i positiva ordalag
både förutsättningarna för ett bra avtal och kontakterna med Sverige.

Den kommunistiska pressens attityd förändrades dock snabbt, och Szabad


Néps nye chefredaktör gick så långt att han den 26 juli 1947 förnekade all
kunskap om existensen av något avtal mellan den svenska och den un-
gerska regeringen och presenterade det hela som valpropaganda från hö-
gerpartierna i regeringen. 137 Att han förmodligen hade rätt bekräftas av
ett brev från den 17 september 1947 från den svenska legationen i Buda-
pest till UD i Stockholm. Där påpekas att avtalet hade slutits av den le-
dande socialdemokraten Böhm och att dess offentliggörande hade för-
dröjts till dagarna före valet. På så sätt fick avtalet ”en viss politisk an-
strykning”, vilket brevskrivaren ansåg som beklaglig. 138

Trots kommunisternas förnekande uppmärksammades uppgifterna om ar-


betskraftsöverföringen av den ungerska allmänheten redan i slutet av juli,
och en uppsjö av individuella ansökningar började flöda in till den svens-
ka beskickningen i Budapest, varifrån de vidarebefordrades till Arbets-
marknadskommissionens utlänningssektion i Stockholm. 139 Många lant-
arbetare hade rest till Budapest för att lämna in sin ansökan, men förgä-
ves. Svenska legationen ansåg det vara beklagligt att den ungerska all-
mänheten inte informerades exakt om vilka villkor som gällde.
För att undvika dessa olägenheter och stoppa de individuella ansökning-
arna offentliggjorde den ungerska regeringen sent omsider ett pressmed-
delande som preciserade villkoren för arbetskraftsöverföringen. 140 I
pressmeddelandet anges att uttagningen skulle ske uteslutande genom de
involverade ungerska myndigheterna – ungerska jordbruksministeriet och
lantarbetarnas centrala fackförbund i lantarbetarnas fall, industriministe-
riet och fackföreningarnas centralråd i industriarbetarnas fall – och i nära
samarbete med den svenska uttagningskommittén. Uttagningen skulle ske
på plats i de kommuner som var värst drabbade av arbetslöshet. Alla an-

–––––––––
137
Avskrift av artikeln i Dossier 1156, vol. 3, i RA. Artikeln i Szabad Nép från den 26 juli uppmärk-
sammades av den svenska legationen i Budapest, som informerade UD som i sin tur informerade
Statens Arbetsmarknadskommission och Thunborg. Trots det tydliga kommunistiska ogillandet
fortsatte förhandlingarna enligt planerna och avtalet undertecknades av den ungerske ministern i
Stockholm (socialdemokraten Böhm).
138
Se brevet i E V: a, vol. 8, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
139
Se rapport nr. 1 författad av Gussing den 12 aug. 1947 i E V: a, vol. 8, Arbetsmarknadsstyrelsens
arkiv, arkivdepån Söderhamn. Brevskrivarna fick Arbetsmarknadskommissionens adress från be-
skickningen. Se breven i E V: a, vol. 2, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
140
Pressmeddelandet utgavs i slutet av september. I pressmeddelandet var de ungerska myndigheter-
na angelägna att påpeka att det inte handlar om en permanent utvandring utan om en tillfällig ar-
betskraftöverföring på två år. Se i E V: a, vol. 2, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Sö-
derhamn.

76
sökningar som var direkt riktade till centrala svenska eller ungerska myn-
digheter skulle avslås.

Den svenska Arbetsmarknadskommissionens representant Nils Göran


Gussing anlände till Budapest den 5 augusti 1947. 141 Han skrev sin första
rapport den 14 augusti och påpekade ett antal brister i det sätt på vilket
den svensk-ungerska överenskommelsen kommunicerades, både till all-
mänheten och till berörda svenska myndighetspersoner. 142 Sveriges char-
gé d’affaires i Budapest hade till exempel läst avtalet först efter det att
Gussing anlänt till Budapest, och den svenska legationen i Budapest var
mycket knapphändigt informerad om förhandlingarna. Chargé d’affaires
Arfwedson påpekade att man med lite diplomati hade kunnat undvika den
sortens publicitet som innehöll politiska anspelningar och att avtalet
drogs in i de politiska striderna före valet i Ungern den 31 augusti. En rad
rykten spreds kring målet med utresan och vissa röster skvallrade om att
transporterna skulle dirigeras österut (underförstått till Ryssland) så fort
de lämnade Ungern.

Även de berörda ungerska myndigheterna fick kännedom om avtalet först


efter undertecknandet. De var tveksamma till dess giltighet och i vissa
fall ville de införa förändringar som Gussing inte var auktoriserad att dis-
kutera. Man ville till exempel ta bort uttrycket utvandra från artikel 1 och
ersätta det med tillfälligt överföra. Gussing påpekade dock att svenskarna
uppfattade utvandringen ”som ett tillskott till vår arbetskraft” och att vis-
telsen i Sverige måste vara minst två år. Detta påpekande verkar tala för
att en permanent bosättning önskades från svenskarnas sida, med all san-
nolikhet föranlett av den demografiska utvecklingen och av det tydliga
svenska nationella intresset för att förhindra den svenska arbetskraftens
befarade ”förgubbning”. Hur ”permanent” denna vistelse förväntades bli
enligt den svenska uppfattningen framstår dock som tämligen oklart. De
ungerska arbetarna förväntades exempelvis inte betala någon folkpen-
sionsavgift i Sverige, utan denna avgift skulle enligt överenskommelsen
istället skickas till Ungern. Enligt Gussings uppfattning skulle dessa arbe-
tare inte heller bli fria att byta arbetsgivare under de två första åren. 143
Här märks det ganska tydligt att hela arbetskraftsöverföringen betraktas
som en målinriktad åtgärd från svensk sida, avsedd att korrigera en viss
obalans mellan utbud och efterfrågan på den svenska arbetsmarknaden.
–––––––––
141
Arbetsmarknadskommissionens ”P.M. angående invandring till Sverige av utländska arbetare”, 10
sept. 1947 i E V: a, vol. 9, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
142
Se Gussings rapporter i E V: a, vol. 8, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
143
Gussing formulerar det mkt. kategoriskt: ”De ungerska arbetarna betala givetvis ej någon avgift
för folkpension” i Sverige och anser att inga hinder finns att dessa avgifter skulle överföras till
Ungern. Ur rapporten framgår även att överföring av ungersk arbetskraft skedde till Tyskland ock-
så. Man kan lätt förmoda att i det tyska fallet handlade det om ren ”gästarbetaravtal” och att ung-
rarna uppfattade även det svenska avtalet som sådant.

77
Det tysta tilläget att den svenska staten förbehöll sig rätten att efter två år
säga upp avtalet och dra in arbetstillstånden så fort arbetsmarknadsutsik-
terna skulle tala för detta, verkar inte heller tala om en direkt önskan om
permanent bosättning av dessa arbetare.

Ur rapport nummer 2 från den 22 augusti får vi veta att ett telefonsamtal
med minister Böhm i Stockholm och dennes ingripande klarade upp alla
tveksamheterna kring avtalet. Enligt Gussing var Böhm ”mannen att ge-
nomdriva kontraktet hos alla (ungerska) instanser”, vilket stärker intryck-
et att hela avtalet var en intern socialdemokratisk affär och att de ungers-
ka socialdemokraterna försökte göra en politisk poäng av det. Det skulle
kunna vara styrkedemonstration för att framställa partiet som kapabelt att
skapa viktiga och goda internationella relationer åt det i övrigt politiskt
isolerade Ungern.

Uttagningen skedde på landsbygden, först och främst genom de ungerska


myndigheternas försorg. De utvalda fick sedan skicka in en första, kortare
individuell ansökan ställd till den svenska Arbetsmarknadskommissionen.
Ansökningarna distribuerades via ”bynotarierna”. 144 Den svenska delega-
tionen reste sedan ut på landsbygden, dock inte till de mindre byarna, och
gjorde det slutliga urvalet ur de grupper som godkänts av de ungerska
myndigheterna. Urvalet inkluderade också en detaljerad läkarundersök-
ning, som gjordes av en svensk läkare i den svenska urvalskommittén. 145
Resultatet blev att över hälften av de lantarbetare som bedömdes som
lämpliga efter de ungerska kriterierna gallrades bort vid det svenska urva-
let. 146 Nádas Péter, som anmälde sig, antogs exempelvis inte eftersom
han hade glasögon. 147 De arbetare som blev definitivt utvalda fick fylla i
en detaljerad specialansökan till svenska Arbetsmarknadskommissionen
genom Förmedlingsbyrån i Budapest. Ansökan hade röd färg och inne-
höll 18 punkter som inkluderade detaljerade uppgifter om födelse, arbete
och civilstånd samt detaljerade frågor om hälsotillstånd. 148

–––––––––
144
Ett intressant inslag i dessa korta ansökningsformulär (utarbetade på tyska av den svenska För-
medlingsbyrån) var att de hade separata rubriker för sökandens nationalitet (Nationalität) och med-
borgarskap (Staatsbürgerschaft) som från svensk sida pekar på en bättre förståelse – än idag – av
den nationella identitetsfrågan i Ungern och i länderna omkring. På många ansökningar anges na-
tionaliteten som ungersk medan medborgarskapet var jugoslavisk eller slovakisk. Se ansökningar-
na i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
145
I läkarundersökningen ingick blodprov och röntgenbilder också, som skickades till Budapest för
framkallning. Läkaren Dahlberg sammanställde sedan resultaten. Se Gussings brev till Arbets-
marknadskommissionen den 9 oktober i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån
Söderhamn.
146
Se listorna i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
147
Se intervju 305, s. 28 i Raoul Wallenberg Projekts arkiv, Uppsala Universitetsbibliotek.
148
Se kopia på ansökningshandlingarna i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån
Söderhamn.

78
Ur PM ”angående rekryteringen av ungerska lantarbetare till Sverige”
och Gussings tredje rapport från början av september får vi veta att högs-
ta åldersgränsen för de uttagna sattes av den svenska uttagningskommit-
tén till 40 år. De flesta uttagna var dock fullt friska unga människor mel-
lan 20 och 30 år. Det lilla antal äldre – runt 40 år alltså – som också fick
komma med var de som hade vuxna eller nästan vuxna arbetsföra barn.
De var ”ju enbart en fördel”, skrev Gussing i sin rapport.149 Alla ansökare
fick ta med sig olika intyg om hemvist, skolgång och intyg om fackföre-
ningsmedlemskap samt yrkesbevis. Uttagningskommittén förlitade sig
dock inte enbart på intygen, utan de uttagnas yrkeskunskaper och yrkes-
skicklighet, samt kunskaper om fackföreningar och deras roll, skulle även
verifieras genom ett frågeformulär. 150

Uttagningen gick dock fort och redan under de tre första dagarna efter
första utresan till landsbygden den 28 augusti valdes 98 arbetare ut. Till-
sammans med familjerna handlade det om 238 personer. Den 7 september
var redan 300 arbetare med familjer, cirka 750 personer, uttagna. Gussing
var mycket nöjd med de uttagna arbetarna och var säker på att de skulle
bli dugliga arbetare i Sverige också. Han anmärker dock att arbetsförhål-
landena var mycket olika i Ungern och Sverige. Han berättar att arbets-
dagen för en lantarbetare i Ungern var mellan 10-16 timmar men att ar-
betstakten var mycket lägre än i Sverige. Arbetet var också koncentrerat
till sommarsäsongen med ett långt arbetsuppehåll på vintrarna, förutom
för dem som arbetade med djurskötsel. Kortare eller medellånga vand-
ringar för att få arbete på somrarna var en ganska vanlig företeelse i byar-
na där uttagningarna ägde rum. Jordbruksarbetets mekanisering var gans-
ka eftersatt, jordbruksmaskiner var sällsynta, speciellt i de trakter i nord-
östra Ungern där huvuddelen av urvalet gjordes. Mjölkningsmaskiner var
nästan helt okända i ladugårdarna. Gussing var ändå mycket optimistisk
om de ungerska arbetarnas anpassningsförmåga till de svenska förhållan-
dena. Som en speciellt positiv sak påpekar han att även de medföljande
kvinnorna var vana vid allt slags lantarbete, även djurskötsel, och att alla
arbetarna var ”entusiastiska inför uppgiften och ivriga att komma
iväg”. 151

Den 4 november skickade Gussing ett långt brev till Statens Arbetsmark-
nadskommission med en sammanfattade rapport om sitt arbete i Ungern.
Han redogjorde för uttagningen och de praktiska principerna som till slut
–––––––––
149
Senare blev dock även arbetare med mindre barn uttagna. Se nedan.
150
Se listan ”Frågor vid yrkesprövning” i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån
Söderhamn. Det gick dock komma runt en del av frågorna och även sådana som aldrig var fack-
medlemmar innan kom med. Se nedan, Lakatos Miklós berättelse om hur uttagningen gick till.
151
Se Gussings brev till Arbetsmarknadskommissionen den 7 sept. och 9 oktober i E V: a, vol. 8 re-
spektive 1 i Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

79
tillämpades vid urvalet av de ungerska arbetarna. Enligt rapporten har alla
500 lantarbetarna och deras familjer redan blivit uttagna den 18 septem-
ber. Även en reservlista på 30 lantarbetare ställdes samman för att fylla
eventuella luckor som kunde uppstå av olika anledningar. Han förväntade
sig dock en ganska stor utgallring i de sista läkarundersökningarna.
Skogsarbetarna till Uddeholmskoncernen uttogs bland dessa 500 arbetare
tillsammans med dem som skulle antas för att fylla på antalet efter läkar-
undersökningen. 152

För uttagningen av gruvarbetare eller industriarbetare inväntades kom-


missionens slutliga ställningstagande, vilket i slutändan blev negativt.153
Uttagningen var alltså i princip, med bara några få undantag, avslutad i
början av november 1947. Huvudprincipen vid lantarbetarnas uttagningar
var att endast välja helt friska arbetsdugliga unga människor som kunde
bevisa att de hade arbetat med lantarbete. Vid läkarundersökningen gall-
rades de bort som kunde stämplas som ”ej prima”, alltså människor som
kunde anses som fysiskt för svaga för att utföra ett fullgott arbete i Sveri-
ge. 154 Vid uttagningen av skogsarbetarna var yrkeskunskaperna inte lika
viktiga och de behövde således inte verifieras med hjälp av några särskil-
da frågeformulär. Skogsbolaget lade dock ut mycket tydliga linjer om vil-
ken typ av familjer de ville ha: Ungefär 35 familjer med 1-2 barn, even-
tuellt någon familj med 3 barn, 20 par utan barn och resten ogifta. 155

Gussing förklarade också varför han ansåg att resan till urvalsplatserna
och frågeformuläret som verifierade arbetarnas yrkeskunskaper var nöd-
vändiga. Man fick nämligen verifiera att ansökaren verkligen var den han
utgav sig för. Intyg kunde nästan vem som helst skaffa för pengar, eller
på annat sätt, menade Gussing. Proceduren försvårades möjligen något på
grund av eventuella försök att smuggla in agenter eller agitatorer bland
dem som skulle arbeta i Sverige. 156 Det var förmodligen dessa betänklig-
–––––––––
152
Se Gussings brev till Arbetsmarknadskommissionen den 4 nov. 1947 i E V: a, vol. 1, Arbetsmark-
nadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
153
Se Allan Wahlbergs brev till Gussing från 18 nov. E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv,
arkivdepån Söderhamn.
154
Se listorna med lantarbetare som ”Bortfallit vid läkarundersökning” i E V: a, vol. 1, Arbetsmark-
nadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
155
Dessa krav kom förmodligen på grund av typen av bostäder som företaget kunde tillhandahålla.
Skogsbolaget tänkte köpa barackerna från utlänningslägret i Visingsö för de ungerska skogsarbe-
tarna. Se Allan Wahlbergs brev till Gussing från 18 nov. E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens
arkiv, arkivdepån Söderhamn.
156
Om denna möjlighet varnades i det omfattande direktiv under titeln ”Synpunkter vid upprättande
av förmedlingsbyrå liknande Turinbyrån i annat land”, som författades på Arbetsmarknadskom-
missionen efter erfarenheterna från uttagningarna i Italien. I detta dokument ges också synpunkter
på hur avtalet skulle utformas och vilka brister - som fanns i det italienska avtalet - skulle rättas.
Här påpekas också det att ibland var det effektivare att gå runt de vanliga procedurerna med hjälp
av okonventionella metoder, som utdelandet av små mutor, t.ex. Se i E V: a, vol. 1, Arbetsmark-
nadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

80
heter som föranledde ett negativt svar på den ungerska begäran att tillåta
12 så kallade tjänstemän att följa med de ungerska lantarbetarna på resan,
trots att de fick både utresetillstånd och respengar från de ungerska myn-
digheterna. 157 Intressant i detta sammanhang är att Gussing bad sin sam-
talspartner på Arbetsmarknadskommissionen att ”busa” Böhm på de
”olämpliga” arbetare som eventuellt smögs eller smugglades in bland de
utvalda och skicka hem dem ”på ungerska statens bekostnad”. Vissa
spänningar började ge sig till känna, men Gussing var ändå nöjd med re-
sultatet och väntade med intresse på reaktionen från Sverige. 158

Varje uttagen arbetare fick det svensk-ungerska avtalets text innan resan
till Sverige påbörjades, med ett tillägg som innehöll de viktigaste be-
stämmelserna om utlänningars vistelse i Sverige. Samtidigt fick de en
broschyr på ungerska med information om Sverige och en Svensk parlör
för ungrare på 19 sidor (blad) för 38 användningsområden och ett Sup-
plement med yrkesspecifika namn och uttryck samt yrkesspråk för jord-
brukare. Supplementet innehöll även de viktigaste orden och uttrycken
som användes inom djurskötseln. Detta tillägg hade 11 sidor för 18 olika
användningsområden (situationer). Ytterligare ett Supplement på fem si-
dor innehöll de viktigaste grammatiska förklaringarna för det svenska
språket samt en ungersk-svensk och en svensk-ungersk ordlista på varde-
ra åtta sidor. Även tankar på att skaffa fram ungersk litteratur till de un-
gerska lantarbetarna förekom, trots att den svenska tjänstemannen som
skulle ordna det var skeptisk angående ”läskonstens utbredning på den
ungerska landsbygden”. 159 Broschyren målar en ljus bild av Sverige som
föregångsland. De flesta sidorna talar om socialförsäkringarnas omfatt-
ning. Arbetstryggheten och den ökande levnadsstandarden betonas. Sam-
tidigt försöker broschyrens författare ge praktisk information också: pro-
cedurerna kring bosättning, arbetsplatsbyte, skattefrågor och liknande. De
viktigaste livsmedlen var fortfarande ransonerade. Strikta bestämmelser
rådde om vilka varor, och i vilka mängder, en utländsk medborgare kunde
skicka till utlandet. Stort utrymme ges till information om alkoholranso-
neringen och även de förväntade lönerna meddelades. 160

–––––––––
157
Se Allan Wahlbergs brev till Gussing från 18 nov. E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv,
arkivdepån Söderhamn.
158
Ur rapporten från den 4 november framskymtar dock även Gussings tydliga irritation över de
omständliga procedurerna hos de ungerska myndigheterna kring passens utfärdande, det felaktiga
ifyllandet av handlingarna samt svårigheterna kring läkarundersökningen.
159
Se Allan Wahlbergs brev till Gussing från 18 nov. E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv,
arkivdepån Söderhamn.
160
Max ett paket på 5 kilo kunde skickas; i det max 250 gr. kaffe, 200 gr. kakao, 500 gr. choklad osv.
Inte ens begagnade kläder kunde överstiga 3 kilo. Se avtalet, broschyren och listorna i YK kommit-
té 1156, vol. 3 i RA.

81
Transporterna
Frågan om transporterna, som orsakade stora bekymmer ännu i slutet av
augusti, verkade vara löst under mitten av september. Sovjetiskt utrese-
tillstånd ansågs inte längre nödvändigt efter fredsavtalets ingång eftersom
det innebar att Ungern betraktades som en självständig stat. Talande för
den bristande rättsäkerheten i Ungern var dock att Gussing föreslog att de
första utbetalningarna för resekostnaderna skulle ske först efter det att
den första transporten hade passerat den ungerska gränsen. Transporterna
genomfördes delvis med svenska vagnar, och chargé d’affaires Arfwed-
son var bekymrad över att vagnarna skulle kunna försvinna ute på lands-
bygden om inte någon svensk person följde med i varje vagn. Legationen
var också bekymrad över hela utresans genomförande efter det ungerska
regeringsskiftet i mitten av september. 161 Allt gick emellertid bra. Utresan
och transporterna tilläts av de ungerska myndigheterna.

Resorna tog i allmänhet två till tre dagar, med ett uppehåll i Polen där ar-
betarna och de medföljande familjemedlemmarna utspisades och fick vila
sig. Sedan tog de färjan från Gdynia till Trelleborg. Sammanlagd var det
nio transporter som gick mellan början av oktober 1947 och de första da-
garna i januari 1948. Det första tåget med 112 personer, lantarbetarna och
sina familjer, lämnade Ungern den 2 oktober 1947 och anlände till Sveri-
ge, i hamnen i Trelleborg tre dagar senare, den 5 oktober 1947. Den här
berättelsens huvudpersoner, makarna Lakatos, var med i den andra trans-
porten, vilken anlände den 12 oktober 1947. 162

Lakatos Miklós och Elisabets berättelse om


rekryteringen och resan.
Från den lilla byn i östra Ungern, Sirok, rekryterades tio män för att arbe-
ta i Sverige. Åtta av dem hade sina hustrur med sig och tre hade barn, be-
rättar det nygifta paret Miklós Lakatos och Elisabet. Egentligen är det
Miklós som berättar och Elisabet bryter bara in med vissa komplettering-
ar. Miklós börjar berättelsen med tillfället då de fick höra om den svenska
arbetskraftsrekryteringen. De stod framför kyrkan i sin by, Sirok, en sön-
dagsmorgon sommaren 1947, strax efter gudstjänsten.

–––––––––
161
Se Arfwedsons brev från den 22 sept. i E V: a, vol. 8, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån
Söderhamn; det ovannämnda regeringsskiftet ledde till ett kommunistiskt maktövertag i Ungern.
162
Se intervjun och Gussings brev från den 9 okt. 1947 i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens
arkiv, arkivdepån Söderhamn.

82
Intervjun: 163

– Vill ni berätta er livshistoria till mig? Speciellt från och med den tiden
då ni fick veta att ni skulle komma till Sverige för att arbeta.
Vi var nygifta och min fru hade bara 19 år då. Ettårsjubileet firade vi här.
Vi har ju varit nygifta, strax innan det här hände.
– Vad har ni och familjen sysslat med i Ungern?
Vi har varit jordbrukare, bönder, hela familjen. Småbönder … småbon-
debarn var vi. Min far hade 15 plogland jord, kanske något mer.
– Och Elisabet … Elisabet?
Ungefär detsamma… Vi bodde nära varandra, alla småbönder. Vi bodde i
en fattig, utfattig by.
– Hur var livet där?
Före kriget levde vi sisådär. Det var svårt att leva i våra trakter. En tred-
jedel av byns arbetsföra invånare vandrade till säsongarbete till Alföld
varje år. 164
– Det var alltså ett ganska vanligt fenomen i byn att vandra för att få ar-
bete?
Jaa, ja. Jag har dock inte varit med i detta – de som vandrade var borta i
sex månader – ty vi hade vår egen jord att arbeta på … När kriget kom
blev dock värre. Kriget … du vet vad som hände sedan. Vi var på förlo-
rarnas sida. Ryssarna översvämmade oss fullständigt 1945. Och sen kom
’46. Jag var ännu hemma då … även 47. Det var i ’47 som den här ut-
vandringen började. Att kastas ut i den stora världen… det var vårt öde…
– Hur gick det till med rekryteringen? Hur fick ni veta om att det går att
komma för att arbeta i Sverige?
Det som vi inte visste då – och fick veta först senare – var att Sveriges
industri hade ett enormt uppsving under mellankrigstiden och under andra
världskriget. Industrin förbrukade hela arbetskraften. Denna situation
skapade ett stort arbetskraftbehov inom jordbruket och ett stort behov av
arbetskraftsimport uppstod. Under den tiden – efter ’45 – var det Vilmos
Böhm som var ungersk ambassadör i Stockholm. Han visste om att
svenskarna ville importera arbetskraft. Och han tänkte då – han var jude,
vet du det? Vi har i alla fall honom att tacka för att vi är här. Han tänkte
och sade då … Jag pratade med honom senare, när vi gick upp till honom
när han demissionerade. Det var när Mindszenti arresterades … inte bara
ambassaden i Stockholm utan alla europeiska (ungerska) legationerna …
alla skämdes … ingen gillade vad som hände då (i Ungern). 165 Så Böhm
–––––––––
163
Jag valde att lägga mina kommentarer i fotnoterna för att inte bryta intervjuflödet.
164
Alföld är det bördiga låglandet i mellersta Ungern, som lockade många säsongarbetare på somrar-
na.
165
Kardinal Mindszenti var Ungerns fursteprimat under den tiden. På grund av sitt övertygade anti-
kommunistiska motstånd arresterades han på falska anklagelser i december 1948 och dömdes till
livstidsstraff i februari 1949. Han blev befriad under revolutionen 1956. Romsics, s. 325.

83
tänkte då att om svenskarna behöver importera arbetskraft, varför då inte
från Ungern? Han satte sig i kontakt med ”Arbetskommissionen” (på
svenska). Och så formades en kommitté som kom till Ungern. Vad de
hade för urvalskriterier vet jag inte. Jag vet bara att jag inte träffade nå-
gon som rekryterades i Dunántúl. 166 Det var framför all i de fattigare zo-
nerna, som låg nära Mátra (nordöstra Ungern) och i Hajduság (östra Ung-
ern) som rekryteringen tog plats. Hajduböszörmény, Jászberény och des-
sa, mera fattiga delar.
– Hur gick det till i byn? Hur fick ni veta om den här rekryteringen?
Det här var runt mitten, eller slutet, av juni 1947, nu vet jag inte längre
exakt. De sköt sönder vår kyrka … under kriget. Det var bara en liten del
som fanns kvar, och prästen höll Gudtjänsten där (i ruinerna). Hela byn
var katolsk. Under den tiden kungjorde man saker genom trumslag och
skrik – och utroparen utnyttjade ett tillfälle när vi var samlade till mässa,
slog i trumman och med hög röst kungjorde att det var möjligt att anmäla
sig till jordbruksarbete i Sverige. De som var intresserade skulle gå till
kommunhuset, till notarien, och anmäla sig. Vi stod där på trapporna
framför kyrkan och lyssnade på kungörelsen. Plötslig sade jag till min fru
– vi var ju nygifta och bodde hos mina föräldrar – att vi måste hitta en
lösning, ty det var inte bra att vi bodde hos mina föräldrar. Nu går vi till
kommunhuset och frågar, säger jag till henne. Och så gick vi dit.
– Redan då, omedelbart efter mässan?
Ja. Så finklädda som vi var, efter gudstjänsten, trumslaget och kungörel-
sen. Och det var bra att vi gjorde det. Inget funkade där i landet, inte ens
den allmänna ordningen. Under ’46-’47 var det ännu ingen ordning, nej,
nej. Man vågade inte ens lämna byn, ty man var rädd att ryssarna skulle
ta en. Man trodde inte på någon längre. I alla fall … Vi gick till kom-
munhuset, och där fanns … inga svenskar fanns där, nej, inte alls. Där var
den lokala lantarbetarfackföreningens ordförande. Den – fackföreningen
– hade formats nyligen, efter 1945. Jag var dock inte medlem, vem visste
om att den fanns? Under Horthy fanns inga sådana fackföreningar för
lantarbetare. Du vet hur det var. Och jag säger till János bácsi (fackföre-
ningsordföranden) att jag inte är medlem. Svenskarna valde bara ut såda-
na som var fackföreningsmedlemmar, visste du det? Och jag sade då att
jag inte var medlem. Det gör inget, säger han. Jag kan fylla in en ansökan
för dig och då blir du medlem med detsamma. Sen skrev han oss upp på
listan. Så var det. Det här var någon gång i juni. Tiden gick sedan och vi
glömde nästan bort saken. Vi visste inte om det skulle bli något av det
där. Juni och juli gick, och inget hände. Men så en gång, under september
eller oktober, fick vi en kallelse. Vi kallades till (staden) Eger på läkarun-
dersökning, på hälsokontroll. Aha, tänkte vi, det där måste ha varit på all-
var, nu blir det något av det. Och så var det. Sedan kom en ny kallelse, till
–––––––––
166
Ungerns rikare del, väster om Donau.

84
polisen. Vi skulle presentera oss där, med födelsecertifikat, äktenskaps-
bevis, sedebetyg … ja, ja … vi skulle skaffa en massa intyg.

De (svenskarna) krävde en massa intyg. Jag har dem kvar där i lådan, vi
kan titta på dem. (Vi tittar). Det var inte så enkelt, att man bara passerade
gränsen, så som man gör idag. Och så var det en som var analfabet. Han
fick inget tillstånd att åka. Stackaren … det var en riktig chock för ho-
nom. Man måste ju kunna läsa, skriva kvitton eller lära sig något … och
man skulle bli lastbilsförare, till exempel. Det här är dock bara ett exem-
pel, ty inga yrkesmän fick komma, inte ens för att utbilda sig. 1947 var
det bara lantarbetare som behövdes från Ungern. Två år senare – det var
ju ett tvåårig mellanstatlig avtal mellan Ungern och Sverige – när avtalet
sades upp, då kunde man söka anställning i andra yrken också.
– Erzsi néni – frågar jag Elisabet – hur kändes det när ni stod där
och János bácsi 167 sade att ni skulle till Sverige?
Vi ville fly därifrån, fly det svåra livet på något sätt. Så vi gick med gläd-
je. Det var bara när vi nådde gränsen, som vi började oroa oss. Kanske
togs vi till Ryssland istället? Man var ju så oroligt under den tiden. Vi
nådde den polska gränsen, eller … (hon vänder sig frågande till Miklós)
Miklós: … först den tjeckoslovakiska, och sedan den polska gränsen. Vi
kom hit med båt, från Gdynia, i Polen.
Elisabet fortsätter: Först när vi kom upp på båten blev vi lugnare. För att
inte tala om den glada överraskningen när vi på båten togs emot med en
stor kopp varm choklad och ett stort wienerbröd. Vi satte oss ner, var för
sig, och åt dessa godheter… Det där wienerbrödet, det glömmer jag ald-
rig. Alla bara åt och undrade vad det var, hur det bakades. De liknade så
mycket våra egna bakelser, och de var så gudomligt goda.
– Om vi återvänder till början lite: Vad tänkte ni på när ni gick till
notarien och sade att ni skulle till Sverige?
Jag tänkte inte på något speciellt. Många andra bestämde sig att åka, till-
sammans med oss. Nej, jag tänkte inte på något speciellt. Min bror skulle
också komma med, med hela sin familj. Att även en del av släkten kom
med gav mig trygghet. Jag kände ingen sorg eller oro, nej. Vi bodde ju
tillsammans med svärföräldrarna där hemma.
– Hade ni inga sorgkänslor när ni lämnade byn heller?
Nej. Vi tänkte ju återvända efter två år! Det var bara två år, enligt avtalet,
som vi skulle vara borta. Två år går fort, tänkte vi. Svenskarna sade att vi
fick stanna längre, om vi ville. De som inte ville återvända efter de första
två åren kunde stanna kvar.
– Stod det så i avtalet, eller? 168
–––––––––
167
”Néni”, ”bácsi” (uttalas: batji som i Tjeckien ): Ungerska sätt att vördsamt tilltala äldre kvinnor
och män. ”Tant” och ”farbror” vore den ungefärliga svenska motsvarigheten. Tilltalen uttrycker
framförallt respekt och närhet, utan några som helst pejorativa klang.

85
Elisabet: Nej, men de hade sagt det. Det var en tolk … Vi tänkte dock
inte så långt framåt. Vad skulle vi göra i Sverige? Vi kunde ju inte språ-
ket!

Svenska Lantarbetareförbundets inställning


till den ungerska arbetskraftsimporten
Den stora efterfrågan på arbetskraft inom de mest arbetskrävande jord-
bruksyrkena var ett faktum redan under kriget. 169 Under kriget och måna-
derna omedelbart därefter avhjälptes dock bristen delvis genom att flyk-
tingarna mer eller mindre tvingades ut i arbete. Även flyktingar som häm-
tades från de tyska koncentrationslägren lockades och i någon mening
tvingades ut i arbete på betfälten i Skåne. Tusentals nordiska flyktingar
arbetade också inom jordbruket. Bristen var dock långt större, mer kro-
nisk och mer varierad för att en sådan åtgärd skulle ha någon märkbar el-
ler långvarig effekt.

Svenska Lantarbetareförbundets organ, tidskriften Lantarbetaren, är dock


ganska tyst om detta under hela 1946, en tystnad som kanske speglar för-
bundets avvaktande hållning i frågan. När de flesta av flyktingarna vände
hem eller reste vidare några månader efter kriget visade det sig dock snart
hur stor den inhemska arbetskraftsbristen var. Då ändrade förbundet sin
inställning. De första artiklarna om den stora arbetskraftsbristen inom
jordbruket dyker upp i Lantarbetaren i början av 1947, när även beslutet
fattats om att samarbeta med BUA för import av utländska jordbruksarbe-
tare. I nummer 3, 1947 publiceras en stor artikel om den akuta lantarbe-
tarbristen som plågade det svenska jordbruket. Det är framför allt bristen
på djurskötare som uppmärksammas. Artikeln är inte sen att påpeka att
denna brist har djupare orsaker. ”Yrkets deprimerande anseende” förs på
tal och framhålls som en av de viktigaste orsakerna för att så få ville arbe-
ta med detta. Eftersom de svenska lantarbetarna flydde dessa arbeten fö-
respråkas i artikelns slut import av utländska lantarbetare som en sista ut-
väg för att avhjälpa bristen. Det är uppenbart att artikeln förberedde lä-
sarna för det som redan beslutats i förbundets ledning. Bristen på arbets-
kraft i jordbruket förs på tal även i nästa nummer, och temat behandlas i
nästan varje nummer därefter. Det var bristen på djurskötare som upp-

168
Kontrollfråga om hur avtalet uppfattades. Enligt texten gällde avtalet tills vidare, utan någon di-
rekt angiven giltighetstid. Det finns dock en rad saker – som t.ex. avbetalningstiderna – som tyder
på att det skulle gälla i minst två år.
169
Se bl.a. Olsson, 1995.

86
märksammades mest. Samtidigt var varje tidning också full med annonser
där djurskötare söktes för anställning.

Tidningen fortsatte också att peka på de strukturella orsakerna till den


akuta bristen. I artikeln ”Djurskötarnas bekymmer” framhölls yrkets
många nackdelar: de låga lönerna, de oregelbundna tiderna och den
mycket begränsade friheten som djurskötarna hade. Samtidigt visas att
folk från landsbygden flydde till städerna och att det ur detta minskande
underlag var vanskligt att hoppas att bristen någonsin skulle kunna av-
hjälpas. 170 Att det framför allt var de yngre kvinnorna som lämnade jord-
bruket under denna tid poängteras i en annan artikel. 171 ”Yngre kvinnor
får det bättre i städerna och följden har blivit ett mycket stort kvinnoun-
derskott i jordbruksbygderna”, påpekades det. Processen ansågs som irre-
versibel och landsbygdens avfolkning som oundviklig. ”Ingenting att
förundra sig över”, skriver samma författare i nästa nummer. Kvinnolö-
nerna i jordbruket är ”ett bedrövligt kapitel”. Dramatiken skruvas sedan
upp ännu mer: ”Landsbygden dör” lyder rubriken över tidningens ledare i
nummer 9 av Lantarbetaren, år 1947.

Med hänsyn till den dystra och kroniska bristbild som framhölls så flitig i
dessa artiklar är det inte förvånande att importen av ungerska lantarbetar-
na ansågs som ett permanent tillskott till den svenska arbetskraften, och
att de ungerska lantarbetarna uppmanades att stanna i Sverige. Den akuta
bristen på kvinnlig arbetskraft och det kvinnliga underskottet på lands-
bygden förklarar också varför dessa lantarbetare även fick ta med sig sina
familjer. Teorin om arbetsmarknadens segmentering verkar utgå från den-
na situation. Enligt denna teori flyr de infödda arbetarna de mest avskyd-
da och sämst betalda yrkena när arbetstillfällena blir fler i näringslivets
bättre betalda sektorer och även de infödda kvinnorna hade börjat klättra
på karriär- och yrkesstegen i flykt från yrken med låg status. Luckorna
som skapades genom denna allmänna sociala uppåtgående rörelse kunde
fyllas endast genom invandring av utländsk arbetskraft. Samtidigt var
denna brist på arbetskraft ett ypperligt tillfälle för att förbättra arbetsvill-
koren, och kampen för bättre villkor för lantarbetarna rasade mellan

–––––––––
170
En nästan samtidig undersökning av lantarbetarnas arbetsvillkor, som publicerats i lantarbetsgi-
varnas tidning Lantmannen i mitten av oktober 1947, visar orsakerna till denna flykt. Endast 46
procent av den anställda arbetskraften inom jordbruket började sitt arbete före kl. 5 på morgonen
medan alla djurskötare fick börja före kl. 5. På 17 procent av gårdarna fick mjölkningen vara klar
redan kl. 7 på morgonen, som betydde att mjölkningen fick påbörjas lång innan kl. 05.00. Över två
tredjedelar av lantarbetarna slutade arbetet kl. 18.00 på kvällen och därutöver. En daglig arbetsin-
tervall på 13 timmar eller mer tillhörde alltså det normala för en lantarbetare. I undersökningen an-
gav både arbetsgivare och arbetare denna långa arbetstid som orsaken till flykten av arbetskraft från
lantarbete. Högre lön var dock arbetarnas närmaste önskemål. 29 procent krävde också bättre ar-
betslokaler och bättre bostäder. Undersökningen omfattade 428 gårdar i Östergötland.
171
Lantarbetaren, 5: 8-11, 1947.

87
Svenska Lantarbetareförbundet och lantarbetsgivarorganisationerna. I
Lantarbetaren framfördes nästan revolutionära tongångar. I en flambo-
yant artikel publicerad den första maj 1947, deklarerades att Första maj
var ”den kämpande arbetarrörelsens dag” och att ”det är sällan den blågu-
la flaggan hissas i våra kretsar … det är med rött vi flaggar”. Att kampen
delvis redan var framgångsrik hade visats i det föregående numret, där de
nya lönevillkoren för lantarbetare presenterades. Statarsystemet avskaffa-
des. De nya ”reglerade lantarbetarlönerna” bringade ordning i oredan och
ersatte naturaförmånerna med kontant ersättning för lantarbetare, vilken
höjde deras köpkraft och levnadsstandard. I nummer 21 deklareras en of-
fensiv ”mot bostadseländet” också. Att Svenska Lantarbetareförbundet
inte var långt ifrån en riktigt revolutionär stämning är lätt att utläsa ur en
rad artiklar om jordbrukspolitiken i länderna under sovjetisk styrning. En
artikel i nummer 22, år 1947 återgav en idealiserande bild av förhållan-
dena i Sovjet, och den radikala jordreformen i Ungern – genomdriven av
kommunisterna – beskrevs i en artikel i nummer 24-25, år 1947 som ett
stort steg framåt för den ungerska lantarbetarklassen.

Avtalet med Ungern beskrevs i en lång artikel under titeln ”Ungerska


lantarbetare till svenskt jordbruk”. Svenska Lantarbetareförbundets sekre-
terare Ewald Jansson och dess förbundsordförande Axel Johansson hade,
som redan påpekades, personligen varit med i Ungern för att delta i för-
handlingarna med de ungerska myndigheterna och teckna avtalet om
överföringen av ungerska lantarbetare till Sverige. De redogör för avtalet
i tidningen tisdagen den 29 juli 1947 (nummer 30-31). I artikeln förklarar
de att åtgärden vidtogs av regeringen för att minska bristen på arbetskraft,
vilken var påträngande inom hela det svenska näringslivet, och var speci-
ellt svår inom jordbruket. Avtalet slöts för att ”i någon mån söka fylla
åtminstone en del luckor, som uppkommit inom svenska näringslivet”,
upplyser Lantarbetaren, och radar upp en lång rad av argument för att
förklara och försvara det. Argumenten är så många att man får ett
svävande intryck av att fackets representanter försöker försvara sin delak-
tighet i den eventuella importen av utländsk arbetskraft. Enligt deras upp-
fattning var importen av utländsk arbetskraft tydligen inte så populär i
den svenska allmänhetens ögon, och författarna ansåg att de behövde ar-
gumentera energiskt för att förklara åtgärdens nödvändighet. Fackföre-
ningsledarna framför även argumentet (ursäkten?) att även industrin im-
porterade arbetskraft i form av italienska industriarbetare, som överförts
till Sverige redan några månader innan avtalet med Ungern träffades.
Överläggningarna med Ungern gällde huvudsakligen överföring av lant-
och skogsarbetare, men även järnbruks- och gruvarbetare eftersöktes. De
är angelägna om att påpeka att förbundet gav sitt godkännande till avtalet
men också att avtalet avser högst 600 arbetare. SLF:s ledare redogör se-
dan för urvalskriterierna och de är ivriga att påpeka att en noggrann häl-

88
sokontroll skulle genomföras av svenska läkare vid urvalet av de mest
lämpliga arbetarna. Sedan informerar de att ytterligare kontroller skulle
ske ”genom Statens Arbetsmarknadskommission och jordbrukets arbets-
marknadsorganisationer”. De ungerska arbetarna skulle redan före avre-
san förbinda sig för att ansluta sig till de respektive svenska fackliga or-
ganisationerna vid ankomsten till Sverige och vidmakthålla medlemska-
pet under hela vistelsetiden.

Svenska Lantarbetareförbundets högsta representanter ville också försäk-


ra sina medlemmar om att ingen lönedumpning eller någon annan form
av social dumpning skulle ske genom dessa utländska arbetares ankomst.
De ungerska lantarbetarna tillförsäkras full likställighet med svenska ar-
betare i fråga om arbetsvillkor och löner. De kommer att ”åtnjuta samma
löneförhållanden, arbetstid och semester”, informerar artikelförfattarna.
Samtidig skulle dessa utländska arbetare inte tillåtas konkurrera med
svensk arbetskraft i andra yrken. De ungerska lantarbetarna fick byta ar-
betsgivare, men deras arbetstillstånd gällde endast inom det yrke som Sta-
tens Arbetsmarknadskommission förmedlade dem till. Förhållandena i
Ungern är för närvarande sådana att man knappast kan förvänta sig att de
ungerska lantarbetarna kunde medföra nödvändigt utrustning med sig.
Det blir dock inte staten (skattebetalarna) som tar på sig dessa kostnader.
De kostnader som Statens Arbetsmarknadskommission hade för att över-
föra och utrusta de ungerska lantarbetarna skulle så småningom återbeta-
las av de arbetsgivare som anställde dessa arbetare. De icke arbetande
familjemedlemmarnas utrustning skulle återbetalas av lantarbetarna själ-
va, på avbetalning, så länge de vistades i Sverige, påpekar författarna.
De ungerska lantarbetarna förväntades stanna en minimitid på 2 år och
inga hinder skulle ställas mot en förlängning av vistelsen. Man framhåller
att bristen på arbetskraft inom jordbruket inte var av övergående karaktär
så att ett permanent arbetskraftstillskott var önskvärt. Speciellt inom den
minst populära grenen av lantarbete, nämligen djurskötseln, var bristen
som störst och artikelförfattarna är angelägna om att påpeka att den ut-
ländska arbetskraften skulle dirigeras framför allt till denna sektor.

Artikeln framhåller också att förbundet hade seriösa principiella betänk-


ligheter mot överföringen av utländsk arbetskraft, och har ”anslutit sig till
tanken … framförallt då antalet är så relativt ringa”. Dessa utländska ar-
betare ska framför allt arbeta inom djurskötseln, påpekar de igen. Bristen
på arbetskraft inom denna sektor hade inte minskat utan förstärktes på se-
nare tid, på grund av sektorns låga attraktionskraft. De låga lönerna och
de dåliga arbetsvillkoren avskräckte den svenska arbetskraften. Nu skulle
luckorna fyllas med utlänningar.

89
Meningen med artikelns avslutning var förmodligen att skapa ett gott in-
tryck av de ankommande utlänningarna. Här redogörs för ett besök och
ett samtal med den ungerske ministern Vilmos Böhm, som från ungersk
sida hade huvudansvaret i förhandlingarna. Läsarna får veta att det var
Böhm som tog initiativet till denna överföring. Böhms avsikter var dock
helt ungerskpatriotiska. Han ansåg att överföringen skulle bli en viktig lä-
roprocess för de ungerska lantarbetarna, som efter att ha tagit del av de
svenska arbetsmetoderna skulle återvända till Ungern och tillämpa det
som de lärde sig i Sverige för Ungerns återuppbyggnad. Dessa arbetare
skulle också få uppleva det ”äkta och djupt rotade demokratisk styrelse-
sättet” och ha ”framstående läromästare” i Sverige när det gällde de fack-
liga frågorna. Samtidigt skulle det stora överskottet av lantarbetare i Ung-
ern minskas. På frågan om vad han tyckte om de ungerska lantarbetarna
skulle vilja stanna kvar i Sverige svarade Böhm mer svävande. Han anser
att hemlängtan och fosterlandskärleken – som han själv hade kvar trots
decennier i emigration – skulle driva tillbaka dessa arbetare till sitt hem-
land. Artikelns slutord beskriver hur författarna tar ”farväl av en fin re-
presentant för ett kulturellt högtstående land” och med uppmaningen:
”och så väntar vi på de ungerska kamraterna.”

Samma mål som ovan hade även artikeln ”Ungern – Balkans sårbara
hörn” skriven i augusti 1947 av Lantarbetareförbudets sekreterare Ewald
Jansson, som fortfarande var kvar i Ungern för att delta i urvalet av de
ungerska lantarbetarna. 172 Jansson framhåller ungrarnas goda egenskaper:
”… Ungern, landet som ofta hemsökts av krig och ofred [har] alltid rest
sig ur svårigheterna”. Fattigdomen var dock fortfarande stor och många
män bär ännu, ”åtminstone delvis, sina uniformer. Helt enkelt därför att
de inga andra kläder har.” Även de svåra historiska och politiska förhål-
landena framhölls, kryddade med en aning nordisk överlägsenhet, som
verkar vara tidlös:
”Ju längre söderut man kommer, ju mindre blir uppskattningen av indivi-
dens trygghet och välbefinnande. Det är i större utsträckning kanske än
andra som vi nordbor haft möjlighet att lära att samhället ska organiseras
så, att individen ska finna möjlighet till en dräglig tillvaro. Kanske kan
ännu en gång nordisk ljusspridning, ehuru i andra former än under det 30-
åriga krigets tid, medföra förnyelse för härjade länder och pinade männi-
skor”. Berättelsen om förhållandena i vårt land förefaller för ungrarna
”helt sagolika”, framhåller Jansson. Det finns dock goda förutsättningar
för att dessa ungrare ska göra rätt för sig i detta ”sagolika” Sverige: ”ar-
betsam och tålig, vänlig och hjälpsamt, är egenskaper utmärkande detta
nära med naturen levande folk, som drabbats av så många olyckor, men

–––––––––
172
Lantarbetaren, 36-37, 4-5 augusti 1947.

90
varje gång förmått att resa sitt land igen”, avslutar Ewald Jansson sin ar-
tikel.

Även den fackliga traditionen bådade för gott samarbete, skriver Jansson
i sin nästa artikel, som handlade om det ungerska lantarbetareförbun-
det. 173 Janssons beskrivning avslöjar den djupa sympati som den svenske
fackföreningsledaren kände för det ungerska förbundet, som före kriget
oftast agerade mot alla odds i ett land dominerat av Horthys konservativa
och auktoritära regim. Det ungerska förbundet, som skapades redan i bör-
jan av 1900-talet, kunde inte agera fritt förrän ”befrielsen” efter det andra
världskriget. Jordreformen som genomfördes under de första åren efter
kriget berörde Ungerns halva befolkning. Ur de sönderstyckade storgod-
sen fick 550 000 småbönder sin lilla del och ytterligare 65 000 väntade på
sin del, skriver Jansson. Det ungerska lantarbetareförbundet gjorde sitt
bästa för att organisera dessa nya självständiga lantbrukare och vid Jans-
sons besök var medlemsantalet redan 350 000, av vilka omkring 100 000
var självständiga småbönder. Resten var lantarbetare. Det stora ungerska
lantarbetareförbundet hade år 1947 inte mindre än 2 100 lokala organisa-
tioner fördelade på 25 olika distrikt.

Att Jansson, som så många andra, verkar missförstå de riktiga maktför-


hållandena i Ungern under denna tid visas av hans idealiserande beskriv-
ning av den situation som dessa nya fackförbundsmedlemmar befann sig
i: ”efter att ha varit förtryckta i generationer står dessa arbetare och små-
bönder plötsligt där med friheten att själva deltaga vid utformningen av
de villkor, under vilka de i fortsättningen skall verka”. Han tycks fram-
härda i detta ”missförstånd” även när han beskriver förbundets verksam-
het. Det ungerska lantarbetareförbundet beskrivs som en väl fungerande
och effektiv organisation för att försvara sina medlemmars intressen.
”Samarbetet” mellan staten och arbetarrörelsen verkade inte vara proble-
matiskt för Jansson. ”En form av samverkan mellan stat och den enskilda
organisationen är … en praktisk arbetsform”, skriver han. Samtidigt er-
känner han dock att denna uppifrån kommande demokrati hade ”stora
problem att brottas med”.

Jansson redogör i artikeln även för ett krav från de ungerska fackliga för-
handlarnas sida, som den svenska motparten var tvungen att tillbakavisa,
med hänvisning till den svenska lagstiftningen. Det ungerska lantarbeta-
–––––––––
173
Artikeln ”Hos Dózsas folk.” (1947: 38). Det ungerska lantarbetareförbundets tidning – som Jans-
son kallar ”vårt ungerska broderförbund” – hette Dózsa népe (Dózsas folk). Dózsa var ledaren för
det stora bondeupproret i Ungern år 1517. I god marxistisk anda beskriver Jansson bonderesningen
från 1500-talet som en resning av jordproletariatet. Adelns hämnd efter upproret blev bl. a. att bön-
derna fråntogs rätten att fritt flytta från godsen (det andra livegenskapet, enligt Wallersteins världs-
systemsteori).

91
reförbundets ledning föreslog, med hänsyn till de höga svenska löner som
de ungerska lantarbetarna skulle få, att arbetsgivarna skulle göra automa-
tiska avdrag på lantarbetarnas löner och att de pengarna sedan skulle
skickas till Ungern.

