Wilhelm Von Braun

e BOKLAGRET
De moln av damm, som väckte den

tappre och snillrike riddaren Don
Quixotes av la von
Wilhelm Mancha
Braun obetving-
liga stridslust mot den oskyldiga och
olyckliga fårskock, som upptrampat
Inkvarteringen
desamma, var säkerligen inte tätare
än de, som i början av sommaren året
efter Kristi börd det ett tusende åt-
tahundrade tjugufjärde förmörkade
synkretsen vitt omkring på en av
södra Hallands landsvägar, där ett av
Västergötlands infanteriregementen
marscherade fram i sakta mak för att
bege sig till det stora kungliga lust- och
övningslägret i det hö- och sädesrika
Skåne. Dagen var brinnande het, som
det verkligen inträffar en och annan
gång, då vår nordiska sol vill göra sig
till, och de stackars soldaterna hade
stor möda att i takt framsläpa sina
ömma fortkomstledamöter, inpinade
Omnibus
e BOKLAGRET
Wilhelm von Braun

INKVARTERINGEN
Tryckt första gången 1843 i

”Calle, också en poetisk kalender”.
Idé och utformning:

Franko Luin
franko@omnibus.se
ISBN 91-7301-799-X
Omnibus Typografi
www.omnibus.se/eBoklagret
eboklagret@omnibus.se
Omnibus
INKVARTERINGEN e BOKLAGRET
En mycket sannfärdig historia
D e moln av damm, som väckte den tappre och

snillrike riddaren Don Quixotes av la Mancha
obetvingliga stridslust mot den oskyldiga och olyckliga
fårskock, som upptrampat desamma, var säkerligen
inte tätare än de, som i början av sommaren året efter
Kristi börd det ett tusende åttahundrade tjugufjärde
förmörkade synkretsen vitt omkring på en av södra
Hallands landsvägar, där ett av Västergötlands infanteri-
regementen marscherade fram i sakta mak för att bege
sig till det stora kungliga lust- och övningslägret i det hö-
och sädesrika Skåne. Dagen var brinnande het, som det
verkligen inträffar en och annan gång, då vår nordiska
sol vill göra sig till, och de stackars soldaterna hade stor
möda att i takt framsläpa sina ömma fortkomstleda-
möter, inpinade i kungl. maj:ts och kronans styva och
plumpa kommisskor. Men alldenstund de ”tågade”, som
det heter i reglementet, fick de också lov att gå nära nog
som andra människor, utan att behöva bibehålla denna
onaturliga sträckning, som är huvudsaken vid parade-
ringar och som på en timme tröttar vida mera än en hel
dags styvt och nyttigt arbete vid plogen eller lien. Det var
3
tillräckligt, om de endast ”någorlunda” bibehöll led och

rotar, och de hade till och med frihet att bära sitt kors,
d. v. s. geväret, på högra axeln för ombytes skull och att
på bajonetterna hänga upp de tryckande schakåerna,
vilka, så rysktkejserliga de än är, har det ohjälpliga felet
att både vara högst osmakliga och högst otjänliga.
De flesta av officerarna gick, med högvederbörligt till-
stånd av den på en gammal, spattig häst ridande gamle,
giktfulle översten, i täten framför livkompaniets första
pluton för att slippa insupa allt för mycket av det nästan
kvävande dammet på den tunga, djupa vägen.
På nästan alla samtliga kunde man se, att de för
ögonblicket gärna velat bortbyta den krigiska äran
mot svalkan och lugnet i en ”skuggrik dal”. Tre till fyra
pensionsmässiga kaptener med kala hjässor och högst
vördnadsbjudande magar slet dock värst, där de tungt
larvade fram vid varandras sida, och man kunde höra
dem allt då och då mellan tänderna mumla fram några
hesa ord om ”helvete” och ”avsked nästa år”.
”Håll ord med det, mina gubbar!” viskade en ung,
livlig fänrik, med ett vackert, även om nu av svett och
damm bronserat ansikte, till en likaledes ung och mun-
ter kamrat, vid vars arm han gick tätt bakom isterma-
garna. ”Håll ord med det, mina gubbar! Men det är bara
i nödens stund, som ni tänker förnuftigt och talar om
resignation. Kommer ni bara lyckligen och väl på roten
4
igen, så dunstar snart era goda föresatser bort, och jag

får gå som fänrik i evighet. Ett hårt öde, i sanning — och
du, o grymma död! Varför har du en sådan respekt för
kaptener?”
”Du är bra hjärtlös i dina önskningar, min käre von
Phiffen,” svarade den andre, leende. — ”Tänk blott på
deras arma hustrur, deras talrika avkomma, som då
miste sitt stöd, även om klot i sanning inte är särdeles
passande att stödja sig på. För mig må de gärna leva,
nota bene om de vill leva på pension, inte på lön.”
”Ack, sådan skrymtare du är, Stålsköld!” skämtade
von Phiffen. ”Allt det vackra du sade om hustrur och
avkomma, faller för ditt mördande nota bene som
blomman för lien. Men allvarsamt sagt, så är det synd
om gubbarna i denna förskräckliga hetta. Se bara, hur
träget de torkar sina flottiga pannor! Hör bara, hur de
flåsar, liksom ångbåtarna! Det slutas aldrig väl, här blir
explosion, det spår jag.”
”Låt oss därför gå åt sidan,” inföll Stålsköld, skrat-
tande. ”Men vilka fördömda vägar här är! Det är, som
om man skulle gå i mjöl. Måtte djävulen, alla länsmäns
höga gynnare och patron, ha den gunstige herrn i friskt
minne, som har uppsikt över denna sista fjärdingsvägen!
Oj! uj! — jag kvävs.”
”Vi måste ha gossarna att sjunga en stump, så skall
det gå litet lättare,” sade von Phiffen och stannade med
5
sin vän för att invänta soldaterna. ”Nå, gamle Munter,”

ropade han därefter, ”har tungan torkat i halsen på dig,
efter du inte skrålar som vanligt?”
Gamle Munter, en jättelik gubbe med tapperhetsme-
dalj och Georgskors, var på en gång regementets flygel-
man, sångare, visförfattare, bönläsare och frispråkare.
Begagnande sig av detta senare prerogativ, en följd av
hans ovanligt långa tjänstetid och alltid därunder visade
välförhållande, svarade han buttert: ”Sjunga nu? Ä’ ni
galna, pojkar! Tacka Gud, om man orkar säga amen,
innan man störtar.”
”Varför envisas du också jämt, gamle tjurskalle, att
bära din packning, när både översten och kaptenen i
flera herrans år bet dig lägga den på trossen?” frågade
von Phiffen.
”Lägga min packning på trossen!” utbrast Munter, i
det han stolt lyfte på sitt grå huvud och utsträckte en
arm, vars herkuliska styrka åren inte kunnat försvaga.
”Nej, se det blir då, ’Dæveln gale mej!’ som norrbaggen
säger, inte av, så länge det finns så mycket kvar av gamle
Munter som en näsa snus. Jag har nu burit den i åtta
och fyrti år, utan att under den lilla tiden ha stått en
enda gång på sjukförslaget, undantagandes då jag vart
”placerater” i huv’et under åttiåtta års krig — och nog fan
drar jag mitt lass fram, det är säkert. För att visa er, att
gamle Munter inte är trött, så skall han sjunga, så att det
6
brakar efter. Men ge mig först en god buss, von Phiffen,

och Stålsköld kan gärna ge mig ett halvstop öl, då vi en
gång kommer fram till kvarteret.”
Sedan veteranen tagit sig en väldig buss, som med-
tog nästan halva den tobaksrulle von Phiffen skrattande
lämnade honom, och därefter erhållit löfte om öl, vände
han sig till sina kamrater i ledet och sade med dund-
rande stämma: ”Krya nu upp er, ynkryggar, och klara
struparna på er, bulvaner! Här skall bli sång av i hettan,
och följ bara med, det råder jag er! Giv akt!”
Därefter började han med en röst, som kunnat förlik-
nas vid en avlägsen åskas mullrande:
I freden, så säjer struntskrivaren så här:

Vad är det för konst till att vara melangtär!
Men när som det gäller!
Kanonerna de smäller,
Struntskrivare! Struntskrivare! Vad är du för en kär*?
Men när som det gäller,
Kanonerna de smäller etc. etc.
Sedan denna vers blivit omsjungen sju eller åtta

gånger, tog han äntligen på von Phiffens tillsägelse upp
en annan, som avhandlade soldatens liv i kvarter och
varav följande verser torde tjäna till provstycke:
* Karl.
7
Och hör nu, krögare, hoppa!

Kom fram med dina koppar!
Och sedan betalar jag redeligt för mej!
Och smör och bröd och brännvin,

Se, sådan är min fägning,
Och sedan betalar jag redeligt för mej.
”Varthän mig undangömma,

Ty ’knektafan’ är hemma?
Jag är så rädd, att han tar brännvinsflaskan från mig!”
Och hör nu krögardotter!

Jag vill ha öl och porter
Och sedan en som sötaste kyss utav dej.
Och kaffe och socker

Och skorpor till att doppa,
Och sedan på ”muntaschen” en kyss av dej.