Det ungerska lantarbetareförbundets ledning bestod av kämpande och ti-


digare förföljda och straffade arbetarrörelsemedlemmar, både kommunis-
ter och socialdemokrater. Rebeller, som Dózsa var, skriver Jansson. Hans
sympati för dessa fackets ledare är uppenbar, och han gör ingen skillnad
mellan kommunister och socialdemokrater. Hans politiska uppfattning –
som möjligen återger den dominerande uppfattningen inom den svenska
fackliga arbetarrörelsen efter kriget – speglas väl av följande citat: ”kam-
pen för rättvisa, frihet och bröd är en kamp på liv och död under sam-
hällssystem som innebär fåtalsvälde. Så snart den upproriska röda fanan
höjts, slogs fanvakten ned. Men den osynlige bäraren, idéen (sic), tron,
den kan aldrig slås ned. Den bär fanan vidare, till seger”, trodde Jansson.
Artikeln informerar också om att 500 ungerska lantarbetare förväntas an-
lända under oktober 1947.

För att göra denna ankomst till en efterlängtad händelse publicerade Lant-
arbetartidningen redan i samma nummer en ny ledarartikel under titeln
”Bristen på djurskötare”, i vilken framhölls att ”situationen på sina håll är
allvarlig” och att ”lantarbetarna flyr från ladugårdarna”. De ungerska ar-
betarnas ankomst skulle framstå som nyttig, väntad och således välkom-
men.

Det första tåget med 112 personer lämnade Ungern den 2 oktober 1947
och anlände till Sverige, i hamnen i Trelleborg tre dagar senare, den 5 ok-
tober 1947. 174

–––––––––
174
I detta fall var även den Svenska Lantarbetsgivareföreningen på Lantarbetareförbundets sida och
välkomnade i Lantmannen den nyanlända arbetskraften.

92
Främlingar i Folkhemmet

De ungerska arbetarnas mottagande och


arbetsplacering

Ankomsten
Ankomsten av de första 112 ungrarna den 5 oktober 1947 skedde långt-
ifrån obemärkt. Pressens och myndigheternas representanter var på plats
och de flesta skånska tidningarna rapporterade om händelsen. Även Da-
gens Nyheters reporter var där. Utrustad med parlör och tolk gick han
bland de ungerska arbetarna och frågade ut dem. Nästa dags huvudnyhet
på Dagens Nyheters framsida blev de ungerska lantarbetarnas ankomst.
”Fin ungerska klädde sig i nio kjolar på en gång” löd artikelns titel.
Ovanför titeln placerades en bild på en grupp ungrare med följande un-
dertext, citerad från den efterföljande artikeln (se nedan): ”De kommer
till Sverige med föresatsen att stanna här – fosterlandet är det land där
man arbetar, resonerar de flesta”. På en bild till vänster om den sistnämn-
da ser vi en ung ungersk kvinna och under bilden följande undertext: ”
”En vacker representant för den magyariska rasen …”.

I brödtexten, under bilderna, stod följande text:

Liksom folk från ett annat århundrade, främmande för


svenska förhållanden, fattiga och i lappade torftiga kläder,
kom de första ungerska lantarbetarna i Trelleborg … De
tedde sig högst obetydliga dessa enkla främlingar… Men
de skrev historia. För första gången har man gjort försöket
att överflytta hela familjer från ett främmande land till
svensk miljö. De 1 500 män, kvinnor och barn som skall
resa till Sverige kommer nämligen med föresatsen att
stanna här. Fosterlandet är det land där man arbetar, reso-
nerar de flesta. Därför har de sålt sina jordlappar och sina
djur, och därför för de med sig utsäde och eget paprikafrö,
i hopp om att få en jordbit en gång.

93
Ankomsten av dessa ungrare sågs alltså som en historisk händelse av
DN:s reporter. Den markerade ”slutet på slutenheten” och öppnade, enligt
DN, en ny epok: Sverige som invandrarland. Det här var dock inte så en-
tydigt för många andra och inte ens för invandrarna själva.

I nummer 40 i oktober 1947 meddelar även Lantarbetaren i en kortare


notis att de ”ungerska lantarbetarna har redan anlänt till Sverige i en för-
sta kontingent om 130 personer vilka senare skall följas upp av en grupp i
veckan intill dess att det fastställda antalet, 500 arbetare är fyllt”. Tid-
ningen passar på att åter förklara anledningen till att dessa arbetare kom
till Sverige, och att Svenska Lantarbetareförbundet medverkat vid uttag-
ningen. De ungerska lantarbetarnas medlemskap i ungerska lantarbetare-
förbundet betonas igen. De överförs automatiskt till Svenska Lantarbeta-
reförbundets avdelningar där de skulle arbeta. Artikel avslutas med en
uppmaning till en välkomnande mottagning, ty ”denna (ovannämnda)
omständighet bör bidraga till att dessa långväga gäster mottages med
värme och hjärtlighet av de svenska kamraterna och så långt omständig-
heterna medger, hjälpas till rätta i sin nya omgivning”.

Redan i detta nummer hälsades de ungerska lantarbetarna välkomna även


på ungerska och de kommande tidningarna innehöll korta informativa ar-
tiklar på ungerska. 175 Den första artikeln bär titeln: ”Ungerska Kamrater”.
De ungerska lantarbetarna meddelas att de har blivit medlemmar av
Svenska Lantarbetareförbundet och att de – även om det svenska vädret
är kallare än vad de var vana vid – hälsas varmt välkomna. Svenska Lant-
arbetareförbundet lovade att det skulle göra sitt yttersta för att även de
nya ungerska medlemmarna ska ha likvärdiga villkor med svenskarna.
Medlemsavgiften ska betalas, men den skulle aldrig överstiga en timmes
lön, och den täcker även en olycksfallsförsäkring samt arbetslöshetsför-
säkringen. Tidningen Lantarbetaren ingår, med ungerska artiklar och en
kort förklaring av det svenska innehållet (framför allt bilderna förklaras).
Förbundets sekretariat i Stockholm var berett att svara på alla frågor, som
kunde ställas och frågorna skulle besvaras på ungerska.

Omslaget på nästa nummer (1947: 41) visar bilden på en ungersk lantar-


betarhustru med sitt barn, när de stiger av båten i Trelleborg och numret
innehåller en artikel om de nya, ungerska medlemmarna. Den meddelar
att den första kontingenten möttes av representanter från Statens Arbets-
marknadskommission, Länsarbetsnämnden, Lantarbetsgivareförbundet
och Svenska Lantarbetareförbundet samt ”ett stort uppbåd av pressmän
–––––––––
175
Den ungerska spaltens ungerska namn var ”Magyar rovat”. Den fanns i Lantarbetaren fram till
hösten 1948.

94
och fotografer”. 112 personer anlände, varav 44 manliga lantarbetare.
Lantarbetarna fördes, efter att ha serverats frukost, snabbt vidare till Cita-
dellet i Landskrona där Länsarbetsnämndens ordförande Einar Jönsson
hälsade ”gästerna” välkomna.

Ordet gäster är flitigt förekommande i dessa Lantarbetarens artiklar om


de ungerska lantarbetarna. Detta, och det faktum att lantarbetarna presen-
teras som en nödvändig lösning på en tillfällig arbetskraftsbrist på den
svenska arbetsmarknaden antyder inte längre att dessa ungrare ansågs
som definitiva invandrare, så som DN lät påskina. De var gäster, och det-
ta ord antyder att förbundet var närmare till tanken på ”gästarbetare” än
”invandrare” i samband med denna arbetskraftsimport.

Artikel är dock full med berömmande ord om de nya ”gästerna”. De har


glatt sinnelag och ett bra sinneslugn som hjälper dem att snabbt komma
över svårigheter. Att mottagandet och transporten organiserades så snabbt
och smärtfritt bidrog också den ”utomordentlig goda ordningen bland de
ungerska resenärerna själva”. ”Kontakten med förbundet kunde omedel-
bart förmedlas”, fortsätter artikeln. Med den ungerska välkomstartikeln
distribuerades tidningen Lantarbetaren och de ungerska lantarbetarna
fyllde i och lämnade in sina inträdesansökningar i förbundet. Artikeln av-
slutas med några berömmande ord om den svenska modellen: ”ytterligare
ett bevis för att samarbetet mellan myndigheterna och arbetsmarknadsor-
ganisationerna, bedrivet på rätt sätt, ger för ett vällovligt syfte gott resul-
tat”.

Reaktionerna på ”importen” av ungerska lantarbetare var blandade. Tid-


ningen Lantarbetaren var beredd att poängtera det att nu inte längre
handlade om någon import av underlägsen och överexploaterad arbets-
kraft. I nummer 42, utgiven tisdagen den 21 oktober, kommenterar tid-
ningen ett citat ur artikeln ”Import av ungrare”, som kom i Morgontid-
ningen föregående dag. Artikeln skrev om importen av galizier under ”…
början på detta sekel … Den som på ort och ställe har bevittnat den ’im-
porten’ glömmer den aldrig. Dessa hopar av okunniga och svältande gali-
zier mottogs som djur och behandlades värre än djur. Inga myndigheter
brydde sig om dem. De inhystes i ruckel, förde en tillvaro värre än patro-
nernas svin. De avlönades med en spottstyver, och när arbetet på betfälten
tog slut, skickades de hem. Det var en sorglig kavalkad, en skam för vårt
land, och för den regim som då rådde.” Tiderna förändras, skriver tid-
ningen Lantarbetaren i sina kommentarer. ”Ifråga om den import av ar-
betskraft som nu förekommer så föreligger inga jämförelser med galizier-
na. Ungrarna kommer som kamrater i den fackliga rörelsen och är väl-
komna hit.”

95
Ankomsten av dessa främlingar undkom inte heller vetenskapens upp-
märksamhet. Den 25 oktober 1947 meddelar ”medicinalstyrelsens odon-
tologiska försöksstation” i Lund Arbetsmarknadsstyrelsen att de förväntar
sig ”kontinuerliga uppgifter över till riket anlända ungerska lantarbetares
vistelseort”. Varför försöksstationen ville ha in dessa uppgifter framgick
inte. 176

Lägret i Landskrona
Ankomsten av den första gruppen ungerska lantarbetare den 5 oktober
följdes sedan av ytterligare tio. Den sista gruppen anlände till Landskrona
den 8 januari 1948. Sammanlagt handlade det om 1 074 människor. I
gruppen ingick 144 ungkarlar och 319 familjer. Av familjerna var 134 par
utan barn, 111 par med ett barn, 50 par med två barn, 17 med tre barn,
fem med fyra och två med fem barn. Det var alltså totalt 463 män, 319
kvinnor och 293 barn som anlände till Sverige under perioden 5 oktober
1947 till 8 januari 1948. Majoriteten av barnen (250) var under 10 år. 177

Vid ankomsten till Trelleborg, som oftast skedde på tidig förmiddag,


möttes de ungerska lantarbetarna av en reseledare som åtföljde dem ända
till uppsamlingslägret i Citadellet i Landskrona. Där välkomnades de av
förläggningschefen Tore Svensson. Efter talet hissades den ungerska
flaggan på borggårdens flaggstång, ”varifrån den sedan dagligen vajade”
så länge ungrare vistades där. Efter välkomsttalet och rumsfördelningen
serverades en stor middag i matsalar dekorerade med ungerska och
svenska flaggor. Efter talet och middagen fick ungrarna genomgå en lä-
kar- och tandläkarundersökning och sanitetsbehandling med bad. Medan
”damerna och barnen” badade först, tilldelades männen sina nya kläder
och övriga utrustning. Medan männen badade fick kvinnorna och barnen
sin utrustning. Allt gick så effektiv tillväga att de flesta ungerska lantar-
betarna redan under ankomstdagen var förberedda för utplacering. Även
det goda hälsotillståndet bidrog till detta.

I det standardiserade välkomsttalet ingick vissa element som skulle kunna


peka på att dessa ungrare uppfattades som blivande permanenta invandra-
re. De anmodades att lära sig det svenska språket, att umgås flitigt med
sina svenska arbetskamrater och att skicka barnen till svensk skola så fort
som möjligt. Även den grundliga hälsoundersökningen och den omfat-
tande tandläkarundersökningen, under vilken alla ungrares tänder röntga-
–––––––––
176
Se brevet i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn. Det visade sig
senare att ”medicinalstyrelsens odontologiska försöksstation” i Lund ville undersöka hur de un-
gerska lantarbetarnas tandhälsotillstånd utvecklades under de svenska förhållandena.
177
Se Rapport angående de ungerska lantarbetarna och deras vistelse i mottagningslägret i Landskro-
na, 24 jan. 1948 i E V: a, vol. 8, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn. (Rapport)

96
des, skulle kunna uppfattas som en förberedelse för en permanent bosätt-
ning. Målet var dock raka motsatsen. Undersökningen gjordes i experi-
mentellt syfte på förslag av Kungliga Medicinalstyrelsens generaldirektör
J. Axel Höjer. Medicinalstyrelsens representanter, möjligen handlade det
om forskare, ville se de svenska förhållandenas inverkan på ungrarnas en-
ligt rapporten erkänt goda tandhälsa efter två års vistelse i Sverige. Ung-
rarna uppfattades alltså som exotiska försökspersoner, som kom från en
så pass annorlunda (kost)miljö, att de svenska förhållandena förväntades
kunna orsaka mätbara förändringar i tandhälsan redan efter två års vistel-
se i Sverige. Att perioden sattes just till två år tyder på att själva vistelsen
uppfattades som tvåårig. 178

Efter dessa undersökningar och utdelningen av utrustning enlig Arbets-


marknadskommissionens fastställda principer, följde ifyllandet av arbets-
förmedlingens formulär och införandet av viseringar för uppehållstill-
stånd i ungrarnas pass. Även detta förfarande ordnades snabbt. Ansök-
ningsförfarandet förenklades genom att UD skapade en speciell proto-
kollnummerserie för arbetstillstånden för de ungerska viseringarna. Po-
lismyndigheten i Landskrona fick tillstånd att föra in uppehållsvisering-
arna i ungrarnas pass. Tillstånden gällde dock endast under sex månader
och de ungerska lantarbetarna fick själva ansöka om nytt tillstånd efter
utgången av de gamla. De barn som hade eget pass men inte hade eget
arbetstillstånd fick dock gå den vanliga ansökningsvägen. Även de då
gällande ransoneringskorten utdelades i Landskronalägret. De särskilda
tilläggskorten och vissa extrakort som utdelades, beroende på ort och bo-
ende, överlämnades dock först på arbetsstället. Varje ungrare fick ett per-
sonkort utställt i Landskrona, med alla de viktigaste uppgifterna, som lag-
rades i ett speciellt arkiv upprättat i lägret.

Vistelsen i uppsamlingslägret i Landskrona blev på det sättet mycket


kortvarig. Om allt gick bra, kunde de ungerska lantarbetarna skickas till
sina arbetsplatser redan dagen efter ankomsten, i annat fall senast den
tredje dagen; ingen speciellt lång tillvänjning, upplysning eller informa-
tionsperiod alltså. De fick även maten tillagad och serverad på ungerskt
vis efter konstaterandet att den svenska maten generellt var för söt för
ungrarna. Maten tillagades med mera kryddor, endast franskt eller hårt
bröd serverades och till middagen serverades först soppa. Förläggnings-

–––––––––
178
Trots att de svenska myndigheterna ville låta frågan om vistelsetidens längd vara öppen, fram-
kommer det tydligt i flera AMS PM och andra dokument att den uppfattas i princip som tvåårig,
med möjlighet till förlängning. Den konkreta möjligheten att tidsbegränsa vistelsen finns alltså med
även i de svenska myndigheternas föreställningsvärld. I ett brev från 17 dec. 1948 ber t.ex. AMS
den svenska regeringen att deklarera att de inte tänker säga upp avtalet ”i anslutning till utgången
av nu löpande avtalstid”. Se E V: a, vol. 9, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söder-
hamn.

97
chefens lyhördhet, men också stora sparsamhet, visas också av det faktum
att de i Arbetsmarknadskommissionens anvisningar omtalade resetrakta-
menten på fem eller åtta kronor per person sparades in och ersattes med
en ”till restiden anpassad” matsäck för resan. Motiveringen skedde med
hänvisning till ungerska lantarbetarnas ovana för restaurantbesök.
Julen firades dock riktigt festligt. Eftersom arbetsgivarna inte ville ta
emot de nya arbetarna just under julhelgen fick de ungerska lantarbetarna
stanna lite längre i lägret. En tio meter lång julgran restes på borggården
och en stor festmåltid serverades. Hela förläggningspersonalen och in-
bjudna gäster deltog tillsammans med ungrarna. Festen avslutades med
sång och lekar och ”czardas” – uppenbarligen en känd dans för 1947 års
svenskar – dansades runt julgranen av både ungrare och svenskar. Julfes-
ten uppmärksammades även av lokaltidningen Landskrona Posten som
den 29 december publicerade en lång artikel om händelsen under titeln
”Czardas på Citadellet”. ”Det var en glädje och en fest som de ungerska
gästerna i varje fall aldrig kommer att glömma”, påstår artikeln. Efter att
julfesten hade varit fransk 1945 och baltisk 1946, blev 1947 års julfirande
på Citadellet i Landskrona ungerskt, konstaterade tidningen. Enligt arti-
keln deltog en hel del Landskronabor i firandet och det påstods att det var
svårt att veta ”vilka som hade roligast, de svenska folkdansarna eller ung-
rarna”.

Intressant för synen på genusrelationerna, både de svenska och de un-


gerska, är förläggningschefens analys av ungrarnas, i synnerhet de un-
gerska kvinnornas, beteende vid klädesutdelningen:

Herrarna har med synbar förtjusning iklätt sig sina


nya kläder och formligen rusat från utrustningsloka-
len till sina rum för att omedelbart taga av sig sina
gamla illa medfarna och stark förslitna klädesplagg
och sätta på sig de nya. Damerna har det emellertid
varit helt annorlunda med. Enbart utprovningen är
egentligen värd ett kapitel för sig. Damerna har
nämligen i denna fråga har varit synnerligen konser-
vativt inställda och endast med stor motvillighet ve-
lat ikläda sig de nya kläderna även om deras egna
varit aldrig så slitna och söndriga. De har i allmän-
het vidhållit den gamla ungerska seden att en per-
sons rikedom i det antal underkjolar vederbörande
bär på sig. Många fall konstaterades då vissa damer
hade upp till 10-15 underkjolar på sig. Helt naturlig
kunde de svenska klänningarna och kapporna ej pas-
sa på sådana mängder underkjolar. Endast efter
långa och finurliga underhandlingar med tolkarnas

98
hjälp började läget lossna och några av de allra
yngsta damerna såg sig villiga att ta på sig de nya
kläderna, följda av några andra. 179

Man borde här anmärka att dessa yngsta damer inte heller hade så många
underkjolar. Det tog flera timmar tills alla de unga kvinnorna blev över-
tygade, framför allt med praktiska argument från männens sida. Argu-
mentet att de inte skulle passa in och att alla skulle stirra på dem om de
behöll sina egna kläder borde ha verkat övertygande. Synen på mannen
som den rationelle och framåtskridande och kvinnan som den traditionel-
la och bevarande samhällsmedlemmen som inte gärna lämnar traditionel-
la roller och invanda levnadssätt, och framförallt lyssnar på känsloargu-
ment, framträder i förläggningschefens berättelse.

Ungrarna gjorde ett mycket gott intryck under vistelsen på förläggningen.


”Ordningen var hela tiden utan något som helst undantag mönstergill i
förläggningen. Alla har uppträtt synnerligen ordentligt, alltid varit hövli-
ga, artiga och hjälpsamma mot den svenska personalen, vilket det är mig
en alldeles särskild glädje att framhålla”, skriver förläggningschefen i ja-
nuari 1948.

När de ungerska lantarbetarna lämnade Landskronalägret försågs de med


ett anvisningskort, en resplan, färdbiljett, dagpenning om fem kronor,
räknat från dagen de lämnade Ungern tills de nådde arbetsplatsen. De be-
hövde endast medföra sitt handbagage, eftersom resten skickades genom
länsarbetsnämndens i Malmö försorg. Som tidigare framgått sparades
dock traktamentet för själva resan in. 180
735 av ungrarna som lämnade Landskrona lägret räknades som arbetspla-
cerade enligt AMS uppgifter. Eftersom det var bara 463 vuxna män som
fanns med i gruppen – 319 gifta män med familjer och 144 ungkarlar –
betyder detta höga antal att också många kvinnor arbetsplacerades. 181

Utplaceringen
Villkoren för de ungerska lantarbetarnas utplacering på de olika arbets-
platserna fastställdes genom ett cirkulär från Arbetsmarknadskommissio-

–––––––––
179
Se förläggningschef Tore Svenssons rapport från 24 januari 1948 och Arbetsmarknadskommissio-
nens organisationspromemoria från 30 sept. 1947 i E V: a, vol. 8, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv,
arkivdepån Söderhamn.
180
Hur mottagningen och utplaceringen skulle gå till preciserades i detalj redan i en PM från 30 sept.
och ett cirkulär från 3 oktober 1947. Se E V: a, vol. 8, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån
Söderhamn.
181
Se uppgifterna i Yk 1156, vol. 5 i RA.

99
nen. 182 Utplacering skedde efter arbetsgivarens ansökan och inlämnandet
av en bindande anmälan och förbindelse till länsarbetsnämnderna och
Arbetsmarknadskommissionen om att han (arbetsgivaren) betalade famil-
jens resekostnader samt de arbetsplacerade familjemedlemmarnas klä-
desutrustning. Därefter följde en ”erforderlig bedömning av arbetsplat-
sernas lämplighet”. Även de erbjudna bostäderna och hyresvillkorens
lämplighet bedömdes. Denna lämplighetsbedömning gjordes genom
länsarbetsnämndernas försorg, i samarbete med lantarbetsgivarnas och
lantarbetareföreningens representanter. I samråd med dessa fattade sedan
länsarbetsnämnden beslut om att godkänna arbetsgivaren och rekommen-
dera arbetsplatsen som lämplig för de ungerska lantarbetarnas arbetspla-
cering.

De angivna bostäderna skulle utrustas genom länsarbetsnämndernas för-


sorg enligt Arbetsmarknadskommissionen rekommendationer. Det ovan-
nämnda cirkuläret åtföljdes av en bilaga som innehöll en detaljerad lista
med den minimala utrustningen som varje bostad skulle förses med innan
de ungerska lantarbetarna anlände. 183 Utplacering kunde ske först efter
det att samtliga dessa förberedelser färdigställts och länsarbetsnämnden,
tillsammans med en representant från Svenska Lantarbetareförbundet,
godkänt arbetsplatsen. Att både länsarbetsnämnden och Svenska Lantar-
betareförbundet tog detta godkännande på allvar visas av de avslag på sin
ansökan som arbetsgivare fick, som hade skamfilat rykte eller som erbjöd
dåliga bostadsförhållanden. Trots att de överklagade beslutet och hade
arbetsgivarföreningarnas mer eller mindre öppna stöd fick dessa arbetsgi-
vare inte anställa ungerska lantarbetare. 184

Utslagsgivande för alla avslag var Svenska Lantarbetareförbundets ställ-


ningstagande. Förbundet tvekade inte att använda detta medel även för att
”bestraffa” de arbetsgivare som inte kunde finna sig i den nya andan som
senare skulle gå under namnet ”den svenska modellen”. Arbetsgivare
som i upprepade fall vägrade skriva under kollektivavtal kunde inte för-
vänta sig någon tilldelning av ungerska lantarbetare. Inte heller arbetsgi-
vare som nyligen avskedat svensk arbetskraft med motiveringen att det
rådde brist på arbete. Det hjälpte inte ens om respektive arbetsgivare var
friherre. Det förekom även fall där arbetsgivaren lovade att underteckna
kollektivavtalet och därefter fick anställa ungerska lantarbetare, men se-
dan vägrade skriva under något kollektivavtal. Snart fastställdes den sor-
–––––––––
182
Cirkulär nr. 1195 från 25 sept. 1947. Se E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivde-
pån Söderhamn.
183
Ibidem. Det preciseras dock igen att bohagsutrustningen och de icke arbetsplacerade familjemed-
lemmarnas klädesutrustning skulle bekostas av familjens huvudman genom månatlig avbetalning.
184
Som t.ex. tre godsägare i Örebro län. Se Länsarbetsnämnden i Örebros beslut från 22 dec. 1947 i E
V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

100
tens arbetsgivare som olämpliga och de ungerska lantarbetarna omplace-
rades, trots Svenska Lantarbetsgivareföreningens rakt motsatta ställnings-
tagande. 185

Kanske för att förebygga sådana fall kom den 18 februari 1948 ytterligare
en instruktion från AMS som påbjöd varje länsarbetsnämnd att kontinuer-
ligt anordna besök på arbetsställena, där ungerska lantarbetare hade pla-
cerats. För att förebygga missförstånd skulle tolk alltid anlitas, som skulle
vara behjälplig även vid översättning av arbetsföreskrifter och i kontakten
mellan arbetsgivare och den ungerska lantarbetaren. Länsarbetsnämnden
skulle se till att arbetsgivarna också fick en likadan ”parlör” de ungerska
lantarbetarna fick. Det nya cirkuläret betonar åter att arbetsplatsbyte kun-
de ske, men endast inom skogs- eller lantarbetaryrket. Ungerska lantarbe-
tare skulle ”icke kunna räkna med att erhålla arbetstillstånd inom annat
yrke”. I fall av arbetsplatsbyte skulle dock de förmåner som utgick vid
den första utplaceringen inte längre gälla, och omplaceringen skulle ske i
vanlig ordning, enlig samma regler som gällde för den svenska arbets-
kraften, utan speciella stödåtgärder. 186

AMS meddelade länsarbetsnämnderna att ”familjer med barn i skolpliktig


ålder böra i vanlig ordning anmäla dessa till skolgång”. Några praktiska
detaljer om hur undervisningen för de icke svensktalande ungerska bar-
nen skulle gå angavs dock inte. 187 De ungerska lantarbetarna hade rätt att
överföra en del av sina besparingar till Ungern. Överföringen skulle dock
vara max ”ett belopp motsvarande intjänad lön minskad med normala
levnadskostnader”, som noggrant beräknades. Enlig dessa beräkningar
kunde en familj med två barn överföra knappt 9 kronor och en ungkarl
runt 41 kronor per månad till Ungern (se ovan). Vilmos Böhms betänk-
ligheter kring utplaceringen av de ungerska lantarbetarna i norra Sverige
beaktades också. I ett brev till Länsarbetsnämnden i Härnösand meddelar
byråchef Wahlberg att ”kommissionen, efter samråd med Svenska Lant-
arbetsgivareföreningen och Svenska Lantarbetareförbundet icke funnit
det lämpligt att för närvarande placera ungerska arbetare norr om Gävle-
borgs- och Kopparbergs län.” De arbetsgivare från dessa trakter som har
anmält intresse skulle underrättas ”att de tyvärr icke kunna påräkna un-

–––––––––
185
Se brevväxling mellan Lantarbetsgivarföreningen, Lantarbetareförbundet och Länsarbetsnämnden
i Eskilstuna och AMS Utlänningsektion i Stockholm i oktober 1947, och brev från 2 januari 1948
samt PM och AMS beslut den 11 januari 1948 i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv,
arkivdepån Söderhamn.
186
Se cirkulär 1252 från den 18 febr. 1948, i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkiv-
depån Söderhamn.
187
Det gick dock bra. Se intervjun med paret Mészáros som anlände som barn till Sverige 1947. Se
också cirkulär 1252 från den 18 febr. 1948, i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, ar-
kivdepån Söderhamn.

101
gersk arbetskraft.” 188 Tabell 5 visar hur utplaceringen av de ungerska
lantarbetarna såg ut i landet.

Tabell 5: De ungerska lantarbetarnas utplacering i Sverige, länsvis.


Län Män Kvinnor Barn Total
Ogifta Gifta Arbetar Ej Arbetar Ej
arb. arb.
Blekinge 4 5 3 2 - 7 21
Gotland 4 4 4 - - - 12
Göteborg - 2 2 - - - 4
Halland 1 12 10 2 - 12 37
Jönköping 11 11 9 2 1 11 45
Kalmar 6 7 6 1 - 9 29
Kopparberg 1 3 3 - - 1 8
Kristianstad 7 22 20 2 - 10 61
Kronoberg - 3 2 1 - 4 10
Malmöhus 6 49 43 6 - 49 153
Skaraborg 5 24 19 5 1 20 74
Stockholm 12 12 8 4 - 8 44
Södermanland 16 42 28 14 - 48 148
Uppsala 4 9 6 3 - 12 34
Värmland 3 6 3 2 1 8 23
Västmanland 11 27 20 7 1 29 95
Älvsborg - 2 2 - - 2 6
Örebro 2 9 5 4 - 2 22
Östergötland 8 21 19 2 - 21 71
Uddeholms-
Bolaget
(Värmland) 43 49 44 5 - 36 177
Summa 144 319 256 62 4 289 1 074
Källa: Sammanställning per 28 januari 1948 över till Sverige överförda
ungerska jordbruks- och skogsarbetare i E V: a, vol. 1,
Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

Varje arbetare fick ett så kallat ”delgivningsbevis” på både svenska och


ungerska före utplaceringen, som mycket summariskt beskrev orten där
arbetaren skulle placeras, boende- och levnadsvillkor samt de huvudsak-
liga arbetsuppgifterna. De utplacerade arbetarna fick underteckna delgiv-
ningsbeviset, som bevittnades av en arbetsförmedlare. Vad som stod i
dessa delgivningsbevis framgår av nedanstående exempel där 9 skogsar-
betare utplacerades:

–––––––––
188
Se brevet i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

102
Plats: Grinda, Tysteberga belägen 1 ½ km.
från buss och handelsbod
Bostad: Barack, god med el. ljus
Förplägnad: 3.50 kr. pr man och dag.
Maten lagas av anställd kocka, /sv./ ev. senare utbytt mot ungersk
dito. Varje deltagare erlägger 0,50 kr. pr dag som ersättning för
kockans arbete.
Arbetsbeskaffenhet: Till en början huggning av kappved
till ett pris av kr. 4-/ktm.
Senare timmerhuggning.

Landskrona, den 17 dec. 1947


Underskrifter (9 st.) Bevittnas …

En PM i november 1949 anger att:

utöver de sociala förmåner de ungerska arbetarna i


likhet med de svenska erhålla, ha de förstnämnda
genom arbetsmarknadsstyrelsen erhållit sjukhjälp
under väntetiden på medlemskap i sjukkassa. 189 Vi-
dare ha de som icke uppfyllt fordringarna för erhål-
landet av allmänna barnbidrag, genom samma myn-
dighet utbekommit motsvarande bidrag (260:- per år
och barn med totalt kronor 56 745:-). De ha även i
förekommande fall erhållit s.k. mödrahjälp med va-
rierande belopp – 75:-, 400:- per familj – för totalt
kronor 12 850. Dessutom erhöll varje arbetare vid
–––––––––
189
Denna väntetid var tiden som gick mellan ansökningsdagen och ansökandens beviljande som med-
lem i sjukassan och kunde vara i några veckor. Av någon märklig anledning lämnades inte sjukkas-
seansökan samtidigt med registreringen i Landskrona utan först på arbetsplatsen, så att arbetarna
inte skyddades under dagarna i lägret och under resan till arbetsplatsen. Denna situation ledde till
förvirring i den svenska sjukvården när några allvarliga tillbud med de ungerska lantarbetarnas fa-
miljemedlemmar inträffade (t.ex. en pojke som bröt benet som klämdes av tågdörren och fick ope-
reras, eller en gravid kvinna som drabbades av matförgiftning). Eftersom de ungerska lantarbetarna
saknade ekonomiska resurser för att betala sjukvårdskostnaderna sändes ibland dessa sjuka ungrare
tillbaka till lägret i Landskrona där ”ungersk doktor” skulle finnas. Se t.ex. Länsarbetsnämnden i
Södermanlands brev till Utlänningssektionen 18 nov. 1947 i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrel-
sens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

103
ankomsten till Sverige, på vederbörande arbetsgiva-
res bekostnad, en gång och arbetskläderutrustning
samt genom arbetsmarknadsstyrelsen lån till bo-
hagsutrustning och klädesutrustning åt icke arbetan-
de familjemedlemmar. 190

Frikostigheten som rådde vid den första arbetsplaceringen av de ungerska


lantarbetarna ter sig anmärkningsvärd. Om man räknar alla dessa kostna-
der till lönekostnaderna borde arbetsgivarna ha insett att de ungerska lant-
arbetarna var minst lika dyra eller dyrare att anställa än svensk arbets-
kraft. Men skenet bedrar. Importen av ungerska lantarbetare var ämnad
att förhindra en alltför stark obalans mellan utbud och efterfrågan på lant-
arbetare. Syftet var således ytterst att hålla löneanspråken på arbetsmark-
naden för lantarbetare nere. Till detta kommer att dessa ungerska arbetare
torde ha varit lättare att kontrollera, både när det gällde löneanspråken
och deras mobilitet jämfört med eventuella svenska kolleger. De ungers-
ka lantarbetarna hade nämligen ett begränsat arbetstillstånd som gav dem
rätt att endast ta skogs- eller lantarbetarjobb. Samtidigt förlorade de för-
månerna som gällde vid den första arbetsplaceringen om de sökte sig till
andra arbetsplatser. Många ungerska lantarbetare var dock inte medvetna
om denna skarpa begränsning när de kom till sin första arbetsplats. Denna
okunskap framgår av ett brev från en tjänsteman på en länsarbetsnämnd
till assistent Gussing i slutet av 1948. Enligt brevet uttalar sig en ungkarl
på följande sätt vid sin första kontakt med sin förste arbetsgivare i Sveri-
ge, när han kom till den gård han anvisades: ”God dag. Jag arbetar jord-
bruk oktober, november, december. Januari jag går till industrin, arbeta
fabrik”. 191

Uttalandet vittnar om minst två intressanta förhållanden. Den strukturella


utvecklingen som förde unga människor från landsbygden till städerna
var igång även i Ungern, och formade många unga ungerska lantarbetares
förväntanshorisonter. Dessutom framgår att ungerska lantarbetare, trots
det tydliga avtalet, uppenbarligen hoppades att inte behöva stanna kvar i
jordbruket för gott. De visste tydligen inte att deras frihet att flytta och
byta yrke var så beskuren som den var. Sådana missförstånd och felbe-
dömda förväntningar kom att skapa en lång rad mindre konflikter mellan
de ungerska arbetarna och deras arbetsgivare i Sverige.

–––––––––
190
AMS PM till UD 12.11.1949 i E V: a, vol. 9, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söder-
hamn.
191
Se brevet med nr. Au 16341/47 i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Sö-
derhamn. Enligt brevet uttalade sig den ungerska lantarbetaren på bruten svenska, så han förbered-
de sig för det.

104
De ungerska lantarbetarna utplacerades i de minst eftertraktade yrkena –
biträdande djurskötare, skogsarbetare – och den minimala svenska språk-
och allmänutbildningen bidrog till att de fastnade i dessa, av arbetsgivar-
na angelägna, men bland arbetarna lågt ansedda och impopulära yrkena.
Och så förblev det under många år. Det är dock inte förvånande att in-
vandrarna fastnade i de sämsta yrkena på arbetsmarknaden. Själva målet
med arbetskraftsimport brukar vara att fylla luckorna i den nedre delen av
arbetshierarkin, oavsett om den är organiserad i statlig, socialdemokratisk
eller privatkapitalistisk regi, och fylla dem så länge efterfrågan på deras
arbetskraft finns. Det tydliga handikappet som skapades från början av
arbetets låga status och de dåliga språkkunskaperna upprätthölls sedan av
segregation och strukturell diskriminering som ingen politik och ingen
regering hittills lyckats motverka. Att resultatet är alienering för invand-
rarna, som kunde leda till konflikter med arbetsgivarna och otrivsel inom
delar av befolkningen, är inte heller förvånande.

Ofria ungerska lantarbetare på den svenska


landsbygden

Lantarbetarnas levnadsvillkor i Sverige

Första dagen när vi kom och väntade på kajen såg


våra män att det stod ”frisör” på en av skyltarna. Nu
dricker vi färsk öl sade de – du vet, ”friss sör” – och
gick in i affären. Det blev dock ingen öl … och vi
bara skrattade åt dem. 192

Någon tid för att tillägna sig några som helst språkkunskaper eller svens-
ka vanor och traditioner fick de ungerska lantarbetarna inte. Som vi såg
ovan skickades de till sina arbetsplatser redan ett par dagar efter ankoms-
ten. Det här gjorde att de ungerska lantarbetarnas relationer till sina
svenska arbetsgivare eller kamrater begränsades till korta kontakter som
handlade om deras arbetsuppgifter, vilka oftast avhandlades på tecken-
språk.

–––––––––
192
Elisabet Lakatos. Friss betyder färsk eller nybryggd, och sör betyder öl på ungerska. Frisör kunde
alltså uppfattas som ”färsk öl” av ungrarna, och besvikelsen borde ha varit stor när man istället för
barstolar hittade frisörstolar inne i salongerna … Den skarpa skillnaden mellan förväntningar och
värdlandets verklighet – och den oförutsedda besvikelsen – blev (och är) ofta en del av en invandra-
res vardag.

105
Om man tittar på de officiella dokument som beskriver de ungerska arbe-
tarnas livsvillkor, skulle man kunna tro att de levde, åtminstone teoretisk,
under samma villkor som de svenska lantarbetarna. Arbetsvillkoren för
de ungerska lantarbetarna var reglerade av samma kollektivavtal som för
de svenska arbetarna. De hade samma lönevillkor, samma sjukpennig och
samma barnbidrag. I AMS PM från den 12 november 1949 var man ange-
lägen att betona att de ungerska lantarbetarna löd under samma kollektiv-
avtal som de övriga lantarbetarna. Enligt detta kollektivavtal, som slöts
mellan Svenska Lantarbetareförbundet och Svenska Lantarbetsgivarefö-
reningen och trädde i kraft den 1 oktober 1947, reglerades emellertid fort-
farande den ordinarie arbetstiden för en lantarbetare av lantarbetstidsla-
gen. Denna lantarbetstidslag hade en speciell utformning och var mycket
olik industriarbetarnas vad gällde arbetstider. Den anpassades till de olika
arbetsbehoven inom lantbruket under de olika årstiderna och betydde oli-
ka arbetstider under sommar- och vintermånaderna. Enligt lantarbets-
tidslagen skulle arbetet i jordbruket bedrivas enligt följande tider (se ta-
bell 6 nedan):

Tabell 6: Arbetstider inom jordbruksarbetet enligt lantarbetstidslagen


1947.
Arbetstid per vecka under månaderna:
Jan, Mars, April- Högsta Fri-
feb, okt., sep- dagliga adagar 193
dec. nov. tem- arbets-
ber tid
Egentliga 43 48 52 10 Varje
jordbruks- helg
arbetare
Arbetare 45 50 52 10 39-78
med blan- fridagar
dat arbete per år
Djursköta- 100 100 100 9 39-78
re (per två- fridagar
veckorspe- per år
riod)
Källa: AMS PM från 12/11 1947 i E V: a, vol. 9, Arbetsmarknads-
styrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

De flesta ungerska lantarbetares arbetsuppgifter var som biträdande djur-


skötare, och vi ser att det var djurskötarnas arbetstider som var de minst
reglerade i avtalet. Eftersom djurens behov var oberoende av helg- och
vardag var djurskötarnas arbetstider också fördelade jämt över veckoda-
garna, vilket sänkte yrkets attraktivitet ytterligare.
–––––––––
193
Inklusive söndagar.

106
Vi kan föreställa oss hur fördelaktig det var för de svenska arbetsgivarna
att anställa arbetskraft till de fastställda minimilönerna. Det var en arbets-
kraft som inte var bunden av de existerande svenska traditionerna, som
inte gick till gudstjänst på söndagarna – på grund av språkförbistring eller
i avsaknad av någon katolsk kyrka i närheten – och inte hade några släk-
tingar att besöka eller festa med på helgdagarna. Och det var alltså en ar-
betskraft inte gjorde anspråk på ytterligare lönehöjningar eller förmåner
med hänvisning till yrkets alla nackdelar. Dessa biträdande djurskötare
kunde lämnas i stallet under sön- och helgdagar utan att de protesterade
eller blev speciellt missnöjda på grund av detta. Att de verkliga förhål-
landena såg just sådana ut framgår av Arbetsmarknadsstyrelsens PM, om
än med lite annan betoning. Där sägs nämligen att ”de ungerska arbetarna
har i stor utsträckning utnyttjat möjligheterna till extrainkomster genom
att frivilligt åtaga sig arbete på fridagar, övertid och andra arbetsuppgifter
såsom t.ex. betarbete”. Man kan dock lätt ifrågasätta denna ”frivillighet”.
AMS egna beräkningar, som visade att de barnfamiljer där endast man-
nen arbetade knappt kunde klara sig ens efter lönehöjningarna i det nya
avtalet, verkar vara helt bortglömda av tjänstemännen på AMS. Att
drömmen om pengar till en egen gård hemma i Ungern (eller i Sverige),
eller att löftena om penningförsändelser till föräldrar eller släktingar i det
gamla hemlandet endast kunde infrias om man arbetade extra utöver den
avtalade arbetstiden, var också något som låg utanför vad PM-skrivaren
ville eller kunde föreställa sig.

Trots att lönen till de ungerska lantarbetarna oftast utgjordes av minimi-


lönen som avtalet försäkrade, var de flesta, men inte alla, ungerska lant-
arbetare nöjda med den. 194 Minimilönerna för 1948, enligt det nya avta-
let, framgår av tabell 7:

Tabell 7: Minimilöner inom lantarbetaryrken enligt kollektivavtalet den 1


oktober 1947.
Arbetarkategori Timlön Månadslön
April- Oktober-
september mars
Körkarlar och
dagsverkare 1:62 345:- 302:-
Arbetare med
blandat arbete 1:64 349:- 317:-
Djurskötare och
maskinmjölkare 1:75 370:- 370:-
Källa: AMS PM från 12/11 1947 i E V: a, vol. 9, Arbetsmarknads
styrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
–––––––––
194
Om ungerska lantarbetarnas genomsnittslöner se skuldberäkningarna …

107
För arbetare i åldern 18-20 år var timlönen fem öre och månadslönen tio
kronor lägre än de som anges i tabell 7. Det fanns även en viss ersättning
för arbete på söndagar och helgdagar, eftersom djurskötare och arbetare
med blandat arbete som arbetade ”ordinarie tid” på söndagar och helgda-
gar och efter klockan 13.00 på lördagar fick ett lönetillägg med 25 öre per
timme. Övertidsarbete ersattes under följande former:
• 30 öre i lönetillägg per påbörjad halvtimme under vardagar.
• 45 öre för samma övertid på söndagar och helgdagar.
De kvinnliga arbetarna (som oftast var mjölkerskor) hade ett visst skydd
mot för mycket arbete. De kunde inte tvingas mjölka mer än 150 liter un-
der tre mjölkningar per dag, men de var tydligt diskriminerade lönemäs-
sigt. Deras lön för arbete i ladugård var fastställd endast som timlön, de
förväntades alltså inte arbeta kontinuerlig. Lönen uppgick till 1:27 kro-
nor, med anmärkningen ”med ovanstående tillägg inräknat”. Anmärk-
ningen refererade till extra ersättningen i form av lönetillägget på 25 öre
för de manliga arbetarna under helger och söndagar. De kvinnliga arbe-
tarna fick alltså mer än 60 procent lägre lön än sina manliga kolleger, om
de arbetade i ladugårdarna under söndagar eller helger. För allt övrigt fö-
rekommande lantbruksarbete fick de 1:25 kronor per timme.

Vid mjölkning på ackord betalades lön per mjölkad liter, oavsett vem
mjölkaren var:
• 3.6 öre per liter för handmjölkning, 2 öre för maskinmjölkning
med eftermjölkning och 1,6 öre för maskinmjölkning utan ef-
termjölkning.
• För tjänstgöring vid kalvning utgick ytterligare ersättning med
2 kronor, 9 kronor vid fölning och 4 kronor vid grisning.

AMS’ PM beskrev även de vanligast förekommande bostadsvillkoren för


de ungerska lantarbetarna. Enligt denna hade en familj i regel en bostad
bestående av två rum och kök, och hyran kunde variera mellan 23:50 och
36:15 per månad, ”beroende på bostadens beskaffenhet”. Det betonas att
alla bostäder skulle vara godkända både av ”hälsovårdsnämnden på orten
och fackorganisationen”.

Enlig socialstyrelsens indexberäkning för mars 1947 uppgick den svenska


normalfamiljens totala årliga levnadskostnader till 5 852, 28 kronor, var-
av livsmedelkostnaderna utgjorde 2 210, 37 kronor. 195 Den svenska nor-
malfamiljens levnadskostnad per månad var alltså runt 487 kronor, en
summa som betydligt översteg en ungersk lantarbetarefamiljs inkomster,
–––––––––
195
Normalfamiljen antogs bestå av 2 vuxna och två barn. Se Sociala Meddelanden nr. 5, 1947, s. 443
ff.

108
och då var skuldamorteringarna för den erhållna bohagsutrustningen ändå
inte inräknade. 196 Enligt socialstyrelsens beräkningar kostade en måltid
på restaurang i genomsnitt 12,89 kronor. Det var lika mycket som en hel
dagslön för en djurskötare. (se ovan) Eftersom både arbetarna och arbets-
givarna var överens om att de låga lönerna och de dåliga arbetsförhållan-
dena var den främsta orsaken till den stora flykten av arbetskraft från
lantarbete och djurskötaryrket underlättades förhandlingarna om ett nytt
kollektivavtal. 197

Det nya avtalet, som träffades för åren 1948-1949, medförde betydande
förbättringar. Lönerna höjdes något samtidigt som veckoarbetstiden för-
kortades. Dagsarbetstiden förblev dock densamma och förbättringarna
räckte inte till för att stävja flykten från lantarbete. Arbetsvillkoren, ar-
betstiderna och även lönen för lantarbetarna och djurskötarna fortsatte att
vara låga jämfört med andra arbeten. Därför fortsatte flykten från dessa
yrken. Enligt en undersökning som genomfördes av Lantarbetaren i bör-
jan av 1948 uppgav över 70 procent av de tillfrågade att de låga lönerna
och de dåliga arbetstiderna var de främsta orsakerna till bristen på djur-
skötare. 198 En LO-undersökning publicerad i samma tidning påpekade
dock att flykten från jordbruket främst berodde på den omfattande om-
ställning som hela det svenska näringslivet gick igenom. Denna omställ-
ning resulterade i en omfattande överflyttning av arbetskraft från jordbru-
ket och den tunga industrin till bygg-, transport- och servicesektorerna.
Denna omstrukturering genererade en betydande brist på arbetskraft i de
förstnämnda sektorerna och gav anledning till den pågående arbets-
kraftsinvandringen, förklarar tidningen.
Svenska Lantarbetareförbundets intresse för sina nya, ungerska medlem-
mar speglas mycket väl av tidningen Lantarbetaren. Som välkomstarti-
keln från oktober utlovade innehöll redan nummer 43 av tidningen en
spalt på ungerska. Som redan påpekades, var den ungerska spaltens vikti-
gaste uppgift att i detalj informera de nya ungerska medlemmarna om de-
ras rättigheter och skyldigheter samt andra nödvändiga upplysningar om
deras medlemskap i Svenska Lantarbetareförbundet. 199 Informationen
gällde också kollektivavtalsförhandlingarna som just pågick, om fackets
krav på löneförhöjningar och om andra fackliga förmåner. Den ungerska
spalten skulle också informera om de mer allmänna förhållandena i Sve-
rige, presentera de ungerska lantarbetarnas generella villkor och svara på
–––––––––
196
Situationen var inte mycket bättre för de italienska industriarbetarna som arbetade på SKF i Göte-
borg heller. Lönen för en manlig arbetare varierade mellan 410 och 485 kr./månad och de kvinnliga
arbetarna tjänade runt 285-350 kr./månad. Se BUA protokoll 4 okt. 1948 i YK 1156 i RA.
197
Se artikeln ”Ladugårdarnas arbetskraft. En undersökning rörande arbetskraften och arbetsförhål-
landena m.m. i ladugårdarna i Östergötland” publicerad i Lantarbetaren, 1947.
198
Se Lantarbetaren, nr. 5, 1948.
199
En kort notis under första artikeln informerade de svenska läsarna om meningen med den nya un-
gerska spalten.

109
specifika frågor. Spalten innehöll också ett kort sammandrag av vad som
fanns och behandlades i övrigt i tidningen.

I spalten i nummer 46 från 18 november 1947 meddelades att drygt hälf-


ten av de kontrakterade ungerska arbetarna redan hade anlänt och befann
sig på sina arbetsplatser. Tidningen innehöll även en kort svensk artikel
om de nyanlända arbetarnas arbetsvillkor och deras trivsel i Sverige.
Ungrarna har anpassat sig till de nya förhållandena och i de flesta fall kla-
rar de sina arbetsuppgifter till full belåtenhet, skriver tidningen. Av de
fyra belysande exempel som angavs var tre sådana där alla parter var be-
låtna. I ett fall hade det dock blivit missämja och artikeln redogör för hur
denna uppstod. Ett ungerskt par fick havregryn istället för det ris som de
bad om, och de ansåg den som oätbar, trots arbetsgivarens, agronom
Carlsson, ”utsökt vältaliga lovord över havregrynsgrötens livsbejakande
betydelse”, skriver tidningen.

För att förekomma konflikter av denna typ godkändes vissa anpassningar


i livsmedelkupongernas utdelning och sammansättning, meddelar Lant-
arbetaren, och den informationen införs i den ungerska spalten också.
Ungrarna fick enligt önskemål byta sina ”inköpskuponger för matfett mot
kuponger för mjöl och bröd”, eftersom ungrarna åt mycket mer bröd och
bakverk än vad som var brukligt bland svenskarna. Även havregrynsku-
pongerna byttes ut eftersom ungrarna inte var villiga att äta gröt. Det an-
sågs vara mat för de mindre barnen, inte för de vuxna. 200 Annars hade
ungrarna inget att klaga på, och på reporterns fråga svarade en av dem att
”det är inte bra att prata så mycket, det hindrar arbetet”. Det är tydligt att
tidningen, förutom den tydliga viljan att presentera denna arbets-
kraftsimport som en lyckad åtgärd, även ville göra lite reklam för de fack-
liga insatsernas välgörande betydelse.
Det andra som den ungerska spalten informerade om var att alla ungerska
lantarbetare som kom inom ramen för avtalet automatisk blev införda
som medlemmar i Svenska Lantarbetareförbundet och de informerades
om plikten att betala medlemsavgift. Den varierade mellan 120 och 130
öre per månad. 201 Medlemsavgiften skulle betalas av lantarbetaren själv
till respektive facklige representant och den beräknades enligt den vecko-
lön som medlemmen hade. De ungerska lantarbetarna informerades åter
om att medlemsavgiften innehöll en olycksfallsförsäkring också, och om
vart de skulle vända sig om en olycka inträffade. De varnas dock för att
medlemsavgiften inte innehöll någon sjukförsäkring utan att en sådan
–––––––––
200
Denna uppfattning är fortfarande levande bland många av dagens ungerska förstagenerationsin-
vandrare också (egen erfarenhet). Om kupongsbytet se Statens livsmedelskommissions brev till
kristidsstyrelserna och kristidsnämnderna från 21 febr. 1948 i E V: a, vol. 8, Arbetsmarknadsstyrel-
sens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
201
Se Magyar Rovat, Lantarbetaren, nr. 47, 1947, s. 13.