Jag är så rädd, att han gör nånting illa vid mej.”
Sedan nu sången kommit väl i gång, fortgick den även

oavbrutet, tack vare gamle Munter, som, glädjande sig åt
ölet, arbetade som en häst i ”sångens värld”. Våra vän-
ner von Phiffen och Stålsköld ledsnade dock snart vid
att delta i det, och de började ånyo ett skämtande och
8
förtroligt samtal, som snart vändes på det outtömligaste

av alla ämnen — flickor och kurtis.
”Men säg mig nu en gång uppriktigt, min käre von
Phiffen, hur ofta du varit kär!” sade Stålsköld. ”Så länge
jag kan minnas dig, har du alltid haft en liten kurtis un-
der ’görningen’ — ja, du hade allaredan din flamma, då
vi gick i skolan tillsamman. Bekänn nu för hur många
du brunnit!”
”Fråga snarare hur många som brunnit för mig!” utro-
pade von Phiffen med ett komiskt allvar.
”Ack, du inbilske! Dock får man medge, att du alltid
haft rasande god tur hos det täcka könet, synnerligast
bland de unga och oförståndiga. Men vad har du väl haft
för nytta av din ungfågelsjakt?”
”Ingen, det är ganska sant, ingen om jag undantar
ombytets behag. Men kär, jag menar riktigt brinnande
desperat kär, har jag sannerligen inte varit mer än en
enda gång.”
”En enda gång, säger du? Är du rasande? Jag skulle
åtminstone kunna uppräkna tio särskilda ungmör, som
du skänkt din hyllning.”
”Bah! Min hyllning! Den skänker jag hela könet, och det
av flerfaldiga orsaker. Dels har jag kurtiserat för att roa
mig, dels för att inte komma ur vanan, och även någon
gång av purt medlidande for någon liten sötunge, som
varit för blyg att kunna göra erövringar, även om hon
9
ingenting högre önskat. Jag har varit en sorts kärlekens

urmakare, som dragit upp ömma kvinnohjärtan och satt
dem i gång, så att de sedan med förmån kunnat avyttras
till någon liebhaber. Ja, nästan alla mina inklinationer
är nu gifta, det bevisar åtminstone, att jag aldrig varit
nog enfaldig att vilja förlova mig, vilket även hade varit
oförlåtligt, då jag tjänar för minus 13 rdr 16 sk. bko, vil-
ken summa jag måste ge den bonden, som sköter mitt
boställe. Att vara varm i ord och kall i handling det är
knepet, när man har med obemedlade änglar att göra
— och, gudnås! på de bemedlade är det stor brist, åt-
minstone i det magra Västergyllen.”
”Men har du inte på detta sätt lättsinningt stört
månget ungt hjärtas frid?” frågade Stålsköld.
”Min käraste bror, allt det där är bara dumt prat.
Jag försäkrar dig, att den störda friden genast sättes i
jämvikt, så fort en ’rangerad karl’ på allvar erbjuder sin
hand åt en sådan där liten förtjust förtjuserska. Flick-
orna är minsann klokare än någon tror, och de rättar sig
förträffligt efter det ordspråk, som säger, att en fågel i
hand är bättre än tio i skogen. Inga gåvor ges och återtas
lättare än de av hjärtan. Endast i den händelse de givit
ännu mera, finns ingen återgång, men därför bör också
alltid en klok och hederlig karl begära lagom, för att inte
få för mycket.”
10
”Du talar som en riktig turk. Och du vill inbilla mig,

att du har varit verkligt kär!”
”Jag har det, vid Gud, och då tänkte jag inte så. Det var
längesedan,” tillade von Phiffen med en lätt suck, ”men
dock kan jag aldrig glömma henne . . .”
”Vilken? Kanske rektorns unga fästmö?”
”Ack nej! Det var ju bara barnsligheter. Henne, den lilla
Emma, kurtiserade jag endast för att hämnas på den
tråkiga karlen, som jämt grälade på mig, då jag läste gre-
kiska, och som tillika begått den oförlåtliga dumheten att
förlova sig med en sexton års flicka, vars barndomsvän
och kamrat från dansskolan jag var. Så fästmö som hon
var, underhöll hon en flitig korrespondens med mig,
och alla hennes brev började med: ’Min eggen elskadde
vänn!’ När rektorn en dag hunsat upp mig mer än van-
ligt, lade jag ett av dessa gudomliga brev i min temabok,
som han brukade korrigera hemma hos sig. Jag glömmer
aldrig den ilskna blick, som han gav mig dagen därpå, då
han kom in i översta klassen. Den tanken att ha en lyck-
lig rival i en av sina egna disciplar måste även ha varit
bra förödmjukande för en dum och inbilsk bokmal. Men
från denna stund bemötte han mig med mycken yttre
hövlighet, ty han insåg nog, att jag var i besittning av
en hemlighet, som lätt kunnat göra honom till ett åtlöje
för hela staden, om den blivit kunnig. Han förhörde mig
aldrig mer i grekiskan, utan gick förbi mig i lektionerna,
11
vilket jag naturligtvis var ofantligt belåten med. Endast

vid flyttningen till gymnasium framlyste hans agg och
småsinne. Jag blev nämligen ultimus, och detta endast
för ’min kärleks skull’. Av aktning för flickans rykte teg
jag ändå, men lämnade skolan i förargelsen, sedan jag
likvisst först sagt rektorn sanningen, och blev nu en
välbeställd underofficer.”
”Vem följer därnäst i ordning?”
”En guvernant hos min farbror, som blev min första
kompanichef och i vars hus jag bodde en sommar. Hon
skulle lära mig franska. Av naturen utrustad med en
god fattningsgåva, fattade jag snart, efter ett kort, låtsat
motstånd, hennes små vita händer, och föga fattades,
att jag praktiskt lärt mig att fatta det ljuva verbet aimer,
då min kära farbror drog öronen åt sig och satte p för
lektionernas fortsättande, därigenom att han lät mig få
en kommendering till Göta kanal.”
”Än sedan då?” frågade Stålsköld, skrattande.
”Nu förgapade jag mig i en liten vacker, men ytterligt
blygsam och from prästdotter. Som hennes söta pappa
var en väldig jägare, både inför Herranom och i skogen,
blev jag, som förskaffat mig ypperliga hundar, en kär
följeslagare på hans jakter, ävensom dessemellan en
välkommen gäst i hans hus. För att behaga flickan ge-
nomtråkade jag med henne Zollikopfers, Ekmanssons
och Tollessons postillor, och en söndagseftermiddag
12
kunde hon inte neka mig en liten kyss, då jag förtjust

henne med mitt bestämda påstående, att gamla psalm-
boken tusen gånger överträffade den nya, ävensom att
Wallin inte predikade sann kristendom. Men under det
jag våren därpå låg på mötet, blev hon hastigt och lus-
tigt gift med en stor syndare från Borås, som suttit på
fästning för lurendrejeri, men som sedan köpt ett stort
säteri i församlingen. Det tillhör ju också fromheten att
inte försmå Guds gåvor. Det sägs emellertid, att synda-
ren står under toffeln och att hennes fars adjunkt ofta
besöker hennes hus och vid påkommande tillfälle med
djup, nästan faderlig rörelse döper hennes barn.”
”Ha ha!” skrattade Stålsköld. ”Nå, vidare i texten”
”Nej ,” svarade von Phiffen och antog en allvarsam-
mare min, ”inte ett ord om dessa slängkurtiser, vilka
liksom raketen blott lyser ett ögonblick, men lämnar
ingenting kvar, annat än tomhet och mörker. Du är min
äldste och bäste vän, därför vill jag förtro dig, vad jag
hitintills inte nämnt för någon dödlig. Jag är långt ifrån
att vara den fladdrande fjäril, som man anser mig för.
Även jag har älskat djupt och varmt, ja, jag älskar ännu,
men hör min historia och döm sedan:
För sju år sedan, nyss efter det jag blivit officer, vista-
des jag en vinter i den goda staden L***, som alltid varit
beryktad för sina många vackra flickor, sina många fula
tanter och sitt enorma överflöd på havre och skvaller.
13
På den första bal, som jag där bevistade, såg jag även,
att ryktet inte sagt osant, varken vad flickorna eller tan-
terna beträffade. Vid sidan av taggiga, förtorkade tistlar
prålade de härligaste, friskaste blommor, som den mest
nogräknade sultan skulle önskat att få innesluta i sitt
rika herbarium — för att inte nyttja det rätta ordet, vilket
naturligtvis måste stöta våra kristliga öron. I synner-
het var där en flicka, som snart uteslutande tilldrog sig
min uppmärksamhet. Hon var just i denna intressanta
period av kvinnans liv, då, som Tegnér så träffande
uttrycker sig, hennes väsen ’begynner dagas’. Barnet
och jungfrun var ännu liksom i strid med varandra och
segrade ömsom. Barnets oskuld smålog på de fylliga,
rosenröda läpparna, under det jungfruns bryderi lyste
fram ur de stora, mörkblå ögonen och förlänade det fin-
hylliga, ovala ansiktet detta heliga, överjordiska skimmer,
som enligt min tanke först givit målaren anledning att
förse sin helgonbild med en gloria. Trots att hon endast
var femton år, efter vad jag sedermera fick veta, syntes
dock hennes växt nästan fullkomligt utbildad, och aldrig
kunde man se en mera symmetrisk figur, hög och lätt,
intagande och ädel.”
”För tusan! Du börjar att bli riktigt vältalig!” utropade
hans vän.
”Ack!” fortfor von Phiffen; ”vad är väl min svaga mål-
ning mot originalet! Du skulle endast ha sett henne, då
14
hon svävade i dansen, med de rika, ljusgula lockarna

fritt nedfallande på den snövita halsen, vars lätta böj-
ning, liksom förorsakad av det att hon lyssnade till nå-
gon osynlig syskonängels stämma, ännu mera förökade
hennes behag! Först när jag en lång stund stått orörlig
och oavbrutet betraktat henne, kunde jag slita mig lös
från hennes åsyn så pass tid, som erfordrades för att
fråga en av mina bekanta, vem hon var.
’Den där lilla nippertippan?’ var det prosaiska svaret;
’å, en så kallad helpensionär hos fru K… Hon heter, låt
mig se nu igen, hon heter Vendela . . . Vendela Elphin-
stone . . . en liten mamsell, rätt och slätt, med engelskt
namn, gudbevars!’
’Tala med mera aktning om denna ängel,’ ropade
jag förargad, ’och presentera mig för henne på ögon-
blicket!’
’Presentera?’ sade min ohjälplige vän; ’vad behövs det!
Dessa små pensionärer tackar sin gud, bara de får dansa,
vare sig med känd eller okänd. Tag du därför mans i
högen och sätt dig över alla onödiga formaliteter.’
Som jag dock framhärdade i min föresats att inte vara
ohövlig, presenterade han mig äntligen för den sköna,
som med synbart nöje gav mig löfte om den dans, till
vilken jag uppbjöd henne. Unga flickor, som nyligen
hunnit över barnålderns gräns, vill alltid ofantligt gärna
anses för stora och fullvuxna samt finner sig vanligen
15
särdeles smickrade, om någon kavaljer skänker dem sin

odelade hyllning.
Lika mycket som jag förut beundrat Vendelas skönhet,
fick jag under dansen tillfälle att beundra naiviteten i
hennes samtal, fritt från både blyghet och koketteri, fel
som annars gemenligen vidlåder de unga damer, vilka
gör sin ’första vinter’. Även om blondin, liknade hon
dock dessa ’idyllens sköna, som går och suckar i det
gröna’, endast till utseendet, inte i lynnet, ty detta tyck-
tes vara sprittande livligt, och de små körsbärsläpparna
drog sig oupphörligen till de mest förtrollande leenden.
De små anmärkningar, som hon då och då gjorde, var
roliga, till och med kvicka, men alla milda och oskyldiga.
Jag behöver väl inte säga, att jag blev hennes kavaljer for
hela aftonen och att jag dansade med henne hela fyra
gånger. Med pensionärer tar man det inte så noga, och
Vendela själv tycktes vara i lycklig okunnighet om den
goda tonens dumma regel, att en stackars flicka inte
gärna bör dansa mer än två gånger på en kväll med en
och samma person. Jag kunde märka, att min artighet
behagade hennes rena barnasinne, och den blick, som
hon vid sista dansens slut gav mig, röjde denna oför-
ställda saknad, som en äldre och mera erfaren flicka
nog skulle aktat sig för att låta märka. Men sådan den
nu var, tycktes den liksom säga: ’Ack när får jag åter
igen så roligt?’ För den sköna Vendelas skull gjorde jag
16
mig till både för ma bonne och hennes underlärarinnor

samt följde som en trogen kavaljer hela pensionen hem
i den kalla vinternatten.
Som jag av erfarenhet vet, att ingenting är tråkigare
att avhöra än en älskares beskrivning om det successiva
framåtskridandet i ’föremålets’ bevågenhet, eller, som
det heter i bibeln, ’en ung mans väg till ena pigo’, vill
jag nu vara kort och endast säga, att jag under loppet
av adertonhundra aderton års kalla vinter småningom
helt och hållet vann Vendelas varma, femtonåriga
hjärta. Vi träffades ofta, såväl på offentliga baler som
i enskilda hus, och en afton, då vi båda återvände från
ett slädparti utom staden, på vilket jag naturligtvis var
hennes kusk, bar det så rasande till, att jag, eldad av
kärlek och varm punsch, helt sonika förklarade henne
höjden av min kärlek och djupet av min känsla. Jag var
aderton, Vendela femton år — båda var vi av ett livligt,
svärmande lynne, och det var ju naturligt, att någonting
så ytterst prosaiskt som utkomst och dagligt bröd inte
alls skulle ingå i våra beräkningar. Vi bara ’rappade till’
och förlovade oss i det gudomliga månskenet, som aldrig
lyst klarare än nu för våra saliga blickar, vilka riktades
mot höjden, liksom de förstått sig på astronomi.
En uppskrämd hare sprang i detsamma över vägen
framför oss; detta var ett elakt omen, men vad brydde
väl jag mig om andra tecken än kärlekens, som så omiss-
17
kännligt framlyste genom tårarna på Vendelas lilla ung-

domsfriska ansikte. Visligen hade jag så ställt till, att
jag körde efterst i den långa raden, och vi var således
tryggade för alla spejande argusblickar. Jag släppte töm-
marna och lät den beskedliga hästen efter behag lunka
fram med mig och min lycka, på det att jag måtte äga
friare händer att med mina friarhänder trycka Vendelas
små mjuka fingrar, vilka trots den skarpa kölden näs-
tan brände i topparna av den första kärlekens mäktiga
glöd. Och nu växlades kyssar, suckar och löften, till dess
ett lätt rop av Vendela så pass återförde mig till detta
världsliga, att jag varsnade, att hästen, begagnande sig
av den frihet jag lämnat honom, blivit långt efter det
övriga sällskapet, som inte, enligt min kännedom av det
nästan i system drivna skvallret i L**, skulle underlåta
att till det värsta uttyda vårt dröjsmål, i händelse det
märktes. En god portion nedtyngande verklighet blan-
dade sig således snart med min ljuva sällhetsdröm, och
jag nödsakades att omfatta repslagarens grova hampa
i stället för Vendelas veka liv och att slösa hundrade
piskrapp på den stackars hästens magra länd i stället
för hundrade kyssar på hennes fylliga kind. Ack, att den
fördömda prosan skall vara med överallt!
När jag vaknade morgonen efter denna lycksaliga
och händelserika afton, erfor jag en tryckande känsla,
inte olik den, då man erinrar sig, att man i ett glatt
18
lag kvällen förut spelat bort sina pengar eller begått

någon annan stor sottis. Jag var förlovad karl, jag, som
endast var surnummerär och inte på jorden ägde Guds
skapade grand mera än min uniform och — min skuld
för ackordet. Hyggliga utsikter i sanning! Efter det lilla,
som jag erfarit om Vendelas förhållanden, var även hon
obemedlad och hade endast en rik välgörare att tacka
för den uppfostran hon njöt. Således var jag åtminstone
fritagen från den beskyllning, som man vanligen brukar
göra unga militärer, nämligen att de gärna förlovar sig av
egennytta. Det uppstod ett colloquium familiare mellan
mitt förnuft och mitt hjärta. ’Du har burit dig dumt åt,
mon cher cœur,’ sade förnuftet grötmyndigt, ’i sanning,
mycket, mycket dumt åt.’
’Men hon är så söt,’ invände hjärtat och kom därvid ur
takten av pur förtjusning.
’Bah, söt? Lever man på det, tror du?’ sade förnuftet.
’Dessutom är ni ju bara barnen, bägge två, och ni kan ju
aldrig ens tänka på någon allvarsam förening.’
’Jag har en innerligt god vän,’ sade hjärtat, ’som heter
hopp. Och av denna vän får jag nog låna styrka att vänta
på bättre tider.’
’Dåraktiga hjärta!’ utbrast förnuftet. ’Hoppet är en
äkta dansmästare! Tro det inte! Den, som lever av hopp,
dör av hunger. Så säger Torild och jag med. Det där ’an-
dra’, som du och Vendela kom överens om i går afton i
19
månskenet, vill jag ännu i denna dag göra om intet. Det

är synd om den unga oerfarna flickan. Jag skall bringa
henne till mig själv, d. v. s. till förnuft igen, samt låta
henne uppriktigt veta, hur klent aktierna verkligen står.
Jag skall göra det, hur mycket än du, stackars hjärta,
kommer att blöda därvid.’
’Du skall så fan heller!’ bedyrade hjärtat, och höll även
ord; ty när besegrade väl någonsin ett adertonårigt för-
nuft ett adertonårigt hjärta? Ännu samma dag hade jag
ett hastigt möte med Vendela. Tanken på gårdagens
händelser gjorde oss väl i början litet blyga och förlägna
för varandra, men en kärleksfull blick ur Vendelas klara
ögat satte snart min tunga i gång, och Gud skall veta, att
förnuftet inte hade många ord med i laget. Vi kom över-
ens om en daglig brevväxling, som skulle gå genom min
yngre bror, numera studenten, vilken då var skolgosse
och bodde i samma hus som min ’flamma’. Vintermåna-
derna liksom flög sin kos under flitig korrespondens och
ett och annat förstulet möte. Med varje dag blev jag allt
mera ’bekajad av kärlekens brinnande kval’, och detta
var inte underligt, ty med varje dag upptäckte jag nya
fullkomligheter hos den älskade. Man kunde inte tänka
sig ett varmare, trofastare hjärta, ett mindre själviskt
sinne än hennes. Kärleken, denna för henne så nya och
underbara känsla, hade bemäktigat sig henne helt och
hållet, och hon levde endast för densamma, även om
20
hon, som av naturen var ett litet geni, likväl gjorde allt,
vad hon skulle, både lätt och väl. Ack, vad hennes brev är
ömma och naiva! De utgör ännu min enda glädje, ty de
är ju det sista, som jag har kvar av min första kärlek. Hon
hade mycken musikalisk talang och en ovanligt vacker
kammarröst. Hur svällde inte mitt hjärta av stolthet och
glädje, när jag stundom hörde henne i större sällskap
sjunga någon vacker romans med denna hänförande
känsla, som endast kärleken förmår inge! Det var till
mig dessa smäktande toner riktades, även om hon inte
vågade att slå upp sina sköna ögon, av fruktan att för-
råda sin blyga kärlek för något spejande lodjur till tant.
Det var mig den gällde, denna varma suck, som efter
sångens slut höjde den unga, sig knoppande barmen.
Obekanta med världen och dess sorger hade vi inte
ens tänkt på möjligheten av någon timande förändring i
vår glada kärleksvärld. Vårt enda bekymmer hade varit
att försiktigt kunna dölja vår kärlek, och i det hade vi
även lyckats, i synnerhet därigenom att jag, för att slå
dunster för ’nyhetskrämerskornas’ ögon, med Vendelas
allernådigaste tillstånd kurtiserade likt och olikt. Däri-
från måhända den kurtisvana, som folk kanske inte så
orätt påbördar mig.
Men det stod skrivet i ödets bok, att min lycka inte
skulle bli varaktig. Maj, denna av alla andra så ivrigt ef-
terlängtade månad, kom, väl med blommor i håret som
21
vanligt, men också med order i hand, grymma order till