110
måste tecknas separat hos någon av de erkända sjukkassorna. De uppma-
nades att söka hjälp hos den fackliga företrädaren eller hos sina svenska
kamrater för att teckna denna försäkring. Nummer 47 av Lantarbetaren
innehöll aktuell information, villkoren för medlemskapet, ersättningsni-
våerna och kostnaderna för sjukförsäkringen samt mer detaljerade uppgif-
ter om de arbetsvillkor som gällde för lantarbetare och djurskötare. 202

De arbetstider som angavs gällde i huvudsak djurskötare, något som visar


att ungrarna framför allt förväntades arbeta som sådana. Där var arbets-
kraftsbristen som störst, förklaras i artikeln. Arbetstiderna kunde variera
mellan nio och sju timmar och fyrtio minuter per dag. Arbetsdagen fick
inte börja förrän klockan 4.30 på morgonen och måste avslutas senast
klockan 18 på kvällen. Informationen om arbetstiderna fortsatte i den un-
gerska spalten i följande nummer också. Den sammanlagda arbetstiden
under två veckor fick inte överstiga 100 timmar och en rad förklaringar
följer om hur denna arbetstid kunde uträknas per dag och hur ledighets-
dagarna skulle tas ut (maximalt två dagar under en tvåveckorsperiod).
Var tredje söndag skulle vara ledig, men när de andra lediga dagarna
skulle tas ut kunde arbetsgivaren bestämma. Arbetsschemat med de ledi-
ga dagarna skulle dock meddelas i god tid, så att arbetaren skulle få möj-
lighet att i någon mån planera sin ledighet. Nästa nummer behandlade
övertidsfrågan. Arbetsgivaren hade rätt att utkräva övertid, men denna
fick inte överstiga 48 timmar under en sammanhängande fyraveckors pe-
riod och inte heller vara mer än 200 timmar per år. För akuta insatser, i
samband med exempelvis kalvning eller om djur blev sjuka, utgick över-
tidsersättning.

De svenska dagstidningarna följde med stor uppmärksamhet de ungerska


arbetarnas första tid i Sverige. Både den liberala Dagens Nyheter och den
syndikalistiska Arbetaren publicerade stora artiklar om de ungerska lant-
arbetarna, och om deras anpassning till de svenska förhållandena. 203 Båda
artiklarna var genomgående positiva. De betonade att ungrarna mådde bra
i Sverige och att deras kontakter med de svenska arbetskamraterna var
tillfredställande. Till beröm för de svenska förhållandena påpekar Arbeta-
ren en smula okunnigt och överdrivet hur ungerska arbetarhustrurs oro
över att inte kunna döpa sina barn i Sverige enlig katolsk rit dämpades
och försvann när de fick veta att religionsfrihet rådde. 204 Den ungerska

–––––––––
202
De ungerska lantarbetarna informeras om sina skyldigheter och om arbetsrelationerna som vänta-
de på dem även i den ungerska spalten i nummer 44, 1947.
203
Se tidningen Lantarbetaren, nr. 48, 1947, s. 7.
204
Reportern visste tydligen inte att 1947 rådde ännu samma religionsfrihet i Ungern som i Sverige.
Kvinnornas oro handlade säkert inte om landets religionsfrihet, de var ju vana med den, utan om de
praktiska svårigheterna att hitta en katolsk präst i ett helt lutheranskt land. Dessa svårigheter är fort-
farande aktuella, även om i mera lindriga former.

111
spalten i Lantarbetaren redogör för dessa artiklar i den svenska dagspres-
sen. 205

Förhandlingarna mellan Svenska Lantarbetareförbundet och arbetsgivar-


na om det kommande kollektivavtalet gick inte friktionsfritt och vissa
förberedelser för stridåtgärder antogs i Skåne. Den ungerska spalten
meddelar den 7 december att om stridsåtgärder skall vidtas i Skåne, blir
de ungerska lantarbetarna också involverade. De uppmanas att betala in
medlemsavgiften i tid, för att inte gå miste om understödet om arbetet
skulle upphöra på grund av konflikt.

Bland fackets krav, som också meddelades till de ungerska lantarbetarna,


fanns lönehöjningar på 25 öre per timme, högre lön för förberedande ar-
beten, höjning med 50 procent av vanlig övertidsersättning och 100 pro-
cents höjning för övertidsersättning på storhelgerna. Kraven gällde också
18 dagars semester, av vilka minst 12 dagar skulle uttas som samman-
hängande ledighet. För att dämpa de ungerska lantarbetarnas oro, medde-
lar tidningen att den fackliga organisationen gör allt för att konflikten
skall lösas utan stridsåtgärder.

Det nya avtalet – som tillämpades retroaktivt från och med den 1 novem-
ber 1947 och därmed kom att gälla redan när de ungerska lantarbetarna
började arbeta i Sverige – innebar en modernisering av lantarbetarnas av-
löningssystem. Naturaförmånerna hade avskaffats redan 1944 och ersatts
med en höjd kontantersättning. Det nya systemet betydde att man lättare
kunde jämföra ersättningsnivåerna inom industrin och lantbruket. Löner-
na för biträdande djurskötare som inte utförde skoning, de flesta ungerska
lantarbetare blev just sådana biträdande djurskötare, fastställdes till 164
öre per timme eller 346 kronor per månad fram till 31 december 1947 och
175 öre per timme och 370 kronor därefter. Arbeterskornas löner låg vä-
sentlig lägre, 127 öre per timme för ladugårdsarbete. Någon månadslön
fastställdes inte för dem.

Det nya kollektivavtalets innehåll förklaras ingående med tydliga detaljer


om semester- och övertidsersättning i de kommande ungerska spalterna i
tidningen. En tydlig förklaring om hur källskatteavdraget skulle ske ges
också. 206 Ytterligare detaljer redovisades i det tredje januarinumret 1948.
Här angavs priserna som efter lönereformen kunde tas ut av arbetsgivarna
för de varor och tjänster som tidigare ingick i avlöningen. En liter mjölk
kunde på så sätt kosta maximalt 30 öre per liter i södra Sverige, men kun-
de vara ett till tre öre dyrare i mellersta Sverige och södra Norrland och
–––––––––
205
Lantarbetaren nr. 48: 1948.
206
Se spalterna i tidningen Lantarbetaren, 1948: 1-3.

112
hela sex öre dyrare i Stockholm. Maten kunde kosta maximalt 2.75 kro-
nor per dag och person. Ett möblerat rum med sängkläder och tvätt skulle
kosta 30 kronor per månad för en ensamstående. Tvätt av arbetarens klä-
der skulle kosta maximalt fem kronor per månad. Det utlovades att det
nya kollektivavtalet skulle översättas till ungerska och skickas ut till de
ungerska medlemmarna.

De ungerska lantarbetarna fick oftast flytta in i möblerade rum och lägen-


heter. Dessa möbler och husgeråd bekostades av statens arbetsmarknads-
kommission, men kostnaderna skulle sedan betalas tillbaka av de ungers-
ka lantarbetarna. I den ungerska spalten förklaras tydligt att återbetal-
ningen skedde på avbetalning under en tvåårsperiod, genom att arbetsgi-
varen gjorde motsvarande avdrag på lönen och skickade summan till
länsarbetsnämnden. Spalten meddelar också att överföringen av den un-
gerska arbetskraften avslutats. Sista gruppen anlände den 7 januari 1948.

I samband med detta publicerades en stor artikel i tidningen där överfö-


ringsprocessen skildrades och den första tiden i Sverige för de 463 de un-
gerska lantarbetarna och deras familjer, sammanlagt 1 074 personer, ut-
värderades. 207 Utplaceringen av ungerska lantarbetare bemöttes huvud-
sakligen positivt av de svenska lantarbetarna, dock inte utan mindre frik-
tion i enstaka fall. Dessa friktioner berodde framför allt på språksvårighe-
terna, som omöjliggjorde en preciserad förklaring av meningsskiljaktig-
heterna. Invändningar mot hela aktionen hade även förekommit. Det var
lantarbetarorganisationen i Helsingborg som avrådde utplacering av un-
gerska arbetare i trakten. De ungerska lantarbetarnas närvaro skulle, på
grund av det mycket ringa antalet, dock knappast kunna innebära någon
inverkan på den lokala arbetskraftens möjligheter att få arbete, slår tid-
ningen fast.

En ungersk delegation kom på besök till Sverige för att på plats informera
sig om de ungerska lantarbetarnas förhållanden. En av delegaterna, in-
spektören Balla, lät tidningen ta del av några brev som de ungerska arbe-
tarna skrev om sina svenska förhållanden. De första veckornas intryck var
överväldigande goda. ”Här har man riktig demokrati och jämlikhet och
frihet också”, skriver en av brevförfattarna. Ett genomgående inslag i
breven är beundran inför den svenska moderniteten och hederligheten: att
man kan lämna sin cykel vid vägkanten på morgonen, olåst, och hämta
den på kvällen, utan att någon rört den. En brevskrivare är så beundrande
inför den svenska moderniteten att man kan misstänka en medveten över-
drift: ”man kan nästan tro att till och med andningen kommer att skötas
–––––––––
207
Det blev alltså 37 arbetare färre än det som ursprungligen avtalades. Se artikeln ”460 ungrare ar-
betar och trivs i vårt land” i Lantarbetaren nr. 3, 13 jan. 1948, s. 4-5.

113
här av elektriska maskiner”. Artikelförfattaren förklarar sig nöjd och
uppmanar sina läsare också att vara nöjda: ”uttalanden av detta slag bi-
drager att göra vårt land och dess förhållanden uppskattade och även det
är en omständighet, som kan tillskrivas denna arbetaröverflyttnings plus-
sida”. De ungerska lantarbetarnas hänförelse inför det svenska välståndet
använder han förstås för att göra lite partipropaganda också, och tillbaka-
visa de beskyllningar om ”vanstyre” som hade riktats från högerhåll mot
den socialdemokratiska regeringen: ”det finns utanför vårt lands gränser
miljoner människor som skulle se det som sitt livs chans att få verka i
detta ’vanstyrda’ land”, skriver han. Men de tusentals andra ungrarnas
chanser, som också hade anmält sig för att komma hit och ”göra en insats
i arbetslivet”, var mycket tveksamma, skriver samma författare. Kvoten
blev fylld och därutöver behövdes inga fler ungerska arbetare i Sverige.

Den sista ungerska spalten i Lantarbetaren kom i nummer 6, 1948. Där-


efter skulle en ungersk tidning, Svédországi Magyar Szó (SMSz; ”Det un-
gerska ordet i Sverige”) ges ut av den ungerska legationen i Stockholm
för att ta hand om informationsspridningen bland de ungerska lantarbe-
tarna. Därefter upphörde i stort sett även de svenska artiklarna om de un-
gerska lantarbetarna i Lantarbetaren under år 1948. Den sista informa-
tionstexten om ungerska lantarbetare det året gavs med anledning av den
ungerska nationaldagen och Ungerns 100-års jubileum av den revolutio-
nära frihetskampen år 1848. Den 15 mars 1948 samlades ett antal ungers-
ka lantarbetare på ungerska legationen i Stockholm och firade national-
dagen och jubileet tillsammans med initiativtagaren av denna arbets-
kraftsöverföring, den populäre ministern Vilmos Böhm. Lantarbetaren
informerade med några bilder och undertexter om evenemanget.
Svenska Lantarbetareförbundets dåvarande ordförande, Axel Johansson,
glömde dock inte de ungerska medlemmarna och riktade sin nyårshäls-
ning 1949 till de ungerska medlemmarna i den nya ungerska tidningen,
meddelar första numret av Lantarbetaren 1949. Med anledning av denna
nyårshälsning passade tidningen Lantarbetaren på att utvärdera den un-
gerska arbetskraftsöverföringen och de ungerska arbetarnas insats i Sve-
rige dittills:

I stort sett har denna förstärkning av arbetskraft till


det svenska jordbruket slagit väl ut. En del tvistighe-
ter har visserligen uppstått mellan arbetarna och ar-
betsgivarna, men de flesta av dessa tvister har kun-
nat tillrättaläggas efter ingripande av huvudorgani-
sationerna. I förbundet har vi emellertid kunnat kon-
statera att tvistigheterna har minskat alltefter som de
ungerska arbetarna har blivit vana vid de svenska
förhållandena, bl. a. den i Sverige reglerade arbetsti-

114
den. I motsats till många andra utländska arbetare
har de ungerska arbetarna funnit sig väl till rätta
med sina svenska kamrater, vilket vi inom förbundet
innerligt hoppas skall fortsätta och ytterligare utvid-
gas allteftersom språksvårigheterna bortelimine-
ras. 208

Det är tydligt att artikelförfattaren räknade med den ungerska arbetskraf-


tens närvaro i Sverige ännu en lång tid framöver. Orsakerna angavs redan
i de följande raderna i artikeln. Efterfrågan på djurskötare förblev stor
även efter de ungerska lantarbetarnas ankomst, skriver tidningen. De hu-
vudsakliga orsakerna som anges är de dåliga arbetsförhållandena och de
förhållandevis låga lönerna. Det var alltså samma resonemang som under
början av 1948, när en utredning bland ett stort antal djurskötare fastställ-
de att de flesta angivna orsakerna till svårigheterna att anställa djursköta-
re var, i nämnd ordning: låga löner, lördags- och söndagsarbete, splittrad
dagsarbetstid – djurskötarna fick börja arbetet klockan 4.30 på morgonen
och arbetsdagen avslutades runt klockan 18.00, med en längre lunchvila
emellan – dåliga och arbetskrävande ladugårdar, dåligt anseende och
bristande intresse för yrket, dåliga bostäder och otillräcklig yrkesutbild-
ning. 209

De ungerska lantarbetarna och tidningen Svédországi Magyar


Szó (SMSz)
Den nya ungerska tidningens redaktör, Gyallai-Pap Zsigmond, var tidiga-
re journalist och presskorrespondent för den ungerska telegrafbyrån, först
i Finland (1943-44) och sedan i Stockholm (1945-1948). Han var också
anställd som pressattaché på legationen och hade den socialdemokratiska
ministern Vilmos Böhms fulla stöd för tidningsutgivningen, sin politiskt
borgerliga bakgrund till trots. 210

Denna tidning tog över uppgiften att informera de ungerska lantarbetarna


och medla mellan dem och de svenska myndigheterna. Men den begrän-
sade sig inte till den uppgiften. Den innehöll också viktiga inslag och
förmedlade kontakter vars mål var att göra livet lite drägligare för de un-

–––––––––
208
Se tidningen Lantarbetaren, nr. 2, 1949, s. 2.
209
Se t.ex. artikeln ”Bristen på djurskötare” i tidningen Lantarbetaren, nr. 5, 1948, s. 4. Samtidigt
kom dock även artiklar som talade om en närstående minskning av behovet av arbetskraft på lands-
bygden. Det handlar om artiklarna ”Vänder strömmen?” publicerad i Lantarbetaren den 11 jan
1949 och ”Överbetonad brist?” publicerad i samma tidning i mars 1949, som dock visade sig vara
felprognoser på längre sikt.
210
Ungerska Riksarkivet, MOL XIX-J-27b 20/b, 22/a 1948-2242.

115
gerska lantarbetarna. Framför allt förmedlade tidningen information mel-
lan de ungerska lantarbetarna som fanns utspridda över hela södra halvan
av Sverige, informerade om var de fanns och publicerade deras adresser
för att underlätta kontakter. Sedan försökte tidningen lösa lantarbetarnas
olika problem och svarade på enkla frågor som dök upp i deras vardags-
liv. SMSz försökte också förklara i detalj innehållet i det svensk-ungerska
avtalet och vilka konkreta rättigheter det innehöll, som till exempel rätten
till ett potatisland, om hur sjukförsäkringen fungerade och om behovet att
anmäla sig till sjukkassan. Den försökte även förklara hur det svenska
samhället hängde ihop, löne- och skattesystemet, fackföreningarnas roll
och hur den svenska arbetsmarknaden fungerade. Ett av de vanligast fö-
rekommande missförstånden bland de ungerska lantarbetarna var att de
förväxlade Svenska Lantarbetareförbundet med AMS och trodde att fack-
et även hade myndighetsmakt att reda upp tvistefrågor. SMSz förklarar
skillnaden och förbundets begränsade makt i dessa frågor samt betydelsen
och vikten av kollektivavtal på varje arbetsplats. Information om det nya
kollektivavtalet finns också i början av 1949, och även listor med de nya
lönenivåerna publiceras.

Tidningen innehöll även en serie artiklar vars ambition var att berätta och
förklara Sveriges historia ända från Kalmarunionens upplösning till första
världskriget. Den ambitionen kunde dock inte avslutas på grund av senare
svårigheter som var kopplade till den roll som den ideologiska kampen
mot den nya kommunistmakten i Ungern kom att spela.

SMSz innehöll också en språkavdelning med återkommande ”språkläxa”,


där enkla svenska ord och uttryck som var typiska för vissa ofta före-
kommande situationer översattes och förklarades på ungerska. Den hade
även en nöjesdel med korta roliga historier och noveller. Senare, i mitten
av 1948, förekom även tips om hushållsskötsel och matlagning med
svenska råvaror. Tidningen var samtidigt legationens språkrör och infor-
merade om viktiga politiska och samhälleliga förändringar i Ungern, och
fram till början av 1949 anslog den en positiv ton i samband med dessa
förändringar. Senare, när Böhm förklarades som persona non grata på
den ungerska legationen och regimskiftet blev ett faktum gick dock Gyal-
lai-Pap helhjärtat i opposition och började kritiserade den nya regimens
brutalitet. Han bevakade även kritisk den ungerska legationens agerande
gentemot de ungerska lantarbetarna. När den ungerska legationen började
propagera för ett återvändande bland de ungerska lantarbetarna gjorde
SMSz tvärtom och pekade på den nya regimens falskhet och försökte
istället övertyga dem om det kloka i att stanna kvar i Sverige. Därmed
fortsatte SMSz att i ideologiskt hänseende och med detta indirekt sluta
upp på Sveriges sida i kampen om lantarbetarna (se nedan).

116
Tidningen bedrev en omfattande korrespondens med de ungerska lantar-
betarna under hela sin utgivningsperiod. Denna korrespondens verkar
delvis avspegla de ungerska lantarbetarnas livsvillkor, ty den innehåller
många av de frågor som sysselsatte dem mest eller verkade svårast att
lösa. I början var det arbetstiden, lönesystemet, övertidsersättningen och
övertidsuttaget som var de svåraste frågorna. De ungerska lantarbetarna
hade svårt att läsa och förstå löneblanketterna och många klagobrev rörde
just dessa. För att lösa frågan publicerade tidningen i sitt femte nummer
den 14 mars 1948, en blankett och översatte och förklarade de vanligaste
uttrycken som förekom på en sådan löneblankett. Klagomål i samband
med lönefrågor förblev dock de mest förekommande frågorna i breven
och tidningen bad ofta om att få in löneblanketterna för vidarebefordran
till Svenska Lantarbetareförbundet. Vi ser även fall där försök att miss-
bruka de ungerska lantarbetarnas iver att övertidsarbeta förekom. I ett av
fallen klagar lantarbetaren på att arbetsgivaren betalar vanlig lön även för
arbete under de dagar då ledighet skulle utgå. När lantarbetaren klagade
över det, hotade arbetsgivaren, som säkert var medveten om situationen,
att inte anlita honom under de dagarna. Brevskrivaren, som behövde den
extra inkomsten, frågar hur han skulle lösa situationen, och tidningsre-
daktören lovar att föra frågan vidare till Svenska Lantarbetareförbundet.

De ungerska lantarbetarna bytte ganska ofta arbetsplats, men procedurer-


na kring flyttning, kravet på ”flyttningsintyg” från den kommun de läm-
nade, och anmälningsplikten i den nya kommunen var okända saker för
de ungerska lantarbetarna. Arbetarens avanmälan och anmälan skulle ar-
betsgivaren sköta, men familjemedlemmarna anmäldes ofta inte till ve-
derbörande myndigheter, något som ledde till svårigheter i utbetalning av
barnbidrag och sjukpenning från sjukkassorna. Vad händer när en ny fa-
miljemedlem kommer till? SMSz passar på att förklara även dessa saker i
detalj och anger vederbörande myndigheters svenska namn, hur de uttalas
och förklarar hur man vänder sig till dem.

Vanliga frågor om ungerska mediciners svenska motsvarigheter och hur


man kunde få tillgång till dem, gravida mödrars vård i det svenska syste-
met, hur och var man kunde köpa en radio och vilken typ som är den bäs-
ta, och information om möjligheter till extraarbete, exempelvis bärplock-
ning, fanns också med. En ofta förekommande fråga från de nyanlända är
användningen av matkupongerna och tidningen ger då regelbunden in-
formation om kupongsystemet och om sådant som ransoneringskupong-
ernas giltighetstider och förfallodatum. En av de svåraste frågorna var att
de ungerska lantarbetarna inte ansåg att brödet räckte till, men de fick så
småningom lov att byta sina grötkuponger mot brödkupong. I oktober

117
1948 blev dock frågan inaktuell, eftersom bröd- och mjölransoneringen
upphörde i Sverige. 211

I mitten av 1948 ser vi redan frågor och svar som visar att en del av de
ungerska lantarbetarna har börjat smida planer för en längre vistelse i
Sverige. Vissa frågar om hur man kunde ta körlektioner för traktor, vilka
möjligheter och chanser för tobaksodling som fanns. Det var dock fram-
förallt frågan om hur man kunde hämta en fästmö från Ungern som blev
allt vanligare. Villkoren för fästmöns ankomst var dock ganska hårda,
svarar tidningen i september 1949, efter vederbörlig efterforskning. An-
sökaren fick skaffa bevis om att respektive fästmö hade en arbetsplats
ordnad i Sverige eller att han själv hade ekonomisk möjlighet – arbete
och bostad – för att försörja henne. 212

Efter den 31 augusti 1948 kunde de ungerska lantarbetarna inte längre


räkna med samma tolkservice som dittills. De svenska myndigheterna an-
såg att det gångna året räckte för språkinlärning och ville inte längre till-
handahålla den kostsamma servicen. 213 I samband med detta meddelande
satte SMSz igång en undersökning av de ungerska lantarbetarnas kunska-
per i det svenska språket. Ett frågeformulär och en uppmaning att skriva
ett brev om de förvärvade språkkunskaperna eller om upplevelsen av
språksvårigheterna i svenska skickades ut till varje ungersk lantarbetare.
Resultaten visade att det framför allt var de ensamstående unga lantarbe-
tarna som gjort de största framstegen med språkinlärningen och som kla-
gade minst på borttagandet av tolkservicen. Kommunikationssvårigheter-
na upplevdes dock fortfarande som stora, och majoriteten av de ungerska
lantarbetarna klagade över svårigheterna att komma i kontakt med svens-
karna och de väldigt få tillfällen, då de kunde lära sig svenska genom att
konversera med infödda svenskar. 214 Det var en ond cirkel som de un-
gerska lantarbetarna hamnade i när det gäller den fortsatta språkförbist-
ringen. Deras bristande kunskaper i svenska språket isolerade dem i bör-
jan från resten av arbetarna och eftersom inga eller mycket få aktiva för-
sök gjordes från svenskarnas sida – myndigheter eller privatpersoner – att
bryta denna isolering bibehölls språkbarriären. Det var speciellt små-
barnsfamiljerna som drabbades av detta eftersom de rörde sig mindre
bland svenskar under fritiden, medan barn och ungdomar som gick i sko-
lan eller besökte olika sociala tillställningar hade lättare att lära sig. 215
–––––––––
211
SMSz meddelar nyheten den 5 oktober.
212
Se ett svarsbrev från UD på en liknande fråga i E V: a, vol. 9, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv,
arkivdepån Söderhamn.
213
Se om detta SMSz 31 augusti 1948.
214
Resultaten meddelas i två artiklar under slutet av september och början av oktober 1948.
215
Denna uppgift bekräftas bl. a. av en intervju med familjen Mészáros, som gjordes av författaren på
hösten 1999. Båda makarna Mészáros kom som barn till Sverige 1947 och lärde sig snabbt det
svenska språket i skolan. Intervjun i slutet av boken visar dock motsatsen.

118
En annan uppgift som Gyallai-Pap tog på sig var att höja de ungerska
lantarbetarnas sociala kompetens, bland annat genom att diskutera mora-
liska frågor och ta upp olika sociala manér och konventioner i Sverige.
En fråga som väckte speciellt intresse var bordsmanéren och bruket av
kniv och gaffel, vilket väckte gensvar bland de ungerska lantarbetarna.
Men det fanns även motstånd hos vissa lantarbetare mot denna ”borgerli-
ga indoktrinering”, som en av brevskrivarna uttryckte det. Brevet visar att
de socialistiska tankarna hade en grogrund även bland de ungerska lant-
arbetarna. Den viktigaste frågan, tyckte han, var inte hur man skulle lära
sig den korrekta sociala etiketten eller bordsmanéren, utan varför de un-
gerska lantarbetarna inte hade fått lära sig detta redan under sin barndom.
Det är inte lantarbetarnas fel att de inte kan äta med kniv och gaffel, utan
det är samhällets fel som förtryckt dem, svarar lantarbetaren. Denna revo-
lutionära inställning var dock inget som Gyallai-Pap brann för och han
argumenterade bestämt och ganska listigt mot en sådan inställning. Hans
borgerlig-reformistiska inställning framkommer tydligt i flera av hans ar-
tiklar i SMSz.

Förutom denna något vinklade informationsspridning tog redaktören Gy-


allai-Pap hand om många praktiska frågor som var viktiga för de ungers-
ka lantarbetarna. Bland dessa märktes särskilt hjälpen vid penningöverfö-
ringarna till Ungern. Han passade också på att göra lite kommers med
hjälp av sin tidning. Det var många eftertraktade varor som behövdes i
det ungerska köket men som var svåra att få tag i Sverige, bland annat
paprika, vallmofrö och vitlök som de ungerska lantarbetarna fick tag ige-
nom Gyallai-Paps förmedling. Han hjälpte även till med anskaffning av
billiga skor och kläder, som vid sidan av andra varor levererades till de
ungerska lantarbetarna. Tidningen innehöll ofta information om priser per
kilo och paketpriser för olika försändelser inom Sverige, men även till
Ungern. Han gjorde också en liten marknadsundersökning bland de un-
gerska lantarbetarna i september 1948 för att informera sig om ytterligare
önskemål, och fortsatte därefter sina informations- och varuförmedlande
aktiviteter under hela vintern 1948-1949. 216

Böhms påtvingade pensionering, förändringarna i Ungern och kommunis-


ternas starka frammarsch gör dock att Gyallai-Pap inte riktigt passar in i
den nya konstellationen på den ungerska legationen, och han betraktas
med allt större misstänksamhet av legationens nya ledare, minister
Schöpflin. Tidningens ställning som legationens språkrör blir ohållbar

–––––––––
216
Hans kommunistiska opponenter på Magyar Híradó (se nedan) utnyttjar detta och anklagar Gyal-
lai-Pap för rena materiella intressen i samband med tidningsutgivningen.

119
under våren 1949, när en kommunistisk representant utnämns till posten
som legationssekreterare och kulturattachén Elkan får större inflytande.

I april 1949 tvingas Gyallai-Pap in i en roll som dissident, och SMSz er-
sätts som officiellt organ av Magyar Híradó under kulturattachéns direkta
styrning (se nedan). Gyallai-Pap fortsätter dock ge ut SMSz och skickar
den till sina abonnenter även efter det att han har blivit persona non grata
på den ungerska legationen. Han intar så småningom en tydlig oppositio-
nell attityd, både mot den nya regimen i Ungern och mot den ungerska
legationens aktiviteter bland de ungerska lantarbetarna i Sverige. Senare
blir det SMSz som förmedlar den svenska pressens och de svenska myn-
digheternas ställningstaganden när avtalet sägs upp av den ungerska re-
geringen. Han intar en tydlig pro-svensk och pro-demokratisk ställning i
den propagandakamp som utvecklas mellan den ungerska legationens
pressorgan och den svenska pressen angående tolkningarna av utveck-
lingen i Ungern. Gyallai-Pap försöker motverka den starka kommunistis-
ka propaganda som den ungerska legationen sätter igång bland de un-
gerska lantarbetarna efter april 1949, och han fortsätter att utge tidningen
SMSz fram till 1951 då han lämnar Sverige. 217

Den lilla tidningen SMSz spelade en mycket viktig roll. Den betydde
mycket för att bevara den ungerska identiteten bland de ungerska lantar-
betarna och den var på många sätt till ovärderlig hjälp i den svåra anpass-
ningsperiod som de ungerska lantarbetarna gick igenom under den första
tiden i Sverige. Den hjälpte ungrarna att hålla kontakt med varandra men
samtidigt hjälpte den dem att hålla kontakt – mer eller mindre friktions-
fritt – med de svenska myndigheterna. Utan SMSz stöd som både infor-
matör och klagomur hade anpassningssvårigheterna och friktionerna mel-
lan de ungerska lantarbetarna och de svenska arbetsgivarna och de svens-
ka myndigheterna av allt att döma blivit skarpare, vilket hade kunnat leda
till djupare motsättningar. Den fyllde ett odiskutabelt behov av kommu-
nikation, information och service, i synnerhet när detta inte längre till-
handahölls av de svenska myndigheterna. Tolkservicen drogs ju in i slutet
av 1948 med hänvisning till de ungerska lantarbetarnas påstådda nyför-
värvade kunskaper i svenska.

De svenska myndigheternas agerande representerar dock den tidens do-


minerande attityd kring utlänningarnas närvaro i Sverige. De ungerska
lantarbetarnas särprägel och kulturella egenart betraktades som något
nödvändigt ont som snarast borde skaffas undan. Det skulle ske antingen
genom att ungrarna återvände hem när behovet av deras arbetskraft upp-
hörde, eller genom en mer eller mindre total assimilation och akkultura-
–––––––––
217
I september 1951 blev Zsigmond Gyallai-Pap anställd på Radio Free Europe och lämnar Sverige.

120
tion till den svenska folkstammen för dem som valde att stanna kvar i
Sverige. Att den inledande språkbarriären även kunde medföra bestående
språkliga, och därmed ibland också sociala handikapp för de ungrare som
valde att stanna kvar i Sverige var något som ingen i Myndighetssverige
tycks ha brytt sig särskilt mycket om vid den tiden.

De ungerska lantarbetarnas penningöverföringar till Ungern


Speciellt under den första tiden efter ankomsten, men även senare var det
de flesta ungerska lantarbetares uppfattning att deras tillvaro i Sverige var
begränsad till de två år som avtalet avsåg. Det hade de fått veta från de
ungerska myndigheterna. Även Böhms uppfattning var att de skulle åter-
vända till Ungern, berikade inte bara materiellt utan även med en lång rad
kunskaper om nya arbetssätt och metoder som de sedan skulle tillämpa i
Ungern.
Att flertalet av de ungerska lantarbetarna hade denna uppfattning visas
bland annat av de stora penningöverföringar som de gjorde till Ungern.
De hade ju en avtalad rätt att göra vissa överföringar, och de utnyttjade
denna rättighet flitigt. Enligt avtalets artikel 14 hade de ungerska arbetar-
na rätt att, ”om så är nödvändigt, överföra ett månadsbelopp motsvarande
intjänad lön minskad med normala levnadskostnader”. Den svenska sta-
ten anförtrodde Skandinaviska Banken att organisera och hantera dessa
överföringar. Den ungerska motparten utgjordes av det statliga resebola-
get IBUSZ. Denna lösning visade sig senare mindre lyckad. Skandinavis-
ka Banken accepterade gärna uppdraget, men påpekade samtidigt att ban-
ken inte kunde ta på sig uppdraget att kontrollera att överföringarna sked-
de enlig avtalets villkor (se ovan). Banken bad därför AMS att skicka en
namnlista över den högsta summa som varje arbetare eller arbetarfamilj
skulle få överföra varje månad. Denna lista sammanställdes dock aldrig
på grund av de komplikationer en sådan hade kunnat medföra. Egentligen
ville AMS helst inte att några pengar överfördes på det sättet till Ungern
(se tilläget ”om så är nödvändigt” i avtalet). 218 Överföringarnas storlek
och tidpunkter framgår ur nedanstående tabell:

–––––––––
218
Se AMS brev från 13 september 1947 och Skandinaviska Bankens svar från 16 september 1947 i
YK 1156 vol. 4 i RA.

121
Tabell 8: Ungerska arbetares transfererade besparingar till Ungern under
tiden 5 oktober 1947 – 12 april 1949.
Datum Summa i kronor
31/1 1948 2 680, 00
14/2 17 924, 00
17/3 19 530, 50
6/4 10 129, 00
16/4 10 903, 00
22/5 24 108, 00
6/7 37 712, 71
16/8 48 140, 30
13/9 30 257, 00
12/10 19 184, 00
15/11 19 865, 00
16/12 26 051, 00
20/1 1949 21 526, 90
18/2 27 329, 00
16/3 30 866, 00
22/3 2 979, 00
12/4 30 866, 00
Summa 372 207, 10
Källa: YK 1156 vol. 4 i RA.

Skandinaviska Banken gjorde vissa genomsnittsberäkningar efter att har


dragit av en summa på drygt 1 600 kronor, som återfördes från Ungern
eftersom mottagare saknades.
Enligt dessa beräkningar överförde de ungerska lantarbetarna 370 421
kronor under perioden oktober 1947 – april 1949 , vilket betydde ett ge-
nomsnitt på 20 578 kronor per månad och, med hänsyn till att det fanns
463 överförande ”enheter” enligt bankens vokabulär, överfördes totalt
cirka 800 kronor per enhet, och 44 kronor per enhet och månad, under
den aktuella perioden. Bankens rapport avslöjar dock att det fanns långt
fler arbetsplacerade av de totalt 1 074 ungrarna än de 463 ”enheterna”.
Totalt fanns det 735 arbetsplacerade ungrare bland lantarbetarfamiljerna,
vilket visar på en betydande arbetsinsats framför allt från kvinnornas sida.
Dessa hade dock företrädesvis tillfälliga anställningar ute på fälten och
det är förmodligen deras säsongsbetonade arbetsinsatser som kan förklara
de ovan redovisade variationerna mellan summorna och de relativt höga
summor som överfördes under sommarmånaderna.

En sammanställning av överföringarna gjordes även när avtalet löpte ut


och en del av de ungerska lantarbetarna återvände till Ungern. Enligt des-
sa beräkningar överfördes totalt 267 516 kronor under 1948 och 291 123
kronor under 1949 genom den Skandinaviska Bankens försorg. Några av
lantarbetarna hade då blivit mer vana att hantera överföringarna, och en

122
del pengasummor – 28 818 kronor – överfördes telegrafisk via posten di-
rekt till någon bank i Ungern. Det skedde då utan inblandning av statliga
IBUSZ. 219 Men inte heller dessa pengar undgick den rigorösa kontrollen
och upptogs således i slutberäkningen. Totalt överfördes 587 457 kronor
fram till slutet av oktober 1949. 220

De relativt stora summor som överfördes visar en annan sak också. Som
vi konstaterat ovan, vid beräkningen av levnadskostnaderna, borde en
lantarbetarfamilj med avbetalningar för erhållen utrustning och kläder
inte ha några pengar över att överföra i slutet av månaden. Hushållsbud-
geten borde hamna på minus. De relativt stora summor som likväl över-
fördes pekar således indirekt på det stora antalet övertidstimmar som de
ungerska lantarbetarna tycks ha arbetat, och att de av allt att döma även
drog ner på sin levnadsstandard för att kunna göra sina överföringar hem.
Dessa uppoffringar och de många övertidstimmarna visar att de ungerska
lantarbetarna gjorde betydande ansträngningar för att skapa ett startkapi-
tal i hemlandet, antagligen avsett att användas när de återvände.

Den stora variationen i summorna som skickades varje månad visar att
ingen påtvingad regelbundenhet har förekommit och att arbetarna har
kunnat överföra sina besparingar utan AMS eller någon annan myndig-
hets ingripande. Ett visst försök till kontroll gjordes ändå, eftersom Skan-
dinaviska Banken regelbundet sammanställde rapporter med namnlistor
över de ungerska lantarbetare som överförde penningsummor och sum-
mornas storlek. I dessa listor ser vi att vissa familjer eller enskilda arbeta-
re gjorde sina överföringar mer regelbundet och att de skickade långt
större summor än andra. 221 Detta indikerar att det fanns intentioner att
återvända till hemlandet.

Missnöje och tvister med arbetsgivare


De ungerska arbetarna utgjorde inte alltid någon underdånig skara och
deras utplacering på den svenska landsbygden gick inte alltid friktions-
fritt. Av Svenska Lantarbetareförbundets rapport till assistent Wahlberg
på AMS i början av mars 1949 om det som då kallades ”ungerska tvister”
framgår att ungrarna under 1948 var proportionerlig sett betydligt oftare
inblandade i tvister med sina arbetsgivare än de svenska medlemmarna.
Tabell 9 och kommentar är ganska illustrativt för situationen:

–––––––––
219
Det var Pester Ungarische Commercial Bank. Se Skandinaviska Bankens rapport från 12.11.1949
i YK 1156 vol. 4 i RA.
220
Se Skandinaviska Bankens rapport från 12.11.1949 i YK 1156 vol. 4 i RA.
221
Se listorna i YK 1156 vol. 4 i RA.

123
Tabell 9: Tvister beträffande Svenska Lantarbetareförbundets ungerska
medlemmar 1948.
Distrikt Antal Antal ungerska medl. Utbetald ersätt-
med tvister ning
Tvister Berörda 1 2 3 An- Kro-
ungerska tvist tvister tvister tal nor
medlemmar eller medl.
mer
Skåne 53 45 28 12 5 28 2 913,
02
Närke 3 4 4 - - 1
33,04
Östergötland 13 14 13 1 - 8
578,62
Södermanland 6 6 5 1 - 3
154,06
Västmanland 8 8 7 1 - 4
445,95
Värmland 4 4 4 - - 2
51,60
Blekinge 3 4 4 - - 4
2 078,56
Gävle-Dala 1 2 2 - - - -
Västergötland 22 18 12 3 3 13
1647, 43
Småland 20 16 12 3 1 11
1801, 66
Källa: YK 1156, vol. 6 i RA.

Till uppgifterna i tabell 9 skall tilläggas antalet tvister för 1949, som finns
antecknade på en kopia av ovanstående lista i AMS arkiv. Enligt dessa
handsnotiser ägde ytterligare 87 tvister rum, med 96 ungerska medlem-
mar inblandade, fram till dess att avtalet löpte ut i oktober 1949.

Att även Svenska Lantarbetareförbundets ledning ansåg antalet tvister


vara lite ”över det normala” framgår ur en av förbundsledningens med-
lemmars brev till assistent Allan Wahlberg på AMS, som hade det direkta
ansvaret för det ungerska avtalet. Han ansåg dock att antalet var ”försvar-
ligt” med hänsyn till omständigheterna:

Då jag förmodar Du och dina kolleger alltjämnt hy-


ser ett icke ringa intresse för våra ungerska lantarbe-
tare, sänder jag dig härmed en sammanställning ut-
förd av vår statistikavdelning rörande vad vi kallar
”ungerska tvister”. Det är som synes ett försvarligt
antal ungrare som behövt hjälp mot de i propagan-

124
dan så välmenande arbetsgivarna. Cirka var fjärde
ungrare har behövt bistånd, medan motsvarande siff-
ra för förbundet i sin helhet är c:a var 30:e. Ungrar-
na utgör 1 procent av förbundets medlemsantal. Av
den sammanlagda i tvisteförhandlingar i förbundet
uttagna omstridda lönesumman, som är kronor
81 365:35, kommer kr. 10 435:94 på ungrare eller
c:a 12 procent. 222

Medan endast något över 3 procent av svenskarna behövde hjälp från sitt
fackförbund för att lösa sina problem med sina arbetsgivare, var alltså
över 25 procent av ungrarna inblandade i tvister som påkallade Svenska
Lantarbetareförbundets ingripande. Men det torde ha handlat om mindre
tvister eftersom genomsnittssumman per tvist låg runt 75 kronor och
summan per individ var mindre än 82 kronor.

Det är ett komplext orsakssammanhang som ligger bakom alla siffror


som redovisats här. Den relativt höga konfliktfrekvensen mellan de un-
gerska lantarbetarna och deras svenska arbetsgivare torde ha haft sitt ur-
sprung dels i den givna situationen, där bristen på kommunikation försvå-
rade direkta och smidiga överenskommelser, dels i de ungerska lantarbe-
tarnas både situationsbundna och kulturella konfliktbenägenhet. Språk-
svårigheterna och den mer eller mindre permanenta ”stumheten” som
rådde bland arbetarna bidrog till deras frustration och misstänksamhet.
Detta förstärktes av den stora spridningen och de stora avstånden mellan
ungrarna i landet. Deras misstänksamhet mot arbetsgivare i allmänhet var
samtidigt långt mycket större än de svenska arbetarnas, eftersom det un-
gerska samhällsklimatet som de kom ifrån var mycket hårdare än det
svenska. De ungerska lantarbetarna var vana att behöva uttryckta sig
mycket tydligt och i kraftfulla termer för att hävda sig i konflikter, efter-
som de ungerska arbetsgivarna gjorde likadant. De kom också från ett
krigshärjat land under ockupation, där traumatiska upplevelser på olika
sätt hade präglat deras vardag.

Den 23 oktober 1948 anlände en skrivelse från de ungerska Jordbruksar-


betarnas och Småbrukarnas Riksförbund till svenska beskickningen i Bu-
dapest med anhållan om en undersökning av vissa klagomål som fram-
förts till Ungrarnas Världsförbund från ungerska lantarbetare i Sverige.
Klagomålen gällde vissa arbetsgivare och framför allt de ungerska tolkar-
na. Dessa ”gick svenskarnas ärenden” istället för att vara opartiska och
endast översätta det som sades under förhandlingarna, hävdade de kla-

–––––––––
222
Se YK 1156, vol. 6 i RA.

125
gande ungerska lantarbetarna. 223 Enligt skrivelsen var tolkarna även
okunniga om innehållet i det svensk-ungerska avtalet, och de stod på ar-
betsgivarnas sida när det uppstod motsättningsfulla diskussioner. Av kla-
gomålen får vi också veta att det inte alltid gick som planerat med infor-
mation och distribution av informationsmaterial till de ungerska lantarbe-
tarna. Detta var emellertid inte särskilt förvånande med hänsyn till den
korta tid som kunde ägnas åt mer ”teoretiska” förberedelser under den
korta vistelsetiden, en till två dagar, i Landskrona. Det dröjde nämligen
ganska länge innan alla kunde få avtalets text på ungerska, och de olika
ordlistorna distribuerades ibland inte förrän flera veckor efter arbetspla-
ceringen, vilket kunde vara bidragande till att det uppstod missförstånd
och därmed ibland även motsättningar. 224

Ett av de mest konfliktfyllda fallen, som till slut resulterade i ett utvis-
ningsbeslut, var familjen ”E” som hade orsakat svårigheter redan från
början av utplaceringen. Detta fall är ett tydligt exempel på den långa ra-
den av missförstånd och motsättningar, som kunde uppstå när en krig-
straumatiserad människa skulle starta om sitt liv i ett främmande land.
Fallet är värt att berätta, eftersom det kan antas ha påverkat myndigheter-
nas generella inställning till den fortsatta organiserade arbetskraftsinvand-
ringen och deras agerande i liknande fall senare.

”E.S” var född år 1920, kom till Sverige med hela familjen bestående av
hustrun Zsófia och de minderåriga sönerna Sándor och András. E hade
gått sexårig grundskola och hustrun hade endast en fyraårig skolutbild-
ning bakom sig. Båda talade endast ungerska. E var medlem i det ungers-
ka Lantarbetareförbundet FÈKASZ, men medlemskapet hade han för-
modligen skaffat sig för utvandringens skull.

E hade varit soldat i den ungerska armén under kriget och blivit lufttryck-
skadad. 225 Skadan hade gjort honom helt apatisk, något som han dock
lyckades dölja när han utfrågades i första skedet, av den svenska urvals-
kommittén i Ungern. 226 Hela familjen anlände till Sverige den 9 novem-
ber 1947 med den sjätte transporten av ”importerade ungerska lantarbeta-
re”, och placerades ut i arbete redan den 13 november. Hustrun fick dock

–––––––––
223
Se PM: n efter undersökningen i E V: a, vol. 9, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Sö-
derhamn.
224
Det ungerska lantarbetareförbundets brev från 2 november vidarebefordrades till det svenska utri-
kesministeriet av svenska legationen i Budapest den 20 november 1948. se brevet i E V: a, vol. 9,
Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn
225
Se den ungerska kontaktmannen László von Bökönyis rapport i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknads-
styrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
226
Man skulle kunna förstås ställa sig frågan om urvalet verkligen gick till lika noggrant som urvals-
kommitténs rapporter berättade.

126
inget arbete, trots att hon önskade arbeta med mjölkning. Detta önskemål
har meddelats av paret redan vid rekryteringen i Ungern. 227

E:s första anställning var som körkarl hos en lantbrukare som ägde Trel-
leborgs gård i Fågeltofta i Kristianstads län. Han stannade där i endast tre
månader, fram till 14 februari 1948, eftersom en konflikt bröt ut mellan
honom och arbetsgivaren. Medan E var missnöjd med lönen, var arbets-
givaren än mer missnöjd med E:s arbetsinsatser. Konflikten utbröt när ar-
betsgivaren ville sänka E:s lön, med hänvisning till E:s klena arbetsinsats.
Enligt honom var E helt ovan vid att arbeta med djur och bara satt och
rökte cigaretter dagarna i ända. 228 Vägran att betala ut hela lönen accepte-
rades dock inte av E som ansåg att han hade gjort en fullvärdig arbetsin-
sats. Han vände sig därför till Svenska Lantarbetareförbundet. Detta blev
den första egentliga arbetskonflikten mellan Svenska Lantarbetareför-
bundet och arbetsgivare med ungerska lantarbetare som anställda.

Förbundet gav E rätt och så småningom tvingades arbetsgivaren att betala


hela hans lön. Konflikten ledde ändå till att E till slut sparkades, den 14
februari 1948. Med hänvisning till E:s mycket klena arbetsinsats vägrade
arbetsgivaren även betala sin del för den utrustning, som E och hans hust-
ru fick från AMS redan i lägret i Landskrona, trots att han hade under-
tecknat avtalet som band honom att betala för utrustningen. 229

Några dagar senare omplacerades E till en annan gård, denna gång i Hyl-
linge (Malmöhus län), där han anställdes som djurskötare. Han lyckades
dock inte hålla sig kvar i denna nya anställning heller. Han ansågs även
av sin nya arbetsgivare som oduglig, och sades upp efter en dryg månad,
den 22 mars 1948. E:s fru fick inget arbete på denna gård heller. Familjen
fick återvända till lägret i Landskrona. Där stannade de kvar fram till den
7 maj, och E genomgick en omfattande läkarundersökning för att faststäl-
la hans hälsotillstånd. Efter läkarundersökningen, där det bara konstatera-
des en lindrig blodbrist, ordnades med en tredje anställning, som körkarl
hos en lantbrukare i Kalmar län. E fick tio kronor i fickpengar när han ac-
cepterade anställningen, vilka noggrant bokfördes. Den här gången vara-
de anställning inte ens i tre veckor, och E konstaterades vara helt olämp-
lig som lantarbetare. För att lösa situationen bestämde sig då AMS, efter
–––––––––
227
Se Länsarbetsnämnden i Malmös rapport till AMS den 20 febr. 1949 i E V: a, vol. 10, Arbets-
marknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
228
Se arbetsgivarens svarsbrev på anmodan från Länsarbetsnämnden i Kristianstad från 14 sept. 1948
i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
229
Det handlade om endast 174 kronor men arbetsgivaren vägrade betala även efter en senare anmo-
dan från Länsarbetsnämnden i Kristianstad. Utrustningen kostade långt mycket mer, men eftersom
E. arbetade hos honom endast i 3 månader skulle han betala bara för en åttondel av hela summan.
Se anmodan och arbetsgivarens svarsbrev i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkiv-
depån Söderhamn.

127
förfrågan från Länsarbetsnämnden i Kalmar, att låta E byta yrke. Han
omplacerades till torvindustrin där det också rådde brist på arbetskraft.
Den 29 maj placerades familjen på Ramnåsa torvmosse i Dädesjö, Kro-
noberg län. Där fick både E och hans hustru arbeta.

”Även denna tjänst blev för E:s vidkommande av kortaste lag”, skriver
Länsarbetsnämnden i Malmö på hösten 1948. Länsarbetsnämnden i Kro-
noberg län anhöll redan i skrivelse den 15 juni 1948 om en skyndsam
handläggning av ärendet, eftersom arbetsgivarens var helt missnöjd med
parets arbetsinsatser. I Länsarbetsnämndens brev framhölls att E, enligt
arbetsgivaren, var ovillig att arbeta i torvmossen och att det endast var
kvinnan som arbetade, men detta endast några få timmar per dag. Båda
presterade dock mindre än en äldre kvinna ensam eller de unga pojkarna
som var anställda tillsammans med henne. För att komma till rätta med
ärendet gjorde AMS flera mindre undersökningar med hjälp av tolkar.
Deras slutsatser bekräftade emellertid bara de tidigare resultaten, och
AMS främste ungerska tolk Ferenc von Bökönyi föreslog i sin rapport
den 14 juni att E och hela hans familj borde skickas tillbaka till Ungern.
Delar av innehållet antyder misstankar om att E och hans familj var ro-
mer. 230

”Enär ytterligare anställning syntes omöjlig att skaffa honom, återtogs E


jämte familj till härvarande läger den 14 juli (1948)”, står det i brevet från
Länsarbetsnämnden i Malmö. 231 Detta blev för mycket för AMS som un-
derrättade den ungerska legationen om den uppkomna situationen. 232 Le-
gationen bestämde sig, efter instruktioner från Budapest, för att skicka E
tillbaka till Ungern. När E underrättades om detta den 10 augusti vägrade
han dock gå med på att återvända, och han hotade med att begå självmord
om han tvingades göra det. AMS tycks ha blivit handlingsförlamad, åt-
minstone tillfälligt. Det tog över en månad innan myndighetens kvarnar
kom till något resultat.

AMS beslut innebar emellertid att E tilldelades arbetstillstånd utanför


lantarbetaryrket, och den 25 september anställdes han på AB Landsverk i
Landskrona som gjuterihantlangare. Det var inte heller något lätt jobb,
men det var mycket bättre betalt (se nedan). Under den två månaders
långa väntetiden arbetade fru E som tvättbiträde vid försvarets Fabriks-
verk i Landskrona, men hon blev märklig nog ”tvungen att sluta platsen
när maken placerades på AB Landsverk”. Detta trots att hon enligt upp-
–––––––––
230
Se Bökönyis rapport i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
231
Se Länsarbetsnämnden i Malmös rapport till AMS den 20 febr. 1949 i E V: a, vol. 10, Arbets-
marknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
232
Legationen underrättades förmodligen även av tolken von Bökönyi, som var personligen bekant
med den ungerske ministern Böhm. Det var Böhm som föreslog honom för anställning på AMS.