mig, olycklige Celadon, att inställa mig på regementets
mötesplats för att utbyta Amors baner mot den bistra
krigsgudens. När jag berättade denna nyhet för Ven-
dela, greps hon av en förkänsla av stundande lidande
och utbrast i en häftig gråt, i vilken även jag, så fänrik
och konungens trotjänare jag än var, snart deltog. Må
detta förlåtas en ung krigsman, som aldrig varit ute för
någon farligare eld än den, som lyste ur Vendelas vackra
ögon! Aftonen innan jag reste hade vi ett nytt möte i min
brors rum. Den kärleksfulla flickan låg snyftande i mina
armar utan att kunna yttra någonting annat än sorgliga
interjektioner, interfolierade med en och annan vemodig
kyss. Avskedet hade omöjligt å ömse sidor kunnat vara
bittrare, om jag stått i begrepp att gå i brinnande krig
mot alla ryssars självhärskare. Det var, som jag nyss
sade, en förkänsla av kommande sorg och skilsmässa
för alltid, som fattade oss båda. Den bedrog inte heller.
Jag har aldrig sett Vendela sedan. Men många, många
är de tårar jag fällt, många de nätter jag genomvakat
vid tanken på henne, den goda, glada och oskuldsfulla,
som ingav mitt hjärta den renaste och ädlaste känsla det
någonsin hyst. Frid, evig frid över min glädjes grav!”
”För fan! Dog hon då under tiden?” frågade Stål-
sköld.
22
”Å nej, men hon rycktes i alla fall långt, långt bort ifrån
mig. Jag hade endast varit några dagar på mötet, då jag
från Vendela erhöll ett brev, som blivit svårläsligt av de
många tårar hon fällt under dess nedskrivande, i vilket
jag underrättades, att hennes välgörare alldeles oförmo-
dat kommit för att avhämta henne från pensionen och
att hon redan dagen därpå nödsakades att följa honom
till hemmet. Hon var naturligtvis alldeles övergiven vid
den tanken, att hon tvingades skiljas från mig, utan att
få viska ett kärlekens ord, utan att åt någon kunna for-
tro djupet av sin smärta. Hon besvor mig att, så snart
omständigheterna sådant tillät, följa hennes stråt och
söka upp henne, eftersom hon hade så mycket att säga
mig, för vilket hon nu i sitt upprörda tillstånd inte kunde
redogöra. ’Och nu, min älskade Stellan (så slutade hon),
farväl! farväl! — O, det förefaller mig, som om jag skulle
skriva detta sorgliga ord med mitt eget hjärtblod. Farväl!
Motgångens timme, på vilken jag i min lyckliga erfaren-
het aldrig hittills tänkt, är nu slagen, men var förvissad,
att jag, även nästan barn till åren, skall bevara mitt unga
hjärta trofast, varmt och dig värdigt. Jag börjar frukta,
att ödet lagt sig emot den kärlek, åt vilken vi båda så
obetänksamt hängivit oss. Men vad är väl den kärlek,
som betänker sig! Tärningen är kastad, och jag är i tid
och evighet din, m. m.’
23
Du kan föreställa dig, med vilka känslor jag genom-

läste denna jobspost. På de gamla judarnas vis började
jag att rasa och ’riva mina kläder’ i tältet. Mina kam-
raters alla försök att trösta och stilla mig var fruktlösa.
Slutligen ’löpte jag (som gubben Våhlin säger om Erik
XIV) föga olik en ursinnig människa till skogs’ — och
jag blev borta från den lärorika stångbataljonsexercisen
hela eftermiddagen. När jag äntligen fram mot aftonen
kalmerat mig någorlunda, återvände jag med hängande
huvud, stirrande ögon och vilt stående hår till det olyck-
liga lägret, där jag i bataljonsluckan hade den gemena
oturen att möta överstelöjtnanten, som väckte mig ur
min dvala med dessa rytande ord: ’Var aderton miljoner
skock granater tunnor tusan självsvedda håller fänriken
hus? Är fänriken rent rosenrasande befängd och galen,
som löper åt häcklefjäll från exercis och allting. Var har
han varit, fänrik, svara?’
Utan att yttra ett ord stirrade jag glåmigt och med-
vetslöst på den förfärliga busen, som jag annars fruktade
värre än döden och djävulen.
’Är fänriken blankt, stock-innerligt förbannat döv, som
inte svarar, då jag talar?’ röt vilddjuret ånyo.
Jag suckade djupt, slog handen för hjärtat och utbrast
patetiskt:
’Solen i mitt liv är slocknad, bara mörker runt omkring!
Vendela har jag förlorat. Henne tog den gamle Ring.’
24
’Är fänriken spritt, spång, ruter, sextonlödigt ’spitals-

mässig, som ramlar upp med en dum bondvisa för mig?
Vendela? Vad är det för ett sakr . . . troll? Gå genast i
sinkabirum, herre, och sitt där och tänk på sin Vendela,
tills det växer mossa på hennes mjölkansikte. Gå genast!
Annars Gud, innerligen evigt etc.’
Så illa kärleksyr jag än var, hade jag dock så mycket
medvetande kvar, att jag insåg, att jag härvidlag måste
bekänna kort och det på ögonblicket, ty överstelöjt-
nanten var, som du väl minns, en av dessa råbarkade
gåpåare av det gamla äkta despotiska slaget, inför vilka
ingen invändning dugde. Jag masade således av till mitt
tält, det fortaste jag kunde. Jag var nu i dubbelt avseende
en kärlekens fånge, berövad både hjärtats och min per-
sonliga frihet. Aldrig hade jag under min flydda sköna
sällhetstid kunnat drömma om, att Vendela skulle skaffa
mig arrest. Men så går det till i krig. Hur mången ung,
förtjust fänrik har inte fått dansa i kurran endast därför
att han, med tankarna uteslutande fästa på den frånva-
rande huldgudinnan, under gevärsexercisen glömt att
föra tummen på skruven, ett brott, som inför en exer-
cisvurms ögon är vida förfärligare än fadermord.
Ungdomens sorg brukar dock att gå lika hastigt, som
den kommer. Redan andra morgonen kom jag till förnuft
igen, men skogslöpandet hade likvisst ådragit mig en
förkylning, som gjorde överstelöjtnantens välmening att
25
stänga mig inne alldeles överflödig. Jag blev allvarsamt

krank och vårdades under tiden troget av gamle Munter,
som i trettio år varit min fars uppassare, och, när min far
tog avsked, även nödvändigt ville betjäna mig eftersom
han fattat en viss förkärlek för von Phiffenska namnet.
För att göra en lång historia kort, vill jag endast till-
lägga, att jag inom några dagar så till vida återhämtat
mig både från sorg och krankhet, att jag åter igen kunde
delta i de intressanta vapenövningarna, under vilka jag
dock måste hålla till godo med många glåpord av övers-
telöjtnanten, som ännu ansåg mig för ’spritt, spång, ruter
sextonlödigt ’spitalsmässig’. Ack, mitt livs solskensdagar
var förbi, och den dystra regn- och åsktiden hade ingått!
Jag skrev till Vendela och utgöt mitt hjärtas bekymmer
på fyra tätt fullsuddade postpappersark; men detta
mitt ypperliga skrivprov i den erotiska stilen blev aldrig
avskickat, eftersom jag oförmodat erhöll en ny skrivelse
från Vendela, i det hon, på det högsta alarmerad, för-
kunnade mig, att hennes välgörare begärt hennes hand
och påyrkade ivrigt en förening, som även varit hennes
avlidna moders högsta och sista önskan. Hon var na-
turligtvis färdig att ge honom sin djupaste högaktning,
sin innerligaste tacksamhet, som han så väl förtjänade,
men sin kärlek, sitt hjärta . . . aldrig, ty det var redan
bortgivet etc. etc.
26
Jag vet sannerligen inte, varifrån ingivelsen kom, men

det är visst, att jag i en hast blev ofantligt förnuftig el-
ler, rättare sagt, nykter efter mitt långa kärleksrus. Jag
hade förut under ett halvt års tid aldrig vårdat mig om
att tänka på framtiden, men nu ställde sig denna magra
och sorgklädda dam för mina förvånade blickar och höll
framför mig en liten magisk spegel, i vilken jag till min
fasa och häpnad såg Vendela, torftigt klädd och med
avtärt ansikte, sitta på en vanlig trästol och vagga ett
litet spätt barn, under det fem à sex äldre, alla i stor
negligé, sprang omkring i den smutsiga kammaren och
emellanåt kastade begärliga blickar på en gryta med
potatis, som var påsatt i spisen, bredvid vilken jag såg
mig själv liggande på knä och blåsande av alla krafter för
att få den råa veden att brinna. ’Hu! Hu! Gud förskona
oss båda från ett så rysligt öde!’ ropade jag, betagen av
förskräckelse. ’De där utslitna orden: en koja och ett
hjärta, klingar bra, men duger inte i verkligheten. Vad?
Jag skulle syssla med grytor och sur ved? Nej, förr vill
jag . . .’
Och nu satte jag mig genast ned, rev sönder mitt
långa kärleksbrev, fattade ånyo pennan och började ett
annat, i vilket jag med de svartaste färger målade den
syn jag haft. Om förnuftet förut blivit bringat till tyst-
nad av hjärtat, tog det nu tillräckligt ut sin skada igen
och sjöng ut, så att det förslog Det arma hjärtat nästan
27
blödde vid de egoistiska, beräknande framställningar

jag gjorde. För att rädda henne, som jag ännu älskade
högst på jorden, från det fasansfulla öde, som jag trott
mig se i framtidens spegel, vann jag nog makt över mig
själv för att nästan kunna skämta över den ömsesidiga
barnslighet, som förlett oss att lova varandra trohet i
döden. Jag besvor henne att glömma mig och endast
minnas sin välgörare, som långt högre än jag gjort sig
förtjänt av hennes kärlek. Ja, för att vinna mitt ändamål,
målade jag ut mig själv i föga smickrande färger, talade
om min flyktighet och lät henne inte otydligt förstå, att
jag inte älskade henne längre. Jag måste göra våld på mig
själv för att skriva ned dessa ord, så fulla av osannfärdig-
het; men det var en lögn, som samvetet gillade, och jag
kände mig liksom underbart stärkt av det.
Den spiken drog, som man suger. Med omgående
mottog jag från Vendela följande rader: ’Otacksamme!
Ni har kommit mig att förlora tron på det ädlaste i livet.
Grymt har jag vid så unga år blivit bedragen. Men för
en sak tackar jag er dock, min herre; er otacksamhet har
nämligen lärt mig att leva för tacksamheten och för min
plikt. Jag har biktat mig för min välgörare, min andre
far, och han har liksom jag insett ert rätta värde. Om ni
varit annorlunda, hade han visserligen inte lagt hinder i
vägen för vår lycka, ty därtill älskar han mig för mycket.
Men nu vill jag endast glömma det förflutna, glömma er,
28
glömma allt. Farväl! Om få veckor är jag min välgörares