128
gift skötte sitt arbete ”utan anmärkning”, skriver Länsarbetsnämnden i
Malmö. 233

Det var emellertid inte så lätt att få någon rätsida på den här typen av
problem. AMS skenbara frikostighet kunde bli en dyrköpt förmån. När E
väl slutade arbeta som lantarbetare och fick sin anställning utanför lantar-
betaryrket, gjordes beräkningar om hur mycket han var skyldig att betala
för erhållen bohags- och klädesutrustning, dagpengarna som han hade fått
under de få dagar han inte arbetade före sin första anställning och för re-
sorna som hans olika arbetsplatsbyten hade föranlett. Kravet på att han
skulle ersätta fruns klädesutrustning orsakade ännu en konfrontation mel-
lan E och myndigheterna eftersom han inte ville betala för dem. När hans
fru också lovades arbete mottogs kläderna i Landskrona i tron att de skul-
le komma att betalas av arbetsgivaren, argumenterade han. Trots att det
erhållna bohaget sedan återställdes, kom Länsarbetsnämnden i Landskro-
na fram till att familjen E i februari 1949 var skyldig den svenska staten
ungefär 1 440 kronor – över 4 månadslöner – i vilka även barnbidraget på
520 kronor och de 10 kronorna som E hade fått som fickpengar inklude-
rades.

Landsfiskalen gjorde en beräkning av hur mycket familjen hade tjänat


sammanlagt under sin vistelse i Sverige. Enligt denna beräkning tjänade
paret tillsammans 3 063, 39 kronor under sina drygt 14 månaders vistelse,
varav lite mer än 11 månaders arbete, i Sverige:

1. 14 nov. 1947 – 14 februari 1948 (3 månader) ........................628, 00 kr.


2. 19 febr. 1948 – 22 mars 1948 (1 månad) ........................397, 02 kr.
3. 07 maj 1948 – 24 maj 1948 (2 veckor) ........................175, 00 kr.
4. 29 maj 1948 – 15 juni 1948 (2 veckor) ......................... 60, 00 kr.
5. 26 juli 1948 – 25 sept1948 (frun, 2 månader) ..............483, 76 kr.
6. 25 sept. 1949 – 5 febr. 1949 (4 månader) ......................1 319, 61 kr.

Summa: ...................... 3 063, 39 kr.

Totalsumman innebär en genomsnittslön för arbetad månad på knappt


280 kronor, det vill säga betydligt mindre än den fastställda minimilönen
för lantarbetare. Det bör tilläggas att familjen under vistelsetiden inte fick
några kontantbidrag, förutom barnbidraget som skulle återbetalas. De fick
leva på de tidigare intjänade pengarna när de inte arbetade. I en senare
beräkning gjord i mars 1949, som även inkluderade kostnaderna för kost
och logi på lägret i Landskrona, kom AMS fram till att familjen hade en
skuld på 1766, 60 kronor. E vägrade att betala hela summan, men började
–––––––––
233
Se Länsarbetsnämnden i Malmös rapport till AMS den 20 febr. 1949 i E V: a, vol. 10, Arbets-
marknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

129
avbetala med 30 kronor per månad och skötte sitt arbete på stålgjuteriet
”utan anmärkning”. Men det räckte ändå inte. Hans ”uppstudsighet” och
hans vägran att acceptera en annan bostad – han bodde kvar på lägret i
Landskrona – blev för mycket. AMS bestämde sig för att inte förnya ar-
betstillståndet som gick ut den 29 april 1949 utan istället återsända E och
hans familj till Ungern, oavsett konsekvenserna. 234 Den ungerska legatio-
nen var införstådd med situationen och lovade ersätta de eventuella skul-
der som familjen lämnade efter sig.

Det politiska klimatet och utvecklingen av de svensk-ungerska relatio-


nerna under sommaren 1949 gjorde dock att familjen inte blev utvisad
som planerat. De fick stanna kvar, men E var inte längre nöjd med de
svenska förhållandena. I en hemlig dossié i Riksarkivet (RA) finns en rad
rapporter om att han började visa en fientlig attityd gentemot Sverige och
att han ville återvända till Ungern. I en rapport från den 17 september
1949 står att E hade hotat ungerska lantarbetare som inte ville återvända
till Ungern och att han hade argumenterat kraftfullt för sitt ställningsta-
gande inför lantarbetarfamiljerna som hade samlats i Landskronalägret i
mitten av oktober 1949. Dessa var ännu inte fast beslutna att återvända. E
flyttades därefter från lägret, och familjen lämnade Sverige frivilligt med
en stor återvändartransport den 31 oktober 1949. 235

E var inte den ende ungerska lantarbetare som hade svårigheter att anpas-
sa sig eller som klagade på de svenska arbetsförhållandena. Minst ytterli-
gare två fall av avvisningsbeslut föreslogs eller var nära att föreslås av
AMS till Utlänningssektionen. De många arbetsplatsbytena som skedde
orsakades oftast av de ungerska lantarbetarnas missnöje av arbetsgivarnas
sätt att hantera arbetsfördelningen, arbetsbördan och arbetstiderna vid
lantgårdar eller skogsbolag. En ofta förekommande orsak till missnöjet
var att ungerska hustrur som utlovats arbete vid rekryteringen inte fick
något arbete sedan. Detta gjorde att inkomsterna inte blev så stora som
beräknat, samt att de kläder som kvinnan tilldelats vid ankomsten blev fö-
remål för återbetalning. 236

En av de arbetsplatser som hade flest missnöjda arbetarnas klagomål var


Uddeholms Aktiebolag Skogsförvaltning. Företaget tillhörde redan från
början de arbetsgivare som ivrigast sökte ungersk arbetskraft. Det var till
och med berett att skicka sin egen läkare, dr. Nils Lundgren, till uttag-
ningskommissionen i Ungern för att ta ut de mest lämpade arbetarna till
–––––––––
234
AMS PM 16 03 1949 i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn
235
Se Hemliga dossién Statens Utlänningskommissions arkiv, F2 B: 12, i RA.
236
Arbetande familjemedlemmar fick gratis kläder och arbetsutrustning men för kläder erhållna av
icke arbetande familjemedlemmar fick arbetaren själv betala. Se PM: n om dessa missnöjesfall i E
V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

130
arbetet i företagets skogar. Företaget meddelade att ”vi helst önska de 75-
100, som skulle införskaffas för Uddeholms Aktiebolags räkning, place-
rade i skogsbruket” bedömda som lämpade för skogsarbete. 237 Företagets
önskemål tillfredsställdes med råge eftersom 96 arbetare togs ut för bola-
gets räkning. Av dessa var 49 gifta, och 31 hade familj med åtminstone
ett barn. Ett mindre antal utöver dessa övertygades att ta anställning i bo-
laget i samband med mottagningslägret i Landskrona. 238

Ur rapporten från Arbetsförmedlingen i Landskrona framkommer att näs-


tan samtliga dessa arbetare placerades ut i mindre grupper i företagets
olika skogsområden. Bostäderna hade besiktigats och ansetts som lämpli-
ga av länsarbetsnämnden i Värmlands län. I länsarbetsnämndens rapport
ser vi dock att samtliga bostäder betecknades som ”omoderna”. De flesta
familjerna placerades i mindre lägenheter med ett rum och kök. Ungkar-
larna placerades oftast parvis i ett rum. Många av lägenheterna saknade el
och elektrisk belysning. Endast några få bostäder hade indraget vatten. I
allmänhet var de belägna i avlägsna trakter, långt ifrån tätort och affär. 239

Även om det inte är troligt att boendet understeg de ungerska arbe-


tarnas tidigare standard började det pyra ett visst missnöje bland
några av arbetarna, orsakat framför allt av att företaget tillämpade
ett ackordsystem som resulterade i att arbetarna vid dåligt väder,
när det inte gick att arbeta, inte kunde tjäna pengar och därmed fick
mindre löner än beräknat. Ibland täcktes inte ens deras måltids-
kostnader. Frustrationen över de uteblivna inkomsterna och de
svikna förväntningarna resulterade i att några arbetare helt enkelt
vägrade att utföra det tunga skogsarbetet. Besvikelsen var förståe-
lig med hänsyn till att arbetarna hade lockats till skogsarbetet med
löften om möjligheten att tjäna upp till 20 kronor om dagen. 240
Även isoleringen, språksvårigheterna och det, för de ungerska ar-
betarna, ovanligt kalla och blöta vädret bidrog till missnöjet. Dessa
förhållanden kom så småningom till en reporters kännedom på tid-
ningen Arbetaren. Reportern hade fått nys om förhållandena, mest i
förbigående genom ett samtal om ungrarna och deras situation med
en kommunalpolitiker som tydligen var missnöjd med deras upp-
trädande i kommunen. Reporterns efterforskningar resulterade i en
–––––––––
237
Se Uddeholm Aktiebolag, Skogsförvaltningens brev till notarie Bror Rydén på Statens Arbets-
marknadskommission 21 August 1947. E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån
Söderhamn.
238
Se lista över de uttagna arbetarna i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Sö-
derhamn.
239
Se besiktningslistan U438/47 från 20 oktober 1947 i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens ar-
kiv, arkivdepån Söderhamn.
240
Se om detta Nils-Göran Gussings brev från 4 dec 1947 i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens
arkiv, arkivdepån Söderhamn.

131
mycket kritisk artikel med titeln ”Ungrarna i Uddeholms skogar är
’fastköpta’ och lider nöd”. 241 I artikeln anklagades skogsbolaget
för ren slavhandel, men den avslöjade också hur folkopinionen
ställde sig till denna arbetskraftsimport:

Polypen Uddeholm utnyttjar alla möjligheter att


skaffa sig arbetskraft som bolaget kan förfoga över
efter gottfinnande. Till dess senaste arbetskraftsför-
värv hör en import av ungerska arbetare, som just nu
låtit tala om sig åtskilligt i de värmländska nejderna.
Denna arbetskraftsimport har åtskilliga likheter med
regelrätt slavhandel… Att metoderna sedan praktise-
ras i fullt samförstånd med det ”demokratiska folk-
hemmets” arbetsmarknadsorgan förbättrar inte sa-
ken.

Det fanns viss sanning i påståendena i Arbetaren. Även om det i artikel 3


i det svensk-ungerska avtalet stipulerades att arbetarna fick ”i avtalsenligt
ordning flytta från en arbetsplats till en annan”, var deras rörelsefrihet
stark begränsad av tilläget i artikel 13: ”de ungerska arbetarna kunna
dock beräkna arbetstillstånd endast inom det yrke, de … redan erhålla an-
ställning … genom den svenska arbetsmarkandskommissionens försorg”.

Den första anställningen avgjorde alltså hur arbetstillståndet utformades


och dessa ungrare hade på det sättet bara arbetstillstånd inom skogsarbe-
taryrket. I artikeln berättades också om missnöjet bland de ungerska arbe-
tarna med det sätt på vilket den ungerske bolagsanställde tolken skötte sitt
arbete. Journalisten deklarerade att denne ”inte är rätte mannen att sköta
uppdraget som värnare av ungrarnas väl och ve”. Han antyder att kon-
taktmannen (tolken) också går bolagets ärenden och endast försöker få
ekonomisk vinning av uppdraget.

AMS reagerade direkt på artikeln och försökte först dementera att de un-
gerska arbetarna skulle vara ”slavarbetare” bundna till sina arbetsplatser.
Den korta artikel som publicerades i en annan tidning två dagar senare
påpekar att arbetarna inte var bundna vid bolaget, men förtiger att de var
bundna till skogsarbetaryrket och det var just det som de försökte lämna,
inte endast arbetsplatsen. De uteblivna lönerna dementeras också, men di-
rektör Norbäck som fick uttala sig i tidningen, var tvungen att erkänna att
”den myckna snön på senaste tiden verkat hämnande på arbetet”. Han
förtiger dock att det dåliga vädret, förutom de svårare arbetsförhållande-

–––––––––
241
Arbetaren, 16 februari 1948.

132
na, även resulterade i minskade arbetsinkomster, vilket var den främsta
orsaken till arbetarnas missnöje. 242

AMS beordrade en utredning, som resulterade i en lång rad möten och


rapporter om läget. Även tidningen Arbetarens redaktion kontaktades av
Folke Thunborg själv, som bad om preciseringar kring den aktuella arti-
keln. Sedan beordrade han en ingående utredning om saken.
Redaktionens svar kom i ett brev den 24 februari. Svaret bekräftade arti-
kelns uppgifter och uppgav var reportern hade samlat in sin information
och i vissa fall även informatörernas namn. Detta gällde speciellt om den
dåliga förtjänsten i skogen, men även om den ungerske kontaktmannens
och tolkens ”obalanserade uppträdande” vid en del av deras kontakter
med de ungerska arbetarna.

I redaktionens svarsbrev poängterades helt korrekt att ”rättigheten att byta


arbetsplats för de [ungerska arbetarna] var i realiteten rätten att flytta från
ett skogsskifte till ett annat, och därmed var föga vunnet”. Villkoret att en
eventuell ny arbetsgivare skulle ta över skyldigheten att betala utrust-
ningskostnaderna betydde med andra ord att han fick ”köpa” dem, och
det skapade ”i praktiken ett helt annat läge än kontraktet formellt förutsät-
ter”, skrev tidningsredaktionen. ”Men för övrigt synes det oss som om
uppehållstillståndet enligt kontraktet äventyrades så snart vederbörande
arbetare sökte sig annan anställning än den Statens Arbetsmarknads-
kommission först anvisade. Och det bör sannerligen vara band nog, såvi-
da arbetarna inte vill begagna denna utväg för att få polisskjuts ur landet”,
fortsatte redaktionsbrevet.

Thunborgs brev visar att AMS reagerade med påtaglig energi på artikeln
och ändrade rutinerna. Efter bara några dagars betänketid tilläts vissa ar-
betare byta yrke och flytta till lantarbetsplatser. En av dessa arbetare, A.P,
som var lätt förståndshandikappad, lurades dock att skriva under ett kon-
trakt om ett års provanställning utan lön på den nya arbetsplatsen, en sak
som uppmärksammades av Arbetaren och som också blev föremål för en
utredning. 243 Resultatet blev emellertid bara att alla inblandade blev ren-
tvådda, inklusive skogsbolaget och i synnerhet AMS som med alla medel
ville visa att de ungerska arbetarnas rörelsefrihet inte på något sätt be-
gränsades mer än vad avtalet angav.

Men en noggrann läsning av mötesprotokollen och de PM som senare


skrevs visar luckor i resonemanget. Ett intressant inslag är mötesproto-
–––––––––
242
Se artikelns kopia i E V: a, vol. 8, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
243
Se Thunborgs brev till Folke Rydén och tidningen Arbetarens redaktions svarsbrev till Thunborg i
E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

133
kollet från länsarbetsnämnden i Värmland, dit kommunalmannen och
uppgiftslämnaren August Wilhelmsson hade tillkallats. På mötet deklare-
rade Wilhelmsson att han beklagade att import av skogsarbetare från
Ungern överhuvudtaget skedde, och att ”när han sedan dagligen såg un-
gerska skogsarbetare i samhället utan pengar till mat och kläder ansåg
han det vara skandal”. Han ansåg också ”att Uddeholm ej tagit hand om
arbetskraften på rätt sätt” och bekräftade de uppgifter som fanns i Arbeta-
ren. Han tog dock avstånd från tidningens antydan om att den ungerske
tolken skulle ha varit ”procentare”, mutkolv, vid uttagningen av de un-
gerska arbetarna.

Dessa uttalanden saknas helt i den senare PM om utredningen som Bror


Rydén skickade till AMS, och även i den sammanfattande PM som han
skrev i mars 1949. 244 På det ovan nämnda mötet angavs också att de un-
gerska arbetarna tjänade i genomsnitt mellan 11 och 18 kronor dagligen.
Men en utredning på plats visade att 10 av de 36 arbetarna på ett av
skogsbolagets största skogsdistrikt, Storfors, tjänade mindre än 6 kronor
om dagen, medan 17 tjänade under 8 kronor. Endast fyra av arbetarna
lyckades tjäna mer än 15 kronor dagligen under januari månad, vilket an-
sågs som en normal lön för en lantarbetare. Med hänsyn till de dåliga ar-
betsförhållandena och till att endast maten och kokerskan kostade 4 kro-
nor per dag och person var vissa arbetares förtjänst rent miserabel. Under
februari ökade genomsnittslönen till 11 kronor per dag, vilket även det
var långt under vad exempelvis en djurskötare tjänade. Trots det angav
Bror Rydén att ”flertalet av de ungerska arbetarna syntes nöjda och för-
hoppningsfulla”. 245

I AMS’ olika PM angavs också att anklagelserna om begränsningen av de


ungerska arbetarna rörelsefrihet var grundlösa och som bevis framfördes
att sex av de ungerska arbetarna fick flytta till jordbruket redan innan ar-
tikeln skrevs. Men det visade sig att dessa sex arbetare var speciellt be-
svärliga för bolaget. De hade vägrat arbeta under dåliga förhållanden och
hade klagat hos både arbetsförmedlingen och den ungerska legationen om
sina dåliga arbetsförhållanden och förtjänster. Fyra av dem som klagade
uttogs också till jordbruksarbete i Ungern och angav själva de att de lura-
des till Uddeholm vid lägret i Landskrona genom falska uppgifter om ar-
betsförhållanden och förtjänster. Såväl dessa fyra som de övriga två arbe-
tarnas omplaceringar skedde på skogsbolagets begäran eftersom de kon-
staterades vara olämpliga som skogsarbetare. En av dem var något efter-
bliven. Samtidigt framhöll AMS att det var otänkbart att skogsbolagen
–––––––––
244
Se mötesprotokollen och den första PM i vol. 10 och sista PM: n i vol. 9, Arbetsmarknadsstyrel-
sens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
245
Se tabell och uttalande i Bror Rydéns PM från 24 febr. 1948, s. 3 i E V: a, vol. 8, Arbetsmarknads-
styrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

134
skulle avskriva de 400 kronorna som transporten från Ungern och utrust-
ningen för varje arbetare kostade, och det var inte heller tänkbart att vil-
ken arbetsgivare som helst skulle överta dessa kostnader för att anställa
ungrare. Arbetarnas rörelsebegränsning i praktiken erkändes därmed av
AMS.

Vid skogsbolaget i Tysteberga i Södermanlands län förekom till och med


att nio ungerska skogsarbetare gick i strejk. De hade ”övertalats” i Lands-
krona om att acceptera skogsarbete trots att de egentligen var uttagna som
lantarbetare i Ungern. Helt ovana med skogsarbete kunde de inte ens tjä-
na sitt uppehälle under vintermånaderna 1947-1948. Enligt skogsbolaget
hamnade de i skuld för den förskotterade maten. De fick alltså skuldebrev
istället för lön trots att arbetsledaren erkände att de gjorde sitt bästa och
gick till arbetet varje dag. Han erkände också att ungrarnas ”ringa in-
komster berodde på bristande arbetsteknik och ovana vid skogsarbete
samt snöförhållandena”. Det berodde inte på bristande arbetsvilja. Bola-
get visade dock ingen förståelse utan krävde ungrarna för matkostnader-
na. AMS satte igång en utredning och i den PM som skrevs av sekretera-
ren A. Wahlberg föreslås att AMS skulle ersätta skogsbolaget och låta de
ungerska lantarbetarna byta arbetsplats och yrke. De skulle anta anställ-
ning som lantarbetare, så som ursprungligen utlovats och planerats. 246

Även i utredningen om provanställningen utan lön som nämndes ovan


fanns en del märkliga inslag. När utredningen väl sattes igång klagade ar-
betsgivaren på A.P:s arbetsinsats och anklagade honom för sedeslöst upp-
förande. Efter flera arbetsplatsbyten och en anklagelse om stöld med vill-
korligt straff på fyra månader påstod arbetsförmedlingen att det var omöj-
ligt att skaffa arbete för A.P, som förklarades som ”inbecil”(sic) och ut-
visning föreslogs. Uppehållstillståndet förlängdes inte. Men när A. P mot-
satte sig utvisningen lyckades det till sist att finna en lantbrukare som an-
ställde honom, samtidigt som han hölls under sträng övervakning. Denne
lantbrukare intygade senare att A. P arbetsinsats var helt tillfredställande
och uttryckte sin förvåning över utvisningsbeslutet. 247

Övervakningen
De ovan nämnda anpassningssvårigheterna och den kommunistiska agita-
tion som misstänkta infiltrerade kommunistiska agenter skulle kunna be-
–––––––––
246
Flera liknande individuella fall finns. Se PM: n i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv,
arkivdepån Söderhamn.
247
Se PM: n angående den ungerske medborgaren A.P. född 28.7.1927 och arbetsförmedlingens ut-
redare Carl Elströms rapport till Landsfiskalen i Tryde Landsfiskaldistrikt, Tomelilla, samt intyget
från lantbrukare Gustav-Erik Hansson i Hemliga dossién, Statens Utlänningskommissions arkiv, F2
B: 12, i RA.

135
driva gjorde att de ungerska lant- och skogsarbetarna övervakades noga
både av både polis, övriga myndigheter och arbetsgivare. I Riksarkivet
(RA) finns en lång rad rapporter som registrerar misstänkta kommunist-
agenter och misstänkt kommunistisk agitation bland de ungerska lantar-
betarna. Polisrapporteringen om kommunistisk agitation började redan i
april 1948, när en hemlig sagesman – som förklarades vara en ungersk
lantarbetare – kontaktade polisen för att namnge en rad kommunistiska
agenter bland lantarbetarna. Bland andra namnges en viss J.T. som på-
stods vara en tidigare polismajor, som falskeligen uppgav sig vara lantar-
betare. Nästa rapport visar dock att angivaren inte var någon ungersk
lantarbetare utan en avhoppad journalist från den gamla regimen. Det var
László von Bökönyi, vilken även fungerande som kontaktperson mellan
de ungerska lantarbetarna och AMS, och som var allt annat än kommu-
nistvänlig. Talande för den nya situationen var dock att denne Bökönyi
hade goda relationer med Vilmos Böhm, som själv hade rekommenderat
honom som kontaktperson till AMS’ ledning. 248

Bökönyi fortsätter rapporteringen och anger att J.T. redan kort efter an-
komsten till Landskrona kontaktade svenska kommunister. Han rapporte-
rar vidare att en annan misstänkt agent, en viss G.M. och ytterligare fyra
personer höll nära kontakt både med J.T. och med en spionmisstänkt han-
delsattaché på den ungerska legationen som hade anlänt i maj 1948. Bö-
könyi lämnade även regelbundna rapporter till den svenska polisen om
sina rundresor och besök hos de ungerska lantarbetarna. I dessa rapporter
finns detaljerade beskrivningar av stämningen bland lantarbetarna samt
redogörelser om vissa lantarbetares politiska ställningstaganden. I en rap-
port den 28 juni 1949 anger Bökönyi att det fanns ett visst missnöje bland
de ungerska lantarbetarna som han attribuerar den kommunistiska propa-
ganda som riktades till dem från Ungern. Många av ungrarna lyssnade på
den ungerska radions sändningar, och nästan alla fick gratis den nya fack-
tidningen ”Dózsa Népe” utsänd från legationen genom den nye pressatta-
chéns försorg. Det kan med fog hävdas att tidningen var fullspäckad med
propaganda för de nya reformerna i Ungern och att den hade en starkt an-
tikapitalistisk prägel.

Bökönyis ogillande av de ungerska lantarbetarnas missnöje märks tydligt


i rapporterna. Hans inställning skulle senare leda till en rad klagobrev till

–––––––––
248
Det är ganska märkligt att Bökönyi – som var en av Böhms skyddslingar i Sverige – började så
tidigt sin antikommunistiska verksamhet, medan Böhm försökte fortfarande klämma sig fast vid sin
post som minister i Sverige. De efterlämnade dokumenten visar ganska tydligt att Böhm inte ville
hamna på kollisionskurs med kommunisterna som fick allt större makt i den ungerska statens led-
ning. Se Böhm Vilmos válogatott politikai levelei 1914-1949, Budapest 1997, s. 54 och Böhms rap-
porter till ungerska utrikesministeriet i Ungerska Riksarkivet (Magyar Országos Levéltár, MOL)
XIX-J-1-j 3 doboz 4/a.

136
det ungerska lantarbetareförbundet, vilka vidarebefordrades till svenska
UD och gav anledning till en Note Verbale från den ungerska legationen.
Ett antal ”hemliga rapporter” anger tre andra ungerska lantarbetare som
misstänkta för spionage, bland vilka en viss M.I. angavs vara den mest
aktive. Dessa ungerska lantarbetare hade flera gånger observerats kontak-
ta den ungerska legationens nya tjänsteman, den kommunistiska agitatorn
Peter Gábor Elkan, som egentligen var sänd till Sverige för att övervaka
den gamle ministern Böhm. 249

Även Böhm övervakades av (eller samarbetade med?) den svenska stats-


polisen, som hämtade in, eller fick, information om hans aktivitet även
efter hans pensionering och förpassning till kategorin ”dissident” av den
nya ungerska regimen. Enlig en rapport hos säkerhetspolisen från infor-
matören ”Kamé” hade Böhm kontaktats av en ungrare (Tordai), som var i
förbindelse med den ungerska legationen för att skaffa hjälp för en återre-
sevisering från Frankrike. Böhm deklarerade dock att han inte hade något
inflytande över de svenska myndigheternas beslut och påpekade för Tor-
dai att han inte borde vara förvånad om han inte fick återresevisum från
svenskarna om han upprätthöll kontakter med ”den (ungerska) kommu-
nistiska legationen”. Av rapporten får vi också veta att en viss Kellerman
– som utgett sig för lantarbetare och kom med lantarbetargruppen – enligt
Böhm egentligen var boktryckare. Han hade lyckats få jobb på radiofa-
briken Orion (ungersk dotterbolag som under kriget hade vissa förbindel-
ser med folk kring Raoul Wallenberg) redan i juni 1949. Enligt Böhm var
denne Kellerman en ”pålitlig kommunist” och han ”förundrade sig över
att svenska myndigheter lät Kellerman arbeta kvar i industriarbete”. 250

Som framgått förekom en rad tvister mellan de ungerska lantarbetarna


och deras arbetsgivare, fler än vad som var vanligt i Sverige. Men dessa
konflikter skapades framför allt av en språklig och kulturell alienation
och en ensamhet vars konsekvenser inte kunde motverkas av myndighe-
ternas mycket förståndiga inställning och vilja att skapa drägliga villkor
för ungrarna. De flesta av de ungerska lantarbetarna skötte sig dock till
full belåtenhet och de svenska myndigheterna var beredda att låta dem
stanna i Sverige så länge de ville. Men det visar sig att konflikterna också
hade en politisk karaktär, och så småningom blev det uppenbart att inte
ens de ungerska lantarbetarna kunde undgå världspolitiken. Den hade för
mycket inflytande över människornas tillvaro under dessa tider, och de
ungerska lantarbetarna hamnade mitt i dragkampen i kalla krigets begyn-
–––––––––
249
Se MOL, XIX-J-27b 20/b, 22/a 1948-2242.
250
Rapporten lämnar vissa dubier över Böhms roll i detta sammanhang. Man vet inte riktig om Böhm
informerar ”Kamé” eller om denne redogör om ett samtal med Böhm. Se statspolisens i Stockholm,
Otto Danielssons rapport från 14 juli 1949 i Hemliga dossién Statens Utlänningskommissions arkiv,
F2 B: 12, i RA.

137
nande stormar. Mäktiga ideologiska intressen tillät dem inte att välja fritt
efter eget behag och intresse. De måste definitivt välja sida, något som
tvingade dem till ångestfulla och ibland ödesdigra val som de senare ofta
kom att ångra!

Lakatos Miklós och Elisabet berättar om de


första två åren i Sverige
– Om vi nu går tillbaka till början. Hur blev ni emottagna när ni
anlände till Sverige? Det var wienerbröd och choklad på båten …
men sedan? 251
Miklós: Svenskarna är mycket duktiga på att planera. De planerar allt i
förväg innan de börjar göra något … Mycket bra. Och när de börjar byg-
ga ett hus så gör de det grundligt, inte bara snabbt skruva ihop och måla
med lera. De är mästare på att organisera. Vi träffade en svensk redan in-
nan utresan som talade om att – genom tolk förstås – att vi måste vara
friska för att kunna komma till Sverige. De kollade noga vem de tog
emot. Jag måste dock tillägga att de inte var ute efter 20 åringar bara, el-
ler ungkarlar bara, nej, nej. Men de ville ha friska människor. Talade jag
om läkarundersökningen? I min grupp – som var bland de första som an-
lände hit – gjordes en grundlig undersökning … dock inte för att välja
–––––––––
251
Enlig den information som finns i Riksarkivet anlände makarna Lakatos till Trelleborg den 12 ok-
tober, 1947.
Den 18.11.1947 anlände informationen om besked om uppehållstillstånd från kommissionen (för-
modligen Statens Utlänningskommission) till Landsfiskalen i Edsbergs (?) distrikt, Fjugesta för 8
pers. (4 par), bland vilka även makarna Lakatos. Uppehållstillståndet lämnas avgiftsfritt i samband
med den kollektiva inreseviseringen.
Det finns dock även en individuell ansökan om uppehållstillstånd inlämnad av makarna Lakatos till
Statens Utlänningskommission inkommit till kommissionen den 1 nov 1947. Ansökan var utfärdad
i Landskrona endast i mannens namn, Lakatos Miklós, den 14.10.1947. På ansökan står med blå
blyerts: Import.
Persondata:
Född: 20/2 1923
Ungersk, katolik, lantarbetare, gift med Fejes Erzsébet (f. 2.9.1928)
Hustrun bor på: Hasselfors bruks A/B, Hasselfors.
Hemlandspasset gemensamt med hustrun giltig till 1.4.1948.
Uppehållstillstånd sökes för: 15.10.1947 – 1.4.1948.
Syftet med vistelsen: arbete i lantbruk.
Yrke: Lantarbetare på Hasselfors bruks A/B, Hasselfors.
Den 10.06.1948 lämnas en ny ansökan in. Uppehållstillstånd beviljas för ett år (fram till 02.04.1948 –
31.03.1949) men arbetstillstånd beviljas endast för perioden mellan 01.04.1948 – 31.12.1948.
Samma arbetsgivare: Hasselfors bruks A/B, Hasselfors.
Notisen i slutet: ”ansökan tillstyrkes av polismyndigheten”, visar att trots det mellanstatliga avtalet
krävdes ett polisutlåtande innan något uppehållstillstånd beviljades av Utlänningskommissionen.
Hempasset bevaras av innehavaren utan stämpling av uppehållstillstånd.
En annan märklig sak kom från den ungerska legationen: hemlandspassets giltighet förlängdes endast
fram till 01.04.1949. Denna detalj kan mycket väl visa den redan tilltagande osäkerheten om avta-
lets framtid på den ungerska legationen. Se Hemliga dossién, F2B: 12, i RA.

138
bort familjerna. Det fanns några familjer i den gruppen. I den tredje grup-
pen var dock endast ungkarlar. Och det var kanske bättre. Jag hade inte
heller velat att hon (sin fru, Elisabet) skulle komma. Varför skulle hon
komma om hon inte skulle få jobba? Det var ju så att vi skulle återvända
efter två år.
– Sade de från början att det var endast männen som skulle få job-
ba?
Ja! Endast männen! Kvinnorna skulle inte jobba. 252 Varför hämta hit dem
då, undrade vi? Räknade svenskarna med att vi skulle stanna kvar och
bilda familj? Var det därför fruarna också fick komma? Det vet vi inte…
– Hur gick det under de två åren medan kontraktet varade?
Under de här två åren hade vi vissa förmåner. Vi fick gratis tolktjänst,
som svenskarna svarade för. De skickade ut tolkar med jämna mellanrum
till våra arbetsställen, som frågade efter hur vi mådde, om vi hade några
problem osv. Det var det svenska arbetsinstitutet (på svenska) som ord-
nade detta. Tolkarna var nästan alltid kvinnor, judiska kvinnor. Svenskar-
na hämtade hit ett antal kvinnor från koncentrationslägren 1945. De hade
varit här redan i två år när vi kom, och eftersom judarna lätt lär sig ett
främmande språk anställdes de som tolkar. Nå så. Det var unga judiska
flickor som kom till oss och frågade om vi inte hade några problem eller
önskemål eller ärenden som skulle uträttas. Och det fanns alltid något
som vi behövde. Sverige hade fortfarande ransonering och kortsystem på
vissa livsmedel. Det fanns kort för bröd kött, kaffe, osv. Allt gavs på kort!
Kaffet var inget större problem för oss, ty ungrarna är inga stora kaffe-
drickare. För svenskarna var detta dock ett problem. Vi bytte våra kaffe-
kort med deras brödkort. Vi äter ju mera bröd … Inte nog med det! Mest
irriterande var det att vi såg – fan, tänkte vi då – att de matade boskapen
med vete, medan vi hade brödransonering!

Vi arbetade på ett mycket välskött ”modellgods” … 253 När tolken kom,
då bad vi henne tala med föreståndaren om att vi gärna skulle ha lite vete,
eller helst mjöl, för att baka bröd. Och så blev det. Föreståndaren ordnade
så att vi fick några säckar fint mjöl. Så var det ordnat med brödet också.
– Hur såg vardagslivet på godset ut?
Vardagslivet … det var inte lätt, det kan jag lugn berätta. Värst var tyst-
naden, att man fick spela stumrollen. Att leva, men inte bli förstådd, eller,
rättare sagt, att inte kunna göra sig förstådd…
– Kom ni ensamma på det här godset?
Nej, vi var fyra ungrare. Efter landstigningen i Trelleborg togs vi med
bussar till Landskrona, några kilometer ifrån Malmö. Där fick vi utrust-
–––––––––
252
Som vi såg ovan blev det inte riktig så sedan. Många av kvinnorna blev lovade arbete och arbeta-
de deltid med mjölkning.
253
Hasselfors bruks A/B, Hasselfors (se not 232 ovan).

139
ning, kläder – fina kläder, vinterkläder, mössa, skor, handskar osv. och
arbetskläder. Kvinnorna fick inga finare kläder, utan bara några enkla
vardagskläder. De brydde sig inte så mycket om dem.
– Fick ni betala sedan för dessa saker eller …?
Jag får inget svar. Båda är djupt insjunkna i sina minnen. Sedan fortsätter
Miklós: Nå så, så var det med kläderna … från Landskrona skickades vi
ut till olika ställen i landet men innan vi skickades ut, utfrågades vi …
Det var inte bara landbruksarbetare som behövdes utan även skogsarbeta-
re, visste du det? Så det var många som hamnade i skogsbruken. Vi fyra –
två par – hamnade först i Närke, nära Örebro. Vi hade snart ett nyfött
barn, som föddes här, efter ankomsten.
– Hur var den första dagen på godsen?
Den första dagen? Den första dagen var … först och främst var vi glada
att vi kom till ett sådant fint ställe. Korna – det fanns runt 30-40 kor på
gården – fick mjölkas tre gånger dagligen. De hade aveltjurar också. Kor-
na var bra mjölkkor, med stor och fet mjölkproduktion. Det var vi som
fick mjölka ut de sista dropparna – den är den fetaste delen – och det var
dessa kor som kalvade dessa avelsdjur. Vet du, Attila, jag har aldrig mjöl-
kat förr. Vi hade en enda ko, och det var min mor som mjölkade den. Vi
gick dit … de hade mekanisk mjölkning, och det hade varit i sin ordning,
att sköta den mekaniska mjölkningen. Men det vi fick göra var efter-
mjölkningen, med hand, för att få ut de här sista, feta dropparna. Så jag
fick gå efter maskinen och mjölka. Det var inte mycket, 40 kor fyllde
kanske halva hinken. Så de gav mig den lilla pallen, en rostfri hink och
varsågod … Attila, jag satte mig där, bredvid kon, tog i juvret och börja-
de … och kon slog till och sparkade i hinken så att den flög i mitten av
stallet. Och jag kunde inte förklara för den där förmannen att jag aldrig
hade mjölkat förr. Jag pressade mjölken tillbaka i juvret, tror jag, därför
slog den, och sparkade. Det var inte lätt. Kon höll mjölken tillbaka, inget
kom ut. Du kan föreställa dig vad förmannen tänkte. Han såg ju vad som
hände och insåg säkert hur sakerna ligger till. Han vinkade hastig: - Mik-
lossss, Miklossss (förvränger lite namnet med ett susande ljud), kom hit!
Och han tittar på mig… Och så sätter han igång och mjölken bara rann i
hinken … Jag lärde mig sedan, men under de första veckorna var mina
armar svullna som elefantsnabel. Jag kunde inte sova på nätterna. Det
var mycket kval och plåga i början men vi vande oss sedan. 254 Och vi fick
rasta de här unga tjurarna som bara lekte och slogs, dessa ett och ett halvt
år gamla tjurar … de var skräckinjagande ibland. Och vi fick hålla dem
–––––––––
254
Denna sömnlöshet var förmodligen orsakad också av det faktum att han fick utföra även arbeten
som klassades som kvinnoarbete hemma i Ungern. Intervjuerna visar att den nya situationen, den
främmande miljön och den förväntade vistelsetidens begränsade karaktär gjorde att dessa invandra-
de män antog dessa arbeten. Skammen ”räknades” endast i hemmamiljön. Den främmande svenska
miljön och den samhälleliga isolationen neutraliserade de ”yttre” könsrollerna, som blev mindre
viktiga.

140
rena, hornen och pälsen skulle skinna … Vi fick rasta dem varje dag. Vi
tog dem parvis, med ringen i näsan och med en liten käpp. Käppen var
bara för att styra dem, ty vi fick inte slå dem. Och plötsligt vänder de sig
mot varandra och börjar slåss. Jag blev rädd att de skulle vända sig mot
mig också.
– Hur var det med boendet?
Lägenheten var, med tanke på de tiderna … men vi hade inget badrum.
Rummet hade dock trägolv och ett slags centralvärme, som vi själva sköt-
te. Vi hade rinnande vatten i huset, men ingen toalett inne. Jag måste er-
känna att jag inte gillade arbetet på det stället så vi flyttade därifrån efter
ett år.
– Vad gjorde kvinnorna under de här åren?
Inget! De skötte hushållet, lagade mat, sydde. (I skämtsam ton) De latade
sig.
(Jag vänder mig till Elisabet)
– Erzsi néni, vad har ni gjort under de första åren i Sverige?
Ingenting! Jag gjorde ingenting. 255 Det fanns en trädgård där och vi kvin-
nor gick dit och gjorde lite trädgårdsarbete ibland, på sommaren… mes-
tadels småsaker. Och det var bara en liten minimilön som vi fick om vi
jobbade. Jobbet var mest för att sysselsätta oss lite.
– Hur var det med boendet?
Lägenheten var dock en trevlig överraskning. Jämfört med hur vi bodde
där hemma. Den var en torr och sund lägenhet. Vi hade rinnande vatten,
spis … det fanns sådana radhus också, med centralvärme, men vi hade
spis. Varje onsdag kom en lastbil till godset, med öl … och torsdag kom
fiskbilen, och köttbilen på fredagarna. Och vi gick dit och handlade. Vi
handlade mest på förmiddagarna, från 10-11 till runt 3 på eftermiddagen,
så att vi kunde hinna med barnet och middagen. Männen arbetade hela
dagen och var lediga bara vid lunchtiden.
Vi hade en liten trädgård också – varje hushåll hade en – så vi sysslade
med den också. Det var inte nytt för oss, utan vi var vana med trädgårds-
arbete. Vi gick i skogen och plockade svamp. Vissa undrade varför vi åt
sådana, oätbara svampar. Men vi visste att de var goda. 256
– Hur var den första dagen, när ni kom?
Det var inte mycket som hände, speciellt inte för mig. Min man råkade
dock ut för några konstigheter. Vi fick ju tvål, sådan där mörk mjuktvål,
och den var vackert inslagen i papper. Och min man tittar i paketet och
säger: ”Det här måste vara marmelad”. Nehej, säger jag, det här luktar
tvål. Nej, säger han, det är marmelad; och han stoppar in fingret och sma-
–––––––––
255
Hushållsarbetet räknades tydligen inte som arbete av frun heller!
256
Det är två saker som vi kan utläsa ur denna mening. Den första är differentieringen, betoningen av
skillnaderna mellan ”vi” och ”de”. Det andra är ”vi” gruppens extra kunskap som betonas för att
framhäva den eventuella ömsesidiga nyttan och jämbördigheten i kontakten mellan ”vi” och ”de”
grupperna.

141
kar den … han är ju så nyfiken hela tiden. (skratt) Vi kom alltså dit, till
Närke, under hösten 1947, men flyttade därifrån på hösten 1948. 257 Min
bror med sin familj och en annan familj stannade dock kvar. Min man
hade en barndomsvän, som placerades här, nära Eskilstuna och då flytta-
de vi också hit. 258
– Hur var arbetet där?
Det var detsamma. Senare hyrde våra vänner en mindre gård och började
arbeta där, för sig själva. De hade inga barn.
– Och ni, var har ni gjort? Fick ni några barn?
Jag födde mitt första barn 1949. Jag hade inget arbete då, och husbonden,
lät mig städa i deras hus en gång per vecka, för att sysselsätta mig. 259 Det
var inte ägaren, utan arrendatorn. Jag brukade gå dit med Robert (barnet),
och vi fick äta lunch, dricka kaffe. De var mycket snälla mot oss. På julen
bjöd de alla arbetare till middag …
– Var det många arbetare?
Jag vet inte, några familjer. Det var tre stallarbetare, tre som jobbade ute
på fälten och en mjölkare. Det här var i … du hade kanske hört om den?
Det var den här (otydligt)… Rosen … som störtade med flygplanet, med
Röda Korset … de som störtade … och han blev beskjuten. 260
I slottet har vi aldrig varit, men grevinnan – hon var redan änka när vi
kom – gav presenter till varje familj på varje julafton (”julafton” sagt på
svenska). De som hade barn fick leksaker, och de som inte hade några
barn fick fina livsmedel. Första julaftonen kom hon – vi visste inte vem
hon var – in, och hade korgen full med delikatesser: leverpastej (på
–––––––––
257
Anmälan om ny arbetsplats till Landsfiskalen i Villåttinge distrikt, Flen om utlänningen Lakatos
Miklós inkommen den 1.11.1948. Arbetsgivare: arrendator Ivar Nilsson, Rockelstad, Sparreholm.
Bostadsanmäldes den 30.10.1948 och anställdes den 1.11.1948.
Den 13 juni 1949 begär Statens Utlänningskommission en ny rapport från Landsfiskalen i Villåttinge
distrikt, Flen, om utlänningen Lakatos Miklós med anledning av förnyad ansökan för uppehållstill-
stånd. Rapporten skrevs den 8 juli 1949. Enligt rapporten hade arrendatorn Ivar Nilsson bara goda
vitsord om Lakatos och anger att han hoppas att Lakatos får sitt uppehållstillstånd och ”sedermera
även sitt pass förlängt för fortsatt vistelse i Sverige”. Det noteras att ansökan inte har kunnat lämnas
in tidigare ty Lakatos pass ”legat på ungerska legationen i Stockholm” (april-juni 1949).
Ansökan beviljas retroaktivt den 9 juli 1949 för perioden mellan 1.4.49 – 14.12.49 (handsskrivet ”ej
å.”). som betyder ej återresa); bostad, arbetsgivare, samma ovan. (Björkhult).
Arbete: djurskötare; Lön c:a 4500 kr./år.
Arbetsgivaren Ivar Nilsson, skrev följande den 5 juli 1950: ”till det bästa kan rekommendera ungrar-
na som äro mycket skötsamma och duktiga såväl i sitt arbete som privat. De äro också mycket eko-
nomiska och sparsamma samt måna om att göra rätt för sig. De har också lärt sig tala svenska språ-
ket rätt så bra och har alltigenom inordnat sig i det svenska samhället som goda medborgare.”
258
Mobiliteten var ganska stor bland de ungerska lantarbetarna. Runt 200 av dem sökte ny arbetsgi-
vare under de två första åren. Anledningen var säkert det att de försökte komma närmare varandra.
AMS och BUA placerade dem med den tydliga intentionen att förhindra formeringen av ”etniska
enklaver”, som Thunborg uttryckte det till Böhm redan innan avtalet undertecknades. Se mötespro-
tokollen från BUA: s möten och AMS instruktioner i E V: a, vol. 1, Arbetsmarknadsstyrelsens ar-
kiv, arkivdepån Söderhamn.
259
Det var tydligen svartjobb, som arrendatorn fick den främsta nyttan av. Det framstod dock som en
välgörenhetsakt för det ungerska paret då.
260
Det visade sig att det handlade om greve von Rosen i Rockelstad.

142
svenska), olivbogyó (oliver på ”svensk-ungerska”). Det var de finaste sa-
ker som vi fick. Då hade vi inga barn ännu. Och Miklós trodde att hon
bara var en vanlig kvinna från grannskapet och tog snabbt fram snapsen
och bjöd henne …
– Han bjöd grevinnan på en snaps …
Han hällde lite i ett glas, och hon tog emot den. Sen bjöd vi på kaffe ock-
så.
Miklós bryter in:
Det var greve von Rosen … vi hamnade på en grevegård där.
Elisabet: … och hon visade oss en fotografi på sin man …
Miklós: Jag kände inte den gamle greven, han dog innan vi kom dit …
han var Görings svåger …(de börjar prata i munnen på varandra)
Miklós: Ja. Och Göring var där under kriget.
Elisabet: Och det fanns en stor målning på honom, men då var den redan
ute i stallet.
Miklós: Ja, de hade en bild i fullt naturlig storlek på honom där …
Elisabet: En målning (på svenska)
Miklós: Ja, i vit paraduniform …
Elisabet: Det var en mycket snäll familj.
– Var fanns den där målningen?
Elisabet: Ute i stallet, i häststallet; men det fanns inga hästar där, det var
paradstallet … (det var 1949!) Vi har kommit så nära då, och de var så
snälla. När de tapetserade i vår lägenhet fick vi bo i slottets ena del, i
tjänsteflygeln (svenska).

De hade en baby, det var grevinnans sons, och när det vårades – vårt barn
föddes i november och kunde redan sitta upp i barnvagnen – knackade
hon bara på fönstret och sade: Elisabeth, kom så promenerar vi. Vi kunde
inte prata, men …
– Då var ni i Sverige för mer än ett år redan.
Mer! Det här var 1949 …, nej, våren 1950. Några ord kunde vi redan, så
vi kunde göra oss någorlunda förstådda. Och vi promenerade längs hela
allén, och sen vände vi… Vem skulle göra så i Ungern? Hon brydde sig
inte att jag hade bara den enklaste barnvagnen, ty hon också hade en så-
dan där gammal, kanske hennes farfars, vagn. Det här kändes bra.
Miklós bryter in: Jag måste berätta hur vi lärde oss prata svenska; om en
av svårigheterna. Om jag hade kunnat komma bort därifrån (från stallet)
hade det varit kanske lättare. Inte ens på helgdagarna, på julen, på påsken,
kunde jag komma därifrån. I stallet är varje dag likadan. Djuren måste ut-
fodras, skötas, oavsett vilken dag det var … och jag var ganska ofta en-
sam där hela dagen. Speciellt på helgerna fick jag ofta sköta stallet helt
ensam. Husbonden och de andra gick i grannskapet för att festa. Jag fick
alltid stanna kvar i stallet. Och jag hade ingen att prata med. Det går inte
att prata med korna. Hur starkt jag än ville kunde jag inte lära mig språ-

143
ket. Hur hade jag kunnat göra det? Efter de första sju åren – jag jobbade i
sju år inom jordbruket, på de här godsen – kunde jag knappt säga några
tiotals ord på svenska. Jag hade ju ingen att prata med. Jag kunde sköta
mitt jobb, jag visste vad korna behövde och jag kunde sköta dem. Hus-
bonden och de andra bara tittade in och önskade god morgon … sedan
gick de. Det var svåra tider. Dagens invandrare börjar med att gå i skolan
och lära sig de nödvändigaste orden…
– Vad brukade ni göra efter arbetet, när arbetsdagen tog slut?
Efter arbetet? Ingenting! Jaa, vad har vi gjort … vänta lite. Radio fanns
redan. När vi kom så fick handlarna veta att vi fyra ungrare flyttade in på
den där gården och då kom de och frågade: ”Vad vill ni ha?” Vi behövde
inte ens betala, bara välja något …
”Köttbilen” kom varje vecka, en sådan där skåpbil (skåpbil på svenska)
och de öppnade bak och där fanns korvarna och köttet. De reste runt till
de olika gårdarna … Nästa dag kom ”ölbilen” och en annan dag kom
”fiskbilen”.
Elisabet: ”Ölbilen” kom på onsdagarna, ”fiskbilen” på torsdagarna och
”köttbilen” på fredagarna.
Miklós: Så vi behövde inte cykla in till staden – i byn menar jag – för att
köpa det vi behövde. Det var som i paradiset, tyckte vi. I Ungern var alla
broar sprängda, allt var i ruiner, hela landet var i ruiner. Folk gick klädda
i trasor. Vi kom hit klädda i omsydda soldatkappor och slängda soldat-
mössor. Vi kom hit och såg detta land, orört, allt var helt, vägar, hus, bro-
ar, allt. De har inte haft något krig här…
Elisabet: Och till julen fick alla fläskkorv, sån där julkorv (fläskkorv, jul-
korv på svenska). Hur skulle vi veta hur den ska tillagas … på deras sätt?
Vi lagade den på vårt sätt! Och den smakade så gott! Vi visste inte att de
brukar koka den i vatten. 261 Vi stekte den, lade lite lagerblad bredvid,
peppar på, och in i ugnen. Och det var så gott, bara lite för salt, kanske.
Sen dess tillagar vi julkorven på det viset. Vi kokar den inte, vi steker
den. Den smakar dock aldrig lika gott som då, för första gången…
Miklós: Senare blev jag trött på mjölkning och sådant arbete. Mina knän
orkade inte med hukandet under mjölningsarbetet. Jag lärde mig dock
mjölka som en specialist. Mjölken bara rann, utan några avbrott: zsss,
zsss (härmar ljudet av mjölken som sprutar in i hinken).
Elisabet: Men du var ju eftermjölkare då, du gick efter maskinen …
Miklós: Och jag hade lärt mig känna varje ko på sitt namn. Hos den här
grevefamiljen fick vi köra ut korna på morgonen och tillbaka till mjölk-
ning på eftermiddagen. Och inte alla korna ställde sig på sina platser. Där
fick man veta allt om varje ko. Vilken typ av mjölk den ger, hur fet, vad
har den för namn, nummer, åkommor osv. Allt var noga bokförd. Jag
–––––––––
261
Den tydliga viljan att differentiera visas igen av ordvalet och tonläget som Elisabet använder:
svenskarna betraktades fortfarande som ”de andra”, annorlunda än ”vi”.

144
kunde på avstånd känna alla kor. Jag kunde säga på avstånd: den där kon
är nr. 325 och heter Maya. Man var ju tvungen att kunna skilja åt dem. En
gång, när jag körde korna in i stallet – det var en helgdag, tror jag – kom
grevefröken. De, barnen, lekte ofta tillsammans, med våra barn.
Hon kom mest för att roa sig och leka – och hon frågade plötsligt: - Den
där kon, Britta, vilken typ av mjölk ger hon? Det är inte Brita säger jag,
hon står inte i rätt box. Känner du korna på namnet, frågade hon? Javisst,
gjorde jag det.
Men jag trivdes inte. Vad är det för liv som vi ska ha här, i detta land? –
funderade jag. Ska jag tillbringa hela mitt liv i ett stall? 262

–––––––––
262
Det här var efter beslutet att stanna.

145
Kallt krig och dragkamp om
de ungerska lantarbetarna

Den ungerska regeringen säger upp avtalet.


Kommunistiska agitatorer skickas till Sverige

Regimskiftet i Ungern och den ungerska


Stockholmlegationens nya inställning i lantarbetarfrågan

Efter den påtvingade unionen mellan det ungerska kommunistpartiet och


det ungerska socialdemokratiska partiet, och skapandet av det nya Arbe-
tarepartiet i Ungern, blev den ökande spänningen mellan den ungerska
legationen i Stockholm och den nya ungerska ledningen påtaglig. Den so-
cialdemokratiska ministern Vilmos Böhm var inte särskilt populär bland
de beryktade kommunistiska ledarna i Ungern och hans position som le-
gationschef blev osäker redan i mitten av 1948. Böhm stod redan 1946
under den kommuniststyrda statssäkerhetspolisens uppsikt, och övervak-
ningen fortsatte därefter. I en rapport från ungerska säkerhetspolisen från
den 25 juni 1947 konstateras att minister Böhm Vilmos aktivitet ger an-
ledning till fortsatt sträng bevakning. Detta var inte så förvånande med
hänsyn till en intern socialdemokratisk CV om Böhm, som den ungerska
säkerhetstjänsten fick tag i. I detta dokument finns flera Böhm-uttalanden
som kunde störa både Sovjetunionen och kommunistpartiet. Böhm påstod
bland annat att kommunisterna kom in i det ungerska politiska livet i
”den ryska arméns släptåg” och ”blev ett massparti först efter 1945”. Han
ansåg att ”vi (socialdemokraterna) kan bara ha ett relativt förtroende för
dem (kommunisterna) ty man vet aldrig hur de agerar nästa dag”. I CV-n
framträder en riktig socialdemokrat, full av tillförsikt och förtroende för
socialdemokratins framtid i Ungern. Men Böhm missbedömde totalt läget

146
och hans förhoppningar kom på skam. Han konstaterade senare att
”kommunisterna lovade mycket men gav ingenting”. 263

När det socialdemokratiska partiet upplöses i unionen med kommunister-


na blev hans position som minister mycket prekär. Flera nya tjänstemän
utnämndes på legationen mot hans vilja och dessa tjänstemän visade en
tydligt fientlig attityd och vägrade följa hans direktiv. Böhm insåg att
hans dagar var räknade. För att undvika avsked begärde han själv att bli
pensionerad den 2 juni 1948 och han flyttade ut ur ambassadbyggnaden
där han ändå inte längre kände sig säker. Han vidmakthöll dock sina kon-
takter med den ungerska legationen, förmodligen på grund av att den un-
gerska pensionen var hans enda försörjningskälla. Under slutet av 1948
försämrades dock Böhms relationer med den ungerska regeringen alltmer.
I september förbjöds ambassadens personal att upprätthålla några som
helst kontakter med honom och i maj 1949 förklarades han, på förslag att
den dåvarande ambassadören Schöplflin, som dissident varpå han även
förlorade rätten till pension. 264

Regimskiftet som fullbordades i Ungern nådde alltså även den ungerska


legationen i Stockholm. Den nya ideologiska inriktningen resulterade i att
även Böhms skyddsling, den före detta reportern Zsigmond Gyallai-Pap,
som sörjde för utgivningen av legationens tidning Svédországi Magyar
Szó sparkades. Som redovisats tidigare fortsatte han dock att ge ut tid-
ningen, som blev den ungerska antikommunistiska oppositionens främsta
röst i Sverige. 265

Under nyvalet i Ungern, som framtvingades av kommunisterna under vå-


ren 1949, pressades alla de ungerska politiska partierna in i en bred folk-
front vars kandidater antingen var kommunister eller hade kommunister-
nas godkännande. Utgången var given och den nya regeringen som for-
mades efter valet den 19 maj stod helt under kommunisternas kontroll.
Regimskiftet mot ett enpartisystem fullbordades.

Efter regimskiftet i Ungern bröt en viss oro ut både bland de ungerska


lantarbetarna i Sverige och på den ungerska legationen i Stockholm. 266
–––––––––
263
ABTL 2.1. III. 37, s. 79.
264
XIX – J – 27-b, 17 doboz, Stockholmi követség, i MOL (Ungerska Riksarkivet). Att Böhm var
speciellt impopulär i Rákosis ögon framgår även av den svenska Budapestlegationens rapport ock-
så. Under ett gemensamt samtal med den svenske ministern anklagade Rákosi Böhm för mutor och
spioneri för angloamerikansk räknig. Se Budapestlegationens rapport i Hemliga dossién Statens Ut-
länningskommissions arkiv, F2 B: 12, s. 86 i RA.
265
Om legationens nya propagandaorgan ”Magyar Híradó” (Ungerska Nyheter) se kapitlet om den
kommunistiska propagandan.
266
Ministern Schöplflin, som utnämndes efter Böhm, dissiderar själv under början av 1950-talet. Om
oron på legationen och Schöplflins flykt, se ABTL 2.1. III. 37, s. 87-91.

147
De ungerska lantarbetarna, som var väl medvetna om Böhms avgörande
roll i det svensk-ungerska avtalets tillkomst, hade blivit bekymrade redan
när han pensionerades. Oron ökade i styrka när den nye ministern efter
Böhm, Schöplflin, började tala om det stora arbetskraftsbehovet i Ungern
och om att de ungerska lantarbetarna borde återvända hem efter avtalets
utgång. Vissa av hans uttalanden under våren 1949 kunde även tolkas
som om även svenskarna skulle föredra att de ungerska lantarbetarna
återvände.

Att Schöplflin faktiskt hade visst fog för påståendena när han talade om
svenskarnas minskade intresse av att ha kvar de importerade ungerska
lantarbetarna kan man se i olika artiklar som publicerades i den svenska
pressen i början av 1949. Dessa artiklar började tala om en avmattning av
sysselsättningen inom hela näringslivet, men speciellt inom jordbruket
och om att arbetskraftsbehovet i landet minskade. I Lantarbetaren publi-
cerades två artiklar på just detta tema. I januari 1949 började Lantarbeta-
ren tala om en vändning av flyktströmmen från den svenska landsbygden.
Tvärtom konstaterades att för första gången på länge ökade befolkningen
utanför stadsområdena. Denna artikel följdes av en annan som talade om
en överdriven brist på lantarbetare, och även om att arbetslöshet kunde
befaras i vissa landsdelar. 267

Osäkerheten skapade en viss oro bland de ungerska lantarbetarna, en oro


som framträder i många av de brev som de ungerska lantarbetarna skick-
ade till tidningen SMSz redaktion. De ungerska lantarbetarna ville få ett
tydligt besked om läget. Vad skulle hända om den ungerska regeringen
sade upp avtalet med Sverige? Vid den här tiden var det redan många un-
gerska lantarbetare som bestämde sig för att aldrig återvända till Ungern
och de ville få ett tydligt besked om framtiden i Sverige. Den tydliga in-
tentionen att aldrig återvända till kommunisternas Ungern, och den djupa
oro som många ungerska lantarbetare kände, kommer till uttryck i nedan-
stående brev, som kom till tidningen SMSz redaktion i mars 1949, och
som sedan överlämnades till AMS för att tvinga fram ett tydligt ställ-
ningstagande.

Jag ber om ursäkt för mina rader, men endast Re-


daktören kan ge oss ett uppriktigt och ärligt svar. Vi
ungrare i denna trakt är alla upprörda över det tal
som den nye ungerske kommunistministern höll. Ty
han har bland annat sagt att vi måste återvända, när
de två åren äro till enda, och att de svenska myndig-
–––––––––
267
Det handlar om de redan nämnda artiklarna ”Vänder strömmen?” publicerad i Lantarbetaren den
11 jan 1949 och ”Överbetonad brist?” publicerad i samma tidning i mars 1949.

148
heterna kommer att utvisa oss då. Vi vill gärna få ett
besked om dessa saker, för vi här i trakten ämnar
ännu inte återvända när fördraget är slut. Nu vill jag
fråga om en viktig sak till. Om vi nu inte får stanna
här, hur kan man då komma till Amerika …? Vi vill
inte återvända till Ungern, även om vi förlorar vårt
medborgarskap. 268

Tidningens svar publicerades den 9 april 1949. Där påpekas att


Schöplflins uttalanden från mars 1949 och den följande artikeln i
den ungerska legationens officiella tidning Magyar Híradó hade
uppmärksammats även av de svenska myndigheterna och gav an-
ledning till två officiella uttalanden, ett från byråchefen på AMS,
Bertil Olsson och ett annat från Nils Hagelin som var ordförande i
den svenska Utlänningskommissionen. SMSz citerar båda uttalan-
dena in extenso. 269
Enligt Olsson hade svenskarna ingen anledning att omförhandla villkoren
för det ingångna avtal som undertecknades av den förre ungerske minis-
tern i Stockholm, Vilmos Böhm. Tvärtom, sade Olsson, de svenska myn-
digheterna hade inga intentioner att föreslå avtalets upphävande, utan de
var öppna för en förlängning. ”Såvitt jag vet är vi mycket nöjda med de
ungerska lantarbetarna”, fortsatte Olsson. De var något ”rörligare” än sina
svenska kolleger och de bytte arbetsplats oftare, men detta bör ses i de
ungerska lantarbetarnas ovana att arbeta under svenska villkor. Denna
rörlighet kommer att avta i takt med deras tillvänjning, ansåg byråche-
fen. 270

Chefen för Utlänningskommissionen, Nils Hagelin bekräftade Olssons


deklaration. Hagelin påpekade att Utlänningskommissionen tog största
hänsyn till AMS’ uttalanden när det gällde förlängning av uppehållstill-
stånd. Ett intressant inslag i Hagelins uttalande, som redan pekar mot det
kommande svenska ställningstagandet i samband med det ungerska re-
gimskiftet, är att det öppnar mot en välvillig behandling av eventuella in-
dividuella ansökningar om vidare uppehållstillstånd i Sverige. Detta även
om den ungerska regeringen skulle välja att säga upp avtalet och beordra
de ungerska lantarbetarna att återvända hem. Antydan var dock ännu osä-
ker och innebar bara att de ungerska lantarbetarna skulle få stanna i Sve-
–––––––––
268
Se kopia av den svenska översättningen i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkiv-
depån Söderhamn.
269
Olssons och Hagelins uttalanden publicerades ursprungligen i Aftontidningen, den 4 april 1949.
270
Frågan om avtalens fortsatta giltighet eller uppsägning diskuterades redan på ett BUA möte i ok-
tober 1948 och detta poängteras i en AMS cirkulär i september 1949. På mötet uttalades tydligt att
den ungerska överföringen ansågs som väldigt lyckad och att den svenska regeringen inte hade någ-
ra planer på att säga upp avtalet. Se E V: a, vol. 1 och 5, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivde-
pån Söderhamn.

149
rige tills deras eventuella ansökan om politisk asyl skulle komma under
behandling. Detta var i den rådande situationen inte odelat uppmuntrande
för den som hade bestämt sig och ville etablera sig i Sverige för gott. 271

Lakatos Miklós berättelse om besöket hos Vilmos Böhm.


Trots artikeln i SMSz förblev de ungerska lantarbetarna oroliga. Några
av dem besökte även den avsatte ministern Böhm för att få ett svar på
frågan om svenskarnas intentioner. Bland dem som besökte Böhm fanns
även vår Lakatos Miklós, som berättar i intervjun om oron och om be-
söket på följande sätt:

De var dock ganska oroliga tider, de här första två åren. I


Ungern lyckades Rákosi och hans gelikar slå sönder de
andra partierna under den här tiden. 272 1948 och 1949 satte
de upp straffläger och internerade oppositionella politiker
där. Vi lyssnade på radion och hörde om avrättningar, och
om att det socialdemokratiska partiet upplöstes. 273 Vem
då? Vem ville då återvända? Ingen ville återvända, när vi
hörde om dessa saker. 274 De organiserade två grupper av
propagandister som kom hit och skulle övertyga oss om att
återvända. 275 De skickades hit för att få tillbaka oss. An-
nars var de maktlösa här. Men de försökte övertyga oss
med övertalning och löften. De gick från by till by, till alla
byar där ungrare fanns. De kom och lovade himmelen på
jorden om vi återvände. 276 De berättade om att landets
återuppbyggdes och om att man kunde bli officer, läsa på
universitet eller på andra skolor om man så ville. Landet
var i arbetarnas ägo och framtiden tillhörde de fattiga, och
–––––––––
271
Denna avvaktande attityd förändrades dock senare när situationen skapade ett ”skarpare” läge. Se
den svenska översättningen av SMSz artikeln i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, ar-
kivdepån Söderhamn.
272
Rákosi Mátyás var det ungerska kommunistpartiets sekreterare efter 1945 och landet beryktade
och hatade ledare efter våren 1948. Kommunisterna hade den sovjetiska ockupationsmaktens fulla
stöd.
273
Det ungerska socialdemokratiska partiet tvingades gå samman med kommunistpartiet på våren
1948 och dess företrädare förlorade totalt sitt inflytande i det nyskapade Ungerska Arbetarepartiet.
274
Lakatos pratar om arresteringarna under den brutala kommunistiska storoffensiven för det totala
maktövertagandet, som startade under hösten 1947, på order av Stalin. I mars 1949 var det totala
kommunistiska maktövertagandet fullbordat. Se Romsics, s. 292-297.
275
Om dessa propagandister se kapitlet om den kommunistiska propagandan.
276
Den svenska regeringen och pressen reagerade stark på dessa propagandisters närvaro. Den nye
ungerske ministern J. Schöpflin kallades till UD flera gånger i samband med deras aktivitet i byar-
na. Även rapporter om slagsmål mellan de ungerska lantarbetare som var för att återvända och de
som ville stanna kvar finns. Både den ungerska och den svenska pressen skrev om de ungerska
lantarbetarna och om propagandisternas aktivitet och en prestigekamp om att få arbetarna att stanna
kvar i Sverige utvecklades. Se tidningsurklipp i samband med dessa händelser i E V: a, vol. 5, Ar-
betsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

150
sådana saker. Samtidigt visste vi vad som verkligen hände,
ty vi brevväxlade med dem som var hemma och lyssnade
på radio. Vi oroades dock mycket med tanke på vad som
skulle kunna hända oss om vi bestämde oss att säga nej och
inte återvända. Regeringen (den ungerska) skulle kanske
kräva oss och svenskarna skulle kanske lämna ut oss. 277 Vi
bestämde oss att åka till Stockholm, till Vilmos Böhm, och
rådfråga honom om saken. Vi var ungefär sex personer
som åkte. Han var inte längre på ambassaden, han och hans
medarbetare hade sagt upp sig efter Mindszentis arreste-
ring. 278

– Fanns det någon bland er som redan från början hade


bestämt sig för att inte återvända?
Det vet jag inte. Vi kände inte alla och vi var ganska ut-
spridda i landet.
Låt mig dock återvända till de här propagandisterna som
började agitera när de två åren närmade sig slutet, de här
riktiga ”komcsik”. 279 När de två åren tog slut hade den nya
ungerska regeringen sagt upp avtalet. 280 Vi misstänkte att
det skulle bli så, redan när Rákosi kom till makten i början
av 1949. Så vi åkte till Vilmos Böhm för att rådfråga ho-
nom. Det var han som tog hand om oss redan från början.
– Om vi nu återvänder till början: Miklós bácsi, känner ni
någon som kom hit med den uttalade viljan att stanna för
gott?
Nej! (Med emfas) Det här vet jag med nästan hundrapro-
cent säkerhet. Svenskarna ville ha jordbruksarbetare, fram-
förallt jordbruksarbetare. Inga yrkesmän togs emot … Och
vi ville inte riktig komma, men vi kom ändå. Fattigdomen
drev oss. Vi var ganska outbildade och vi visste inte myck-
et om Sverige … eller resten av världen. Ingen av oss kun-
de föreställa sig hur det skulle vara. Vår ursprungliga vilja
var att komma hit, tjäna lite pengar och återvända, börja på
–––––––––
277
Baltutlämningen var inte så långt tillbaka i tiden.
278
Missvisande och ganska typisk sammankoppling av de två händelserna och konstruktionen av icke
existerande orsakssamband i en intervjusituation. Den ateistiske marxisten och juden Böhm hatade
den katolske kardinalen Mindszenti, och såg honom som reaktionens spjutspets i Ungern och hade
inget emot att han trakasserades. Se Böhms brev i Böhm, 1997. Det är osannolikt att Mindszentis
arrestering hade förmått Böhm att demissionera. Dessutom arresterades Mindszenti i december
1948, alltså långt efter att Böhm begärde sin pensionering i juni 1948.
279
Kommunisternas ”smeknamn” på ungerska; uttalas ”komtjik” med ”tj” som i Tjeckoslovakien.
280
Den ungerska regeringen sade upp avtalet den 5 augusti 1949, med tre månaders uppsägningstid.
Avtalet upphörde att gälla i november 1949, innan många arbetare fullföljt sina två år och hunnit
återbetala sina skulder. Se Arbetsmarknadsstyrelsens brev om uppsägningen och de noggranna
skuldtabellerna i E V: a, vol. 5, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

151
något nytt med dessa pengar hemma. Vår avsikt, vårt be-
slut om att inte återvända tog form först efter det att vi kom
hit, när vi hörde om händelserna där hemma. Vi visste inte
vad vi skulle tro om vad som hände där hemma. Vi hörde
att de avrättade folk. Tänk på Rajk processen, på prästernas
förföljelse, på Mindszenti, på småbrukarpartiets Kovács
Béla. De arresterades, torterades. 281 De här propagandis-
terna lyckades ändå övertyga en tredjedel av oss att åter-
vända. 282 De fick ta med sig allt som de köpte i Sverige
tullfritt, så de tog allt, även blomsterkrukorna. En stor be-
svikelse väntade dock på dem, när de kom hem till Ungern.
De fick inget arbete, ingenting, så de fick så småningom
sälja allt de hade för att överhuvudtaget överleva. Jag vet
en och annan som begick själmord av ångest och av ångern
över att ha återvänt … Det finns folk som så lätt låter sig
övertalas. Men det finns sådana också som inte orkar leva i
ett främmande land. Det är inte lätt för mig heller. Jag bor
inte heller gärna här. Vem tänkte då på att spendera hela
sitt liv här, då när jag kom till detta främmande land? Vem
tänkte på att leva här, när vi bestämde oss komma hit? Man
kan dock inte kämpa mot ödet, mot det som redan har in-
träffat. Det är inte värt. Gör man det, blir det bara värre. Vi
är här, och vi måste acceptera det. Du vet hur mycket elän-
de det var, du vet vad som hände i Ungern då. Sakerna är
bättre nu, det är mycket som har ändrats, men det var så
mycket som hände innan ’56 … om man säger det så …
Det var som ett utbrott. 283 Det går inte att förtrycka folket,
hålla det för länge under ett sådant förtryck. Även en enkel
gasbehållare exploderar, när trycket når en viss gräns. Re-
–––––––––
281
Kovács Béla arresterades dock den 25 februari 1947, alltså innan Lakatos och de andra ungerska
lantarbetarna kom till Sverige. Tidsomkastningen och hela det kommande resonemanget verkar
som en sorts legitimering av ett beslut som kanske inte längre anses som det bästa.
282
Nästan hälften, 458 av de 1074 ungerska lantarbetare återvände. Denna är en typisk muntlig histo-
ria situation som man bör vara uppmärksam på. Berättaren har en tendens att rättfärdiga sina livs-
avgörande val. Tendensen att minska antalet av dem som i en given valsituation gjorde ett annat val
än det som intervjuberättaren gjorde är ganska typisk om man ångrar något eller om intervjusubjek-
tet är osäker om han gjorde det bästa valet. Se de exakta siffrorna och händelseförloppet kring åter-
vändandet i kommande kapitel.
283
Det finns vissa känsloladdade ord eller siffror i det ungerska historiska arvet som står som symbo-
ler för ungerskt nationellt strävande, som fungerar som markörer och är direkt förstådda av alla som
tillhör och känner sig delaktiga i denna gemenskap. Nästan alla dessa ord och siffror betecknar för-
lorade kamp för frihet och självständighet mot en övermäktig fiende. ’56 betecknar en av dessa re-
volutionära frihetskamper som ungrarna fick utkämpa och förlora. Det handlar om det ungerska
folkets revolutionära uppror mot den kommunistiska regimen och mot den sovjetiska ockupations-
makten, som bröt ut den 23 oktober 1956 och slogs ner av de överlägsna sovjetiska styrkorna den 4
november 1956. De starka känslomässiga banden och identifieringen med dessa händelser utgör vä-
sentliga ungerska nationella identitetsdrag även idag. Intervjun och orden som används lämnar inga
dubier om Lakatos Miklós fortsatt starka ungerska identitet.

152
volutionen var inte planerad men det gick inte längre att
uthärda det som hände där i landet. Hela bibliotek kan fyl-
las med böcker som förklarar varför revolutionen bröt ut.
Den började dock redan under ’45, när ryssarna underku-
vade oss… Men låt mig nu återvända till den tid då den
gamla legationen upplöstes här (i Stockholm), efter Minds-
zentis arrestering. Vi gick dit därför att vi var oroliga. Agi-
tatorerna fanns redan här, kontraktet skulle snart sägas upp
… Vad blir det med oss om vi inte återvänder? De ungers-
ka kommunisterna skulle kanske kräva att vi skulle åka till-
baka och svenskarna skulle kanske lämna ut oss. Det var
rena skräcken. Jag skrev till en släkting i Kanada: om
svenskarna tvingar oss lämna landet, då reser jag vidare till
Kanada. Så tänkte jag då. Jag anmälde mig på den ameri-
kanska ambassaden också, för att upptas i invandringskvo-
ten.
Och så reste vi upp till Stockholm, till Vilmos Böhm …
Han lugnade oss. Han sade att han känner till svenskarnas
sätt att tänka och agera och att han var övertygad om att de
inte skulle lämna ut oss. 284 Sedan uppmanade han oss att
gå till Lantarbetareförbundets huvudkontor och fråga che-
ferna där. Vi gjorde det, men ingen visste vad den ungers-
ka regeringens avsikter var … Dock försäkrade de oss att
Sverige inte kommer att säga upp avtalet. Vi fick avvakta
den ungerska regeringens besked om saken. Om de sade
upp kontraktet, skulle inga hinder ställas för dem som ville
återvända. De skulle även få ta med allt som de hade. De
som ville stanna kvar, skulle dock inte utvisas. Var inte
oroliga, åk bara hem och arbeta vidare – sade de. Vill ni
stanna, kommer vi inte att utvisa er. Beskedet var lugnan-
de, vi blev glada …

Ungersk propagandakamp i Sverige


Även om Lakatos berättar att det blev lugnare, fortsatte tidningen SMSz
som då blev en oppositionell tidning gentemot den nya ungerska regimen
och även många svenska tidningar att bevaka den ungerska legationens
agerande efter regeringsskiftet och dess kontakter med de ungerska lant-
arbetarna som fanns i Sverige. I slutet av april stod det klart att denna ak-
tivitet ökat i omfång och att vissa medlemmar ur legationen började visa
–––––––––
284
Intressant ståndpunkt, med tanke på baltutlämningen, som Böhm säkert kände till.

153
ett ovanligt stort intresse för de ungerska lantarbetarnas arbetsvillkor och
opinionsläge. Detta ökade intresse framgick bland annat av en flera dagar
långa rundresa i Sverige, som den nye ministern Schöplflins maka och
den nyutsände attachén Elkan företog i slutet av april. Under resan besök-
tes ett stort antal ungerska lantarbetare. Det var uppenbart att legationen
ville sondera terrängen och stämningen bland lantarbetarna. Efter rundre-
san organiserades en presskonferens som ett stort antal svenska tidnings-
reportrar deltog vid. På frågan om varför han skickade ut sin fru till de
ungerska lantarbetarna svarar minister Schöplflin att han, på det mest
demokratiska sättet, ville ta reda på hur de ungerska lantarbetarna mådde
och vilka deras framtidsutsikter var. Han påskiner samtidigt att de flesta
av arbetarna mådde bra. Det uppgavs också att de var mycket intresserade
av vad som hände i hemlandet samt att de längtade hem. Enligt den un-
gerska legationens utsända ”önskar det övervägande flertalet av arbetarna
resa hem till hösten, för att kunna medverka i förverkligandet av 3-
årsplanen”, uppger SMSz från 27 april 1949. Samtidigt som SMSz återgav
vad som sades på presskonferensen, karakteriserade den legationens age-
rande på följande sätt: ”beskickningens tidning har för några veckor se-
dan velat få de ungerska arbetarna att tro, att svenskarna vilja skicka hem
dem igen, och på pressmottagningen (efter rundresan) ville beskickningen
låta svenskarna tro att det är ungrarna själva som vilja återvända hem”.

Det var en skicklig taktik som dock dementerades av de svenska tidningar


som citerades av SMSz. De flesta svenska tidningarna som rapporterade
från presskonferensen – DN, Stockholms Tidningen, Kvällstidningen –
ställde sig tveksamma till denna påstådda iver, skriver SMSz. Kvällstid-
ningens reporter hade till exempel varit hos vissa skogsarbetare i Värm-
land, och de ungerska skogsarbetarna hade ”med förfäran” talat om möj-
ligheten att återvända till Ungern. Hade fru Schöplflin kommit till Värm-
land hade hon säkert fått andra svar än vad hon återgav på pressmottag-
ningen skriver tidningen, enligt SMSz. På presskonferensen angavs även
namn på vissa ungerska lantarbetare som skulle ha beställt ”Kommunis-
tiska Manitfestet” och verk av Lenin och Stalin. Namnen publicerades
sedan i den ungerska legationens nya tidning, ”Magyar Híradó”. En av
dessa arbetare nekade sedan bestämt i ett brev till SMSz att han någonsin
skulle ha gjort sådana beställningar. Brevet publicerades i samma num-
mer som rapporten från presskonferensen.

”Jag ber redaktörn (sic) att publicera mitt brev, trots att jag inte är abon-
nent; detta inte enbart för att kunna avslöja de falska adresser som Magy-
ar Híradó antager i propagandasyfte, utan även för att bli rentvådd inför

154
mina bekanta”, skriver brevförfattaren. 285 Förnekelseivern i brevet gör
dock att man kan misstänka ett propagandistiskt motdrag i kampen om
arbetarnas politiska sympatier och lojaliteter.

Även den ungerske ministern utfrågades i samband med ryktena om avta-


lets giltighetstid och eventuella uppsägning. Han förnekade att frågan om
avtalets uppsägning hade blivit diskuterad i den ungerska regeringen och
ansåg att sådana underhandlingar ”för närvarande inte var tidsenli-
ga”(april 1949). Man kunde vänta med ett eventuellt besked ända fram
till slutet av juni, eftersom avtalet, som började gälla först i oktober 1947,
hade en uppsägningstid på 3 månader. AMS och den svenska regeringen
nöjde sig inte med dessa svar till pressen utan krävde en officiell förklar-
ing. Den 10 maj besökte AMS’ representanter, byråchefen Bertil Olsson
och assistent Wahlberg, den ungerska legationen för överläggningar om
den uppkomna situationen. På mötet framhöll Bertil Olsson att de svens-
ka arbetsgivarna var ”i stort sett” nöjda med de ungerska lantarbetarnas
insatser i Sverige och AMS fann ”ingen anledning att för närvarande upp-
säga avtalet”. Han framhöll dock att ”vissa förfrågningar har förekommit
från svenska arbetsgivares sida om de ungerska lantarbetarnas fortsatta
anställning hos dem”. Eftersom vissa problem hade uppstått i samband
med förlängningen av några ungerska lantarbetares pass ville AMS ställa
några frågor till den ungerska legationen. Den viktigaste frågan gällde
förstås om den ungerska regeringens eventuella avsikt att säga upp avta-
let. Den andra frågan gällde förlängningen av de ungerska lantarbetarnas
utgångna pass. Den första frågan besvarades dock inte på mötet eftersom
den närvarande ungerska attachén Elkan ansåg att frågan överskred lega-
tionens befogenheter. Han meddelade dock att inget nytt förelåg och lega-
tionen ansåg att avtalets text om såväl uppsägningstiden som de eventuel-
la personliga avtalen mellan de ungerska lantarbetarna och de svenska ar-
betsgivarna i princip skulle respekteras även i fortsättningen. 286 Gällande
den andra frågan meddelade han att nya pass skulle utfärdas i Ungern och
att legationen inväntade dessa. De ungerska lantarbetare vars pass hade
gått ut, skulle få ett intyg om att deras passansökan var under beredning.

Ett intressant inslag på mötet är attaché Elkans begäran till Bertil Olsson
om att AMS skulle lämna ut de ungerska lantarbetarnas adressuppgifter i
Sverige. Denna begäran tillbakavisades dock med hänvisning till svensk

–––––––––
285
AMS övervakade frågan om de ungerska lantarbetarna noga och de viktigaste artiklarna från
SMSZ översattes på styrelsens uppdrag till svenska. Se översättning av artikeln och brevet från
SMSZ från 27.04.1949 i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
286
Detta löfte kom dock inte att respekteras. Alla ungerska lantarbetare som anmälde sig till hemre-
san fick resa med gruppen som organiserades av den ungerska legationen oavsett om de hade eller
inte några personliga avtal. Se Lantarbetsgivarföreningens meddelande till arbetsgivarna den 4 ok-
tober 1949 i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.

155
lagstiftning. 287 I brevväxlingen som följe krävde AMS att den ungerska
legationen öppet deklarerade om den nya ungerska regeringen hade några
avsikter att säga upp avtalet med Sverige. Den ungerska legationens slut-
liga svar kom den 19 maj. I detta meddelar legationssekreteraren Fehér
att ”inget besked hittills föreligger om att uppsäga ovannämnda avtal”.
Frågan diskuterades ännu inte av den nya ungerska regeringen. Han öns-
kar också meddela att ”avtalet betraktas givetvis som fullt giltig; om och
när den ungerska regeringen skulle besluta om någon ändring kommer
den att vederbörligen underrätta den svenska regeringen härom före den
stipulerade uppsägningstidens utgång.” Beskedet var alltså inte speciellt
tydligt och visar den ungerska legationens vilja att inte binda sig vid nå-
got löfte i någondera riktningen. AMS meddelade dock både Svenska
Lantarbetsgivareföreningen och Svenska Lantarbetareförbundet om resul-
tatet av överläggningarna och att den ungerska regeringen ”i princip” hål-
ler fast vid fullgörandet av avtalet. 288

Denna osäkra situation speglas i flera artiklar i SMSz. I slutet av juli var
situationen fortfarande oförändrad och lantarbetarnas oro ökade ständigt.
”Hur länge ska nervkriget pågå?” lyder till exempel en artikel från den 17
juli om de otaliga ryktena om avtalets uppsägning och den ungerska lega-
tionens antydningar utan riktigt tydliga besked. Tidningen måste gång på
gång upprepa att ingen fara för avtalets uppsägning fanns från svenskt
håll och att svenskarna inte skulle komma att ändra sig över en natt.
Samma sak kunde den dock inte skriva om den ungerska regeringen. I re-
dogörelsen för svenskarnas officiella ståndpunkt kring invandringen cite-
rar tidningen Bertil Olsson. Här måste SMSz erkänna att den svenska in-
vandringspolitiken under de närmaste åren såg ut att bli väldigt restriktiv.
Olsson motiverar denna restriktivitet med det stora antalet flyktingar som
redan fanns i landet och det stora antalet nordiska invandrare som förvän-
tades till den svenska arbetsmarknaden. 289

De svenska myndigheterna hyste av allt att döma större förtroende för


den ungerska legationens svarsnoter än för de ungerska lantarbetarna.
Den svenska regeringens pressrelease i juli i samband med avtalet löd på
följande sätt:

–––––––––
287
Se PM i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
288
Se hela brev- och Note Verbale växlingen i YK 1156 vol. 5 i RA. Breven till Lantarbetareförbun-
det och Lantarbetsgivarföreningen i E V: a, vol. 9, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Sö-
derhamn.
289
Olsson räknade förmodligen inte med den mycket starka ekonomiska tillväxten under de kom-
mande åren. Se översättning av artikeln från SMSZ nr. 12/1949: ”Den officiella svenska uppfatt-
ningen om de arbetande utlänningarna i Sverige” i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv,
arkivdepån Söderhamn.

156
det svensk-ungerska kontraktet som kom till stånd
mellan de båda regeringarna den 17/7 1947 och som
är giltigt för obestämd tid med 3 månaders uppsäg-
ning har hittills ej blivit uppsagt av någondera par-
ten. Från autentiskt ungerskt håll meddelades, att
inte någon ungersk arbetare kommer att lämna Sve-
rige innan kontraktet löpt ut vid eventuell uppsäg-
ning, varken ensam eller i grupp. Om kontraktet
mellan de båda staterna skulle sägas upp och arbe-
tarna skulle ha ett individuellt kontrakt med arbets-
givare, är det sistnämnda giltig. På detta sätt kan
vistelsen här förlängas betydligt även efter det upp-
sägningstiden länderna emellan förlupit. 290

Inte ett ord således om vad som skulle hända med de ungerska lantarbeta-
re som eventuellt skulle bestämma sig för att stanna för gott i Sverige.

Efter den 5 augusti 1949 upphörde dock osäkerheten på båda sidor. Två
ungerska representanter anlände i slutet av juli 1949 till Stockholm och
den ungerska legationen lämnade den 5 augusti – i en Note Verbale date-
rad 4 augusti – till svenska UD den ungerska regeringens beslut att säga
upp det svensk-ungerska avtalet om arbetskraftsimport från Ungern till
Sverige. 291 Beslutet motiverades med att Ungerns ekonomiska läge hade
förbättrats och att den ungerska regeringen inte längre kunde uppehålla
ungersk arbetskraft i utlandet som önskade återvända till hemlandet.
Uppsägningstiden skulle dock respekteras och avtalet ansågs upphöra att
gälla 3 månader efter tillkännagivandet, alltså den 5 november 1949. Be-
slutet föregicks och åtföljdes av en intensiv propaganda för att förmå alla
de ungerska lantarbetarna att återvända till Ungern. Den svenska sidan
svarade med ett tydligt avståndsstagande gentemot beslutet och en positiv
och uppmuntrande attityd gentemot de ungerska lantarbetare som be-
stämde sig för att stanna för gott i Sverige.

Det främsta organet för den ungerska regimens propaganda i Sverige var
den lilla informationstidningen Magyar Híradó (Ungerskt Nyhetsblad).
Den sändes ut genom den nya ungerska legationens försorg varje vecka
från början av april 1949 till alla ungerska lantarbetare i Sverige. 292 Ett
annat medel var de direkta, personliga eller massutskicksbrev som skick-
ades till de ungerska lantarbetarfamiljerna. Skillnaden mellan det gamla,
efter det ungerska regimskiftet oppositionella informationsbladet Své-
–––––––––
290
Min kursivering; Översättning på AMS uppdrag av artikeln i SMSZ från 24/7 1949 i E V: a, vol.
10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
291
Se noten i YK 1156 vol. 4 i RA.
292
Tidningens alla upplagor finns bevarade i Nationalbiblioteket Széchényi i Budapest.

157
dországi Magyar Szó (SMSz) – som därefter uppmuntrade de ungerska
lantarbetarna att stanna i Sverige – och denna nya tidning var tydlig. Det
nya bladet var ett rent kommunistiskt propagandaorgan vars mål var att
förmå de ungerska lantarbetarna att återvända hem. Det handlade om att
indoktrinera dem med den nya ideologin före återresan. SMSz försökte ta
upp propagandakampen och dementerade ofta Magyar Hiradós uppgifter,
speciellt när det gällde information om de svenska myndigheternas avsik-
ter kring möjligheterna att stanna kvar i Sverige.

Magyar Híradó var oftast indelat i tre huvudavdelningar. Den första sidan
innehöll alltid någon artikel som hyllade den nya, kommunistdominerade
regeringens insatser för det ungerska folket och försökte diskreditera de
”reaktionära” nyheterna som eventuellt dök upp i SMSz eller i svenska
media. I dessa artiklar ser man tydligt den kommande personkult som ut-
formades kring den senare så beryktade Mátyás Rákosi, det nya Ungerska
Arbetarpartiets generalsekreterare. All utvecklig i positiv riktning i Ung-
ern efter kriget attribuerades denne Rákosis ”brillianta ledning”, speciellt
efter augusti 1949, när två politruker skickas till Stockholm av den un-
gerska regeringen. En viktig avsikt var att poängtera det stora ekonomis-
ka uppsvinget och det stora arbetskraftsbehovet som skapades i Ungern
efter 1949 och även de stora sociala framsteg som hade åstadkommits ge-
nom den nya regeringens insatser vilka de återvändande ungerska lantar-
betarna kunde räkna med om de återvände. Den andra avdelningen, den
så kallade Postlådan, höll den direkta kontakten med lantarbetarna och
där återgavs citat ur deras brev. Alla dessa ”citat” speglade den nya
”kamratandan” och hyllade förstås den nya ungerska regimen. Många av
breven påstods ha kommit från de fåtaliga ungerska lantarbetare som re-
dan återvänt till Ungern. De hyllade den nya utvecklingen i landet och be-
rättade om det goda mottagandet och om de goda framtidsutsikter som
lantarbetarna hade om de återvände. Den tredje delen innehöll nyheter om
vad som har åstadkommits i Ungern under tiden efter 1947. Det skickliga
med dessa citat och nyheter var att de, förutom det att de poängterade den
nya regeringens stora förtjänster och sin iver för landets modernisering,
också var mycket angelägna om att meddela om händelser som visade att
den nya regeringen var redo att bevara vissa gamla seder som kunde antas
vara viktiga för lantarbetarna. Det framhölls till exempel att den nya re-
gimen inte var motståndare till kyrkan eller religionen.

Nästa alla nummer avslutas med någon patriotisk dikt. Författarnas en-
kelspårighet visas dock av det faktum att många av dessa patriotiska dik-
ter, oftast skrivna under åren kring det stora revolutionära frihetskriget
1848-49, lika väl kunde användas mot Sovjetunionen och de sovjetiska
ockupationsstyrkorna i Ungern, vilka tidningen så gärna hyllade.

158
Det finns dock en viss skillnad mellan artiklarna före och efter politru-
kernas ankomst. Näst sista numret före deras ankomst, den 29 juli, inne-
håller en artikel om förbättringar av arbetsvillkoren och en väsentlig höj-
ning av levnadsstandarden för arbetarklassen i Ungern under de senaste
åren. I artikeln deklareras att ”den arbetande människans” välstånd var
den nya ledningens högsta strävan, men där nämns inga namn som skulle
hyllas särskilt. 293 Det vanliga lantarbetarbrevet är också med, från den
återvandrande lantarbetaren Imre Fekete. Brevet innehåller dock ännu
inte några referenser till ”kamrat Rákosi” och hyllar ännu inte regimen.
Fekete berättar enkelt hur bra det gick för honom under de få veckorna
efter hans återkomst till Ungern och att ingenting ur skrämselpropagan-
dan som ”reaktionen i Sverige” förde mot Ungern och Sovjetunionen
stämde.
För att väcka den patriotiska känslan dedicerar författarna nästa nummers
ledarartikel till den store nationalskalden Sándor Petöfi, som dog i den
stora frihetskampen den 31 juli 1849, alltså exakt 100 år innan artikeln
skrevs. Den ungerska legationen skickade ut Petöfi-bilder i samband med
årsdagen och passade även på att skicka ut de nya marxistiska historielä-
roböckerna som skildrade Ungerns historia. Även vissa böcker om mo-
dernt jordbruk och modern djurskötsel sändes ut och nya beställningar
togs emot.

Magyar Híradó’s redaktörer glömde inte heller kvinnorna i sina propa-


gandaartiklar. De berättar hur den arbetande kvinnan i Ungern inte längre
är mannens bihang, utan hon respekteras som en jämlik kamrat som har
sin naturliga och jämlika plats bredvid männen när det nya, socialistiska
Ungern konstrueras. Skickligt nog för de i en av dessa artiklar även på tal
att en ny kyrka höll på att byggas på Rosenkullen i Budapest. De är ange-
lägna om att påpeka att den nya regimen inte är alla traditioners eller reli-
gionens fiende och att den inte bara tillåter utan även stödjer kyrkobyg-
get. Förmodligen av samma taktiska skäl publicerar redaktörerna i nästan
alla nummer mellan april och juli 1949 lantarbetarbrev som fortfarande
tackar Gud och hans barmhärtighet för de nya goda tiderna i Ungern och
att de fått återvända till ett bättre land än det de lämnade när de utvandra-
de till Sverige.

Den ideologiska ”slappheten” upphörde dock när de två ovan nämnda po-
litrukerna, parlamentsledamoten József Csankó och sekreteraren på jord-
bruksministeriet Sándor Egyeki, tog över tidningens redaktion i augusti
1949. Dessa sändebud kom med beskedet om det svensk-ungerska avta-
–––––––––
293
Författarna ”glömmer” dock tillägga att även lönerna sänktes, ibland ganska kraftig, och att den
nya regeringens medvetna deflationspolitik medförde en reell sänkning av levnadsstandarden. Se
Romsics, s. 178.

159
lets uppsägning och hade det tydliga uppdraget att hämta tillbaka alla un-
gerska lantarbetare från Sverige. Redan två dagar efter avtalets uppsäg-
ning skickade den ungerska legationen ut ett anmälningsformulär för att
återresa till varje ungersk lantarbetare i Sverige. Formulären medföljdes
av ett brev i kategorisk ton, som meddelade att formulären skulle kom-
pletteras och skickas tillbaka senast i mitten av augusti. 294 Den kategoris-
ka tonen mjukades dock upp en dag senare när ett propagandabrev skick-
ades ut till samtliga ungerska lantarbetarfamiljer. Det skickligt formule-
rade brevet hade inte undgått de svenska myndigheternas uppmärksam-
het. Det översattes på uppdrag av AMS till svenska och lyder på följande
sätt:

Medborgare,
År 1947 var Ungern ännu bemödat att skaffa bort krigets
spår och har ännu inte kunnat besegra det förflutnas kvar-
levor: arbetslösheten i lantbruket.
Vi hade inte bara återuppbyggnadens stora uppgift, vi mås-
te även bekämpa de gamla herrarna, det förflutnas
godsägare, tjänstemän och deras bundsförvanter, bankar-
nas (sic) och storkapitalets ägare, vilka försökte ta tillbaka
jorden från bönderna och fortsatte att utpressa småbrukar-
na, arbetarna och det fattiga bondefolket.
Därför har regeringen och böndernas intresseorganisation
gjort möjligt för flera hundra lantarbetarfamiljer att för en
tid ta arbete i utlandet. Inte hopplöshet tvingade oss att gri-
pa efter vandringsstaven, utan den tillfälliga nöden. Orga-
niserat och enhetligt ha de lämnat landet för att rikare på
erfarenheter återvända dit när fosterlandet skall ropa dem.
Enastående var utvecklingen hemma sedan ni har lämnat
landet. Avgörande förändringar har skett, genom vilka vårt
fosterland ha definitivt blivit arbetarnas och böndernas
land. När ni lämnade landet föddes treårsplanen. Planen
har blivit verklighet. Alla som försökte hindra folket ta mak-
ten över landet har slagits i en hård kamp. Herrarnas Ung-
ern kommer aldrig tillbaka.
Industrins utveckling är storartad, lantbrukets mekanisering
har börjats. Till årets slut stå 220 maskinstationer, 1 300
traktorer och åtskilliga andra lantbruksmaskiner till de ar-
betande böndernas förfogande. Under den gamla tiden ha
traktorer och större lantbruksmaskiner endast arbetat för
storgodsägarna och de feta bönderna. De ungerska arbe-
tarna och bönderna har intagit den dem tillkommande plat-
–––––––––
294
Datumet skulle senare förlängas fram till den 31 augusti.

160
sen i landets liv. Republikens president, Árpád Szakasits är
stenhuggare, statsministern en fattig bonde. Varje arbetare
eller bonde kan bli landshövding eller lärare. Bland de nya
statsråden finns järnarbetare, textilarbetare och arbetande
bönder.
Femårsplanen går ännu vidare. Vårt land behöver tiotusen-
tals läkare, lärare, tjänstemän, ingenjörer, och alla dessa
skall vara arbetare- och bondesöner eller döttrar. Vid slutet
av femårsplanen skall varje samhälle ha elektriskt ljus, tid-
ning, teater, böcker och radio. Denna mäktiga och aldrig
sedda utveckling har stämplats (sic) av valet den 15 maj, då
hela ungerska folket enstämmigt valt folkfronten. Folkfron-
ten betyder: fred, välstånd och femårsplanen. Var och en
arbetande ungrare hälsar med glädje och entusiasm parti-
ets återuppbyggnadsplan och partiets väldiga resultat.
Planen betyder ett lands renässans och betyder att vi gör
slut på följdsymptomen av en försvunnen värld: arbetslös-
heten. Inte bara lantbruket väntar varenda arbetarhand,
utan även industrin behöver trehundratusen nya arbetare
inom de kommande åren.
Till detta förändrade blomstrande land ropa vi er tillbaka,
till arbetarnas och böndernas fria land. Ta igen er plats i
byggnadsarbetet, ta del i det gemensamma stora arbetet,
njut av Edert arbetes frukt och resultat. Ni kan bygga Edert
eget liv, Edra barns framtid i detta land, som äntligen är
Edert för alltid. 295

I tidningen Magyar Híradó tilläts inga fler ideologiska ”felsteg” och


Guds namn dyker inte längre upp i tidningen. Både Csankó och Egyeki,
de båda sändebuden i Sverige, var medlemmar i det gamla kommunist-
partiet och hade ledande befattningar i det nya ungerska Arbetarpartiet.
De var säkert också väldigt rädda för att förlora sina positioner.

De presenterar sig själva för de ungerska lantarbetarna i Magyar Híradó


den 12 augusti och döljer inte att de kommit för att hämta hem dem till
Ungern. Även orsaken till avtalets uppsägning presenteras och kommen-
teras i detta nummer. De vill också genom att citera ett av Bertil Olsson
uttalanden i Morgon Tidningen påskina att även svenskarna anser det
vara tid för de ungerska lantarbetarna att återvända eftersom inga ut-
ländska arbetare behövs längre i Sverige. 296 Arbetskraftsbehovet inom
–––––––––
295
Se brevets svenska översättning i YK 1156 vol. 4 i RA.
296
De svenska myndigheterna följde uppmärksam den ungerska propagandan och översättningar till
svenska bl. a. även av denna artikel finns i YK 1156 vol. 2 i RA.

161
jordbruket påstods minska kraftig i Sverige och arbetslöshet väntade i
vissa delar av landet under vintern. I motsats till detta framhäver artikeln
det stora arbetskraftsbehovet som skapats Ungern och även chanserna att
arbeta inom industrin poängteras.

SMSz försökte dock ta udden av skrämselpropagandan och dementerade


uppgiften om att svenskarna ville skicka tillbaka de ungerska lantarbetar-
na. ”Det är … inte svenskarna som skicka hem ungrarna och de drivas
inte heller hem av den ’stora inflationen’”, skriver Gyallai-Pap.

”Vi kan endast upprepa … försäkringarna från


svensk sida, vilka vi redan talat om förut … i vårt
påsknummer. Om något deklareras i ett verkligt de-
mokratisk land, kan det inte väsentligt förändras
inom några få månader. De viktigaste principerna
växlar inte med varje vindpust. Vi får inte vara räd-
da för att någon inte ska kunna efterkomma sitt löf-
te, därför att han under natten förklarades som ’ge-
men fosterlandsförrädare’, ’spion’, o.s.v. Vi kan
vara säkra på att det som gällde vid påsktiden, gäller
idag och skall gälla även i framtiden”.

Gyallai-Pap försöker även övertala de ungerska lantarbetarna att inte


längre skicka hem pengar genom de avtalsenliga officiella kanalerna utan
spara pengarna i Sverige. 297 Magyar Híradó försvarar sig i sista numret i
augusti och försöker diskreditera även vissa uppgifter i den svenska pres-
sen. Den försöker bland annat förlöjliga Stockholm Tidningens uppgift
om att den ungerska legationen försöker tvinga de ungerska lantarbetarna
att återvända genom att inte längre förlänga de ungerska lantarbetarnas
pass efter det att avtalet utgår den 5 november 1949. 298

Den nya ungerska regimens stora generositet framhävs och som bevis på
detta meddelas att de ungerska lantarbetarna inte behöver betala för de
Petöfi-bilder eller för de böcker som den ungerska legationen sände ut i
samband med Petöfi-jubileet. Även nya beställningar som kom in skulle

–––––––––
297
Som vi såg ovan deklarerade de svenska myndigheterna under våren 1949 att de inte hade någon
avsikt att skicka hem de ungerska lantarbetarna. Se den svenska översättningen av SMSz artikeln i E
V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
298
De påpekar att den ungerska legationen har förlängt de ungerska lantarbetarnas pass i vanlig ord-
ning i mitten av året, fram till december 1949 eller januari 1950. Dementin var dock felaktig efter-
som dessa förlängningar – även om de gällde för en kort tid efter den 5 november – gavs ut före den
5 augusti och Stockholm Tidningen skrev om de förlängningar som skulle ges efter den 5 augusti
och framför allt efter avtalets utlöpning den 5 november.

162
sändas ut gratis. 299 Den ungerska regeringens sändebud meddelar i detta
nummer att de kommer att besöka alla ungerska lantarbetarfamiljer i Sve-
rige för att informera om de fördelaktiga villkoren för dem som återvän-
der. 300

Den nya och reviderade historieskrivningen, vars mål var att legitimera
den nya regimen och presentera den som en naturlig följd av den historis-
ka utvecklingen, förklaras närmare i en omfattande artikel. De stora un-
gerska frihetshjältarna från revolutionen och frihetskriget 1848-1849 pre-
senteras som arbetarklassens tidiga representanter, som kämpade för
samma mål som dagens regim: frihet, jämlikhet och välstånd. 301 Enfalden
i det nya budskapet framträder dock när tidningen påstår att det ungerska
folket bör tacka Sovjetunionen för att dessa mål kunde förverkligas. Det
fanns ju inte många ungrare som inte kände till att det var Ryssland som
kvävde den ungerska revolutionen i blod på sommaren 1849, och att na-
tionalskalden Petöfi dödades av ryska soldater. Många hade också upp-
levt in på bara skinnet hur hänsynslösa den sovjetiska ”befrielsens” effek-
ter var innan de lämnade Ungern. Att den kommunistiska propagandan
bortsåg från den enorma styrkan i de sårade nationella känslorna beror
förmodligen på den övertro på den proletära internationalismen som ka-
rakteriserade även många socialdemokrater (exempelvis även Vilmos
Böhm) under den aktuella perioden. 302

För att lyfta det ideologiska budskapet till en högre nivå och samtidigt
konkretisera det presenterades några utdrag ur den ungerska folkrepubli-
kens kommande författning. 303 Det påpekas att den föreslagna författ-
ningen skapades för alla arbetares, lantarbetares, fattiga bönders och öv-
riga löntagares skull. Den garanterade rätten till arbete eller eget åker-
bruk, rätten till tal- och åsiktsfrihet, den fria religionsutövningen, rätten
till rättvis lön efter arbetsinsats, rätten till betald semester och rekreation.
Författningen skulle försvara arbetarklassen mot exploatering. 304

–––––––––
299
Att legationen brukade även före maktskiftet skicka ut sådant gratis informations- och propagan-
damaterial förtigs av författarna.
300
Denna besöksrunda följdes upp uppmärksamt av de svenska myndigheterna som samlade in upp-
gifter om politrukernas aktivitet. Övervakning uppmärksammades dock av ungrarna och gav anled-
ning till en protestnot från den ungerska legationen den 22 september 1949. Denna not innehöll
även en protest mot vissa uppgifter i den svenska pressen om den ungerska legationens aktivitet och
speciellt mot Gyallai-Pap skriverier i SMSz. Se en kopia av protestnoten i E V: a, vol. 5, Arbets-
marknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
301
Bl. a. i ett brev i samma nummer som attribueras till en återvändande lantarbetare.
302
Ett av de många bevisen i Böhms fall är den försonande attityden mot Sovjet som han hyste under
perioden när han ledde den ungerska legationen i Stockholm.
303
I numret från 19 augusti 1949.
304
Författningen var i stort sett en kopia av Sovjetunionens författning. Se Romsics, s. 308. Idag vet
vi hur mycket denna författning motsvarade den praktiska politiken som fördes senare.