maka. Farväl för alltid!’
’Se, det har du för ditt förb . . . ädelmod!’ sade jag till
mig själv efter genomläsandet av dessa ord, som oå-
terkalleligen stadfäste mitt öde. ’Hon anser mig för en
lättsinnig usling, en nedrig skurk, endast därför att jag
sökt handla så, som min rättskänsla förestavade. Och
hon låter mig till och med förstå, att hennes lymmel till
välgörare inte skulle varit emot att ädelmodigt lägga
våra händer tillsamman, om jag varit trogen! Ha! Sådan
är rättskaffenhetens lön! Ingen återgång är numera möj-
lig, ty en sannfärdig bekännelse om rätta förhållandet
skulle ju endast anses som härrörande av egennytta
och skrymteri. Jag har skurit ris åt mig själv, men jag
vill åtminstone bära mitt öde som det ägnar och anstår
en man. Den välsignade välgöraren skall dock få veta,
vilken välgärning jag gjort honom, sedan Vendela väl
blivit hans maka; ty den triumfen vill jag inte lämna
honom över mig, att han fortfarande skulle vara i den
tron, att jag blott av lättsinne kastat bort den skatt, som
han kommit i besittning av.’
Trogen detta mitt beslut, skrev jag kort efter hans
förmälning ett brev till honom, i det jag fullständigt ut-
vecklade de skäl, som förmått mig att avsäga mig min
levnads lycka även vid fara av att synas ovärdig.
29
’För att kunna leva lycklig med er,’ slutade jag, ’måste
Vendela bibehålla den högst orättvisa tron, att jag är
en usel bedragare. Jag ber er således att inte skona mig,
ty därigenom beredes er egen sällhet. — Nästan varje
jordisk lycka har en annans olycka till grundval.’
Det svar, som jag kort därefter erhöll, var värdigt och
tillkännagav, att det kom från en ädel man. Han både
tackade och förebrådde mig. Han underrättade mig, att
han allt från barndomen med genkärlek älskat Vende-
las mor, men att hon av sina föräldrar blivit tvingad
att gifta sig med en utländsk äventyrare, som ansågs
omätligt rik. Detta äktenskap blev, som man kunde
förutse, olyckligt, och efter några års förlopp rymde
äventyraren från landet och lämnade sin maka med två
barn, sjuklig och i stor fattigdom. ’Emellertid hade jag,’
skrev välgöraren, ’genom ett mig tillfallet arv och genom
lyckliga handelsspekulationer blivit rik, och jag blev nu
den hjälplösas stöd. Den gamla ungdomskärleken levde
ännu i mitt bröst, men Vendelas mor avslog ståndaktigt
att nu, sedan hon var fri, bli min maka. Hon avtynade
med varje dag, under det hennes dotter uppblomstrade,
och hon fäste sig med förkärlek vid det hopp, att denna
en dag för mig kunde bli vad hon själv varit. I början
log jag endast åt det, men då jag snart i Vendela såg
moderns bild föryngrad, började denna tanke att ingå i
mina drömmar om framtiden. Jag satte Vendela i pen-
30
sion hos en fru i L***, som jag kände från yngre år, och
för vars karaktär jag hade aktning, men jag besinnade
inte vid det, att man alltid på nära håll bör bevaka en
sådan skatt som ett ungt, oerfaret hjärta. Ni var också
nära att låta mina förhoppningar stranda, men ni hand-
lade både ratt och orätt, då ni så skoningslöst skingrade
det älskade barnets illusioner. Väl är hon nu lugn med
sitt öde, men hennes hjärtas glädje är undergrävd, och
hade jag, innan min förening med henne, vetat rätta
förhållandet, skulle jag aldrig mottagit det stora offer
ni lämnat. Nu kan det emellertid för hennes skull inte
mera ändras, utan ni måste finna er i ert öde att vara
misskänd av den, som vi båda älskar.’ Han slutade med
att på ett ganska grannlaga sätt tillbjuda mig ett årligt
underhåll, vilket, såsom han uttryckte sig, jag så mycket
lättare kunde mottaga, som han i alla fall var och förblev
min gäldenär. Naturligtvis avslog jag med stolthet detta
tillbud, så förblommerat det än var — och från den tiden
har jag inte haft den ringaste underrättelse om Vendela
och hennes öde. Själv har jag också med flit undvikit
att speja efter det, ty jag hade föresatt mig att kväva en
känsla, som numera var otillåten. Men, som jag redan
sagt, aldrig har det velat lyckas. Vendela är den enda
kvinna, som jag verkligen älskat, och hennes sköna bild
strålar ännu alltjämt i mina drömmar. Mitt hjärta är
tomt och glädjelöst, även om världen, som endast dömer
31
efter ytan, anser mig för en lustig kurre, som aldrig läg-
ger någonting särdeles på sinnet. Men även jag har mina
bättre stunder, och dessa ägnas alltid åt den oförgätli-
gas åminnelse. Där har du nu i korthet min vackra och
mycket rörande kärlekshistoria. Om jag än på många
ställen berättat den skämtande, skall Gud dock veta, att
jag gråtit många bittra tårar, under det de nyss beskrivna
händelserna passerade och även sedan.”
”Tack för berättelsen,” sade Stålsköld; ”den var upp-
bygglig nog, men jag tycker, uppriktigt sagt, att du, se-
dan du varit nog enfaldig att förlova dig, var tämligen
mesaktig, då du så burdus slog upp endast av fruktan
för framtiden.”
”Men, min hjärtans bror, glömmer du då de sju barnen
och potatisgrytan!” utropade von Phiffen, eller Stellan,
som vi hellre hädanefter vill kalla honom. ”Att bringa
den man älskar i nöd, att se henne tvingad att försaka all
livets komfort — o, det måste vara outhärdligt. En annan
sak hade varit, om jag likt dig dugt till lantbrukare och
spekulant, men du vet, att jag inte har sinne för någon-
ting sådant. Jag är vida mera tärande än närande av mig
— med ett ord, en glad odugling; men jag skulle bli en yp-
perlig karl, om jag bara hade en halv miljon. Jag tror inte,
att jag skulle vara rädd, om jag stod mitt för ett fientligt
batteri, men att höra en hel pluton små kärleksplantor
gråtande begära kläder och mat och . . .”
32
Och kaffe och socker

Och skorpor till att doppa
Och sedan på ”muntaschen” en kyss utav dej,
skrek gamle Munter, till vars närhet de under samtalet

småningom återkommit, i hans öra.
”För tusan, gamle skrikhals!” ropade Stellan, ”håller
du ännu på med denna eviga visa?”
”Eviga visa?” brummade den gamle. ”Den är så fan
heller. Den är bara nio och trettio verser och räcker
knappt en fjärdingsväg. Nitton verser är av mig själv
’diktade’. Jag började den nu för andra gången, för den
har så gott lidande med sig.”
”Nå, har du inte diktat någon ny visa till storlägret,
gamle Munter?” frågade Stellan.
”Jo, serra dö! Vill ni höra den, gossar? Den är, skam till
sägandes, fan så bra. Jag skall sjunga den för prinsen på
första fälttjänst vi kommer. Prinsen känner nog Munter,
han, och kungen också. Hör nu bara!”
Därefter började han med sin bullrande röst följande
ypperliga solostycke:
Bort i en skog i ”Tuskland” en flicka gick så nätt,
För sjung opp! opp! opp! för sjung aj! aj! aj!
Där låg bakom en stubbe en lurande vedett,
För sjung aj! för sjung opp! för sjung aj! aj! aj!
33
Och flickan gick till stubben och börja’ plocka bär,

Men märkte ej den ormen, som hade gömt sig där,
Väl var bären röda, men rödare dess mun,

Och jägaren var skarpskytt, och jägaren var ung,
Han lade an geväret och skrålade: Wer da?

Men flickan föll till marken — så ville jägarn ha —
Och jägarn plocka’ rosor, sen flickan plockat bär,

Det var ett bättre göra än ”vila på gevär,”
Men flickan talade ”tuska” och jägarn svenska blott,

Och flickan skrek och ropte: ”Ach Gott! ach Gott!
ach Gott!”
Och jägarn plocka’ liljor, förutan all pardon,

34
Snart låg i gräset slagen den hela bataljon,

Men bäst som jägarn plocka’, så kom det en off’cer:

”Vad nu din satans slyngel! Är detta krigsmanér?”
”Förlåt mig, nådi’ lyttnant! Jag följde instruktion,”

”Och talade med tecken, tills fången tog reson,”
”Vad skulle jag väl göra? Hon annars ej förstått” —

”Och självaste min fånge nyss sagt, att det var gott,”
”Du är mig en gammal klippare, Munter!” sade Stellan,

skrattande, sedan veteranen med mycken självbelåten-
het slutat den visa han diktat. ”Tjuvpojken hänger ännu
i dig, ser jag.”
”Ja, Gud ske lov,” svarade gubben, ”ett gott samvete
och ett glatt ’gemöt’ ä det bästa en gammal krigsman
kan ha kvar, sedan kungl. maj:t och kronan tagit köttet
och endast lämnat benen. Men nu blir det visst halt, ty
jag hör, att översten hostar där framme. Undra, var vi
får kvarter, fänrik Stellan, ty att jag följer med fänriken,
35
det är säkert som amen i kyrkan. Inte är jag just trött,

men . . .”
Vad gamle Munter vidare hade att förkunna, avbröts
här av översten, som kommenderade halt, eftersom re-
gementet kommit till det ställe, där kompanierna skulle
skiljas åt för att inta sina nattkvarter efter fulländad
dagsmarsch, trots att klockan inte ännu var mer an tre
på eftermiddagen. Förut slogs dock officersappell, efter-
som översten hade något att säga officerarna, vilka
följaktligen samlades kring honom, varvid man kunde
se, hur en och annan politikus, som ville ställa sig in hos
gubben, klappade hans häst och utbrast i beröm över
det ädla djuret, som visade sig så tåligt.
”Bara prat!” sade den gamle krigaren, som hade den
förtjänsten att aldrig fråga efter smicker, även om det
rörde hans favorithäst. ”Bara prat! Nero är, liksom jag,
en gammal uttjänt krake, men skam vore det av honom
att inte orka med detsamma som jag. Jag vill bara säga
herrarna, att ni noga ser efter soldaterna, när de kommit
i kvarter, så att de blaskar dammet av sig, ifall det finns
någon pöl i detta fördömda, soltorkade Halland, som vår
Herre måste ha skapat, då han var vid mauvaise humeur.
Jag vill av egna medel lämna kompanicheferna fem rdr
vardera till lögsup åt de stackars gossarna, som slitit så
ont i dag. Adjö, mina herrar! Om någon av er, som inte
36
har för långt till mitt kvarter, vill dricka ett glas hos mig
i afton, så hjärtans välkommen!”
”Vore det måhända inte nödvändigt, att truppen i
eftermiddag övades något i fälttjänsten och förhördes
i sina instruktioner, herr överste?” frågade överstelöjt-
nanten, en förnäm greve, som kommit från gardet och
gärna ville gälla för en riktig tjänstedjävul.
”Nej, herr överstelöjtnant, jag inser alls inte, varför
det vore nödvändigt. Det är långt nödvändigare, att
truppen får vila ut och snygga sig efter tre mils marsch
i trettio graders värme. Jag skulle tro, att jag, som själv
varit simpel soldat, borde bäst veta, vad soldaten tål,
herr överstelöjtnant, och jag ber er komma ihåg detta
en gång för alla.”
”Där fick vår högvälborna fjäsk en rasande duktig
duvning,” viskade Stellan till sin vän Stålsköld. ”Se bara,
hur det ädla blodet stiger upp ända på hans grevliga
panna. Men han vågar inte mucka, ty gubben är säker.”
Just som officerskåren stod i begrepp att skingra sig,
närmade sig en betjänt i vackert krönt livré med silver
och frågade efter fänrik von Phiffen.
”Von Phiffen! von Phiffen!” ropade genast ett halvt
tjog beställsamma röster, och vår hjälte trädde fram mot
betjänten, som vördnadsfullt avtog sin trekantiga hatt
och anmälde, att han av sin husbonde erhållit befallning
att föra fänrik von Phiffen till hans kvarter.
37
”Vem är då din husbonde?” frågade Stellan förund-

rad.
”En gammal bekant till herr fänriken, men jag är
strängeligen förbjuden att nämna hans namn. Ekipaget
väntar där borta, och min husbonde önskar, att herr
fänriken genast behagade resa.”
”Det här är sannerligen litet romaneskt!” utropade von
Phiffen. Därefter vände han sig till sin kompanichef, som
stod nära bredvid, och begärde permission.
”Res i Guds namn!” svarade kaptenen. ”Fänriken råkar
alltid ut för äventyr, och det vore synd att hindra sådant.
De unga får åka, då de gamla måste gå. Lycklig resa!”
Betjänten förde den förvånade Stellan till en utmärkt
vacker engelsk vagn, förspänd med fyra ypperliga svarta
fullblodshästar, slog upp dörrarna och bad honom stiga
upp. Stellan kastade sig vårdslöst i vagnen, sträckte ut
sin välformade lekamen och såg med en stolt, komisk
uppsyn ned på sina kamrater, som skockat sig omkring
vagnen för att åskåda hans avfärd.
”Man rår inte för, att man åker efter sitt stånd,” sade
Stellan och flämtade förnämt med näsduken. ”Adjö med
er, krälande jordmaskar! Jag far till högre rymder. Gå ni
att blaska soldaterna, medan jag tar ett bad av eau de
Cologne och smörjer mig med kostlig salvo.”
”Får jag köra?” frågade kusken angeläget.
38
”Ah ja, kör!” ropade Stellan med en vårdslöst befal-

lande röst.
”Nej, ptro! ptro! Jag följer, djävuln regera mej, med von
Phiffen,” ropade den gamle Munter och krälade upp på
kuskbocken. ”Maka dig undan, kusk, så att jag får plats,
annars . . .”
Kusken såg frågande på Stellan.
”Låt gubben följa med!” sade denne. ”Han är min
kammartjänare! Och nu, kör! Adjö, mina herrar! Jag
befaller er Gud allsmäktig, synnerligen nådeligen!”
Kusken slog en väldig klatsch, och de ädla djuren satte
av i fyrsprång. Vägen liksom flög undan, och vår hjälte
vaggade sig i vagnen, full av undran, vad allt detta kunde
betyda. ”Besynnerligt!” mumlade han; ”mig veterligen
har jag ingen enda bekant i hela Halland, om jag undan-
tar ett par officerare vid Hallands bataljon, men de, som
jag, åker min själ inte efter spann. Jag skulle emellertid
önska, att min middag blev lika bra som skjutsen, ty jag
är rasande hungrig, men jag är anda mera nyfiken. Hör
på, kusk, är vi snart framme?”
”Om tjugu minuter, herr fänrik. Vi har över en halv
mil igen.”
* Efter vad jag sedan fick veta, kom detta ostörda lugn av det
att Klara låtit skriva något, som förkunnade ”illamående”, på
dörren. Åter ett offer, om man betänker vem som gjorde det.
39
”Syns inte min väns egendom ännu?” frågade Stellan

vidare.
”Inte förrän vi kommer förbi den där bokskogen,” var
svaret.
Gamle Munter, som hittills suttit mållös av förundran,
vände sig nu till Stellan och sade: ”Bevara mig väl, fän-
rik, så rart har jag aldrig åkt i hela min tid, och så vackra
hästar har jag aldrig sett, om inte de sex vita, som den
huggaren Cardell tog från den ’tuska’ prinsessan 1813.
Men vart fan bär det, fänrik Stellan, vet han det?”
”Inte mera än du.”
”Ja, men är det inte bra lustigt, sådant där, fänrik? Det
skall jag, fan i min lilla låda, dikta en visa om. Laga nu så,
att jag bara får duktig traktat, då jag kommer fram, som
ägnar och anstår en så hög herres kammartjänare.”
De hade nu kommit ur bokskogen, och Stellan såg
på något avstånd framför sig ett stort, högt hus, eller
rättare slott, förset med torn och liggande på en höjd,
bekransad av lummiga lundar.
”Är det dit resan gäller?” frågade Stellan.
Kusken jakade och drev på hästarna till ett ännu
snabbare lopp. Inom få minuter körde vagnen upp på
en ståtlig borggård och höll framför en präktig trappa,
där ytterligare två betjänter stod färdiga att mottaga vår
hjälte. Han infördes genast av dem i ett par smakfullt
möblerade gästrum. Sedan han där med Munters hjälp
40
omsorgsfullt putsat och fejat sig samt fått sina svarta

vackra lockar i tillbörlig ordning, anmälde en betjänt,
att bordet var serverat, och han fördes till en stor matsal,
där ett bord, fullsatt med silver och kristaller, stod upp-
dukat, dock endast med ett kuvert. Betjänten framförde
sin patronessas ursäkt för det, att hon av illamående var
hindrad att göra honom sällskap vid middagen. ”Efter
middagen,” tillade han, ”utber hon sig dock den äran att
få se herr fänriken på sina smårum.”
”Patronessa? Således är det hos en fru jag befinner
mig?” frågade Stellan.
”Ja,” svarade betjänten och drog litet på munnen.
”Framför då till fru patronessan min ödmjukaste kom-
plimang och säg henne, att jag efter intagen måltid, som
jag, i förbigående sagt, är i rasande stort behov av, skall
ha äran att uppvakta henne på hennes smårum, då jag
vill hoppas att få denna gåta löst.”
Vår vän Stellan satte sig ned vid den lukulliskt läckra
taffeln och åt med en aptit, så strykande, att den endast
kunde ursäktas av det, att han hela åtta dagar förut måst
nöja sig med den magra kost, som Västergötlands och
Hallands ohjälpliga gästgivargårdar har att erbjuda sina
gäster.
”Befalles det portvin, madera eller xeres?” frågade
betjänten efter första rättens absolverande.
”Xeres!” sade Stellan.
41
”Befalles det champagne på fisken?” tillspordes han

sedan.
”Champagne? Ja men.”
Vår hjälte kunde aldrig må bättre, och om nu endast
den gästfria värdinnan varit närvarande, hade hans
belåtenhet varit fullkomlig. För att skingra denna tom-
het, ägnade han de blixtrande karaffinerna så mycket
trägnare sin hyllning, och när äntligen desserten serve-
rades och han till denna druckit en halv flaska ypper-
ligt hochheimer, kände han sig särdeles uppspelt och
lycksalig. På de frågor, som han under måltiden gjorde
angående frun, hade han fått korta och undvikande svar
av betjänten, varför han även snart upphörde med det.
Det enda, som denne tycktes tala utan förbehållsamhet
om, var hennes rikedom och frikostighet.
”Nå, nå, det syns nog,” sade Stellan och sköt sin stol
från bordet. ”För mig nu till henne, på det jag må rulla
mig för hennes fötter.”
Stellan ledsagades uppför en trappa, som ledde till
tredje våningen, och infördes i ett litet, men med nästan
furstlig prakt möblerat rum. I en med gult siden beklädd
emma satt ett mycket magert och knotigt äldre fruntim-
mer med ett milt, lidande ansikte, vilket Stellan tyckte
sig ha sett förut, dock kunde han inte påminna sig var.
42
I den tanken, att hon var värdinnan på stället, fram-

förde han emellertid i utvalda termer sin tacksägelse för
all den gästfrihet han åtnjutit.
”Ni misstar er, fänrik von Phiffen ,” svarade fruntimm-
ret med ett svagt leende. ”Jag är liksom ni endast en gäst
här i huset, men jag skall ha äran att anmäla er för den
sannskyldiga värdinnan.”
Hon steg därvid upp och gick in i nästa rum. Stellan
tyckte sig höra ett viskande, dock ungt samtal där inne;
men efter några minuters förlopp öppnades dörren
och in trädde en högväxt, majestätisk dam med yp-
piga former, klädd i en lätt sorgdräkt. Damens första
rörelse, då hon fick se sin bugande vackre gäst, var att
ta några hastiga steg framåt, men plötsligt hejdade hon
sig, och hennes sköna, rodnande ansikte antog ett stelt,
högdraget uttryck, sällsamt kontrasterande mot det
glada leende, som nyss förut för ett ögonblick upplivat
hennes drag. Men hur gick det väl med vår vän Stellan?
Hans påbörjade bugning blev aldrig efter konstens regler
fullbordad. Med framsträckt huvud och glödande kinder
stirrade han på den sköna damen, som stod framför ho-
nom, och först efter flera sekunders förlopp kunde han
utropa dessa avbrutna ord: ”Store Gud! Är det . . . kan
det vara . . . är det . . . Vendela Elphinstone?”
”Så, att jag verkligen har den äran att vara igenkänd,”
svarade damen med en så avmätt ton och en så full-
43
komlig likgiltighet i rösten, att vår stackars hjälte, som