163
Eftersom de svenska reaktionerna på avtalets uppsägning gav upphov till
en rad rykten om att de svenska myndigheterna skulle motsätta sig att de
ungerska lantarbetarna återvände till Ungern passar Magyar Híradó på att
dementera dessa rykten. För att stärka effekten av dementin informerade
tidningen om att 13 lantarbetare redan återvänt till Ungern och att de var
mycket nöjda med sina beslut. Ett massbrev som åter bekräftade avtalets
uppsägning skickades ut. 305
Brevet påpekar att den svenska regeringen visat, att den inte har något
emot att de ungerska lantarbetarna återvänder och att de inte heller fram-
ledes kommer att motsätta sig återresan. Den svenska regeringen hade ju
tagit emot den ungerska regeringens nya representanter och tillåtit dem
att organisera återresan. 306 Brevet meddelar också de fördelaktiga villko-
ren för dem som ämnade delta i den gemensamma återresan i mitten av
oktober. 307 Enligt löftena skulle dessa få resan och uppehället under resan
betalt av den ungerska regeringen, och de skulle även erbjudas ett ränte-
fritt huslån på 25 år om de önskade bygga ett nytt familjehus i Ungern. 308
Inte heller förmånerna från Sverige skulle gå förlorade för dem som be-
stämde sig att resa tillbaka. Den ungerska legationen meddelade att den
hade kontakt med AMS, som bekräftade att alla ungerska lantarbetare
som befann sig i Sverige den 1 oktober var berättigade till det ”fulla be-
loppet av barnbidraget för den 4:e kvartal, oavsett när familjerna lämnar
landet inom detta kvartal.” 309
Magyar Híradó passar även på att ”upplysa” de ungerska lantarbetarna
om deras rätt att säga upp sina individuella avtal med arbetsgivarna redan
innan avtalet löpte ut, vilket emellertid inte riktigt stämde med den svens-
ka uppfattningen om saken. 310 De som var bundna endast av ett kollek-
tivavtal kunde lämna sin anställning efter två veckors uppsägningstid.
Den ungerska legationen lovade samtidigt att ta upp saken med de svens-
ka myndigheterna och omförhandla alla individuella avtal som var in-
gångna före den 5 augusti och som gällde under tid bortom datumet för
återresan.

–––––––––
305
Brevet översattes av AMS till svenska och finns i YK 1156 vol. 5 i RA.
306
Ryktenas grund var ett cirkulär från 11 augusti 1949 från Lantarbetsgivarföreningen som innehöll
ett löfte om att de svenska myndigheterna inte kommer att tillåta att ungerska lantarbetarna lämnade
landet före den 1 november, när allt lantarbete var avslutat. Detta löfte bekräftades dock inte av nå-
gon svensk myndighet. Dementin upprepas av Magyar Híradó även i numret av den 26 augusti
1946. Om Lantarbetsgivarföreningens cirkulär se kapitlet om Den svenska reaktionen.
307
Den ungerska regeringen satte detta tidiga datum för att de ungerska lantarbetarna skulle hinna
integreras i höstarbetet i det ungerska jordbruket. Senare ändrades datumet till 31 oktober, enligt
den svenska regeringens önskemål.
308
Att betala återresan var ett effektivt medel att locka de ungerska lantarbetarna att återvända efter-
som AMS ståndpunkt var att varje arbetare skulle bestrida själv återresans kostnader. Se Gustav
Vahlbergs brev till Socialdepartementet från 17 december 1948 i E V: a, vol. 9, Arbetsmarknads-
styrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
309
Se den svenska översättningen av detta meddelande i YK 1156 vol. 5 i RA.
310
Se nedan kapitlet om den svenska officiella reaktionen på avtalets uppsägning.

164
Brevet och artikeln innehöll också ett dolt hot. Den ungerska legationen
meddelade att den uppfattade alla avtal som knutits efter avtalets uppsäg-
ning den 5 augusti som ett uttryck för vederbörandes intention att stanna
kvar i Sverige. Det beryktade ungerska inrikesministeriet skulle underrät-
tas om dessa fall och det inpräntades att alla framtida passansökningar
och eventuella önskemål om att senare återvända till Ungern skulle be-
handlas av detta, redan då fruktade, ministerium. Meddelandet innebar i
praktiken att de som inte återvände automatisk placerades på inrikesmini-
steriets svarta lista och skulle möta betydande svårigheter om de ville
återvända senare.

En annan uppgift var att diskreditera den nya regimens fiender där en av
de främsta måltavlorna var Zsigmond Gyallai-Paps tidning, den redan
omtalade SMSz. Magyar Híradó, vars ”enda intresse var att skriva om
sanningen”, försökte övertyga de ungerska lantarbetarna om att Gyallai-
Paps enda syfte med sin tidning var att göra ekonomisk vinst. Han höll på
med sin antikommunistiska ”skrämselpropaganda” endast för att förhind-
ra att hans läsare, de ungerska lantarbetarna – och med dem möjligheter-
na att göra en god ekonomisk vinst – skulle lämna landet. De ungerska
lantarbetarna fick även veta att Gyallai-Pap ansökt om medlemskap i det
nya Arbetarpartiet när Böhm pensionerat sig och båda tvingats lämna le-
gationsbyggnaden. Först när denna ansökan avslagits hade han blivit op-
positionell. 311 Han skall då ha tagit med sig de ungerska lantarbetarnas
namnlista från legationen för att försvåra kontakten mellan dessa och den
nya legationsledningen, påstods det.

Trots den hårdnande ideologiska striden ville den ungerska legationen


inte ha någon konflikt med de svenska myndigheterna. När AMS medde-
lade sitt önskemål om en senareläggning av datumet för hemresan accep-
terade den ungerska legationen förslaget. Hemresans datum fastställdes
då till den 31 oktober, något som meddelades i Magyar Híradós andra
septembernummer, publicerat den 9 september. Samtidigt meddelades att
17 personer redan hade återvänt till Ungern och att 513 personer hade
anmält intresse för den gemensamma återresan.
Den ideologiska ”renhållningen” blir också märkbar i detta nummer. I de
brev som därefter publiceras tackar författarna inte längre Gud för ”den
stora chansen att äntligen återse det kära hemlandet”. Istället riktas tack-

–––––––––
311
Att det fanns någon sanning i detta påstående visas av det faktum att i nr. 30/1948 av tidningen
SMSz, utgiven den 17 oktober samma år, publicerade Gyallai-Pap en artikel ”av utpräglad kommu-
nistisk karaktär”. Sedan, den 4 november 1948, sökte han dock politisk asyl i Sverige. Som motiv
angav han att regimen inte skulle tillåta honom återvända till Ungern på grund av hans politiska in-
ställning. Böhm intervenerade och försvarade Gyallai-Pap och rekommenderade bifall för ansökan.
Se den hemliga PM om Gyallai-Pap, upprättad på UD i samband med hans ansökan om främlings-
pass, i hemliga dossién F2B:12 i RA.

165
samheten till den nya ungerska regeringens generositet. Att de hem-
vändande får återresan betald av den ungerska staten betonas med emfas.

Under tiden påbörjade den ungerska regeringens sändebud sin rundresa.


De tackar för det goda mottagandet som de fått av både de ungerska lant-
arbetarna och deras arbetsgivare. 312 Enligt den följande artikeln – som
huvudsakligen handlade om den svenska pressreaktionen på nyheten om
ungrarnas hemresa – ökade intresseanmälningarna för hemresan till 543
stycken. Vidare meddelades att den svenska allmänheten och speciellt de
svenska lantarbetarna inte hade något emot att de ungerska lantarbetarna
återvände till Ungern, trots att den svenska pressen såg positivt på de un-
gerska lantarbetarnas arbetsinsats i Sverige. Enligt Aftonbladet ansåg
Svenska Lantarbetareförbundet att behovet av utländsk arbetskraft inte
längre var lika stort som under 1947.

Ett brev som publiceras i tidningens Postlåda visar dock att somliga av
dem som redan återvänt hade högst personliga skäl för att göra det och att
besluten att återvända kunde leda till familjesplittring. I detta fall var det
en kvinna som vägrade återvända med sin man och Magyar Híradó pub-
licerar mannens brev där han vädjar och försöker locka henne ”hem”.
Brevets publicering avslöjar också den ungerska legationens dolda syfte
att även locka kvinnorna till att återvända, ty ”brevet” innehåller många
saker och förbättringar i Ungern som kunde antas vara särskilt tilltalande
för just kvinnorna. Bland mycket annat berättar brevet om överfyllda
skyltfönster med vackra och billiga kläder och med livsmedel, saker som
de endast kunde drömma om 1947, när de reste till Sverige. I en annan ar-
tikel skriver tidningen hur de många semester- och rekreationsställen som
dittills varit reserverade för aristokratin och storbourgeoisien nu blivit
tillgängliga för arbetarklassens medlemmar, och att arbetarklassens barn
nu äntligen kunde glädja sig åt dessa faciliteter.

I september 1949 startade emellertid en av de mest uppmärksammade och


beryktade skenrättegångarna i det kommunistiska Ungerns historia. Eve-
nemanget gick inte heller den svenska pressen förbi. Rättegången mot
den tidigare ungerska utrikesministern László Rajk var en följd av den
spänning som 1948 uppstod mellan Jugoslavien å ena sidan och Sovjet-
unionen och de sovjetstyrda folkdemokratierna å andra sidan. Motsätt-
ningarna ledde till att Jugoslavien stöttes ut ur den kommunistiska ge-
menskapen, och dessutom till en rad rättegångar mot ett antal kommunis-
tiska ledare i de sovjetstyrda så kallade folkdemokratiska länderna. Lik-
som Rajk tillhörde dessa kommunister oftast de ”inhemska kommunister-
–––––––––
312
I Magyar Híradós tredje septembernummer, den 16 september 1949. De svenska myndigheternas
bild av rundresan var dock helt annat.

166
na” vilka hade stannat kvar i sina hemländer under andra världskriget och
aktivt bekämpat de inhemska högerextremisterna. Dessa ledare misstänk-
tes ofta av de sovjetiska ledarna för en mer pro-nationalistisk hållning och
beskylldes i rättegångarna för ”titoism”. 313

Rättegången mot den före detta inrikes- och sedermera utrikesministern


László Rajk och andra framstående personer inom arbetarpartiet och
statsledningen inleddes den 10 september 1949 när den ungerska reger-
ingen lät publicera anklagelseakten mot dem. Processen varade i två
veckor. I anklagelseakten för högförräderi stod att de tilltalade, i samar-
bete med Tito i Jugoslavien och den amerikanska underrättelsetjänsten,
hade sökt störta regeringen. De anklagade ”erkände” alla anklagelserna.
Den 24 september 1949 dömde den ungerska folkdomstolens särskilda
avdelning utrikesministern László Rajk och andra högtstående ungerska
kommunister, politiker och militärer till döden för högförräderi.

Rajkprocessen ingick i en storskalig offensiv ledd av Sovjetunionens le-


dare, vars egentliga syfte var att lägga fram det "dokumenterade, odisku-
tabla beviset" för att Tito och hans medarbetare aldrig någonsin varit vare
sig marxister, kommunister eller ens patrioter. Rajkprocessen hade dock
också en inre ungersk dimension. Den ingick i maktkampen mellan de
”inhemska” kommunisterna som ledde motståndet mot den ungerska fa-
scismen hemma i Ungern – som László Rajk eller János Kádár – och de
kommunister som återvände från Sovjetunionen efter andra världskriget,
ledda av den begåvade men hänsynslöse och maktlystne Mátyás Rákosi.
Processen var offentlig och representanter för världspressen hade tillträde
till den. Att inte heller Sveriges Kommunistiska Parti var skonat från sta-
linismens inflytande framgår av följande rapport som partiets närvarande
observatör, redaktör Knut Olsson, skickade:

Mot rättegångsförfarandet finns ur demokratisk, juridisk


synpunkt ingenting att erinra. Det tillgick ungefär som vid en
rättegång i Sverige. Domstolen bestod av en yrkesdomare
och fyra nämndemän, valda av de olika partierna. De ankla-
gade hade fritt fått välja sina försvarsadvokater, som också
gjorde vad rimligen kunde göras genom att andraga förmild-
rande omständigheter. De anklagade fick tala fritt, själva och
genom sina advokater ställa frågor till sina medanklagade ...
För den som hade tillfälle att från början till slut övervara
–––––––––
313
Titoism, benämning på den form av kommunism, som utvecklades i Jugoslavien under Tito. Det
som kännetecknade titoismen var oberoendet av Moskva samt den decentraliserade ekonomiska or-
ganisationen. Se bl. a. http://sv.wikipedia.org/wiki/Titoism eller
www.ne.se/jsp/search/search.jsp?t_word=titoism

167
rättegången i Budapest, studera de anklagades uppträdande
och tack vare en skicklig tolk följa varje ord som yttrades
under förhandlingarna, står Rajkligans och deras närmaste
uppdragsgivares, Titoledarnas, brottslighet i öppen dag. 314

För att motverka den dåliga publiciteten som skapades i den svenska
pressen och den negativa effekten av denna publicitet på de ungerska
lantarbetarnas vilja att återvända, passade Magyar Híradó på att ”förkla-
ra” rättegången och deklarerade att alla de anklagade, som i nästan samt-
liga fall utgjordes av intellektuella, var spioner och det ungerska folkets
”farligaste, slugaste fiender”. 315 De dömdes nu av folkets vrede för sina
hemska brott. Att det var folket som dömde förrädarna bevisades av det
faktum att domstolens ledamöter mestadels bestod av vanliga arbetare,
deklarerar tidningen. Artikelförfattarna beklagar att tidningens begräns-
ningar inte tillät att alla detaljerna i rättegången återgavs, men de försäk-
rar sina läsare – redan åtta dagar före domslutet! – att de anklagade är
skyldiga och kommer att dömas. Samtidigt uppmanades de ungerska
lantarbetarna att lyssna på Budapest radion och endast lita på de ”officiel-
la” nyheterna. De behövde inte vara rädda, ty ”under det stora Sovjetuni-
onens ledning” kommer alla de ”förhatliga mördarna i Rajk-gänget” att
krossas av ”folkvredens knutna näve”. 316 De publicerade breven får en
ännu stramare ”ideologisk renlärighet” efter detta datum. De återvändan-
de ungerska lantarbetarnas brev avslutas därefter med tacksamhetsfraser
till den ungerska regeringen och till ”kamrat Rákosi … de ungerska arbe-
tarnas store ledare”.

Nu var det inte längre hela regeringen utan Rákosi personligen som möj-
liggjorde de generösa villkoren för återvändandet och som kallade hem
de övriga arbetarna. De skulle delta i konstruktionen av den lyckliga
kommunistiska framtiden i ”arbetarnas Ungern”. 317

I oktober blir de artiklar som förhärligar de nya livsvillkoren i Ungern allt


längre och mer entusiastiska, och anspelningarna på de ungerska lantar-
betarnas patriotiska känslor blir allt tätare. De kombineras med beskriv-
ningar av de härliga livsvillkor som väntade i Ungern och det storslagna
mottagandet som planerades i Budapest. Samtidigt bekräftas det ungerska
–––––––––
314
Se citatet i Perssons, Set, ”Riv galgarna” på http://www.arg.nu/?page=59&k=a
315
I artikeln ”Vårt folks fiender” publicerad den 16 september 1949.
316
László Rajk och rättegångens övriga offer kommer att rehabiliteras helt 1956 och Rajk återbe-
gravning den 10 oktober 1956 blir en av de viktigaste inledande akterna till revolutionen som bröt
ut två veckor senare.
317
Se breven i Magyar Híradó från 7 och 14 oktober. De ungerska politrukerna såg till att i några av
anslutningsvagnarna till Trelleborg fanns Rákosis porträtt utsatt, men de flesta av de ungerska lant-
arbetarna visste inte vem mannen på porträtten var. Se artiklarna i Expressen och Aftonbladet från
31 oktober 1949.

168
lantarbetareförbundets (DEFOSZ) meddelande om drygt 450 arbetsplat-
ser som var förberedda för de återvändande lantarbetarna. DEFOSZ med-
delade också att ”om någon önskar arbete annorstädes eller vill övergå till
industrin, får han fritt välja sitt arbete”. 318

För att underlätta hemresan börjar den ungerska legationen förhandla med
AMS om återköp av de ungerska lantarbetarnas möbler, vilka oftast ännu
inte var avbetalade, och förhandlingar om de innestående skulderna in-
leddes. Samtidigt började detaljerade informationer om hemresan att
kommuniceras och villkoren var verkligen generösa. Den 14 oktober
meddelades att den ungerska legationen, genom förhandlingar med SJ,
lyckats ordna anslutningståg från sju stationer i Sverige till den sista upp-
samlingsplatsen i Trelleborg. Dessa stationer var Stockholm, Västerås,
Norrköping, Daglösen, Trollhättan, Halmstad och Nässjö. De ungerska
lantarbetarna fick ta med sig alla sina tillhörigheter, inklusive cyklar,
möbler och radioapparater. Transport- och biljettpriserna, från ilastnings-
stationerna i Sverige till ankomststationerna i Ungern, stod den ungerska
staten för, meddelar tidningen. De återvändande lantarbetarna behövde
inte heller betala någon tull i Ungern för de införda varorna. Tågen skulle
vänta i två dagar på stationerna för lastning. Förplägnaden fram till Trel-
leborg stod de ungerska lantarbetarna själva för, men utanför Sverige togs
kostnaderna av den ungerska regeringen. 319 Varje ungersk lantarbetare
som anmälde sig för återresan fick ett officiellt brev från den ungerska
legationen som berättigade honom och hans familj till förmånerna på
återresan och de utlovade förmånerna hemma i Ungern.

SMSz gjorde allt för att ta udden av den kommunistiska propagandan och,
med tanke på den hjälp som den hade fått från den svenska pressen om
rapportering av händelserna i Ungern, tidningen lyckades nog ganska väl
med det. Den 9 oktober deklarerade den att ”våra läsare vet redan att
hemreseaktionen misslyckades”. Vem skulle lita på en regim som ”flera
gånger försökt vilseleda” sina medborgare och som skickade representan-
ter som Egyeki eller Czankó till Sverige, undrar Gyallai-Pap. ”Arbetarna
(har) förstått löftenas värde … vi levde här i lugn och ro, när vi fick höra
om kolhozsystemets införande, om kyrkoförföljelser och det senaste –
den mystiska Rajkprocessen”. Gyallai-Pap passade på att skrämma de
ungerska lantarbetarna i samband med denna process: ”Det mest mystiska
är, att alla anklagade i denna process är människor som återvänt till Ung-
ern västerifrån. Vi kan då dra den slutsatsen, att vi inte bör återvända hem
förrän våra västerländska erfarenheter räknas som en merit och inte som
–––––––––
318
Se meddelandets svenska översättning i YK 1156 vol. 2 i RA.
319
Den ungerska legationens meddelande översattes till svenska genom AMS försorg. Se texten i E
V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn

169
en synd, för vilken man kastas i fängelse.” Den 20 oktober gör SMSz ett
sista försök att få de ungerska lantarbetarna som bestämt sig att återvän-
da, att ändå stanna kvar. Det är förvisso sant som Magyar Híradó skriver
att det inte är samma Ungern som de lämnade som de kommer att åter-
vända till. ”Just därför är vi förfärligt oroliga för de av våra landsmän,
som återvänder. De vet inte vilket land som väntar dem.” 320 SMSz mot-
propaganda är dock bara delvis framgångsrik. Det blir endast några tiotal
arbetare, av de ursprungliga 513 som hade anmält sig för att återresa, som
ångrar sig och till slut bestämmer sig att stanna kvar i Sverige.

Sista oktobernumret av Magyar Híradó, den 26 oktober, publicerade en


lista över dem som utnämndes till tågansvariga bland de återvändande
lantarbetarna. Dessa hade till uppgift att övervaka och dirigera ilastning-
en. Ett detaljerat program för återresan meddelades också och de ungers-
ka lantarbetarna uppmanades att komma i tid och genomföra lastningen i
största ordning.
En mindre trevlig detalj var dock att de ungerska lantarbetare som reste
hem, fick skicka in sina pass till den ungerska legationen. Legationen
meddelade att de inte skulle lämna passen tillbaka förrän vid inresan i
Ungern.

Första novembernumret av Magyar Híradó ger en detaljerad rapport om


farvälceremonin som ägde rum i Trelleborg. Enlig rapporten försiggick
allt i lugn och ordning. Men tidningen är tvungen att medge att vissa pro-
testaktioner också ägde rum. Det fanns vissa ungrare som försökte riva
ner den röda flagga som prydde tåget. Men majoriteten av de ”knappt
500” ungrare som reste iväg lät sig inte påverkas utan de lämnade Sverige
med ett leende på läpparna, påstår tidningen. Den ungerska legationen lo-
vade att vidare tjäna de kvarvarande ungrarnas intresse.
Den svenska pressen bjöds in till farvälceremonin som ägde rum den 30
oktober i hamnen i Trelleborg. Dess bild av händelserna var dock annor-
lunda än det som framfördes i Magyar Híradó.

Den svenska motreaktionen

Den officiella reaktionen


Hur de svenska myndigheterna skulle reagera på en eventuell ungersk
uppsägning av avtalet kunde anas redan i slutet av 1948. Den 9 december
1948 hölls ett möte med BUA:s ledning (beredningsgruppen för utländsk
–––––––––
320
Se den svenska översättningen av artiklarna i F2B: 12 i RA.

170
arbetskraft), där även byråchefen Bertil Olsson och assistent Vahlberg
från AMS, deltog. 321 Under mötet diskuterades bland annat det svensk-
ungerska avtalet. Den allmänna inställningen var att avtalet inte borde sä-
gas upp från svensk sida, utan att man skulle invänta det ungerska ställ-
ningstagandet i frågan. På Vahlbergs fråga om man skulle ”vidmakthålla
kravet om att de ungerska arbetarna skulle kvarstanna i jordbruket” ansåg
ordföranden Thunborg redan då, att ”i den mån de ungerska arbetarna
icke kunde finna anställning inom jordbruket … en överflyttning till
andra områden böra äga rum”. Enligt enhälligt beslut skulle detta förslag
underställas Socialdepartementet. Det var tydligt att mötets deltagare,
även AMS’ ledning, ansåg att avtalet borde upprätthållas och att de un-
gerska lantarbetare som önskade stanna i Sverige även efter de första två
åren, fritt skulle få anta arbete på den svenska arbetsmarkanden där ar-
betskraftsbehoven var i tilltagande.

Några dagar efter att AMS ledning fick officiell kännedom från UD om
avtalets uppsägning besökte en AMS-delegation den ungerska legationen
för överläggningar. Enligt den PM som upprättades efter mötet deklare-
rade ministern Schöplflin under överläggningarna att den ungerska reger-
ingen ”ej ville försvåra situationen för de svenska arbetsgivare som nu
hade ungersk arbetskraft” med uppsägningen. Inga hinder förelåg från
ungersk sida för de ungerska arbetare som önskade stanna kvar i Sverige,
förklarade han. Dessa skulle få sina ungerska pass förlängda. 322 Han lo-
vade också att inga ungerska lantarbetare som hade skulder kvar till AMS
eller sina arbetsgivare skulle återvända innan skuldfrågan reglerats. Han
undrade dock samtidigt ”om arbetarna, därest de så önskade, kunde få
återlämna genom arbetsmarknadsstyrelsen erhållen bohagsutrustning, och
krediteras härför på eventuellt oreglerad skuld till styrelsen”. Bertil Ols-
son svarade att han ”i princip kunde medgiva att efter företagen värdering
dylik bohagsutrustning kunde återlämnas och arbetarna krediteras mot-
svarande belopp”. Detta ställningstagande verkar dock inte riktig ha
kommit till länsstyrelsernas kännedom och ledde till vissa konflikter när
arbetarnas skulder skulle regleras före återvändandet. Mer om detta ned-
an.

Schöplflin var tämligen öppenhjärtig på mötet och hade tydligen delvis


missuppfattat betydelsen av de två ungerska politrukernas ankomst till
Stockholm. Det är nämligen remarkabelt att han redan den 9 augusti, allt-
så långt innan alla intresseanmälningar för återresa inkommit, kunde sva-
ra på Bertil Olssons fråga om hur många ungerska lantarbetare som hade
–––––––––
321
Se mötesprotokollet i E V: a, vol. 5, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
322
Schöplflin hade tydligen inte samma åsikt i denna fråga som den ungerska regeringens sändebud,
något som skulle kosta honom sin ställning.

171
uttryckt sin vilja att återvända till Ungern. Han angav ett antal på runt 200
med familjer, sammanlagt 500 personer. 323

Men de svenska myndigheterna önskade något annat, och Schöplflin var


medveten om detta. Han påtalade det faktum att många ungerska lantar-
betare hade uppmuntrats att stanna kvar och utlovats främlingspass av
olika svenska myndighetspersoner. Bertil Olsson förnekade emellertid att
det förelåg någon svensk officiell inblandning i de ungerska lantarbetar-
nas beslutsfattande. Vi kommer dock strax att se att Schöplflin faktiskt
hade ett visst fog för sina påståenden. De svenska myndigheterna uppfat-
tade fallet med de ungerska lantarbetarnas hemresa som en politisk-
ideologiskt laddad fråga och agerade i enlighet med denna uppfattning. I
AMS’ officiella kommuniké ”om förhandlingarna om de ungerska lant-
och skogsarbetarna” som offentliggjordes den 11 augusti i såväl radio
som i de flesta stora dagstidningar betonades att de ”ungerska arbetare …
som vill stanna kvar i Sverige, har full rätt att stanna och arbetsmark-
nadsstyrelsen betonar, att alla som önskar stanna får räkna med vidare
anställning” (min kursiv.).

De svenska myndigheterna tog alltså upp kampen om de ungerska lantar-


betarnas gunst och ett antal lockbeten var utslängda. Kommunikén peka-
de också på att kompromissförslaget om en tidigareläggning av återresan
– den ungerska ministern hade föreslagit att de ungerska lantarbetarna
skulle återvända redan den 10 oktober trots att uppsägningstiden var ut-
satt till den 5 november – kunde inte accepteras utan arbetsgivarnas med-
givande. Kommunikén understryker även att den ungerska legationen
hade lovat att alla individuella avtal mellan svenska arbetsgivare och un-
gerska lantarbetare skulle respekteras, och konkluderar att de arbetare
som önskade stanna kvar skulle ha full rätt att göra det och att de skulle
få sina ungerska pass förlängda. AMS’ kommuniké preciserar alltså det
mer svårlästa budskapet som den ungerske ministern hade givit, och läg-
ger till löftet om säker anställning för alla som ville stanna kvar. Dessa
löften kom med i kommunikén och dementerades inte, trots att den un-
gerska legationen i en senare svarsnot på en PM med liknande innehåll
från AMS (den 12 augusti) hade påpekat att de inte kunde förhindra arbe-
tare med individuella avtal att återvända innan avtalen löper ut. De med-
delade också att passförlängningsfrågan skulle överlämnas till det un-
gerska inrikesministeriet och att den skulle behandlas ”i vanlig ordning”
av detta ministerium. 324

–––––––––
323
Detta antal visade sig senare stämma ganska väl med det slutliga antalet som återvände (463) och
pekar på en grundlig aktivitet för informationsinsamling från den ungerska legationens sida.
324
Se kommunikéns text i F2B: 12 i RA.

172
Det svenska ”önsketänkandet” upprepades i ett meddelande med i stort
sett samma innehåll, som sändes ut samma dag till alla länsarbetsnämn-
der. Det upprepades senare även i Svenska Lantarbetsgivareföreningens
meddelande till alla arbetsgivare som anställde ungersk arbetskraft. Att
de ungerska lantarbetare som önskade stanna hade ”rätt att stanna här i
Sverige” ströks även under i Svenska Lantarbetsgivareföreningen medde-
lande. Likaså löftet om att den ungerska legationen lovade respektera per-
sonliga avtal och ”medgiva förlängning av passens giltighetstid”. I med-
delandet står också att ”arbetsgivarna kunna sålunda påfordra att de un-
gerska arbetarna skola stanna här den avtalade tjänstetiden ut”, ett bud-
skap som stod i bjärt kontrast mot informationen som den ungerska reger-
ingens sändebud gav de ungerska lantarbetarna via tidningen Magyar
Híradó. Det kom således inte heller att respekteras av den ungerska lega-
tionen. 325

Svenska Lantarbetsgivareföreningen meddelade också att den hade ”hem-


ställt till de svenska myndigheterna” om att ingen ungersk lantarbetare
skulle lämna Sverige före den 31 oktober/1 november. För att få önskad
effekt översattes Svenska Lantarbetsgivareföreningens meddelande även
till ungerska och skickades ut till de ungerska skogs- och lantarbetarna. 326
Lantarbetsgivareföreningens krav vidarebefordrades av AMS redan nästa
dag, den 12 augusti, och kravet accepterades av den ungerska legationen
och den ungerska regeringen i mitten av augusti. AMS erbjöd sig även att
”underlätta legationens arbete” genom att i egen regi undersöka om indi-
viduella avtal förelåg för de arbetare som anmält sig för hemresa. AMS
bad därför legationen om listor med de arbetare som anmält sig för hem-
resa. Det är dock inte sannolikt att den ungerska legationen accepterade
denna begäran, och några sådana listor återfinns i arkiven. I sitt svar från
mitten av augusti bad den ungerska legationen dock AMS att meddela de
arbetsgivare som hade individuella avtal med längre löptid än till den 31
oktober om att inte resa några hinder för de ungerska lantarbetare som
önskade återvända. Den bad också om en balansräkning med de utomstå-
ende skulder som de ungerska lantarbetarna hade kvar att betala. 327

–––––––––
325
Tidningen SMSz från 14 augusti meddelar även att attachén Elkan från den ungerska legationen, i
privata samtal med ungerska lantarbetare, deklarerat tydligt att den ungerska legationen ”aldrig för-
pliktat sig att förlänga passen”. Denna deklaration, enligt SMSz, visade att legationen ville bara
”vilseleda och sprida förvirring” bland de ungerska lantarbetarna. Att SMSz inte ville erkänna att
denna deklaration i klarspråk egentligen betydde att föga hopp fanns att passen till den ungerska
lantarbetare som tänkte stanna kvar i Sverige skulle förlängas beror förmodligen på tidningens
motvilja att skrämma sina läsare som ville stanna kvar i Sverige.
326
Se alla dessa dokument i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
327
Se den ungerska legationens not i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Sö-
derhamn.

173
Även BUA hade ett möte den 18 augusti, med anledning av den uppkom-
na situationen. På mötet deltog representanter för utlänningskommissio-
nen och UD, Bertil Olsson från AMS samt Svenska Lantarbetareförbun-
dets och Svenska Lantarbetsgivareföreningens representanter. Det intres-
santa är att utlänningskommissionens ordförande, ”herr Hagelin”, medde-
lade att det fanns en del ungerska lantarbetare som inte ämnade återvända
till Ungern även om avtalet sades upp och att ett 40-tal ungerska ansök-
ningar om svenskt främlingspass redan var inlämnade till utlännings-
kommissionen. Thunborg hade inställningen att de ungerska arbetare som
inte fick sina ungerska pass förlängda skulle få svenska främlingspass. ”I
sistnämnda fall borde dylika möjligheter att öppnas redan i fall, då un-
gerska arbetare hyste betänkligheter mot att ifylla sådana frågor i formu-
lären för passförlängning, som kunde tänkas ge anledning till repressalier
mot vederbörandes anhöriga i Ungern”, menade han. Kraven för ett främ-
lingspass – som innebar politisk asyl i Sverige – sänktes alltså väsentligt i
de ungerska skogs- och lantarbetarnas fall. Enligt Hagelin borde det de-
klareras öppet att de ungrare som uttryckte sin vilja att stanna kvar i Sve-
rige skulle komma att betraktas som flyktingar, ”om något uttalande görs
på den punkten”.

Den omedelbara följdfrågan blev då åter om huruvida de ungerska lantar-


betare som stannade kvar i Sverige skulle tvingas fortsätta inom lantarbe-
taryrket. Men någon sådan uppfattning kom inte till uttryck. 328 Inställ-
ningen hos Svenska Lantarbetareförbundets representant var att detta nu
inte var nödvändigt, eftersom den ”svenska lantarbetarstammen är till-
räcklig stor” för att täcka den efter hand minskande efterfrågan. Det upp-
stod på det sättet enighet om att de ungerska lantarbetarna som stannade
kvar i Sverige fritt skulle få välja yrke och ta anställning även i den allt-
mer arbetskraftskrävande industrin, efter det att det mellanstatliga och de
individuella avtalen upphört att gälla. 329

När de två ungerska regeringssändebuden påbörjade rundresan till de un-


gerska lantarbetarfamiljerna i mitten av augusti blev det fart på de svens-
ka myndigheterna. De satte igång en informationsinsamling, och även
vissa ”motbesök” gjordes hos de ungerska lantarbetare som hade kontak-

–––––––––
328
”Befrielsen” från lantarbetaryrket skedde inte omedelbart efter att de ungerska lantarbetarna som
stannade kvar i Sverige fick sina svenska främlingspass godkända. Under det första året angavs syf-
tet med uppehållet i Sverige ”arbetsanställning” och kravet på arbetstillstånd för de ungerska lant-
arbetarna bibehölls fram till 1955, trots att de fick status som politiska flyktingar. Det begränsade
arbetstillståndet tvingade de flesta ungerska lantarbetare stanna kvar hos sina lantarbetsgivare långt
efter 1950. Se ansökningarna för främlingspass och villkoren för uppehållstillstånd i Hemliga dos-
sién Statens Utlänningskommissions arkiv, F2 B: 12 i RA.
329
Att behovet var stor visas även av nästa fråga som behandlades på detta BUA möte: ASEA: s krav
på ytterligare 200 italienska arbetare för sin fabrik i Västerås. Se protokollet i YK 1156 vol. 2 i RA.

174
tats av sändebuden. 330 En av dessa ”motbesök” skedde hos den ungerske
lantarbetaren Kolozsvári i Västmanland. Enligt delegationens rapport
hade de två sändebuden som tidigare besökt Kolozsvári blivit mycket
missbelåtna när de såg kardinal Mindszentis porträtt på väggen i lantarbe-
tarens sovrum. Eftersom Mindszenti hade arresterats av den nya reger-
ingen för landsförräderi anklagades även Kolozsvári för landsförräderi på
grund av porträttet. Kolozsvári svarade: ”Jag har kämpat för mitt foster-
land och är långtifrån landsförrädare. Men mitt land är inte fritt. Om ni är
så goda vänner med ryssarna, så ordna så att min bror och min svåger,
som är tvångsarbetare i Sibirien, får komma tillbaka. Om ni lyckas med
det, är jag villig att återvända”.

Kolozsvári hade kämpat på Östfronten och det valda exemplet visar gans-
ka tydligt att delegationen handplockade sina exempel när de skulle rap-
portera om stämningen bland de ungerska lantarbetarna. Det är dock
ganska tveksamt om majoriteten av de ungerska lantarbetarna var lika
modigt trotsiga i sitt uppträdande mot den ungerska regeringens utsända.
Denna informationsinsamling och detta ”motbesök” kom dock till den
ungerska regeringens och legationens kännedom och föranledde en pro-
testnot från legationen, som inlämnades till UD den 22 september 1949,
efter vederbörliga konsultationer med den ungerska regeringen. Den
svenska aktiviteten ledde också till vissa utrikespolitiska komplikationer.
Den ungerska partichefen – den senare så beryktade Mátyás Rákosi, som
då också var ungersk statskonseljpresident – upplyste nämligen Sveriges
chargé d’affaire Allard i Budapest om att hela avtalet egentligen var Vil-
mos Böhms påfund och att den dåvarande ungerska regeringen hade god-
känt avtalet i efterhand i hopp om att det skulle innebära fortsatt goda re-
lationer mellan Sverige och Ungern. 331

Men det blev inte så. Rákosi deklarerade att den ungerska regeringen ”er-
hållit ovederläggliga bevis för att herr Böhm sedan många år tillbaka varit
en farlig spion i den engelsk-amerikanska imperialismens tjänst.” 332 Han
hade initierat avtalet på uppmuntran av dessa länders underrättelsetjäns-
ter, eftersom de hade förutsett att det skulle leda till en försämring av de
ungersk-svenska relationerna, och han hade fått sin belöning från dem i
form av en större summa pengar (50 000 $). ”Han borde hängas för det”,

–––––––––
330
Se rapporten i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Söderhamn.
331
Ett protokoll om mötet finns i Ungerska Riksarkivet, MOL XIX-J-27b 1948 (49)-2242. Det finns
några anmärkningsvärda avvikelser mellan den ungerska protokolltexten och Allards rapport. Al-
lards rapport i Hemliga dossién Statens Utlänningskommissions arkiv, F2 B: 12 i RA.
332
Jämför Wilhelm Agrells uppseendeväckande påstående i boken ”Venona: spåren från ett under-
rättelsekrig” att Böhm var sovjetisk agent som ”förrådde” Raoul Wallenberg till ryssarna.

175
deklarerade Rákosi. 333 Och nu, när de ungerska arbetarna ”behövs här
hemma (denna text saknas i Allards redogörelse) och kallas hem sätter
den svenska pressen igång en kampanj för att förhindra dem att avre-
sa!” 334

Rákosi anklagade sedan även den svenska regeringen för att uppmuntra
den antiungerska – och implicit även antisovjetiska – presskampanjen
som pågick i Sverige i samband med de ungerska lantarbetarnas hemkal-
lelse. Inte heller de svenska myndigheternas agerande godkändes. Han
ansåg att de ungerska lantarbetarna som inte ville återvända borde utvisas
ty ”de är bara fascister”. Om de inte utvisas skulle han också lämna kvar
några kommunister för att se hur fort de kommer att utvisas. 335

Det är inte överraskande att även den ungerska legationens ton i protest-
noten som kom efter detta möte var exceptionellt hård. Legationen nöjde
sig inte med mindre än att konstatera att de svenska myndigheternas åt-
gärder att inhämta information om den ungerska regeringens sändebuds
aktivitet bland de ungerska medborgarna var, enligt dess uppfattning,
”ägnade att störa de goda traditionella relationerna mellan det Svenska
Konungariket och den Ungerska Folkrepubliken”. Enligt promemorian
som bifogades till protestnoten kom även flera klagomål från ungerska
lantarbetare in till den ungerska legationen. Klagomålen handlade om att
en delegation bestående av AMS och Svenska Lantarbetareförbundets re-
presentanter, tillsammans med ”dissidenten” Zsigmond Gyallai-Pap, vil-
ken fungerade som tolk, försökte övertyga lantarbetarna om att avstå från
att resa hem till Ungern. Enligt klagomålen använde denna kommission
”hotelse, tvång och ansvarslösa löften” för att förmå arbetarna att stanna
kvar i Sverige. När de misslyckades med det, försökte de ovannämnda
personerna förmå de ungerska lantarbetare som bestämde sig för att åter-
vända, att underteckna ett dokument som sade att beslutet berodde på de
ungerska legationstjänstemännens hotelser. Den ungerska legationen pro-
testerade även mot att den svenska regeringen, enligt en artikel i SMSz, i
en kommuniké meddelade att den hade begärt in en rapport från under-
ställda myndigheter ”angående fall av olämplig uppförande som skulle ha
visats av ungerska statsanställda, vilka utsetts för repatrieringsarbetet”. I
sådana fall borde den svenska regeringen kontakta den ungerska legatio-
nen för förklaringar, påpekade den ungerska legationen i noten. Den un-
gerska legationen påpekade också att uppförandet från de tre nämnda per-
sonernas sida ”vilka infunno sig i egenskap av svensk myndighet” stod
–––––––––
333
Här missförstår Allard det ungerska talesättet. I ungerska texten står ingenting om hängning utan
bara om påföljder. Han tror sig höra även att Rákosi påstår att också avtalets uppsägning var Böhms
påfund, som hade varit helt ologisk och inte heller bekräftas av den ungerska texten.
334
Se det ungerska protokollet om mötet i Ungerska Riksarkivet, MOL XIX-J-27b 1948 (49)-2242.
335
Detta uttalande är understruket och markerat med OBS! i Allards rapport.

176
”ovillkorligen i strid med den officiella ståndpunkt, som uttryckts tidiga-
re”. 336 Situationen var så allvarlig att kabinettssekreterare Dag Hammar-
sköljd den 3 oktober bestämde sig för att kalla till sig den ungerske minis-
tern Schöplflin för att kräva ett klargörande och samtidigt ge en förklar-
ing från den svenska sidan. 337

Hammarskjöld erkände att flera rapporter hade krävts in om de ungerska


representanternas agerande eftersom vissa rykten om olämpligt uppföran-
de hade kommit till de svenska myndigheternas kännedom. Dessa rap-
porter bekräftade ryktena. Hammarskjöld konstaterade att:

The finding of those investigations has both surprised and shocked


us. It seems that the two persons in question hade made various
statements on our Government and economic conditions in Sweden
which go far beyond what we could consider appropriate… the two
representatives have used our hospitality in such a way that we
would prefer to see them leave the country.

Inför den mycket allvarliga anklagelsen och det bestämda ställningsta-


gandet uttryckte Schöplflin först sitt tvivel om att sådana uttalanden hade
förekommit, men han delade sedan Hammarskjölds uppfattning att om de
hade förekommit var de helt otillåtna. 338 Schöpflin kunde dock inte
tvinga dessa två sändebud tillika politruker att återvända, och den ungers-
ka regeringen kallade dem inte tillbaka trots den officiella svensk demar-
chen i ärendet. 339

Rapporterna som hämtades in av den svenska polisen visar dock att det
inte bara var de ungerska sändebuden som framkallade de svenska myn-
digheternas missnöje. Det fanns flera vanliga enkla ungerska lantarbetare
som också stod under observation. Den 5 oktober sammanställdes en lista
över ”ungerska medborgare (lantarbetare), vilka enligt till kriminalpoli-
sens 3:e rotel inkomna uppgifter ur politisk synpunkt kunna anses icke
vara önskvärda här i riket”. Listan innehöll 26 namn på lantarbetare som
med all säkerhet hade, eller misstänktes hysa, kommunistiska åsikter och
därför ansågs som icke önskvärda. Även den av Böhm nämnde Keller-
–––––––––
336
Se avskrift av protestnoten och PM: n i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivde-
pån Söderhamn.
337
Se PM: n om mötet i F2B: 12, RA.
338
I själva verket var den ungerske ministern mycket besviken på politrukernas uppförande och
skickade en skarp rapport till Budapest om saken. Denna rapport hade dock motsatt effekt där. Som
redan sagts ovan, skulle rapporten kosta Schöplflin sin ministerpost och tvinga honom att dissidera.
När han kallades till förhör i Budapest i början av 1950 bestämde han sig att vägra åka och bad om
politisk asyl i Sverige. Se Schöplflins rapporter i MOL, XIX-J-27b 20/b, 22/a 1948-2242.
339
Demarchen framfördes muntlig av Hammarskjöld på deras första möte. Se PM: n om mötet i F2B:
12, RA.

177
man fanns med på den listan. 340 I enlighet med denna lista sammanställ-
des därefter, den 27 oktober, en förteckning över ungerska lantarbetare
som borde förpassas ur riket. Denna förteckning överlämnades till Utlän-
ningsnämnden för yttrande. Någon omfattande förpassning ur landet
skedde dock inte, eftersom majoriteten (16 stycken) av de ungerska lant-
arbetarna på listan återvände frivilligt, medan de övriga som ville stanna
också tilläts att göra det. Den politiska situationen var allt annat än gynn-
sam för verkställandet av sådana förvisningar.

En märklig sak är att även de som tidigare misstänktes för spionage tilläts
att stanna kvar i Sverige, bland dem även en av de huvudmisstänkta, M. I,
och få förlängt uppehållstillstånd. Att de hölls under övervakning och be-
traktades med misstänksamhet framgår dock av det faktum att deras up-
pehållstillstånd i början hade tidsbegränsad giltighet samt att innehavarna
inte hade rätt att bosätta sig i storstäderna. De ungrare som misstänktes
för subversiv verksamhet fick uppehållstillstånd efter den 31 oktober
1949, med förbehållen: ej återresa, ej vistelse i Storstockholm, Göteborg
eller Malmö. Personerna M.I. och C.J. återfanns bland dessa. De fick
stanna kvar i Sverige, men deras uppehållstillstånd under 1948-55 gällde
inte för Storstockholm, Solna, Sundbyberg, Nacka, Göteborg eller
Malmö. På grund av att misstankarna kanske visade sig vara obefogade –
eller av någon annan anledning – fick dock båda svensk medborgarskap
år 1962 (C.I.) respektive år 1965 (M.I). 341

De svenska myndigheternas missnöje med de två ungerska regeringssän-


debudens agerande upphörde inte, och Schöpflin kallades åter till Ham-
marskjöld den 22 oktober med anledning av saken. På mötet påpekade
Hammarskjöld på nytt att den svenska regeringen såg mycket allvarligt
på det faktum att de två statstjänstemännen fortfarande befann sig i Sve-
rige och begärde att de omedelbart skulle lämna landet. Schöpflin bekla-
gade det hela, och enligt Hammarskjöld uppfattning accepterade han un-
derförstått den svenska kritiken. 342 Hammarskjöld påpekade samtidigt att
UD, genom beskickningen i Budapest, lämnat in en protestnot i ärendet
även till den ungerska regeringen. De svenska protesterna var dock till
föga hjälp eftersom de två politrukerna fortsatte sina aktiviteter i Sverige.

Ett exempel på sådana aktiviteter är en händelse den 28 oktober 1949, när


ett av sändebuden nästan hamnade i handgriplig konflikt med några tjäns-
–––––––––
340
Se not 3.
341
Se Statens Utlänningskommissions arkiv FB I och Hemliga dossién F2 B: 12 i RA.
342
Det verkar som om den skicklige Hammarskjöld märkte redan på detta möte Schöplflins avstånds-
tagande från den nya regimen. Han avslutar sin rapport med meningen: ”Vid samtalet förstärktes
intrycket av att Schöplflin är mycket angelägen om att för sin personliga del vidmakthålla en någor-
lunda ”clean record” gentemot utrikesdepartementet. Se F2B: 12, RA.

178
temän på arbetsförmedlingen i Västerås. Händelsen inrapporterades av
statspolisen i Västerås och kom nästa dag till UD:s kännedom. Den föran-
leddes av ett missförstånd som hade upprört ett antal ungerska lantarbe-
tarna från Västerås, vilka stod i begrepp att återvända till Ungern. De ak-
tuella arbetarna sökte då hjälp hos det ene sändebudet, Sándor Egyeki,
som befann sig i staden för att organisera återresan. Enligt den ungerska
legationens deklaration som offentliggjordes i början av oktober, skulle
alla återstående skulder som de återvändande ungerska lantarbetarna
lämnade efter sig betalas av legationen. Skulderna skulle inte utgöra nå-
got hinder för de ungerska lantarbetarna att återvända. Men Arbetsför-
medlingen hade ändå dragit av den utestående skulden för mottagen bo-
hagsutrustning (3 månaders avbetalning) på de ungerska lantarbetarnas
sista lön före avresan.

Lantarbetarna klagade då hos Egyeki och bad honom ingripa. Egyeki gick
då direkt till Arbetsförmedlingen och krävde, på ett i dåvarande Ungern
vanlig ”revolutionärt sätt”, att pengarna omedelbart skulle betalas tillbaka
till de ungerska lantarbetarna. När tjänstemännen vägrade och till slut
körde ut honom från kontoret återvände han med ”förstärkningar” – fem
ungerska lantarbetare – och uppträdde hotfullt mot den tjänstgörande
tjänstemannen. Avresan från Västerås skulle ske nästa dag, så de ungers-
ka lantarbetarna kunde inte vänta. Enligt polisens rapport slog de med
nävarna i bordet och krävde sina pengar, men de övermannades till slut
och kördes ut från kontoret igen. Händelsen föranledde stor uppståndelse
i Västerås och gav upphov till åtskilliga upprörda artiklar i Västmanlands
Läns Tidning. Byråchefen på UD, Sven Dahlman, kallade Schöplflin till
sig igen och uttryckte sin bestörtning över den nya incidenten. Han ”in-
skärpte ytterligare hur illa vi på svensk sida berördes av i synnerhet herr
Egyekis missbruk av vårt tålamod”. 343

Med tanke på den närstående återresan vidtogs dock inga andra åtgärder
mot de två ungerska regeringsrepresentanterna förutom att en ny protest
lämnades in till den ungerska regeringen. Även den ungerske ministern
Schöplflin skickade en mycket kritisk rapport om Egyekis och Czakos
uppträdande, vilket dock kom att få motsatt effekt mot vad han förvänta-
de sig hos den ungerska regeringen – med ödesdigra konsekvenser för
hans karriär. 344 Trots dessa diplomatiska incidenter fortsatte förhandling-

–––––––––
343
Se Statspolisens PM från den 29 oktober och en ”sträng förtrolig” PM från UD den 31 oktober
1949, i F2B: 12 i RA.
344
Enlig vissa underrättelser inhämtade av svenska legationen i Budapest var rapporten ”ganska kri-
tisk och synbarligen frispråkig … bl. a. omförmäles att de två herrarna med sina ryska stövlar och
sin attityd, som närmast erinrade om ryska kommissarier, skrämt lantarbetarna och därvid bidragit
till att dämpa dessas åstundan att återvända till hemlandet”. Se avskrift av brev från chargé
d’affaires Tammi, 16.11.49 i F2B: 12 i RA.

179
arna mellan AMS och den ungerska legationen tämligen smidigt. Den 28
september meddelas den ungerska legationen att AMS i princip godtar
legationens ståndpunkt att de ungerska lantarbetare som så önskade fick
återvända utan hänsyn till de individuella avtalen och utan att de ungerska
lantarbetarnas utomstående skulder skulle beaktas. Detta dock med för-
behållet att den ungerska legationen garanterade att den tog på sig alla
återvändande ungerska lantarbetarnas utomstående skulder.

AMS godtog delvis även Schöplflins förslag om att återta lantarbetarnas


bohagsutrustning och därmed minska deras obetalda skulder, men man
bad legationen att instruera lantarbetarna om att först försöka sälja sin
bohagsutrustning och betala skulderna på det sättet istället. Två dagar se-
nare meddelades även länsarbetsnämnderna om överenskommelsen, men
i vissa län verkar budskapet ha gått förlorat på vägen, något som bland
annat ledde till den ovan återgivna incidenten i Västerås.

Svenska Lantarbetsgivareföreningen var inte heller riktig med på noterna.


Den var beredd att acceptera att de arbetare vars avtal löpte ut senast den
1 november skulle lämna sina arbetsplatser en á två dagar tidigare, men
medlemmarna fick i meddelandet från 4 oktober 1949 rådet att tillämpa
avtalets skadeståndsbestämmelser när avtalen sträckte sig längre än så
och den ungerske lantarbetaren ändå bestämde sig för att återvända. 345

Denna ståndpunkt respekterades av minister Schöpflin, som dock åter de-


klarerade i en not den 18 oktober att den ungerska legationen inte kan
tvinga de arbetare som önskade återvända att stanna kvar och fullfölja
sina avtal, oavsett de eventuella avtalsbrotten. I en ny not den 25 oktober
garanterar han dock att den ungerska legationen tar på sig alla utomståen-
de skulder som de återvändande arbetarna lämnar efter sig och även att
skadeståndsfrågan skall lösas av legationen efter det att de ungerska lant-
arbetarna lämnat Sverige. 346

Detta satte i stort sett punkt på kontroverserna. Det blev klart att inga lag-
liga medel fanns för att hålla någon lantarbetare kvar och hemresan stod
öppen för alla de som önskade återvända. Denna situation accepterades
dock inte lika lätt av den svenska pressen och opinionen. Många kunde
inte acceptera att vissa arbetare hade valt att återvända frivilligt och en
kraftig motkampanj sattes igång mot ”skräckväldets” propaganda.
–––––––––
345
Båda ovannämnda dokument i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens arkiv, arkivdepån Sö-
derhamn.
346
Den totala skuldsumman uppgick till lite över 13000 kronor. Den exakta listan sammanställdes av
AMS i november och reglerades av legationen under december 1949. Se AMS förfrågningar till
länsarbetsnämnden och den ungerska legationens noter i E V: a, vol. 10, Arbetsmarknadsstyrelsens
arkiv, arkivdepån Söderhamn.

180
”Skräckväldet söker fångar”! Den svenska pressens reaktion
på avtalets uppsägning

Titeln på DN:s artikel från den 11 september 1949 visar att ungrarnas
hemresa av vissa svenska tidningar uppfattades som en riktig tragedi, nå-
got som också talar om hur negativ bilden av den nya sovjetstyrda un-
gerska regimen var i Sverige. Den stora ryska björnen i aggressiv kom-
munistisk skepnad borde ha varit rena mardrömmen för en majoritet av
svenskarna redan av gammal tradition. Att den vann kriget och bredde ut
sig över hela Öst- och delar av Centraleuropa borde ha gjort rysskräcken
ännu större – och rädslan föder hat. Det är då inte förvånande att den stör-
re delen av den svenska pressens representanter inte kunde föreställa sig
att det fanns människor som frivilligt skulle återvända till ett land under
den förskräcklige ryssens välde.

Att ungrarna inte borde återvända och att de borde markera sitt avstånds-
tagande från denna förskräckliga regim genom att stanna kvar i Sverige
fanns i vissa svenska tidningars önsketänkande redan vid nyheten av det
kommunistiska maktövertagandet i Ungern. Detta önsketänkande göts in i
en antikommunistisk retorik som inte ryggade inför tydliga överdrifter för
att understryka sin ståndpunkt. Den 4 april 1949 publicerar Stockholms-
Tidningen en artikel med en stor rubrik på första sidan: ”2 000 ungrare i
Sverige redo att hoppa av”. Enligt artikelförfattaren – som tydligen inte
brydde sig speciellt mycket om faktainsamling – kom 2 000 ungrare och
”sattes i arbete” i Sverige i juli 1947 ”på grundval av ett kollektivkontrakt
för industrins del med LO, innan regeringskursen i Ungern var så klart
kommunistisk som den idag är.” 347 Han anser sig också veta att dessa 2
000 ungrare ”har funnit sig utmärkt tillrätta i Sverige” och att de motstod
den nya regimens propaganda, som utövas av den nya ungerska lega-
tionspersonalen under ledning av minister Schöplflin. Majoriteten av
lantarbetarna som blev bjudna till ett möte på den ungerska legationen
vägrade till exempel att underteckna en hyllning till den nye ungerske le-
daren Rákosi, när de uppmanades göra detta av den nye ministern, med-
delar tidningen. 348 Den avslutade meningen i artikeln var tänkt att sätta
press på den svenska regeringens ställningstagande i denna fråga (med
–––––––––
347
Det riktiga antalet var 1074.
348
Artikelförfattaren meddelar dock inte vad mötet handlade om. Det var i samband med Ungerns
nationaldag den 15 mars, som markerar början på det revolutionära frihetskriget 1848-49 mot
Habsburgarna. Den revolutionära ungerska armén besegrades till slut endast genom den ryske tsa-
rens väpnade intervention. Mötet nämns även i tidningarna SMSz och den nyutgivna kommunistiska
Magyar Híradó.

181
tydligt resultat, som framgått ovan). Tidningen anger att de ungerska
lantarbetarna framför allt ville stanna i Sverige och ”massavhoppet häng-
er så att säga i luften. Men själva vet de ungerska arbetarna givetvis ing-
enting om hur de svenska myndigheterna i detta fall ställer sig”.

Den svenska pressen släppte därefter inte den ungerska legationen ur sik-
te och – vilket redan har redovisat – blev rundresan i Sverige som minis-
ter Schöplflins fru och attachén Elkan genomförde under våren 1949 hos
de flesta ungerska lantarbetare åtföljd av ett livligt intresse, där bland an-
nat presskonferensen efteråt blev en välbesökt tillställning.

Propagandakriget för att ställa den ungerska legationens verksamhet i allt


sämre dager fortsatte med ökad intensitet efter nyheten om den ungerska
regeringens uppsägning av avtalet med Sverige. Bland de mest flitiga de-
battörerna återfanns Stockholms-Tidningen. Den 13 augusti 1949 publice-
rades en lång artikel på första sidan med stora rubriker: ”Avhoppare av-
slöjar hemligt spel på ungerska stockholmslegationen”, medan underru-
briken skickligt använder orden Moskva och bolsjevism i samband med
den ungerska legationens aktivitet: ”Ung attaché verkliga chefen – Mosk-
vaskolad kvinna leder kursen i bolsjevism”. Artikeln är grundad på av-
hopparen och före detta vaktmästaren Mihály Bányais berättelse om för-
hållandena på den ungerska legationen i Stockholm. Enligt Bányai var
socialdemokraten Böhm utfryst från legationens ledningsarbete redan in-
nan han begärde sin pensionering, och den nyutnämnde attachén Elkan
och förste sekreteraren Fehér lydde inte hans order. Den verklige ledaren
var redan då attachén, kommunisten Elkan, som förblev den verklige le-
daren även efter den nytillsatte ministern Schöplflins tillträde. För att
ännu mer diskreditera legationen avslöjade artikeln att dess ”verklige” le-
dare, attachén Elkan, ”har många förbindelser bland de svenska kommu-
nisterna” och även anklagade honom för spionverksamhet. Men det värs-
ta var att Elkan lydde direkt under ryska order och att legationen, enligt
avhopparen, ”utövar … inte längre någon vanlig diplomatisk verksamhet.
Övervakare och spioner sänds ut allt tätare bland de här boende ungrarna.
De nya legationstjänstemännen har mestadels genomgått snabbkurser hos
den politiska polisen”. Det var alltså dessa människor som försökte över-
tyga de ungerska lantarbetarna att resa hem, och det som ministern
Schöplflin sade hade inte någon betydelse. Alla lantarbetarna skulle hem
och ingen av dem som tänkte stanna kvar kunde räkna med förlängda un-
gerska pass, deklarerade attaché Elkan enligt artikeln.

Även Aftonbladet reagerade på avtalets uppsägning och den ungerska le-


gationens nypåbörjade propagandaaktivitet, bland annat i artikeln ”Söder-
tälje bas för ungerska kommunistcellerna i Sverige” den 17 augusti 1949.
I underrubriken påstås att ”den verklige chefen på stället … polisattachén

182
Elkan, håller seminarier i bolsjevism” på den ungerska legationen till vil-
ka alla ”i Stockholm bosatta ungrare kommenderas”. Den svenska polisen
kan inte ingripa på grund av den ungerska legationens extraterritorialitet,
trots att ”här föreligger en flagrant överträdelse av förbudet för utlänning-
ar att politisera på svensk botten”. Polisen borde vara mer uppmärksam
eftersom dessa propagandister hade organiserat olika kommunistceller
runtom i landet, och en av dessa celler fungerade i Södertälje, avslöjar
tidningen. Medlemsantalet må vara ringa men ”cellarbetarnas våldsamma
hängivenhet och obrottsliga beslutsamhet och vilja att gå sina ledares
ärenden får uppväga vad som brister i kvantitet”. Kvalitet istället för
kvantitet i kommunisternas aktivitet verkar tidningen erkänna.

Den kommunistiska propagandan var dock bara ”bortkastad möda”, trots


den ”våldsamma hängivenheten och obrottsliga beslutsamheten” hos pro-
pagandisterna. Endast tio procent av ungrarna ville återvända och även
dessa sade sig vilja återvända av rädsla. Författaren till den något osam-
manhängande artikeln verkar ha fått vissa uppgifter från andra håll också,
inte bara, såsom Stockholm Tidningen, från den avhoppade vaktmästaren
eller andra dissidenter, Han/hon skriver även om två ungrare som länge
hade varit under den svenska statspolisens övervakning: Imre Tordai och
Kellerman som, enligt Aftonbladet, organiserade den kommunistiska cel-
len på det ungerska dotterbolaget Orion-Tungstram. 349 Vi får dock aldrig
veta varifrån alla dessa uppgifter kom, eller på vilka grunder de olika på-
ståendena om ungrarnas obenägenhet att återvända låg. Det är nog mest
reporterns önsketänkande och sensationsjournalistiken som talar.

”Officiellt hot upprör ungerska lantarbetarna” meddelar Aftonbladet igen


den 26 augusti. Enligt artikeln förekom även handgripligheter mellan un-
gerska lantarbetare och de ungerska regeringssändebuden, vars officiella
rang nu anges exakt: den ene var riksdagsman och den andre var sekrete-
rare på jordbruksministeriet. Dessa påstås ha framfört ”våldsamma hotel-
ser om repressalier mot de hemmavarande släktingarna”, ifall lantarbetar-
na vägrade återvända. Till slut tog även Dagens Nyheter upp temat i en
lång och tämligen väldokumenterat artikel under titeln ”Ungerska delega-
ter hotar lantarbetare som vill stanna här”. DN upprepar samma uppgifter
som Aftonbladet och Stockholms-Tidningen haft, men kryddade samtidigt
framställningen. Förutom de påstådda hotelserna om repressalier mot de
hemmavarande anhöriga till de ungerska lantarbetare som valde att stanna
kvar i Sverige meddelar tidningen att även de ungerska lantarbetarnas
hemsända pengar skulle konfiskeras om de inte återvände.

–––––––––
349
Se ovan noten om Vilmos Böhms övervakning.

183
Eftersom förlöjligande kanske är det mest kraftfulla propagandavapnet,
spred de svenska tidningarna olika anekdoter om hur de ungerska lantar-
betarna reagerade på politrukernas propaganda. En av dessa anekdoter
återges även i DN: s artikel. Enligt propagandan utnämndes en av de fem
ungerska lantarbetare som redan återvänt till Ungern till ”direktör i
skogsförvaltningen” i Ungern. ”Gud signe honom. Då har det gått honom
väl”, svarade en av de ungerska lantarbetarna som arbetat tillsammans
med honom på en gård i södra Sverige. ”När han var här fick jag hjälpa
honom både att läsa och skriva. Han kunde ingetdera själv …”. Anekdo-
ten är talande och dubbeleggad. Den berättar inte endast hur de ungerska
lantarbetarna reagerade på den lögnaktiga kommunistiska propagandan
utan den försöker även påverka den svenska opinionen mot den nya
”folkadministration” som infördes i Ungern enligt sovjetisk modell.
Rädslan som de kommunistiska politrukernas besök spred bland de un-
gerska lantarbetarna och deras familjer framhölls mer än gärna. ”Hustrun
fick nervsammanbrott när mannen förhörts”, skrev DN vidare i samma ar-
tikel. Hela bilden som denna undertitel suggererar är som hämtad ur den
gängse bilden av en polisstat, och som nu återskapas av de ungerska poli-
trukerna i Sverige. Mannen ”förhördes” inne i ett rum, medan kvinnan
fick sitt nervsammanbrott när hon väntade utanför. Bilden motsägs dock
av resten av artikeln, som berättar att många ungerska lantarbetare inte
var rädda utan gav kraftfulla svar på tal på politrukernas anklagelser. DN
påpekade vidare att det inte var av arbetsmarknadsskäl som de ungerska
lantarbetarna kallades hem, utan det var framför allt politiska orsaker som
låg bakom hemkallelsen och rekommenderar en motsvarande reaktion
från de svenska myndigheternas sida. Politiseringen av de ungerska lant-
arbetarnas återvändande eller kvarstannande var ett faktum.

Även den lokala pressen reagerade. Ystads Allehanda hängde med i kören
och avslöjade i en stor artikel att ”Ungerns hemliga polis arbetar i Sverige
sedan flera månader” med underrubriken ”Presenterar sig som legations-
tjänstemän”. Artikeln syftar tydligt på besöken som legationens tjänste-
män gjorde hos de ungerska lantarbetarna under våren 1949 och den
rundresa som de två ungerska regeringssändebuden – som öppet kallas
”två medlemmar av Ungerns hemliga polis” – nyligen påbörjade. Dessa
”försöker förmå ungerska lantarbetare att resa tillbaka” och ”lockar med
goda arbetsmöjligheter i Ungern och varnar samtidigt för alla faror i det
’fascistiska och kapitalistiska Sverige’”. Tidningen återger dock stolt en
redogörelse som inhämtats från två grupper av ungerska lantarbetare
kring dessa ”ungerska polismäns” besök på två gårdar i södra Sverige. De
ungerska lantarbetarna var uppenbarligen kommunistmotståndare och gav
”svar på tal” med råge på dessa politrukers propaganda. Den ungerska re-
geringens utsända, som utan vidare kallas för ”polismän”, ”möttes av
ungrarna med ett sådant förakt och med så klara bevis för att deras ord

184
var idel lögner, att de båda polismännen fick finna sig i att göra en snöp-
lig reträtt”. En av de namngivna ungerska lantarbetarna, József Révész,
berättar att tre av hans bröder fördes bort av ryssarna och nu satt i Sibiri-
en i sovjetisk fångenskap. Det var alltså inte förvånande att han inte lät
sig luras av ”bolsjevikernas propaganda”.

Inte heller Ystads Allehanda missade chansen att förlöjliga den nya
kommunistiska administrationens rekryteringspolitik. Enligt politrukerna
var en av Révész bekanta en mäktig pamp på ett av ministerierna. Märk-
ligt, tyckte lantarbetaren. Han klarade knappt första klassen när vi gick
tillsammans skolan. Om Ungern nu regeras av sådana män är det bara
ännu ett skäl att stanna i Sverige, deklarerar han. Tidningen berättade att
de ungerska lantarbetarna lyssnade frekvent på västerländska radiosänd-
ningar från Frankrike (?) och på det sättet var korrekt informerade om lä-
get i Ungern.

Aftonbladets reporter tror sig veta att ett ”Officiellt hot upprör ungerska
lantarbetarna”. I artikeln från den 26 augusti 1949 skriver denna reporter
om bråk och handgripligheter mellan den ungerska regeringens utsända
och de ungerska lantarbetarna. ”Både ni och era kapitalistiska svenska,
reaktionära arbetsgivare ska gå åt h-e” röt en av regeringens utsända på
en gård i Orresta för att skrämma de lantarbetare som visade motstånd
mot försöken att förmå dem att återvända. Men ”så länge de ungerska ar-
betarna inte anhållit hos utlänningskommissionen om att få betraktas som
politiska flyktingar kan UK ingenting göra”. Tipset och vägledningen
borde ha framstått tydligt både för ungrarna och de svenska myndigheter-
na: Ungrarna borde söka och få politisk asyl för att skydda sig från denna
förskräckliga ryskstyrda regims representanter, och inte låta sig skräm-
mas till att återvända.

Den upprörda svenska pressreaktionen på de ungerska sändebudens pro-


pagandarundresa toppas ändå av DN:s ledare den 11 september: ”Skräck-
väldet söker fångar”. Det är ganska tydligt att det inte endast var Ungern
som artikeln var riktad emot. Det är ”despotierna i öster” som anklagas,
som inte tål ”att deras undersåtar söker sig till andra och friare länder”.
Artikel har tydlig karaktär av kalla kriget och anbringar en betydande ide-
ologisk laddning till frågan om de ungerska lantarbetarnas val att stanna
eller återvända. Ungrarnas fall kopplas direkt ihop med baltutlämningen
1945, som var ”från moralisk synpunkt det värsta den sittande regeringen
gjort”. De kringresande propagandisterna lockar med lögner och beskri-
ver ”det rysstyrda, utpinade Ungern ” som de ”kommunistiska fantasier-
nas idealland”. Men om det inte räcker med lockelser, tar de till hot. DN
anser att det gäller en principsak. Även om det handlar om en numerärt
obetydlig grupp, borde ”den svenska regeringen göra vad den kan för att

185
inte bli medansvarig i denna människojakt”. Den svenska regeringen bör
ingripa mot denna ”människojakt” som ”från svensk synpunkt ter sig lika
vidrig som den från polisstatens synpunkt är självfallen och naturlig”.

DN lyfte alltså de ungerska lantarbetarnas fall till en principiell nivå och


pekade tydligt ut fienden: ”[de kommunistiska] despotierna i öster”, som
håller ”hundratals miljoner i Europa … i förtryck och fångenskap”, och
det egna lägret: ”andra och friare länder” i Västeuropa. Den svenska re-
geringens uppgift var att motverka despotierna! Det handlade alltså inte
längre bara om de ungerska lantarbetarna utan om ett principiellt mora-
liskt och politiskt ställningstagande som engagerade Sverige i kampen
mellan ”despotierna” i Öst och ”de friare länderna” i Väst. De ungerska
lantarbetarnas sak förvandlades till storpolitik.

Märkligt nog var de tidningar som representerade arbetsmarknadsparter-


na, vilka var direkt involverade i de ungerska lantarbetarnas närvaro och
arbete i Sverige, nämligen Svenska Lantarbetareförbundets och Svenska
Lantarbetsgivareföreningens tidningar mera jordnära och mindre politise-
rade i sina skrivningar. Men deras olika intressen speglas tydligt. Lantar-
betaren anmärker torrt den 23 augusti att ”det svensk-ungerska avtalet
(står) inför sin utlöpningstid”. Artikel påpekar endast att förhållandena i
Ungern har förändrats radikalt sedan avtalet undertecknades, och att den
ungerska regeringen har bestämt sig för att säga upp avtalet och att det
upphör att gälla den 5 november 1949. Artikelförfattaren finner det sam-
tidigt viktig att påpeka att ”efter denna dag tillförsäkras därmed de un-
gerska lantarbetarna icke längre de specialförmåner avtalet inneburit för
dem”. Tidningen erkänner att ”den ungerska arbetskraften” (sic) har skött
sig väl och inga invändningar från fackligt håll behövt göras mot dem.
Tidningen påpekar dock också att även förhållandena i Sverige har änd-
rats, arbetskraftsbristen försvunnit och arbetslösheten bland lantarbetare
till och med tilltagit. Något behov av utländsk arbetskraft förelåg inte
längre, ansåg artikelförfattaren som inte hade något emot att ungrarna
återvände. Artikeln avslutas med en fras som visar att de ungerska lantar-
betarna – och den utländska arbetskraften i allmänhet – inte var välkom-
men överallt. ”Människor (kan) knappast undgå att bli påverkade av en
agitation, som utpekar förekomsten av ett antal utländska arbetare såsom
orsak till den egna arbetslösheten… I själva verket spelar i detta avseende
500 arbetare ingen egentlig roll … Men när det gäller sådana angelägen-
heter brukar klok eftertanke och sund beräkning oftast icke avgå med se-
gern.”

DN förde alltså inte alla svenskars talan när den begärde den svenska
regeringens intervention för att motverka kommunisternas hot- och
lockpropaganda gentemot de ungerska lantarbetarna. Inte heller Svens-

186
ka Lantarbetsgivareföreningens tidning Jordbrukarnas Föreningsblad
är lika ”principiell” som DN, och är dessutom mer återhållsam. Den är
angelägen att påpeka i en artikel den 3 september 1949 att den ungerska
regeringens sändebud använder skräckmetoder för att övertyga de un-
gerska lantarbetarna om att återvända men anser inte att regeringen bör
ingripa mot deras verksamhet. Den ungerska legationens ansträngningar
för att locka hem lantarbetarna ses mera som en prestigesak. De ungers-
ka lantarbetarnas trivsel i ”det kapitalistiska” Sverige var, enlig tidning-
en, ”en nagel i ögat på den s.k. folkdemokratiska regimen i Ungern”.
Det var därför som regimen ville föra hem dem så fort som möjligt. Tid-
ningen avslutar med konstaterandet att dessa metoder visar hur lite den
mänskliga friheten betyder i dessa våldsregimer, men den kräver inget
ställningstagande eller något ingripande från regeringens sida.

DN:s ovannämnda artikel fick den förväntade effekten och tidningen


kunde den 13 september meddela att ”UD har begärt rapport om un-
gersk påtryckning”. Ifall sådan skulle konstateras och om de ungerska
lantarbetare som önskade stanna kvar i Sverige skulle fråntas sitt un-
gerska medborgarskap, skulle den svenska regeringen, enligt DN, be-
trakta dem som politiska flyktingar och förse dem med främlingspass.

Alla dessa ansträngningar från båda sidor gjorde dock att kampen avslu-
tades i stort sett oavgjort. DN meddelar den 19 september att 513 ungra-
re enligt den ungerska legationen hade anmält sig för hemresan. Denna
siffra ändras inte mycket under oktober, trots att den svenska pressen
fortsatte att uppmärksamt följa den ungerska legationens aktivitet och
sändebudens olika övertramp och smädelser mot ”utsugarnas Sverige”.
Det faktum att det till slut blev endast 458 som verkligen återvände vi-
sar dock att den svenska motpropagandan och de svenska löftena om att
få politisk asyl i Sverige för dem som stannade kvar hade en viss effekt
i slutspurten.

”Ungrarnas hemresa tragedi!”

”Ungrarnas hemresa tragedi! Hustrun grät hysterisk inför repressalieho-


tet!” Titeln över artikeln från den 29 oktober 1949 i Västmanlands Läns
Tidning visar att hemresan för nästan ett halvt tusental ungrare upplev-
des som ett nederlag inom delar av den svenska pressen. Det var ett ne-
derlag som man framför allt ville tolka som resultatet av den rädsla som
de ungerska lantarbetarna kände inför de påstådda hoten från den un-
gerska regeringen, om de valde att stanna kvar i Sverige. Tidningens re-
porter hade fortfarande svårt att acceptera att vissa av arbetarna åter-
vände enbart på grund av sin hemlängtan och inte ansåg att de bättre

187
materiella och politiska förhållandena i Sverige var tillräckliga för att
acceptera rollen som invandrare.

Stämningen bland de ungerska lantarbetarna i Västmanland


var på fredagen, dagen innan den av legationen bestämda
återresan till Ungern mycket uppjagad och många tvekade in
i det sista om de skulle resa. Kvinnor föll i hysterisk gråt och
hela denna affär artar sig till en tragedi. Ungerska legations-
tjänstemän har uttalat öppet hot om repressalier mot släk-
tingar om de härvarande inte återvänder och i övrigt uppträtt
på ett skandalöst sätt.

Samtidigt visar artikel att man i Sverige in i det sista hoppades att det inte
skulle bli så många ungrare som återvände. När reportern talar om att den
ungerska legationen beställt en vagn för 65 personer för ungerska lantar-
betare som återvände från Västmanland anser tidningen att legationen var
”väl optimistisk” och att länsarbetsnämnden endast kände till fem säkra
fall av de ”hundratals” ungerska lantarbetare i länet som skulle återvända.
”Det är således möjligt att hela hemtransporten blir ett fiasko”, skrev arti-
kelförfattaren. 350 Men han nöjde sig inte med bara hoppet. Han spred
också rykten om vad som skulle kunna hända med dem som bestämde sig
för att återvända. Vissa ungrare sade att tågets destination var Warszawa
och ”vad som väntar dem efteråt är icke känt”.

Det är tydligt att Sibirien skymtar bakom reporterns antydningar, och in-
tentionen att påverka återvändarna är uppenbar. Även den ”eviga” berät-
telsemallen uppenbarar sig i artikeln, när reportern citerar en ”känd och
vederhäftigt länsbo”. Denne berättar hur ohyfsade och aggressiva ”de
onda” legationstjänstemännen var mot dessa, ”synnerligen dugande arbe-
tare och trevliga människor”, som alla kände ett djupt medlidande för.
Det onda blev synnerligen ont och offren blev rentvådda, vita och synd-
fria människor som man inte kunde säga något ont om. De tämligen ofta
förekommande konflikterna med arbetsgivarna var som bortblåsta. Kalla
krigets ideologiska kamp uppenbarar sig också i den lilla faktarutan bred-
vid artikeln: ”aktionen mot våra ungrare har givit en glimt av livet bakom
järnridån. Den ungerska legationens utsända politruker har gjort nytta på
ett sätt som de inte avsett. I ett fritt land blir ett uppträdande som deras
inte okänt” (min kursiv.). Det är intressant att se hur de ungerska lantar-
betarna i den ideologiska ivern plötsligt blev ”våra ungrare”, offer som
den hjältemodiga fria världen bör skydda och försvara mot ”despotierna i
Öst”. Men när återvändandet blev ett faktum och hundratals ungrare visa-
–––––––––
350
Förhoppningarna grusades ty det blev 62 personer som återvände från Västerås tågstation. Se lis-
tan med de återvändande lantarbetarna i XIX – J – 27-b, 17 doboz, Stockholmi követség, i MOL.

188
de sig vara villiga att återvända försökte andra tidningar antyda en viss
otacksamhet hos dem som återvände.

Expressen skickade speciella sändebud till de olika uppsamlingsplatserna,


varifrån de återvändande ungerska lantarbetarna avreste mot samlings-
platsen i Trelleborg, och publicerade den 30 oktober en lång artikel om
stämningen bland ungrarna före återvändandet. Artikelns rubrik är talan-
de: ”Ungrarna inte tomhänta från Sverige. Kom med små väskor, far med
bagage i hela järnvägsvagnar.” Reportern från Trelleborg rapporterade
om återseendets glädje bland de ungrare som träffades på Trelleborgs sta-
tion och några som hade anlänt två dagar före avresan och var inkvartera-
de i järnvägsvagnarna. Expressens utsände från Malmö rapporterade om
en spänd och ideologiskt laddad stämning även bland ungrarna. En av
dem som valde att stanna kvar i Sverige men följde de återvändande till
tågstationen springer till exempel efter tåget och river sönder en röd flag-
ga som hade stuckits ut av några kommunister genom ett av tågets föns-
ter. Gesten åtföljdes av en upphetsad ordväxling mellan de som var på tå-
get och de som stannade kvar på perrongen. Märklig nog verkar reportern
förstå en del av vad som sades och han rapporterar om antikapitalistiska
slagord som deklamerades av dem som återvände. Bilden som bifogas ar-
tikeln visar den röda flaggan med hammaren och skäran som hölls ut ge-
nom tågfönstret av några leende ungdomar och en äldre kommunist som
håller upp sin näve i arbetarrörelsens välkända kampgest. Att de borde ha
varit mer tacksamma känns ännu mer mellan raderna i nästa dags artikel
där de återvändande ungrarnas stora bagage än en gång uppmärksammas.
”70 000 kg präktigt bagage hade de återvändande ungrarna” lyder arti-
kelns rubrik för att sedan fortsätta med att i detalj räkna upp vad de 468
ungrarna – av vilka lite över 300 var vuxna – hade med sig: 325 cyklar, 8
prima (!) motorcyklar, 75 symaskiner, över 100 radioapparater och en
stor mängd möbler och husgeråd. De beskrevs också som klädda som rik-
tiga ”aristokrater”: alla män i skinnkappor och skräddarsydda kostymer
(?) och även kvinnorna var ”synnerligen välklädda” även med svenska
mått mätt. De många barnen var ”minst lika väl klädda” som sina svenska
lekkamrater. Att det bakom allt detta bagage gömde sig hundratals över-
tidstimmar och mängder av arbetade helger säger reportern ingenting om.
Dessa arbetare kom till Sverige för att arbeta under två år, för att skaffa
sig en bättre start hemma i Ungern efter kriget. Levande utanför det
svenska samhället hade de endast ett mål: att arbeta för att skaffa så
mycket pengar och gods som möjligt under de två offrade åren, i för-
hoppning om att skaffa ett bättre liv hemma. Att många av deras för-
hoppningar skulle grusas i den grymma realiteten som skulle möta dem i
Ungern visste de inte då. Många ville inte heller tro på ryktena, eftersom
de inte kunde tänka sig ett liv i främmande land, lång ifrån sina familjer
och sina landsmän.

189
Men reportern är redo att erkänna att denna synbarligen goda materiella
förkovran framför allt berodde på att själva ungrarna ”har varit sparsam-
ma och använt sin inkomst till nyttiga inköp”. Att de återvände berodde
dock främst på ”den politiska okunnigheten [som] var frapperande”, an-
ser han, trots att han själv återger att vissa ideologiskt laddade diskussio-
ner uppstod även i sista stund på perrongen mellan de som återvände och
de som stannade kvar.

En liknande artikel under rubriken ”Motorcykel och symaskiner i ung-


rarnas stora bagage” kom i Sydsvenska Dagbladet som i detalj berättar
om händelserna på samlingsplatsen i Trelleborg. Reportern betonar
både den konstlade kommunistpropagandan, som föreställde hemresan
som ett segertåg med flaggor och girlander, och de hemvändande ung-
rarnas politiska okunnighet tillsammans med en överdriven försiktighet
och konstlade fraser, när de uttalade sig om hemresan för de många
närvarande reportrarna.

En mindre laddad artikel med många bilder dök upp på Aftonbladets


hela första sida den 31 oktober. Där underströks bland annat att som ”en
sista gest” från Sverige fick ungerska lantarbetare genomgå en tandlä-
karundersökning och saken presenteras som om åtgärden hade ordnats
för ungrarnas skull. Att undersökningen ingick i en forskningsinsats
som Expressens och Sydsvenskans reportrar korrekt påpekade, och som
skulle fastställa ”om miljöförhållanden är orsaken till att ungrarnas tän-
der är bättre än svenskarnas” mörkades i Aftonbladet. Enligt dess repor-
ter hade ”resenärerna … mestadels försvarliga bördor att släpa på, när
de gick ombord”, men han väljer att inte berätta om lastvagnarna fyllda
med cyklar och motorcyklar. Andra delen av artikeln är dock minst lika
ideologisk som Expressens eller Sydsvenskans artiklar, när den berättar
om sex ungrare som ”hoppade av” i sista stund trots politrukernas lite
väl överdrivna iver att även under de sista timmarna berätta om det här-
liga livet som väntade på återvändarna i Ungern. Till slut blev det en-
dast 174 lantarbetare med familjer – sammanlagd 458 personer – och
två legationstjänstemän och två politruker som steg ombord på färjan
”Drottning Viktoria” klockan 9.00 på morgonen den 31 oktober 1949,
meddelar mycket exakt Aftonbladets artikel. 351
Även DN uppmärksammade de ungerska lantarbetarnas hemresa i två
kortare artiklar den 1 november. Där meddelar DN att den svenska re-
geringen protesterade hos den ungerska legationen och hos den ungers-
ka regeringen mot de ungerska sändebudens agerande i Sverige och be-
–––––––––
351
Antalet bekräftas av de ungerska dokumenten också. Se listan med de återvändande lantarbetarna i
XIX – J – 27-b, 17 doboz, Stockholmi követség, i MOL.

190
tonar att många ungrare blev hotade om de valde att stanna kvar i Sve-
rige.

”Ungrarna reser tillbaka” konstaterar även Svenska Lantarbetareförbun-


dets veckotidning, Lantarbetaren. 352 Men i denna artikel fanns få ideo-
logiska övertoner, förutom kanske det att reportern helt felaktigt anger
antalet ungrare som valde att stanna kvar i Sverige och skriver om 1500
ungerska lantarbetare istället för de knappt 600 som verkligen stannade
kvar. 353 Tidningen erkänner att avtalet tecknades på två år och att det nu
var dags att återvända. ”Den som skriver detta bevittnade ungrarnas
hemresa nere ifrån Trelleborg” tillkännager artikelförfattaren, ”och
genomgående fick man höra att de [ungrarna] nu längtade hem till sitt
land igen”. Materiellt har de förkovrat sig i Sverige och ”vilka förhål-
landen som väntar dem nu … är inte lätt att säga”. Lantarbetarens arti-
kelförfattare väljer alltså att inte riktig uttala sig om den nya regimen i
Ungern och har liknande neutrala ord om stämningen bland ungrarna
som återvände. Dock kan man ana en viss varning bakom följande me-
ning:

”Stämningen vid avskedet med det land där de arbetat och


verkat i ett par års tid var … tämligen ljum och för deras
egen skull får man hoppas att de, när de nu på nytt skall för-
söka slå rot i sitt eget hemland slipper att anfäktas av efter-
tankens kranka blekhet”.

Och nu skriver Lantarbetarens skribent något som inte riktig framgick i


avtalet mellan den ungerska och den svenska regeringen utan delvis mot-
säger det. Medan den ungerska regeringen uppfattade avtalet som tidsbe-
gränsat och även de olika svenska arrangemangen kring ungrarnas vistel-
se (exempelvis skuldernas återbetalningsperiod) pekar åt samma håll,
skriver Lantarbetarens skribent om ett försök att låta de ungerska lantar-
betarna definitivt slå rot i Sverige: ”Experimentet med att omplantera un-
gerska lantarbetare på svensk botten, kan i varje fall inte sägas vara miss-
lyckat – det stora antal, som vill stanna kvar i Sverige och eventuell får
s.k. främlingspass, vittnar därom.”. Han argumenterar vidare för sin
ståndpunkt. Ungrarna hade över lag skött sig väl, både på sina arbetsplat-
ser och i fackliga sammanhang och de inte så fåtaliga problemen som
kantade deras placering i skogsarbete var inte deras fel. ”Det är fler än
ungerska lantarbetare som gått bett på uppgiften att avverka timmer på
snöhöljda svenska skogar”. Men det faktum att en stor del av ungrarna
återvände anses inte som ett problem.
–––––––––
352
Nr. 45, 1949.
353
Runt 15 ungerska lantarbetare återvände redan innan den stora gemensamma hemresan.

191
Den tämligen neutrala attityden i Lantarbetaren gentemot de ungerska
lantarbetarnas återvändande förklaras senare i en lång artikel om ”Den ut-
ländska arbetskraften”, skriven några veckor senare av byråchefen på
AMS, Bertil Olsson, i samma tidning. Här konstaterar Olsson att behovet
av utländsk arbetskraft inom det svenska jordbruket inte längre var så
trängande och det faktum att 174 manliga ungerska lantarbetare återvände
inte spelade någon större roll för tillgången på arbetskraft inom djursköt-
seln i synnerhet, och jordbruket i allmänhet. ”Deras platser har utan svå-
righet kunnat besättas med svensk arbetskraft”. Artikeln påpekar också
att ”förekomsten av alltför många utlänningar på en arbetsmarknad, som
ur nationalitetssynpunkt varit så homogen som den tidigare svenska, kan
naturligtvis skapa problem av olika slag” och Bertil Olsson ser inga pro-
blem med en minskning av antalet utlänningar i Sverige.

Den ungerska regimens ideologiska kamp tog inte slut med de 458 un-
gerska lantarbetares hemresa, och temat släpptes inte heller den av svens-
ka pressen. De återvändande ungrarnas representant Béla Bárányi dekla-
rerade vid ankomsten till Budapest att ”tiden i Sverige (var) ett lidande”
och förhållandena för de ungerska lantarbetarna var ”beklagansvärda”.
Bárányi deklarerade också i tidningen Szabad Nép att ”det svenska arbe-
tande folket försmäktar under kapitalisternas ok” och att friheten i Sveri-
ge inte betydde annat än att ”man fritt får angripa Sovjetunionen och
folkdemokratierna, bl. a. Ungern”. De ungerska lantarbetarna har kommit
hem för att de ville leva ”fritt och människovärdigt och ville delta i det
socialistiska uppbyggningsarbetet”. Den ungerska kommuniststyrda pres-
sen missade inte det propagandistiska värdet som återvändandet av hund-
ratals potentiella dissidenter hade, och var inte sen att exploatera det även
i kampen mot det inre motståndet. Det kommunistiska partiorganet Sza-
bad Nép anklagade den föregående regeringen under statsminister Ferenc
Nagy för att den ”hyrde ut [lantarbetarna] som slavar utanför våra grän-
ser” som tvingades i ”flera års tvångsemigration”. 354 Nu var de tillbaka,
men deras hemresa ”har väckt förargelse hos den svenska reaktionen och
bland imperialisternas ungerska agenter”, som hade gjort allt ”för att
hindra de ungerska lantarbetarna att resa hem”. Men i Ungern var varje
arbetarhand välbehövlig. 355

Dagens Nyheters utsände i Budapest följde upp och rapporterade om


uppståndelsen i den ungerska huvudstaden kring lantarbetarnas återvän-
dande och om deras vidare öde i Ungern. Den första artikeln, som publi-
–––––––––
354
Ferenc Nagy var Småbrukarpartiets ledare, ett parti som vann alla fria val som anordnades efter
kriget i Ungern. Han tvingades dock i emigration av kommunisterna bara ett år tidigare och kom-
munisterna passade på att anklaga honom på alla möjliga sätt.
355
Szabad Nép, 4 november 1949.

192
cerades den 5 november 1949, rapporterade om de många artiklarna i de
ungerska tidningarna om ”den västerländska utsugningen” som de un-
gerska lantarbetarna var utsatta för i Sverige. DN:s reporter meddelade
också att många av de återvändande ungerska lantarbetarna fick resa runt
till olika möten och föreningar och berätta hur lyckliga de var att ha åter-
vänt från ”de västerländska imperialisternas utsugningsystem” till ”det
fria arbetets land”.

Dessa så kallade lantarbetare var dock inga riktiga sådana, meddelar DN i


nästa artikel den 8 november. Enligt artikelns rubrik, författad av den un-
gerska dissidenten, före detta chefredaktör på tidningen Népszava i Bu-
dapest László Hámori, var ”agenter … med från början bland de ungerska
lantarbetarna”. Det var framför allt dessa propagandaagenter som gjorde
de fientliga uttalandena mot Sverige och Västländerna i övrigt. Om de
riktiga lantarbetarna skulle berätta om de riktiga svenska förhållandena
skulle kommunistpartiets propagandaavdelning framstå som en lögnare,
skriver Hámori. En ungersk lantarbetares lön, exempelvis, motsvarade
endast en tredjedel i köpkraft jämfört med en svensk.

Såsom redan Lantarbetarens skribent hade påpekat var stämningen gans-


ka ljum hos de återvändande ungerska lantarbetarna, men det var säkert
många som åtminstone delvis litade på de överdådiga löften som den un-
gerska regeringens utsända gav om deras vidare levnadschanser i ”det
nya Ungern”. De flestas förhoppningar blev dock med stor säkerhet inte
infriade. Enligt en rapport från svenska legationen i Budapest hade det
ungerska jordbruksdepartementet inte gjort några som helst förberedelser
för att motta de ungerska lantarbetare som kom från Sverige. De två re-
geringsrepresentanternas löften var tomma ord som föranledde även che-
fen för pressavdelningen på ungerska utrikesministeriet att fälla några
”fräna observationer över kontrasten mellan den bombastiska propagan-
dan och de runda löftena till arbetarna och underlåtenheten att göra något
för att infria dessa”. 356

Angreppen i den ungerska pressen mot ”det kapitalistiska Sverige” och


de olika ofördelaktiga påståenden som dök upp i de så kallade intervjuer-
na med de återvändande, fick till slut även den svenska regeringen att re-
agera. Den svenska legationen i Budapest instruerades i mitten av no-
vember att vidta åtgärder, och legationen lämnade in en Aide Memoire till
det ungerska utrikesdepartementet den 7 december 1949. Där påpekas
felaktigheterna i vissa påståenden som bland annat beskriver levnadsför-
hållandena i Sverige som miserabla och de löner som ungerska lantarbe-
–––––––––
356
Se avskrift av brev från chargé d’affaires Tamm, daterad 16.11.49, inkommen till UD den 28 no-
vember 1949 i F2B: 12 i RA.

193
tarna fick som helt otillräckliga. Denna Aide memoire dementerar också
påståendet att svenska myndigheter skulle ha försökt att hindra ungrarna
från att återvända till Ungern. 357
Den svenska legationen påpekade att det knappast fanns någon ungersk
tidning som vågade avvika från den officiella uppfattningen och den
krävde en förklaring till den officiella ståndpunkten i frågan. Samtidigt
bad den svenska legationen att ungerska UD skulle låta de klagande arbe-
tarna träda fram och precisera klagomålen och namnet på de arbetsgivare
som klagomålen gällde. Legationen lovade en grundlig utredning av frå-
gan.

Svaret från den ungerska tjänstemannen i ungerska utrikesdepartementet


speglar tiden och förhållandena i Ungern. Han var för egen del beredd att
erkänna att han själv ansåg uppgifterna som den svenska legationen kla-
gade över som överdrivna och osanningsenliga. Han till och med beröm-
mer Sverige spontant. Enligt hans vetskap var Sverige ett ”socialt mycket
högtstående land” och han nämnde i förbigående att journalisterna säkert
hade ”kolorerat” lantarbetarnas påståenden. Han påpekade dock att
många ofördelaktiga saker även sades i den svenska pressen om Ungern.
I princip tvådde han sina händer. Han lovade ett personligt ingripande hos
journalisterna men vågade inte lova någon officiell och offentlig dementi
av de felaktiga uppgifterna. För det var utrikesministeriet för litet.

DN fortsatte bevakningen av de återvändande lantarbetarnas öde i Ungern


och bekräftade pressbilden som framgick av den svenska budapestlega-
tionens rapport. DN meddelar också att ”Ungrares svenskbagage lossades
bara nattetid” för att inte motverka den västfientliga propagandan. 358 ”Po-
lisövergrepp och arbetslöshet blev den lott som väntade de hemvändande
ungerska lantarbetarna, står vidare i artikeln. Deras öde blev känt genom
”en hart när otrolig faute av dagens ungerska makthavare”. Det var näm-
ligen så att en lantarbetarhustru som återvände tillfälligt till Ungern innan
den stora gruppen avreste, fick tillåtelse att resa tillbaka till sin make i
Sverige som ”av politiska skäl” vägrade att återvända till Ungern. Hon
fick dock återvända bara mot löftet att agitera bland de ungrare som stan-
nade kvar i Sverige för att resa hem till Ungern. Kvinnan berättar hur hon
fick lura makthavarna i Ungern för att få komma tillbaka till Sverige ge-
nom att gå med i kommunistpartiet och acceptera att bli kommunistisk
agitator. Men väl tillbaka i Sverige valde hon den motsatta rollen. Hon
–––––––––
357
: « Il a été par exemple dit que les ouvrières menaient une existence misérable en Suède, leur nour-
riture a été presque indigestible et leur logement peut digne des être humaine. Ils auraient été en au-
tre obligé de travailler trop long temps pour des salaires complètement insuffisants etc.etc. De plus
les suédois aurait tout fait pour empêcher leur départ », citerar den svenska legationen i ett Aide
Memoire från 5 december den ungerska pressen. Dokumentet i F2B: 12 i RA.
358
DN 5 januari 1950.

194
berättar för DN:s reporter att Ungern var präglat av rädsla och nedstämd-
het bland folket, och ingen vågade tala öppet. ”De som ansågs som opå-
litliga fick helt enkelt inget arbete och fick försörja sig bäst de kunde på
tiggeri, ty ”begreppet arbetslöshetsunderstöd är i Ungern något helt
okänt”.

Den sänkta levnadsstandarden i landet på grund av den nystartade plan-


ekonomin och den enorma återinvesteringen i industrin var ett fenomen
som säkert berörde de återvändande ungerska lantarbetarna. Jordbruket
och infrastrukturen var förbisedda och de nystartade statliga jordbruksen-
heterna fungerade dåligt och de hade svårt att rekrytera arbetskraft. De
bönder som fortfarande ägde jord vågade inte anställa folk för att inte be-
traktas som kulaker. Många av lantarbetarna som återvände fick så små-
ningom sälja en del av sina tillhörigheter för att kunna överleva. De flesta
klarade sig med nöd och näppe under de första månaderna efter återvän-
dandet. Det var sådant som berättades av den lantarbetare som hade ång-
rat sig och sökte upp svenska legationen i Budapest för att höra sig för
om möjligheterna att återvända till Sverige. I legationens ”sträng förtroli-
ga” rapport från den 28 februari 1950 får vi veta hans berättelse. 359 En-
ligt den anonyme lantarbetaren möttes de flesta återvändande ungerska
lantarbetarna av ”besvikelse och svårigheter. Den första välkomsthäls-
ningen bestod av besök av detektiver vilka förhörde sig om vederböran-
des inställning till ’västern’ och till det nya Ungern.”

De flesta lantarbetarna lämnades dock ifred därefter och de fick också


behålla alla sina från Sverige medhavda ägodelar. Ryktet som spreds i
Sverige om att de fick sina tillhörigheter konfiskerade stämde alltså inte,
skriver legationen i sin rapport. De som hade föräldrar eller släktingar
med någon mindre jordegendom klarade sig bra, eftersom de kunde av-
sätta sina medhavda pengar. Deras medförda ägodelar kom till sin rätt i
hushållet. Det tilltagande förstatligandet av både jordbruk och industri ni-
vellerade dock de ursprungliga fördelarna och passiviserade de flesta av
återvändarna, vilka så småningom inkorporerades i den nya ungerska
ekonomin. Vistelsen i Sverige hade inte medfört den förväntade förtjäns-
ten i dessa lantarbetares liv i Ungern, men den blev inte heller till någon
börda.

–––––––––
359
Se rapporten i F2B: 12 i RA.

195
Situationen för de ungerska lantarbetare som
stannade kvar i Sverige, och frågan om fri
eller ofri arbetskraft. Några slutsatser

Situationen för de ungerska lantarbetarna som återvände till Ungern var


alltså väldigt osäker under den första tiden efter återvändandet. Vi kan
dock lugnt påstå att även de ungerska lantarbetarna som stannade kvar i
Sverige hade en osäker situation i början. Även om det i den svenska
pressen förekom uttryck som ”våra ungrare”, vilket temporärt kunde på-
verka allmänhetens inställning, hade de svenska myndigheterna mycket
svårt att bestämma sig i denna fråga. Trots de digra löftena dröjde det
ganska lång tid innan de kunde bestämma sig för att låta alla ungerska
lantarbetare som stannade kvar i Sverige fritt välja yrke och konkurrera
fritt på den svenska arbetsmarknaden. Det dröjde ända fram till 1955, när
den nya medborgarskapslagen trädde i kraft, innan dessa arbetare fick
sina uppehållstillstånd förlängda för en längre tid (5 år) och slapp kravet
på arbetstillstånd. 360 Fram till 1955 tvingades alltså dessa ungerska lant-
arbetare stanna kvar i lantarbetaryrket trots att de inte längre var bundna
av något mellanstatlig avtal utan hade officiell status som politiska flyk-
tingar. 361

Frågan om hur dessa ungerska lantarbetare betraktades av de svenska


myndigheterna är alltså svår att besvara. Under avtalstiden var det utan
tvekan så att de ungerska lantarbetarna inte var fria att röra sig på arbets-
marknaden. De var gästarbetare som under en begränsad tid skulle fylla
luckor på den svenska arbetsmarknaden på grund av arbetskraftsbristen
inom lantarbetaryrkena. Vissa delar av det svenska förhållningssättet
framkallade emellertid intrycket att myndigheterna hade ett längre per-
spektiv på arbetarnas vistelsetid i Sverige än de två åren som de ungerska
myndigheterna räknade med. Trots det verkar de svenska myndigheterna
–––––––––
360
Majoriteten av lantarbetarna stannade kvar i lantarbetaryrket under de första två åren efter avtalets
uppsägning eftersom syftet med vistelsen i Sverige i främlingspassen som tilldelades ungerska lant-
arbetare angavs som arbetsanställning och uppehållstillståndet förlängdes i början endast för 6 må-
nader i taget. Endast i slutet av 1950, när den tredje förlängningen skulle ha varit aktuellt medges
en förlängning för ett helt år och orsaken till vistelsen i Sverige ändras till politisk flykting. Det
andra problemet som inte riktig speglade de svenska löftena var att befrielsen från arbetstillstånd
kom så sent som 1955 för de lantarbetare som stannade kvar i Sverige. Och man kunde inte arbeta
inom industrin eller de andra näringsgrenarna utanför jordbruket eller skogsbruket utan arbetstill-
stånd. Det var förmodligen det som tvingade dem stanna kvar i jordbruket år efter år sedan de be-
stämde sig att stanna kvar i Sverige. Se ungrarnas ansökningar för uppehållstillstånd och främlings-
pass i Statens Utlänningskommission, Hemliga arkivet, F2B: 1, i RA. (Jämför även med Bertil Ols-
sons artikel i Lantarbetaren 52-53, 1949).
361
Det dröjde dock ganska länge tills alla ungerska lantarbetare fick denna status. Lakatos fick till
exempel status som politisk flykting först den 13 november 1951. Se Lakatos passansökningar i Sta-
tens Utlänningskommission, Hemliga arkivet, F2B: 1, i RA.

196
ha haft svårt att ändra inställning i frågan om krav på arbetstillstånd för
de ungerska lantarbetare som stannade kvar i Sverige. Dessa hade ju inte
någon möjlighet att lämna landet under överskådlig tid efter detta beslut.
Hela situationen kompliceras av det faktum att dessa ungerska lantarbeta-
re blev föremål för en ideologisk kamp som påverkade både de svenska
myndigheternas och den svenska allmänhetens inställning, och i prakti-
ken underlättade att de blev accepterade i Sverige.

Skillnaden mellan fri och ofri arbetskraft är i praktiken inte alltid kniv-
skarp. Men en innebörd i begreppet ”fri arbetskraft” borde ändå vara att
den kan röra sig fritt på arbetsmarknaden och ta vilket arbete som helst
utan några krav på speciella tillstånd. Samtidigt är det rimligt att definiera
”ofri arbetskraft” som bland annat begränsad i sin rörelsefrihet genom
olika utomekonomiska medel och restriktioner. Krav på arbetstillstånd
som beviljades endast för vissa yrken är en typisk sådan begränsning.
Och det var precis detta som tillämpades gentemot de ungerska lantarbe-
tarna även sedan de uppmuntrats att stanna kvar permanent i Sverige.
Ofri arbetskraft användes alltså i Sverige, även om det var för en relativt
kort period. Dessa ungerska lantarbetares fall visar också det att de
svenska myndigheterna under slutet av 1940-talet och början på 1950-
talet var beredda att tillämpa, och i realiteten praktiserade, en gästarbetar-
politik för att motverka temporära obalanser mellan utbud och efterfråga
på den svenska arbetsmarknaden.