just stod i begrepp att skynda fram för att fatta hennes
hand, försagd stod stilla med vidöppen mun. ”Ja, jag är
fru Vendela R. Får jag be er sitta ned, min herre!”
Hon kastade sig därvid med en behaglig vårdslöshet
ned i emman, och då Stellan förlägen tagit plats på en
stol bredvid, fortfor hon:
”Jag fick händelsevis häromdagen höra, att det rege-
mente, vid vilket ni är anställd, skulle marschera här
förbi. Jag begärde därför hos kronobetjäningen att få
er inkvarterad här, eftersom det skulle intressera mig
ofantligt att få höra något nytt från er ort, varifrån jag
på många år inte haft ringaste underrättelse. Vågar jag
hoppas, att ni varit belåten med den gästfrihet, som jag
kunnat visa er?”
”Den har överträffat både min förtjänst och min
förväntan, min fru,” stammade Stellan, som rodnade
av harm.
”Det fägnar mig,” sade frun och skylde sitt vackra
ansikte med en dyrbar solfjäder, som hon ivrigt fläk-
tade fram och tillbaka. ”Men låt mig nu höra något nytt
från L***. Hur må fröknarna S. och mamsellerna H. och
fröknarna P. och mamsellerna D? Är någon av dem gift?
Berätta för all del, ty jag är mycket nyfiken.”
44
”Då smärtar det mig rätt mycket, att jag inte kan gå
min nådiga fruns önskningar till mötes,” sade Stellan
buttert. ”Jag har inte varit i L*** på sju år.”
”Sju år? Är det möjligt? Det vill säga, att ni inte varit i
staden, sedan jag vistades dar.”
”Nej, min fru, efter er hastiga bortresa förlorade L***
allt behag för mig.”
”Ni är allt för artig, min herre!” sade frun och böjde
sitt sköna huvud med en stolthet, som kunnat anstå
en drottning. ”Men det var ändå rätt trevliga dagar jag
tillbringade i L***, även om något enformiga. Vi såg var-
andra där rätt ofta, vill jag påminna mig.”
”Ja, rätt ofta, vill jag påminna mig,” upprepade Stellan
med särdeles eftertryck på dessa ord. ”Jag skulle till och
med tro, att ingendera av oss, min fru, kunde glömma
det.”
”Å, varför inte?” invände frun, skrattande bakom sin
solfjäder; ”på sju år kan man glömma fasligt mycket. Så
är åtminstone händelsen med mig.”
”Jag har den äran att märka det,” sade Stellan, och då
nu Vendela sänkte sin solfjäder, fäste han sina blickar fö-
rebrående på henne. ”Himmel!” tänkte han för sig själv,
”är denna stolta, högdragna kvinna samma Vendela, som
för några år sedan var så öm, älskande och fri från varje
självisk tanke! Hur har inte tid och rikedom fördärvat
ett ursprungligen ädelt hjärta! Hon vill förödmjuka mig,
45
jag ser det, men även jag vill sätta mig på mina höga
hästar . . .”
”Ni betraktar mig så noga,” läspade frun med ett be-
hagsjukt leende. ”Finner ni mig måhända förändrad?”
”För ingen del,” svarade Stellan, som med en förund-
ransvärd fattning på en gång började tala i den lätta
och skämtande ton, som var honom egen; ”för ingen del,
min fru, ni är er alldeles lik. Kanske endast litet mera
utbildad både till det yttre och . . . inre. Men får jag inte
den äran att bocka mig för er herr man . . . eller är ni
måhända änka . . .”
Vid denna fråga försvann hastigt det spotska leendet
från den unga fruns läppar, och en tår glimmade i hen-
nes sköna öga, då hon med sakta, sorglig röst svarade:
”Ja, jag är änka — jag står ensam i världen, lämnad av
den, som på en gång var mig far, vän, make och välgö-
rare. Den oförgätlige är död för ett år sedan.”
”Det finns ändå litet hjärta kvar hos henne,” tänkte
Stellan, då han såg hennes oförställda rörelse. ”Hon
är änka,” viskade hoppet till honom, men genast kom
eftertanken, hand i hand med den sårade stoltheten, och
invände: ”men i alla fall förlorad för dig, sådan som hon
nu är.”
Han steg upp och ställde sig självsvåldigt framför
en trymå, i vilken han några ögonblick betraktade sin
vackra figur, under det han ganska oartigt nästan vände
46
ryggen åt sin värdinna, vars täcka ansikte han även såg i

spegeln. Men till sin förundran tyckte han sig märka en
sällsam förändring i det, ty kärleksfullt och smältande
som fordom var hennes leende, då hon hastigt tryckte
handen mot hjärtat och höjde sina strålande blickar mot
taket. Han vände sig hastigt om . . . men där satt Vendela
lika stel som förut, förskansad bakom den förargliga sol-
fjädern. ”En konstig spegel, den där!” sade Stellan, med
ett av sina behagliga leenden.
”Hur så, om jag får fråga?”
”Jo, jag har väl hört talas om speglar, i vilka man kan se
in i framtiden, men denna återigen har egenskapen att
framvisa bilder ur det förflutna. Vet ni, min fru, jag tyck-
te nyss, att jag i detta glas såg Vendela Elphinstone.”
En hög rodnad göt sig vid dessa ord över den unga
fruns kinder och nedsteg till och med på hennes blän-
dande vita hals. Men denna förlägenhet var hastigt
övergående, och hon svarade skrattande: ”Minsann
ni då bedrog er, min herre, ty sådant är verkligen mitt
födelsenamn. Men som jag föresatt mig att glömma det
förflutna, bör jag vara rädd för en spegel, som påminner
om det, och jag vill därför genast göra den oskadlig.”
Vid dessa ord stod hon leende upp, fattade en stor
eldskyffel av mässing, och innan Stellan visste ordet
av, hade hon med ett kraftigt slag krossat det dyrbara
47
venetianska glaset, som föll ned i bitar framför hennes

små nätta fötter.
”Min fru!” stammade Stellan, på det högsta förundrad
över detta kostsamma skämt. ”Min fru, ni är i sanning
mycket förändrad.”
”Nå ja, det var blott detta jag ville, att ni skulle medge,”
sade frun, småleende. ”Jag hoppas, att ni finner det vara
till min fördel.”
”Artigheten fordrar, att jag besvarar er fråga med
ja,” svarade Stellan; ”men då ni, min fru, har sådan
begärelse att krossa allt, som påminner er om det för-
flutna, anhåller jag om att få avlägsna mig, ty jag har
sannerligen föga lust att dela spegelns öde. Ni kunde ju
händelsevis, under det vi sitter här, komma ihåg några
små händelser från 1818-års vinter — och då, ve mig!
— Tillåter ni således, att jag på det ödmjukaste får tacka
för all den oförtjänta . . . artighet, som jag blivit bemött
med under mitt korta vistande här, och att jag tillika får
säga er mitt farväl — mitt farväl för alltid,” tillade han
med en ofrivillig suck.
”Vad nu? Inte tänker ni lämna mitt ringa hus så snart?
Regementet har ju, enligt vad jag försport, rastdag i mor-
gon.”
”Så är det även,” svarade Stellan, ”men, men . . . jag
måste tidigt i morgon bittida begagna mig av ledigheten
och företa en resa till en gammal bekant, som säkert inte
48
glömt mig. Och i afton har jag ett för mitt hjärta högst
kärt arbete, som jag allt för länge uppskjutit. Jag måste
nämligen skriva hem till . . . till min lilla söta, förtjusande
fästmö . . .”
”Fästmö? Vad säger ni?” utropade Vendela och föll
tillbaka i emman.
Stellan, som trodde, att hennes utrop härledde sig av
förundran, svarade med konstlad likgiltighet: ”Finner
ni detta så besynnerligt, min fru? Jag har sannerligen
upplevt mycket besynnerligare saker i dag. Men, Gud
ske lov, även jag har lätt för att glömma. Farväl!”
Den unga frun lyfte åter upp sitt ansikte. Det var blekt,
men hade återtagit sitt förra, stolta uttryck: ”Farväl,
min herre, farväl för alltid!” viskade hon med våldsam
ansträngning, i detsamma Stellan med en ceremoniös
bugning lämnade rummet.
49
D agen efter detta besynnerliga uppträde, vid pass

klockan åtta på morgonen, gick gamle Munter
och moverade sig i den stora och präktiga trädgård,
som omgav slottet. Han var litet småond på Stellan av
två orsaker: först eftersom denne varit vid ett oerhört
dåligt lynne och snäst honom, vilket aldrig hänt förut,
och sedan därför, att han redan vid soluppgången läm-
nat ett så ypperligt kvarter för att bege sig till sin vän
Stålsköld. Munter hade dock ståndaktigt förklarat, att
om än Stellan nödvändigt ville vara en hund mot sin
kropp och rata de Guds gåvor, som regnade över ho-
nom, han (Munter) åtminstone tänkte att begagna sig av
sötebrödsdagarna, så länge de räckte, varför han även
stannat kvar, så gärna han annars följde sin förklarade
favorit. ”Pojken är galen!” brummade den gamle, under
det han bröt några narcisser, som han stack in under
medaljbandet. ”Gud vet, om han inte är kär igen, som
han var på mötet för några år sedan, då jag hade ett så
gruvligt besvär med honom.”
Under dessa tankar gick gubben fram allt vidare i
trädgården och kom slutligen helt nära en mörk, tät
50
berså, från vilken han hörde några samtalande frun-