En erfarenhet och konklusion från denna historia av arbetskraftsimport


från Ungern till Sverige är att den svenska inställningen till invandring av
utländsk arbetskraft förändrades i positivt riktning bl. a. i och med det
ungerska experimentet. Den invandrade arbetskraften visade sig vara ett
smidigt och styrbart komplement till den svenska arbetskraften. De posi-
tiva erfarenheterna som kan utläsas i BUA:s protokoll från de möten där
även fackföreningarnas representanter var närvarande visar att attityden
var övervägande positiv både när det gällde den italienska, tyska och den
ungerska organiserade rekryteringen.

Det ungerska avtalets slutgiltiga tilländalöpande visade dock riskerna


med mellanstatliga avtal. Avtal påverkas av politiska förändringar i de
avtalsslutande länderna och styrs på så sätt inte endast av arbetsmarkna-
dens intressen. Den situation som uppstod efter uppsägningen av avtalet
från ungersk sida hade oönskade politiska konsekvenser vilka tvingade
den svenska regeringen till ett politiskt ställningstagande och till implika-
tioner som sannolikt inte var alldeles önskvärda av de svenska politiker-
na. Den svenska regeringen hade inget val än att ta ställning på ”den fria
världens sida” i det begynnande kalla kriget, och erbjuda politisk asyl till
de ungerska lantarbetarna som valde att stanna kvar i Sverige. Men de po-

197
litiska nackdelarna övervägde över fördelarna med en fortsatt statlig kon-
troll av immigrationen, och staten drog sig så småningom ur arbetskrafts-
rekryteringen. Mellanstatliga avtal medförde också kostsamma och lång-
dragna processer som ökade priset på den invandrade arbetskraften. Ny
lagstiftning banade istället vägen för individuell rekrytering i företagens
regi och sedan mot den praktiskt taget fria arbetskraftsinvandringen till
Sverige från mitten av 1950-talet fram till 1968. Den statliga övervak-
ningen av maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter blev överspelad.
Fackföreningarnas ställning stärktes avsevärt under andra världskriget
och de första åren efter kriget, både på grund av de politiska förändring-
arna och till följd av den svenska ekonomiska expansionen efter kriget.
Ett nästan permanent underskott på arbetskraft rådde på den svenska ar-
betsmarknaden.

Dessa förändringar orsakade en maktbalans med lutning åt arbetstagarna


och gjorde fackföreningarna i stånd att motverka eventuella fördelar som
arbetsgivarsidan kunde nå genom ökningar av arbetskraftsutbudet genom
en fri invandring. Den övervägande faran för flaskhalsar i produktionen
och de goda erfarenheterna kring den organiserade arbetskraftsimporten
gjorde att fackföreningsrörelsen inte längre ställde sig skeptisk till import
av utomnordisk arbetskraft. Det blev uppenbart att de utländska arbetarna
kunde inkluderas i arbetarrörelsen och att den lönedumpningen som så
många arbetare var rädda för kunde motverkas genom fackliga åtgärder.
Förändringarna i lagstiftningen och liberaliseringen av arbetskraftsrekry-
teringen var sannolikt direkta konsekvenser av de goda erfarenheterna
med den lätthanterliga utländska arbetskraften. Vägen mot ”turistinvand-
ringen” låg öppen. Det svenska samhället som helhet var dock mindre
redo att ta emot ”främlingar”. Våra huvudpersoners fortsatta berättelse
om livet i Sverige vittnar om detta.

198
I ensamhetens årtionden.
Lakatos Miklós och
Elisabets berättelse om livet
i Sverige
Intervjun med paret Lakatos fortsatte med frågor kring livet efter beslutet
att stanna kvar i Sverige. Det unga parets framtidsutsikter och framtids-
planer förändrades radikalt efter detta beslut. Nu kunde de inte räkna med
något återvändande till Ungern under överskådlig tid. De hade också fått
sitt första barn som skulle växa upp i Sverige och gå i svensk skola. Att
lära sig det svenska språket blev en nödvändighet och de blev väldigt
medvetna om det. Men de första åren medförde inga riktiga förändringar i
deras liv. Trots att de var trötta på arbetet och livet vid de svenska godsen
var det inte lätt att byta arbete. Deras rörelsefrihet begränsades av arbets-
tillståndet som fortfarande gällde endast för lantarbetaryrket. Fortfarande
ovana med de svenska förhållandena visste paret Lakatos helt enkelt inte
hur de skulle ta sig ut ur livet som lantarbetare, och de var tvungna att
stanna kvar på godset i fem år till efter det att avtalet med Ungern hade
upphört att gälla. Arbetsvillkoren förblev desamma och Miklós fortsatte
att arbeta lika mycket på helgerna som under tiden då avtalet gällde.
Även kontakterna med svenskarna förblev lika sporadiska, och isolering-
en blev allt svårare att uthärda. Samtidigt var de smärtsamt medvetna om
att de måste lära sig det svenska språket för att ta sig ut ur isoleringen och
de få kontakterna med svenskarna på godsen gav inte någon möjlighet att
göra det. Därför bestämmer de sig för att flytta in till staden så fort möj-
lighet gavs. Möjligheten kom 1955, då Miklós befriades från kravet på
arbetstillstånd och äntligen kunde byta yrke. Närmaste stad var Eskilstuna
och samma år flyttade familjen Lakatos in till den staden.

Intervjun:

– Och ni kunde inte prata svenska, trots att ni hade varit här i sju år re-
dan?
Nej! Och det var inte bra! Och jag har tröttnat på teckenspråket.

199
– Vilka kontakter hade ni med svenskarna överhuvudtaget?
Inte mycket; de bjöd oss, förståss, på vissa fester och då var vi bland dem,
men annars hade vi nästan inga kontakter. Det var mest husbonden, ar-
rendatorn, som bjöd oss, på storhelgerna, när vi hade gemensamma fester.
Jag blev alltså trött på det här. Jag tänkte: ska jag dö i ett stall här? Blir
man äldre och åren går tomma, då blir man fundersam. Sparreholm var
det sista godset som jag jobbade på, i stallet. Sparreholm ligger inte långt
ifrån Eskilstuna. 362 Det var inte svårt att hitta arbete i staden, det fanns
gott om arbete. Och det fanns inga större krav heller, även skogsarbetarna
ställdes omedelbart framför svarven. Vi lärde oss. De förklarade vad som
ska göras, vad som kommer att hända om vi tryckte på vissa knappar eller
drog i spakar osv. Och det räckte. Det var inte så svårt. Det var inga stör-
re krav på tekniskt kunnande. Jag också fick arbete på en fabrik så små-
ningom och blev en sådan här, inlärd, fabriksarbetare. Sedan lärde jag
mig ett yrke. Jag blev slipare … 363

–––––––––
362
Det var i Sparreholm där Lakatos beslöt sig att stanna definitivt i Sverige och ansöker om svenskt
främlingspass. (19 december 1949). Landsfiskalen i Villåttinge distrikt, Flen, hade inget att erinra
mot att sökanden tilldelas svenskt främlingspass. Ansökan bifölls av Statens Utlänningskommission
och makarna tilldelades främlingspass giltig tom. 1.7.1950, dock med tillägget: ej återresa. Den 5
juli 1950 lämnar Lakatos in en ansökan om förlängning av uppehållstillstånd men uppehållstillstån-
det förlängs endast till 1.12.1950, med tilläget: Ej återresa. I början av november 1950 lämnar La-
katos in en ny ansökan för uppehållstillstånd. Som bilaga till ansökan fanns även en rapport Villåt-
tinge polisdistrikt daterad 4 november 1950. Förutom det faktum att det påpekas att makarna endast
hade genomgått den 6 åriga elementärskolan innehåller rapporten bara positiva saker om makarna
Lakatos. Även påståenden som överdrev deras anpassning fanns med. Rapporten intygar t.ex. att
”båda ungrarna har lärt sig svenska språket”, något som inte ens själva makarna Lakatos hade hållit
med om (se vad de säger i intervjun). Vidare skrevs att de ”äro i sitt privatliv exemplariskt sköt-
samma”, ”trivs mycket bra på gården … och kommer att stanna ännu längre”. Arrendatorn ”ville …
rekommendera de … och framhålla att det vore önskvärt att deras uppehållstillstånd skulle förläng-
as på minst ett år, för att ungrarna därigenom skulle slippa den oro som de den senaste tiden haft
genom att deras uppehållstillstånd förlängdes endast fem månader”. Både främlingspasset och up-
pehållstillstånd förlängs till 01.12.1951 men tillägget: ej återresa stämplas fortfarande in! Det märk-
liga är att syftet med vistelsen anges fortfarande som arbetsanställning och inte politisk flykting,
trots att Lakatos tilldelades redan ett främlingspass.
Uppehållstillståndet förlängs igen den 13 november 1951, och syftet med vistelsen ändras till politisk
flykting. Passet förlängs för två år, till 01.12.1953, men tillägget ”ej återresa” finns kvar! Nu regi-
streras även Lakatos politiska åsikter. Enligt polisrapporten trycke Lakatos inte om kommunismen i
Ungern men gillar den svenska demokratin. (Referenser: greve Claes (von Rosen?) . Se alla ansök-
ningar och rapporter i Statens Utlänningskommission, Hemliga arkivet, F2B: 1, i RA.
363
Paret Lakatos lämnade djurskötaryrket 1955, efter sju års vistelse i Sverige. Den 13 november
1955 beviljas ansökan om uppehållstillstånd för 5 år, fram till 1960, med två tillägg:
”arbetstillstånd behövs ej” och ”ej återresa”. Yrke: metallarbetare; arbetsgivare: Eskilstuna Stålpress-
ning AB.
Lön: 130 kr./vecka/enl. avtal.
Samtidigt med ansökan för förlängt uppehållstillstånd lämnades in en ansökan om svenskt medbor-
garskap för båda makarna. Ansökan beviljades den 9 december 1955 och inkluderade även sonen
Lakatos Róbert Miklós född 30 november 1949.
Fram till 1955 angavs Elisabets yrke som: fru (husmor). Anmärkningsvärt är också att Elisabets för-
sta ansökningar kompletteras endast slarvig, med blyerts. Bara ansökan om svenskt främlingspass
ifylls fullständigt.
Rapporterna som bifogas om skötsamhet handlar framför allt om Miklós. Se Statens Utlännings-
kommission, Hemliga arkivet, F2B: 1, i RA.

200
– Hur var det med bostaden? Hur skaffade ni den? Hur gick det till för
frun?
Då var det en gammal värld här också. Hälften av Eskilstuna bestod av
träbyggnader. Man värmde med kol, och hästvagnar kom med brunkolen,
som skyfflades in på källarfönstren. Eskilstuna, Nyköping, Katrineholm
… de var likadana.
– Det här var på femtiotalet …
Ja. Femtiotalet. 1955 eller ’56. Den där rondellen, där ni körde förbi, där
var det träskmark och en liten sjö med änder. Hela det här kvarteret
byggdes senare.
Frun: På sextiotalet…
Mannen: Sådana enorma förändringar … nu är det asfaltvägar, bilar över-
allt.
– Var det mest bara enkel körväg då, med hästvagnar?
Ja. Hästvagnar. Det var inte så många bilar. (Vänder sig till frun) Minns
du den där inspektorn som köpte den där äggformade bilen … hur vi gick
och gapade åt den? En Volvo var den, en PV. De bakre fönstren var dela-
de, stora bara som handflator … men vi glodde stort på den när vi först
såg den. Vi bara cyklade då. Det fanns cyklar överallt, i mängder. Alla
cyklade.
– Och inga lås behövdes på cyklarna …
(Båda med en röst) Nej, nej!
Mannen: Det behövdes inte. Man hittade den på samma ställe som man
ställde den till och med efter tre dagar … där man lade den.
Frun: När vi reste till min bror, till Skövdinge, då cyklade vi och lämnade
cyklarna där, ute på gatan. Men vi behövde inte låsa dem.
Mannen: När man åkte någonstans kunde man lämna cykeln olåst på tåg-
stationen och hämta den efter tre dagar.
– Hur köpte ni er första cykel?
Mannen: Nå, det där var en stor sak för oss.
Frun: Jag kunde inte cykla.
Mannen: Jag hade haft en rostig cykel redan hemma i Ungern, som jag
fick laga hela tiden. Inga däck fanns under kriget, gummi fanns det inte.
Det var en stor händelse för oss, när vi köpte en ny cykel här, åja, åja.
– När var det? Hur lång tid tog tills ni kunde köpa en?
Mannen: Inte så långt efter att vi kom.
Frun: Redan under det första året, när vi kom. Då köpte vi dock bara en
begagnad cykel. På den cykeln lärde jag mig cykla. Senare, när vi kom
hit – det där var ute på landet – köpte vi en ny cykel.
– Vem lärde er cykla, Erzsi néni?
(Hon skrattar och tittar på mannen)
Mannen: Det tog inte lång tid innan hon lärde sig …
Frun: Sedan köpte vi en ny, när vi kom in till stan … men även bra be-
gagnad kunde man köpa här, för en billigare penning.

201
– Hur mycket tjänade man på den tiden?
Mannen: Jag hade 1,62 kronor per timme. 1,62. För 10 kronor kunde man
dock handla så mycket att en kasse inte räckte till. Det gick inte att köpa
en ask med tändstickor. 2 askar kostade 3 öre… och det fanns inga ”halv-
öringar”.
Frun: Godis och kola … man fick två för en fillér. 364 Två för ett öre, me-
nar jag.
– Mjölken, brödet … vad kostade det?
Mjölk hade vi gott om (Han hoppar tillbaka till tiden på godsen!)
– Men efter att ni kom in till staden?
(inget svar)
– Hur var den första lägenheten i staden?
Frun: Första året bodde vi i en gammal lägenhet, i ett hus som skulle ri-
vas. Vi fick bo där bara i ett år, sedan fick vi lämna lägenheten, ty huset
revs ner. Sedan fick vi ett något modernare rum som vi bytte sedan för en
större lägenhet, med rum och kök.
– Fanns det badrum och annat?
Frun: I början, i den första lägenheten, fick vi gå ner till tvättrummet i
källaren för att tvätta oss. Även efter det att vi fick det där andra rummet
hade vi bara … bara när vi fick den här trerumslägenheten hade vi eget,
riktigt, badrum. Det var dock inte så farligt. Det var inte så många som
bodde i huset så man fick lätt tillgång till (det gemensamma) badrummet.
– Och ni, Miklós bácsi, ni har börjat arbeta i fabriken …
Frun: Då har jag också börjat arbeta …
Mannen bryter in: Jag har aldrig jobbat i en fabrik innan, men jag lärde
mig. Jag har haft tur med arbetet och klarade mig bra. Jag var på många
ställen för att söka bättre jobb … jag permitterades en gång. Trots att det
inte var så vanligt då … 1967. Det var därför att jag kallades in. Jag gjor-
de lumpen två gånger här, hos svenskarna, andra gången som reservist. 365
Jag kallades in och sedan fick jag söka nytt jobb!
– Hur var det med fritiden, med vännerna och umgängeskretsen här i
staden?
Jaa… På arbetsplatsen hade jag goda relationer, det var bra. Men nästan
inga kontakter utanför arbetet. Svensken accepterar inte så lätt utlänning-
en till vän. De umgås inte, de gillar inte varandra heller. Det här gäller
även idag. De samlas för att fira namnsdagar, släkten och så. De har dock
inte så nära relationer, de gillar det inte, de umgås inte med varandra så
mycket som vi, ungrare, gör. Vi tycker, på något sätt, mer om varandra
och släkten håller närmare band än svenskarna.
– Vem träffade ni då?
–––––––––
364
”Fillér” är örens ungerska motsvarighet. Det är talande om parets identitet det att efter så många år
i Sverige lever det ungerska ordet ”fillér” kvar och kommer först även när man skulle prata om
svenska priser.
365
Det känns klart och tydligt att ”svenskarna” placeras i ”de” kategorin.

202
Frun: Vi umgicks med ungrare! (med en röst som om det här vore den
mest naturliga saken i världen)
Mannen: Ja. När vi upptäckte att någon ungrare bor någonstans (gjorde vi
ett besök) … Vi hade vänner som bodde 15-18 km. bort … Det hände
ofta att vi tog cyklarna efter jobbet, kl. 5 på eftermiddagen, och cyklade
dit för att umgås en stund. 366
Frun: Det här var när vi bodde på landet.
Mannen: Ja, det här var när vi bodde på landet. Vi var i stånd att cykla 15
km. för att umgås en stund. Max två timmar kunde vi umgås, ty nästa
dag, kl. 5 på morgonen, började arbetet igen. Vi började kl. 5 och jobbade
fram till kl. 10. Då åt vi lunch och sedan fortsatte vi från 2 till 5 på efter-
middagen. Vi vaknade tidigt, det är sant – och det var inte speciellt be-
kvämt – men vi jobbade inte mer än 8 timmar per dagen.
Frun: Det var fem timmar på morgonen och tre på eftermiddagen, kväl-
len.
– Kan ni berätta något om några svenska bekanta, vänner, som ni um-
gicks med?
Nej! Vi hade inte mycket gemensamt. Svensken hade och har andra pro-
blem. Han tar hand om gräsmattan framför huset och hans största pro-
blem är att gräset växer för högt. De hade inga materiella, svårigheter och
besvär som vi växte upp med i Ungern. De förstår inte vår syn på livet …
Det var nöden som tvingade oss att stödja, hjälpa och vara nära varandra,
annars hade vi inte kunnat överleva. Den ömsesidiga hjälpen och gen-
tjänsterna var nödvändiga. Lyssna, sade vi, kan du göra det här för mig?
Jag kommer att hjälpa dig på annat sätt … den här ömsesidiga hjälpen lät
även ungrarna i förskingringen – i Transsylvanien t.ex. – att överleva.
Bara genom ömsesidig hjälp kunde de fortsätta leva.
– Men hur var det med barnen? Vad tyckte ni när ni såg att de umgås
med danskar och svenskar? Hade ni hellre velat att de umgicks med ung-
rare istället?
Frun: Det började gå bättre med språket när vi kom till Eskilstuna. Vi
hade folk runtomkring oss som vi kunde prata med. Där ute var det bara

–––––––––
366
Den i huvudtexten nämnda övervakningen och de inte så sällan förekommande konflik-
terna med arbetsgivare och kanske svenska kamrater som många av deras landsmän blev in-
blandade i syns inte i våra huvudpersoners berättelse. Det var inte det som de kom ihåg av
sina tidiga år i Sverige och det var inte heller det som var typisk för dessa ungerska lantarbe-
tare. Mycket mer känns tristessen över den stora språkförbistringen i deras berättelse och
över de svåra arbetsvillkoren, som egentligen gällde alla lantarbetare, men som drabbade
hårdast just ungarna. De är det som framför allt framgår ur paret Lakatos berättelse om sina
första år i Sverige. De arbetade ofta övertid och på helgerna och den lilla fritiden som de
hade fick de tillbringa i isolering. Förutom de ”officiella” festerna ordnade av arbetsgivaren
umgicks de inte med andra än familjen på fritiden. Hemma hos sina svenska arbetskamrater
blev de aldrig inbjudna. För att få riktig umgänge och för att tillbringa några få glada gemen-
samma timmar med andra fick de leta upp och cykla till sina landsmän som bodde flera mil
från deras bostad. Men de beundrar välståndet och svenskarnas ärlighet.

203
arbetet, och kvinnorna, även om de gick och besökte varandra ibland …
var det bara några ord som växlades.
Mannen: Jag jobbade hela tiden med jordbruk och djurskötsel i Ungern
också. Nu, när vi kom in och jag började fabriksarbetet fick jag lära mig
ord som jag inte kände till inte ens på ungerska. ”Skiftnyckel” till exem-
pel, osv. Ännu värre var det i lumpen. Där blev man dumskalle igen. Det
var en massa ord och uttryck som man aldrig hade hört förut.
Frun: Så var det. Vi lärde oss allt genom att lyssna och härma. När jag
hörde cykel … barnen retades hela tiden att jag sade ”cikel” istället för
cykel. Även om de rättade mig, glömde jag, och fortsatte säga fel, så som
jag lärde mig från början. Vi gick inte i någon skola …
– Jag hörde att även de som kom i ’56 hade samma problem.
Frun: Även om vi senare köpte vissa ordböcker – vi köpte några i Ungern
– hade man inte tid och lust att lära sig.
– Hur ofta reste ni till Ungern?
Mannen: Först reste vi 1963, och sedan vartannat år, så länge föräldrarna
levde.
Frun: Vi reste vartannat år fram till 1981. Då dog min far. Sedan reste vi
inte så ofta. Det fanns ingen att gå till. När vi inte längre kunde gå in i hu-
set utan att knacka på dörren … det är inte samma sak, att bo hos släkten.
Där måste man knacka på dörren och be att få komma in …
Mannen: Så länge föräldrarna lever så har man ett hem. Barnet kan när
som helst komma och han är hemma. Ett syskon är inte samma sak …
Frun: Om vi skulle åka till släkten varje år, då skulle de tröttna på oss. Vi
hörde sådana saker. Jag också skulle bli kanske trött på en som skulle
komma varje år och bo här i flera veckor.
– Reste ni någon annanstans då?
Mannen: Vi reste häromkring, till granländerna några gånger. Längre bort
… ja, vi var i Jugoslavien för två år sedan, på semester. Och vi var i Sri
Lanka också.
– Hur gick det till? Reste ni som turister?
Ja, vi köpte biljett.
Frun: Det var en riktig upplevelse. Det mest intressanta var när vi flög
över Indien och vi såg den där lilla hjärtformade fläcken: kan planet landa
där, på den där lilla fläcken, undrade man? Vi såg bara skog sedan. Och
när vi kom dit och reste runt med bussen, då upptäckte vi hur stort det där
lilla landet var …
Mannen: 64 000 kvadratkilometer. Ungern är ju 93 000. Och invånarna är
fler. De bor så tät. Jag har aldrig sett så många barn. Alla likadana, svarta.
Aldrig sett så många.
– Var ni ensamma?
Mannen: Ja, det var bara vi två.
– Hur känns det idag, vem umgås ni med. Har ni nu några svenska be-
kanta?

204
Frun: Det är bara barnen och familjen … barnbarnen. Men de kommer
inte så ofta.
– Hur känns det nu, blev ni annorlunda än ungrarna som ni träffar i
Ungern? Blev ni mer svenskar?
Mannen: Jag vet inte. Svenskar blev vi inte. Men vi är inte heller ”rikti-
ga” ungrare längre. Vi ser annorlunda på vissa saker. Vi planerar mera
noggrant, kanske. Vi pratar dock alltid ungerska. Aldrig svenska, bara
med barnbarnen. Så mycket vi kan.
– Känns det ensamt ibland?
Frun: Ja. Men det är inte så farligt…

Intervjun var tänkt att återupptas vid ett senare tillfälle, med det tillfället
kom aldrig. Egentligen fanns det inte så mycket mer att berätta. Som re-
dan påpekades fick paret Lakatos status som politiska flyktningar 1955,
och senare samma år blev de svenska medborgare. Äntligen var de fria
och behövde inte längre arbetstillstånd för att byta yrke. 367 De flyttade till
staden och efter några svåra år i olika källarvåningar och en lägenhet utan
badrum i ett rivningshus flyttade de i den tvåa var intervjun genomfördes
1999. Några år senare, när pojkarna var större, började även Erzsébet för-
värvsarbeta. De uppfostrade sina två söner i det ungerska språket, men
sönerna gifte sig med svenska kvinnor och pratade sedan sällan ungerska.
Barnbarnen kan inte alls ungerska och kommunicerar med svårighet med
sina farföräldrar.

Kontakten med hemlandet var i början också svårt att upprätthålla på


grund av rädslan för den kommunistiska regimen. Det var först år 1963,
när den allmänna amnestin mot 1956 års politiska ”förbrytelser” offent-
liggjordes, som paret Lakatos vågade resa tillbaka till Ungern. Glädjen
över att se sitt hemland igen och träffa sina föräldrar överskuggades dock
av förtrycket som fanns i landet och rädslan de kände medan de var där.
Sedan fortsatte de dock att resa vartannat år så länge kvinnans föräldrar
levde, mer sällan därefter. De funderade aldrig på att återvända. I början
hade det varit riskabel och nästan dumdristigt på grund av förtrycket. När
det blev möjligt var de redan pensionärer, barnen var gifta med svenskar
och barnbarnen var redan ”riktiga svenskar” och de ville inte bo så långt
ifrån dem.

På min upprepade fråga om deras svenska kontakter efter barnens gifter-


mål med de svenska kvinnorna 368 fick jag dock samma svar som första
gången: de hade inga svenska vänner, svenskar kom ytterst sällan till de-
ras hem och de hade nästan aldrig varit inbjudna till en svensk familj. ”Vi
–––––––––
367
Se Lakatos dossier i Statens Utlänningskommission, Hemliga arkivet, F2B: 1, i RA.
368
Även om en av svärdöttrarna hade dansk ursprung, var det svenska språket som gällde.

205
hade inte mycket gemensamt”, försökte Lakatos Miklós förklara orsaken
till denna isolering. ”Svensken hade och har andra problem. Han tar hand
om gräsmattan framför huset och hans största problem är att gräset växer
för högt. De hade inga materiella svårigheter och vedermödor som vi
växte upp med i Ungern. De förstår inte vår syn på livet.”

De umgicks hellre med ungrare. Efter 1956 blev medlemmarna i den un-
gerska protestantiska församlingen i Eskilstuna deras främsta umgänges-
krets. Mannen spelade en viktig roll i församlingen till en början. Den
blev dock mindre och mindre med åren. Men trots att dessa människor
inte hade några svenska vänner, och trots att de var ensamma och isolera-
de efter 52 års liv i Sverige, hade de många beundrande ord om svenskar-
nas ärlighet. De berättade med nostalgi och beundran om de år när man
kunde lämna sin cykel olåst på tågstationen på morgonen och hämta den
orörd på kvällen. Dessa invandrare hade alltid gjort rätt för sig, arbetat
hårt och fick alltid vitsord från sina svenska arbetsgivare eller arbetskam-
rater och uppfostrade sina barn till goda svenska medborgare. 369 Ändå
fanns (hölls?) de utanför det svenska samhället, även barnen och barnbar-
nen togs ifrån dem på något sätt, och de levde i ensamhet, både känslo-
mässigt och socialt, utan att någon riktig brydde sig om detta.

Det går att hitta skenförklaringar på denna isolering. Vi skulle kunna


hävda att isoleringen berodde på parets bristande språkkunskaper. Vi
skulle kunna säga att de inte kunde komma in i det svenska samhället på
grund av att de inte kunde kommunicera. Men det här är bara en bortför-
klaring. Deras dåliga språkkunskaper beror just på det att de fick vingarna
klippta redan under de första åren i Sverige, när de levde isolerade på de
olika godsen runtom i Mellansverige. De lärde sig då att inte förvänta sig
för mycket och att söka stöd bara hos sig själva. Från officiellt håll fanns
det även en uttalad vilja att förhindra att några främmande etniska enkla-
ver skulle bildas i Sverige. Alla främlingar förväntades bli assimilerade.
Inga positiva åtgärder vidtogs emellertid i den riktningen och någon offi-
ciell assimilationspolitik formuleras aldrig.

Det svenska ”civila” samhället verkar inte heller ha varit berett att accep-
tera främlingar som intressanta enbart på grund av deras olikhet. De har
aldrig fått chansen att vara med och umgås med svenskar i början för att
kunna lära sig språket, och sedan fanns det ingen svensk – individ eller
myndighet – som hade tid och intresse att ge dem denna chans under 52
åren. Känslan av att stå utanför, och den tydliga ”vi” och ”dem” struktu-
ren i deras tillvaro tvingade dem att dra sig tillbaka och inte försöka hitta
en plats i majoritetssamhället. De fick leva sitt liv bakom det lilla hem-
–––––––––
369
Se Lakatos dossier i Statens Utlänningskommission, Hemliga arkivet, F2B: 1, i RA.

206
mets murar, murar som gav lite värme, och anpassa sig till isoleringen.
Utanför hemmet fanns likgiltighetens och ointressets kyla. De levde i ett
fritt land och blev aldrig politiskt förtryckta. Men de hölls bakom murar-
na och förblev för alltid ”de andra”. På det sättet var de fortfarande ”på
fel sida om järnridån”.

Avslutande tankegång om ”vi” och ”dem”

Isolation och segregation har nästan alltid förekommit, i alla samhällen


och överallt på jorden, där en människogrupp anlänt till en annan, redan
etablerad och organiserad grupp. Hemma hos oss här i Västvärlden lyck-
ades varken rationalismen eller den vetenskapliga utvecklingen som kom
i spåren av Upplysningen motverka dessa tendenser. Tvärtom! Vetenska-
pens strävan efter klassificering, rangordning och sammanhang har skapat
en rangordning mellan människor med olika egenskaper som så småning-
om ledde till rasism, både i biologisk och i kulturell mening. Efterkrigsti-
dens dominerande ideologi i Västvärlden: liberalismen och individualis-
men har inte heller lyckats luckra upp människans urgamla, ataviska
längtan efter tillhörighet. Egentligen är det så att ju längre västvärldens
”officiellt” bärande ideologi (individualismen) framskrider i våra liv, des-
to mer av oss, fler sidor inom oss bär främlingskapets stämpel. Men män-
niskan trivs inte riktig i detta främlingskapets landskap och för att undvi-
ka denna betungande ”realitet” bygger man gemenskap – skapande my-
ter, teorier om tillhörighet. Dessa kan vara öppna och inklusiva eller slut-
na och exklusiva; men medlemskapet är alltid villkorligt. För en utomstå-
ende är villkoren oftast lätta att uppfylla i öppna gemenskaper och svåra i
de slutna. Men en sak gäller alltid: trots deras ”mytiska” karaktär och ur-
sprung har dessa gemenskapsskapande myter en oerhört stark verklig-
hetsalstrande effekt. De ger världen struktur på ett enkelt sätt genom en
grundläggande uppdelning i ”vi” och ”dem”.

Nationen är den viktigaste moderna skapelsen av denna uppdelning. Den


har grävt sig djupast i våra tiders medvetande, i vårt sätt att uppfatta
människans värld, vår värld. Nationerna har ett komplext ursprung och
det är mycket möjligt att alla dessa gemenskaper som idag kallas nationer
kallas så bara på grund av vår språkliga begränsning; en begränsning,
som inte tillåter oss fånga verkligheten i alla dess skepnader. Här finns
inte plats att gå in djupare i denna problematik förutom en aspekt som jag
kallar ”den territoriellt bundna historiska traditionens gemenskap” sam-
manfattad i uttrycket: ”det är vi som har skapat detta land” och den käns-
liga och bräckliga sanningen i detta uttryck. Traditionen är oftast direkt
relaterad till ”förstkomlingens, den autoktones” vilja att identifiera sig

207
med hela landet och utropa sitt ägande och sin företrädesrätt över allt som
sker inom dess territorium. Det är oftast den dominerande etniska grup-
pen i ett land som tar på sig denna roll och skapar myterna och traditio-
nerna som bekräftar och legitimerar anspråken. En av dessa myter är ra-
sismen som kombinerad med den etniska exklusivismen ledde till bland
annat ”herrefolksföreställningarna” och dess ödesdigra konsekvenser. Det
är dock inte alltid lätt att bevisa att någon grupp tillhör förstkomlingarna
eller att den är utvald till en herreposition och här kan det finnas en källa
till rädsla. Ty ”quel groupe humain peut- il se dire totalement et vérita-
blement aborigène, totalement autochtone?” frågar sig Jean B. Neveux.370
Och då ställer man sig frågan: är de som har kommit ”först” rädda att ny-
komlingarna ska ifrågasätta myten om deras ”prioritetsrätt” – så som de
gjorde det när de kom till respektive land? Och då frågar man sig vidare:
Är vi rädda därför att vi alla är främlingar, egentligen? Är vi innerst inne
rädda för oss själva, rädda för våra egna värderingar?

Det faktum att vi är misstänksamma, och till och med rädda för främling-
ar, är i grunden inte en fråga om värdering. Det är något rotat i vår eviga
strävan efter kontroll och i vår strävan att begränsa våra kontaktytor mot
det okända. Detta kan ske antingen genom att vi bemödar oss göra det
okända känt genom att vi ökar vår kunskap om det. Den strategin har
dock visat sig föga framgångsrik, eftersom mer kunskap bara får oss att
bli medvetna om hur lite vi vet – eller genom att vi blundar, ”stänger av”
det okända genom att tolka om det till kända fenomen. Det okända –
främlingen – omtolkas oftast automatisk till en fiende som bör hållas på
avstånd eller bekämpas. Vi här i Europa förutsätter att det är normalt att
vara misstänksam eller till och med rädd för främlingen, eftersom vi be-
traktar världen utifrån vårt eget historiska perspektiv. Jean Delumeau`s
utmärkta bok ”Rädslan i Västerlandet” visar hur djupt denna rädsla för
främlingen är inrotad i vår civilisation. 371 För att skydda oss har vi alltid
rest murar: murar av sten eller murar av människor, byggda av oss, geli-
kar, med ett föreställt gemensamt öde.

Enligt Sartre är vi, som individer, dömda till frihet. Det är dock oerhört
svårt att leva med det ansvar som denna frihet kan lägga på oss, en frihet
som skulle kräva ett eget moraliskt ansvar för varje handling som vi utför.
Då är det mycket lättare att ingå i en gemenskap som tillhandahåller sva-
ren; att överlämna sig till en mer eller mindre determinerad värld där
strukturerna dominerar; strukturer som grundas på ord som nation, stat,
ekonomi, historia, tradition osv. och på andra ”givna” saker. I en sådan
–––––––––
370
Vilken grupp av människor vågar hävda att de verkligen är aborigena, autuchtona? Se Neveux,
Jean B., Quelques réflexion sur les indigènes, les aubains, les migrant i L´étranger en France…,
s.17.
371
Delumeau, 1978.

208
värld – som nu tas för given av det enkla skälet att den är given – blir
man en bärare av något som man inte längre är ensam upphovsman till:
man blir bärare av en struktur, en mentalitet, ett kollektivt medvetande,
en kultur; realiteter som man – enligt de flesta historiker, samhällsvetare
osv. – förklaras av. Och tidvis blir strukturen för de flesta den enda verk-
ligheten, och individen blir bara en accidens, en skråma på verklighetens
yta.

Det krävs en hel del självkännedom för att inse hur förenklad denna syn
är, och ännu mer mod att konsekvent tillbakavisa den. Det är ett funge-
rande och oftast accepterat sätt att hantera ”verkligheten”, ett förnuftigt
sätt att göra världen både begriplig och beräknelig Vem vågar gå emot
det och vad har man för alternativ?

Detta betyder dock inte att vi har hittat en allmängiltig förklaringsmodell


– eller ursäkt – även för individuella handlingar och ställningstaganden.
Strukturerna är ofta satta ur spel på den individuella nivån. Potentiellt kan
de i varje fall alltid sättas ur spel på denna nivå. Samtidigt är det ingen
annan än individen som kan objektivera strukturen, bekräfta den genom
sitt upprepade agerande. De stora sammanhangen byggs upp (och rivs
ner) av oss och deras existens beror på vår acceptans. Är det tillräcklig
många som accepterar dem, då blir de ”allmängiltiga”; de får en (sken-
bar) tyngd och genom tyngden en betydande dragningskraft.

Ur detta resonemang borde det tydligt framkomma att det i princip är vi


som individer som väljer. Strukturerna är döda ting som bara finns genom
att människan ”blåser” liv i dem – genom att träffa val som bekräftar och
upprätthåller dem. Den ensamma människan utför dock sällan avvikande
drag och om hon har press på sig gör hon inga alls. Vi vet att historiens
snabbaste utveckling sattes igång samtidigt med den individuella frihe-
tens salighetsförklaring. Orsakssambandets direkta verkan är dock mera
tveksam. Tryggheten försvinner i den rena liberalismen och människa är
redo att sälja sin valfrihet genom att alltid bekräfta trygghetsgivande, för-
klarande, långtidsverkande strukturer. En av dessa långtidsverkande och
trygghetsgivande strukturer i vår moderna tid blev Nationen, som blev
ramen för den mest självklara ”vi-beteckningen”. Men den behöver inte
vara en sluten gemenskap. Invandraren är en främling endast om vi vill
betrakta honom som sådan. Främlingskapet är en relation mellan minst
två fria parter som båda är ansvariga för relationens verkliga innebörd;
och i en relation är parterna beroende av varandra, formar varandra. Om
vi bygger murar gentemot främlingen betyder det inte att detta är bara
främlingens fel. Vi måste titta på oss själva ty muren är en relation till oss
själva också. En självvald begränsning! Vi bör sluta resa fler järnridåer.

209
Käll- och
litteraturförteckning

A. Otryckta källor

I. Riksarkivet (Stockholm)

F2 B: 12 Hemliga dossién, Statens Utlänningskommissions arkiv


YK 1156, vol. 1 Beredningen för utländsk arbetskraft. Allmänna handlingar
YK 1156, vol. 2-3 Protokoll från sammanträden
YK 1156, vol. 4 Korrespondens
YK 1156, vol. 5 Korrespondens, tidningsurklipp
YK 1156, vol. 6 Överföring av utländsk arbetskraft: beredning

AMS: s arkivdepå i Söderhamn

Statens Arbetsmarknadsstyrelse/Arbetsmarknadskommissionen/
Utlänningssektionens arkiv

E II b Korrespondens med arbetssökande utlänningar


E II c Korrespondens och rapporter angående ungerska invandrare
E III b Arbetsförmedlingsbyrån/Utlänningssektionens rapporter
E V: a vol. 1 – 9 Uppgifter rörande ungerska invandrare
E VI a: 1 Arbetsförmedlingsbyrån/Utlänningssektionen. Allmänna handlingar
F IV Handlingar rörande Landskrona lägret

210
III. Ungerska Riksarkivet Budapest (Magyar Országos Levéltár; MOL)

XIX-J-27a Stockholmi nagykövetség 1945 – 1947


XIX-J-27b Stockholmi nagykövetség 1948-1957
XIX-J-20/b Általános iratok
XIX-J-22/a 1948-2242 Böhm Vilmos
XIX-J-1-i Útlevél osztály
XXXII -4 Külügyminisztériumi sajtószemlék
XIX-b-1 Belügyminisztérium1-f „B” lista ügyek1945-1948
XIX -B-13 Magyar Àllamrendörség1945-1952
XIX -B-7 Magyar Kivándorlókat és visszavándorlókat védő iroda1945-1948

IV. Ungerska säkerhetspolisens arkiv Budapest (Állambiztonsági


Szolgálatok Történeti Levéltára; ABTL)

ABTL 2.1. III. 37, Svédország (Sverige)

V. Källmaterial i författarens privata ägo

Bandade intervjuer utförda av Attila Lajos

Lakatos Miklós och Lakatos Elisabet, Eskilstuna den 29 september 1999


Álló Tibor och Maria, Katrineholm den 28 september 1999
Vincze Jolán, Vingåker, 30 september 1999
Miklósi Julia, Vingåker, 30 september 1999
Àdám Irén, Vingåker, 30 september 1999
Mészáros Ferenc och Sofika, Kävlinge den 18 december 1999
Juhász János och Maria, Sjöbo, 18 dec 1999
Toth Béla, Sjöbo, 19 dec 1999

VI. Internet resurser

http://sv.wikipedia.org/wiki/Titoism
www.ne.se/jsp/search/search.jsp?t_word=titoism
http://www.arg.nu/?page=59&k=a

211
B. Tryckta källor

I. Statens offentliga utredningar

SOU 1945:1 (1945) 1943 års utlänningssakkunniga: Betänkande med för-


slag till utlänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i
anstalt eller förläggning, Stockholm.
SOU 1951: 42 (1951) Betänkande med förslag till utlänningslag, m.m.
Malmö.
SOU 1967: 18 (1967) Invandringen: Problematik och handläggning,
Stockholm.
SOU 1974: 69 (1974) Invandrarutredningen 3: Invandrarna och minori-
teterna, Stockholm.
SOU 1982: 49 (1982) Invandringspolitiken: Bakgrund: Delbetänkande av
invandrarpolitiska kommittén, Stockholm.
SOU 1984: 55 (1984) I rätt riktning: etniska relationer i Sverige, Stock-
holm.
SOU 1984: 58 (1984) Invandrar- och minoritetspolitiken: slutbetänkan-
de, Stockholm.

II. Tidskrifter

Lantarbetaren 1947 – 1949.


Svédországi Magyar Szó 1948 – 1949.
Magyar Híradó 1948 – 1949.

C. Litteraturförteckning

Ahlberg, Gösta, Svennilson, Ingvar (1946) Sveriges arbetskraft och den


industriella utvecklingen, Stockholm.
Bergman, Erland & Swedin, Bo, (1982) Vittnesmål: invandrares syn på
diskriminering i Sverige: en rapport från Diskrimineringsutredningen
under medverkan av Billy Ehn och Charles Westin, Stockholm.

212
Benmaior, Riva, Skotnes, Andor (1994) Migration and Identity, New
York.
Bergman, Erland, Vittnesmål (1982) Stockholm.
Böhm, Tomas (1993) Inte som vi!, Stockholm.
Brucker, Charles, red., (1991) L´étranger en France et en Allemagne,
Nancy.
Brune, Ylva (1996) ”Likgiltig och aningslös” i Nättidningen Socialpoli-
tik, 1-2.
Böhm, Vilmos (1996) Másodszor emigrációban, Budapest.
Böhm, Vilmos (1997) Válogatott politikai levelei 1914-1949, Budapest.
Castles, S., Cosack, G., (1973) Immigrant workers and class structure in
western Europe, Oxford.
Cohen, Robin (1987) The new helots: migrants in the international divi-
sion of labour, Aldershot.
Csepeli György (1992) Nemzet által homályosan, Budapest.
Delumeau, Jean (1978) La peur en Occident. XIV – XVIII siécles, Paris.
Elias, Norbert (1999) Etablerade och outsiders, Lund.
Favell, Adrian (1998) Philosophies of integration: immigration and the
idea of citizenship in France and Britain, Basingstoke.
Frank, Denis (2005) Staten, företagen och arbetskraftsinvandringen,
Växjö.
Fyrklund, Björn, Peterson, Tomas (1989) ”Vi mot de”, Lund.
Geijerstam, Sven af (1951): Flyktingar i Sverige, redigerad av statssekre-
terare Folke Thunborg, Stockholm.
Gottfarb, Inga, (1986) Den livsfarliga glömskan, Stockholm.
Gür, Thomas (1996) Staten och nykomlingarna: en studie av den svenska
invandrarpolitikens idéer, Stockholm.
Gür Thomas (1998) Positiv särbehandling är också diskriminering,
Stockholm.
Hadenius, Stig, Molin, Björn, Wieslander, Hans, Sverige efter 1900,
Stockholm 1991.
Hamberg, Eva M. (2000) Livsåskådningar, religion och värderingar i en
invandrargrupp. En studie av sverigeungrare, Stockholm.
Hammar, Tomas (1964): Sverige åt svenskarna: invandringspolitik, ut-
länningskontroll och asylrätt 1900-1932, Stockholm.
Hammar, Tomas, ed. (1985): European immigration policy: a compara-
tive study, Cambridge.
Hammar, Tomas (1994): Om IMER under 30 år: en översikt av svensk
forskning om internationell migration och etniska relationer, Stockholm.
Hammar, Tomas (1990): Democracy and the nation state: aliens, deni-
zens and citizens in a world of international migration, Alder-
shot:Avebury, cop.
Hammar, Tomas, Reinans, Sven Alur (1993) New citizens by birth and
naturalization, Stockholm.

213
Hámori, László (1957) Ungerska flyktingar i Sverige, i Sociala Medde-
landen 1957:04, 33-42.
Hansson, Svante (2004) Flykt och överlevnad, Stockholm.
Historisk statistik för Sverige (1955), Del 1: befolkning: 1720-1950, Öre-
bro: Stockholm: Statistiska centralbyrån (SCB).
Hirschman, Charles & Kasinitz, Philipe & Wind, Josh de (1999) The
handbook of international migration, New York.
Hobsbawm, Eric J., Ranger, Terence, (1996) The Invention of Tradition,
Cambridge.
Hobsbawm, Eric j., (1994) Nationer och nationalism, Stockholm.
Holmes, Colin, (1996), red., Migration in European History, Cheltenham.
Horgby, Björn (1996) Dom där: främlingsfientligheten och arbetarkultu-
ren i Norrköping 1890-1960, Stockholm.
Horgby, Björn (1993), Främlingsfientlighet som mentalitet: exemplet
Norrköpings textilarbetare 1890-1960, i HT, 1993: 4, s. 611 - 636.
Jervas, Gunnar, red., (1995) Migrations – explosionen, Stockholm.
Järtelius, Arne (1987) Drömmen om Sverige: italienare i Västerås 1947-
1987, Västerås.
Kastoryano, Riva (1996) La France, l´Allemagne et leur immigrés: négo-
cier l´identité, Paris.
Kristeva, Julia (1991) Främlingar för oss själva, Lund.
Lange, Anders (1995) Den svårfångade opinionen, Stockholm.
Lange, Anders (1995 – 1996) Invandrare om diskriminering, Stockholm.
Lange, Anders & Westin, Charles (1981): Etnisk diskriminering och so-
cial identitet: forskningsöversikt och teoretisk analys, Stockholm.
Lundh, Christer & Ohlsson, Rolf (1999) Från arbetskraftsimport till
flyktinginvandring, Stockholm.
Lundquist, Agne (1960): Hungarian refugees in Sweden: a report on a
sociological study, Stockholm.
Lundquist, Agne, Busch, Karin (1966): Främling i Sverige: om ungerska
flyktingars anpassning, Uppsala.
Lundqvist, Torbjörn (2002) Arbetskraft och konkurrensbegränsning: ak-
törsperspektiv på den svenska modellen och framtiden, Institutet för
Framtidsstudier; 2002:1
Merendi, Hugo (1952): De estniska flyktingarnas anpassningsproblem i
Sverige: en sociologisk undersökning bland ester i en västsvensk stad
1950-1951 i Svio-Estonica: studier/utgivna av Svensk-estniska sam-
fundet: Akadeemilise rootsi-eesti seltsi toimetused, Stockholm, Vo-
lym XI.
Miles, Robert (1987) Capitalism and unfree labour, New York.
Morfidiakis, Emmanuel (1986) Sverige och invandringen, Malmö.
Nelhans, Joachim (1973) Utlänningen på arbetsmarknaden, Lund.
Nilsson, Ann-Sofie (1991) Världssamvetets död?, Stockholm.

214
Nilsson, Åke (2004) Efterkrigstidens invandring och utvandring Stock-
holm: Statistiska centralbyrån (SCB).
Nordlund, Sven (1977) Invandring till Sverige under mellankrigstiden
och andra världskriget: några aspekter i Samhällsforskning kring hi-
storiska problem: uppsatser tillägnade professor Gustaf Utterström,
utg. av Jörgen Björklund, Umeå.
Olsson, Bertil (1957): Flyktingarna i Sverige, i Sociala Meddelanden
1957:04, Stockholm.
Olsson, Eric (2000) Etnicitetens gränser och mångfald, Stockholm.
Olsson, Lars, (1995) På tröskeln till folkhemmet, Malmö.
Olsson, Lars (1987) Skånska godsägare och galiciska roepigor: arbetar-
import och arbetsvandringar till Skåne i början av 1900-talet, i Över
gränser, Lund.
Olsson, Lars, (2002) ”Det var bara galizier i kaolinen …” i Olsson, Lars
& Åkerman, Sune, Hembygden & Världen, Växjö.
Persson, Sune, (2002) Vi åker till Sverige, Rimbo.
Persson, Hans-Åke (1997) Encounter with Strangers – The European Ex-
perience, Lund.
Piore, M., (1979) Birds of passage, Cambridge.
Rauhut, Daniel (2005) Arbetskraftsbrist och arbetskraftsinvandring: hot
eller möjlighet för ekonomisk tillväxt?,A2002: 010, ITPS.
Rojas, Mauricio (1993) I ensamhetens labyrint, Stockholm.
Rojas, Mauricio (2001) Sveriges oälskade barn, Stockholm.
Román, Henrik (1994): En invandrarpolitisk oppositionell: debattören
David Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964-1993, Upp-
sala.
Romsics, Ignác (1999) Magyarország története a XX. században, Buda-
pest.
Samuel, Raphael & Thompson, Paul, red., (1990) The Myths We Live By,
New York.
Schwarz, David (1971) Identitet och minoritet: teori och praktik i dagens
Sverige, Stockholm.
Schwarz, David (1973) Kan invandrarna bli svenskar?, Lund.
Schwarz, David (1971) Svensk invandrar- och minoritetspolitik 1945-
1968, Stockholm.
Schwarz, David (1966) Svenska minoriteter, Stockholm.
Schwarz, David (1992) En nödvändig normalisering i Bättre blandat än
särbehandlat, red T. Holm, Stockholm.
Steczkó, Monika (1996) En svensk med pikant inslag: en studie av andra
generationens ungerska invandrare, C uppsats. Uppsala Universitet.
Svanberg, Ingvar, Rundblom, Harald (1988) Det mångkulturella Sverige,
Stockholm.

215
Swedner, Harald (1968) Om assimilering och funktionell integration i
Redemo, Arne, red., De nya svenskarna: en debattskrift om den
svenska invandrarfrågan, Stockholm.
Svensson, Anders (1992) Ungrare i folkhemmet, Lund.
Szabó, Mátyás (1997) Vägen mot medborgarskap, Stockholm.
Tábori, Paul (1972) Anatomy of exile, London.
Tempsch, Rudolf (1997) Från Centraleuropa till folkhemmet, Göteborg.
Thor, Malin (2005) Hechaluz - en rörelse i tid och rum: tysk-judiska ung-
domars exil i Sverige 1933-1943, Växjö.
Tideström, Bertil, (2004) Italien-västeråsarna: de italienska invandrar-
nas första intryck, i Årsbok/Västmanlands läns museum, Västman-
lands hembygdsförbund, Västerås.
Westin, Charles (1973) Existens och identitet: invandrares problem be-
lysta av invandrare i svårigheter, Stockholm.
Widegren, Jonas (1982) Svensk invandrarpolitik, Malmö.
Vogel, Sándor (1994) Ungrare: det splittrade folket, i Invandrare & Mi-
noriteter, 1994, (05/06), s78-83.
Wigerfeld, Anders (1997) Hungarian refugees in the shadow of the cold
war i Persson, Hans-Åke, Encounter with Strangers – the European
Experience, Lund.
Ålund, Alexandra (1977) Efterkrigseuropeisk arbetsmigration: Jugosla-
vien, Umeå.
Öberg, Nils (1994) Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser? Om
moraliska dilemman i välfärdsstaters invandrings- och invandrarpo-
litik, Uppsala.

216