timmersröster. Som dock nyfikenhet ingalunda kunde
räknas till hans fel, ville han just i all tysthet dra sig
tillbaka, då han plötsligt hörde ett namn, som av vana
blivit honom kärast av alla, uttalas av en ren, men sorglig
och klagande röst. Det var nämligen Stellans namn han
hörde, och därför stannade han ock för att höra vidare.
”O, min vän, min mor!” fortfor den klagande rösten,
”aldrig har jag kunnat glömma Stellan, även då, när jag
trodde, att han förtjänade mitt förakt. Ett sinne som mitt
kan inte förgäta sin första kärlek. Jag hade många grym-
ma strider med mig själv, då jag, även om en annans
maka, inte kunde hindra mina tankar att sysselsätta sig
med den trolöse, men dock alltid älskade Stellan . . .”
”Strider? Hon talar som om hon varit i krig,” mumlade
veteranen.
”Och,” fortfor rösten, ”då nu min döende välgörare för
mig yppade rätta förhållandet och lämnade mig Stel-
lans brev, som förklarade de ädla bevekelsegrunderna
till hans handlingssätt, vilken tyngd föll inte från mitt
hjärta, eftersom jag inte längre behövde förakta den,
som jag så gärna velat älska! Den ädle hänsovne, så
förtjänt av min saknad och min välsignelse, yttrade
själv den önskan, att jag måtte förena mitt öde med
föremålet för min ungdomskärlek. O, Gud! himmeln
har nu straffat mig för att jag under min uppriktiga och
51
rättvisa sorg allt för ofta vände mina tankar mot en

gladare fram . . .”
Några häftiga snyftningar följde nu, och en annan
röst sade:
”Mitt älskade barn — ty mitt barn får jag ju kalla dig,
då du är mig lika kär, som om du var mitt eget — jag
vill inte be dig att kväva din smärta. Ack! Vid unga år
är detta omöjligt, och jag vet av bitter erfarenhet, vad
det vill säga att se sina gladaste förhoppningar tillintet-
gjorda. Men ung, skön, god och rik som du är, bör du lätt
kunna finna en man, värdigare gåvan av ditt ädla hjärta
än denne Stellan, som så snart kunnat glömma dig.”
”Ack, nej,” svarade den klagande rösten, ”tadla honom
inte. Jag var ju förlorad för honom, så trodde åtminstone
han. Inte ens den bittra trösten, att jag blivit bedragen,
återstår mig. Ack, vilken himmelsvid åtskillnad mellan
gårdagens morgon och denna! Hur gladde jag mig inte
då åt Stellans snara ankomst, och vilka barnsliga planer
hade jag inte för att göra hans överraskning så mycket
fullständigare. Slutligen såg jag honom komma, och mitt
arma hjärta slog så stormande, att jag nästan fruktade,
att det skulle brista av idel sällhet. För att utforska ho-
nom och även för att plåga honom litet grand för den
bittra sorg, som hans förmodade trolöshet berett mig,
beslöt jag, hur mycket än mitt hjärta reste sig upp emot
det, att för en stund spela rollen av den likgiltiga, koketta
52
världsdamen. Så mycket högre skulle ju hans glädje se-

dan bli, då han fick erfara, hur trofast jag ännu älskade
honom. Mitt beslut var dåraktigt, som vanligtvis unga
förälskade kvinnors alltid är, och det kostade mig otro-
lig ansträngning att bibehålla en konstlad köld, då jag
så gärna velat flyga i hans armar, eftersom jag av hans
oförställt glada förundran vid min första åsyn trodde
mig kunna dra den slutsats, att jag ännu var älskad. Men
jag fortfor dock att spela min roll, och jag — så besyn-
nerliga är vi! — nästan njöt av den synbara plåga han
led, då han såg mig så utomordentligt förändrad. Nästan
berusad av glädje både sade och gjorde jag galenskaper,
men ack, snart, snart skulle mitt ljuva hopp sjunka för
att aldrig mer återlivas. Just som jag var i begrepp att
visa mig för Stellan i min rätta gestalt, sade han det för-
färliga ordet . . . sade, att han var förlovad. Min förställ-
ning sparade mig således åtminstone en förödmjukelse
— men jag kände mitt hjärta liksom förkrossat vid denna
grymma, oväntade tidning; och jag, som hade glatt mig
åt rikedomen endast därför, att jag hoppades få dela den
med honom, jag, som en lång tid endast levat för den
tanken att göra honom lycklig, såg mig nu på en gång
bedragen på all livets sällhet. Hur grymt av ödet att så
leka med ett armt, älskande hjärta, som så villigt, så
oegennyttigt erbjöd sig åt den länge, länge älskade . . .
53
men han är förlovad . . . han tillhör en annan . . . han

sade det ju själv — Gud! . . .”
”Då sa han en förbannad lögn, välborna nådi’ fru!”
utropade en djup, dundrande röst, och i detsamma
förmörkades bersåns öppning av en jättelik figur, som
rätade sig upp till sin fulla höjd och gjorde ett barskt
ställningssteg.
De båda fruntimmren upphävde ett hastigt rop av
förskräckelse, men interlokutören, som naturligtvis inte
var någon annan än gamle Munter, fortfor:
”Var inte ledsen, välborna nådi’ fru! Min fänrik ljög
den gången som en skälm, säger jag. Han är, Gud straffa
mig, inte mera förlovad än jag, som varit änkeman i tret-
ti år. Vill välborna frun ha honom hit, skall hon få det
ännu i denna dag, det lovar jag, så sant jag heter Munter,
om jag också skall dra honom hit vid örat . . .”
”Vem är ni, min goda man?” frågade Vendela, som un-
der detta besynnerliga tilltal hämtat sig och nu fäste sina
tårade ögon på den gamle krigsmannens ärliga ansikte.
”En redlig knekt, välborna nådi’ fru, som inte tål några
lögner, när de kommer folk att gråta. Det var obeskedligt
av min fänrik, och jag skall nog läsa lagen för honom.
När han for sin väg i dag morse, var han arg som en
geting och flög omkring som en snurra. Han ville, att jag
skulle följa med honom, men ser välborna nådi’ frun, det
satte jag p för; ty jag har aldrig haft så gott kvarter som
54
här. När fänriken såg, att han inte kunde komma någon
vart med mej, sa han: ’Nå bli då kvar, din tjurskalle, men
hör, om någon frågar dig, om jag skall gifta mig, så säg
ja.’ Men det är ju lögn, sa jag. ’Gör ingenting’, sa han
’måla bara ut min fästmö så grant du kan, och säg, att
hon är vacker som en ängel och rik som ett troll.’ Som
jag trodde, att min stackars fänrik råkat ut för en björn
och därför ville stärka sin kredit, som gudnås är klen
nog, lovade jag att göra, som han befallde; ty en nödlögn
är ingen synd, tänkte jag. Men då jag nu i förbigående
hörde välborna nådi’ frun gråta över det, kunde jag,
’dæveln brække mig!’ som norrbaggen säger, inte hålla
mig längre, för välborna nådi’ fruns ögon ä’ mycket för
vackra att bli röda för v. Phiffens dumma historiers skull.
Men han har alltid varit en satans tjuvpojke . . .”
Under denna den gamle Munters förklaring hade de
ljuvaste rörelser av glädje åter fyllt Vendelas nyss be-
klämda hjärta och upplivat hennes sköna ansikte. Med
ett milt, strålande leende torkade hon bort sina tårar
och frågade den gamle: ”Du tycks noga känna till din
fänrik, goda gubbe?”
”Om jag känner von Phiffen?” utbrast veteranen
— ”det var en fråga! Jag har burit honom på mina armar,
när han inte var större än en ankarstock . . . jag har lärt
honom att slåss, att fiska och jaga . . . jag har, skam till
sägandes, varit som hans andra far. Jag var i tretti år
55
uppassare hos hans riktiga far, som var en hedersman,

och pojken blir nog sådan, han också med tiden, bara
han hinner sätta sig litet grand, för han har ett hjärta
gott som guld. Fast Gud skall veta, att han själv har bra
litet, hjälper han mig vart år att hålla en min dotterson
i Skara, som är obegripligt snäll och skall läsa till präst.
Därför håller jag också, Gud straffa mej, av honom, som
om han vore mitt eget kött och blod. Han kallar mig
också pappa Munter, när det skall vara väl.”
”Och du vet bestämt, att han inte har någon fästmö?”
frågade den unga frun med bortvänt ansikte.
”Ja, se det är då alldeles abslut och regalt säkert,” sva-
rade Munter. ”Han miste nog giftaslusten för sju år sen,
stackare, då det riktigt var synd om honom, för han var
kär som en klockarkatt och åbäkade sig som en stolle.
Jag vakade över honom ett par nätter, då han bara låg
och skrek: ”Vendla! Vendla!” och som jag i förstone
tänkte, att han ville, att jag skulle vända honom, gjorde
jag det också med kraft; men si, då blev han topp ra-
sande och sade, att han ropade på sin tös, varför jag lät
honom hållas. Men sen dess har han aldrig varit sig rätt
lik, och jag har ofta hört honom sucka, då han trott sig
vara obemärkt. Han hade nog i fjol kunnat få sig ett rikt
gifte, vet välborna nådi’ frun, för brukspatron Råmalms
ena dotter var ända kasperat kär i honom, men han lät
henne krevera . . . ja men gjorde han det, för han sa, att
56
då han inte kunde få den han ville ha, brydde han sig
inte heller om giftas, och det sa han just jämt till mej.
Men om välborna nådi’ frun, som givit mig så god fäg-
nad och trakterat mej båd’ med öl och vin, nödvändigt
vill ha’n, så vill jag nog göra mitt bästa, det lovar jag. En
så grann herrgård som denna är minsann inte att för-
kasta, och välborna frun själv är femton gånger bättre,
hon, än den där välsignade Vendla, det svär jag på.”
Vendela ömsom rodnade och log under den gamle
soldatens berättelse. ”Vad säger du väl, goda gubbe,”
frågade hon, ”om jag berättar dig, att jag själv är samma
Vendela, som din fänrik kallade för sin flicka?”
”Då sägar jag: gå på — marsch!” ropade gubben,
gjorde en hastig högeromvändning och började att
springa av alla krafter. Vendela sökte väl att kalla ho-
nom tillbaka, men fåfängt, och inom några ögonblick
var han försvunnen.
”Ack, min Gud! Nu skyndar han visst till honom!” ro-
pade den unga frun — ”och . . . och . . .”
”Och det är ju din egen önskan, söta Vendela,” inföll
det äldre fruntimmret, som var samma fru K., vilken
hållit pension i L***.
”Men vad skall Stellan tro? Han är uppretad på mig . . .
och det har han skäl till. Jag håller vad, att han inte kom-
mer.”
57
”Topp!” svarade den äldre frun, leende. ”Han kommer

bestämt, och då kan du på nytt konstra med honom.”
”Ack nej, med mina konster är det slut,” viskade Ven-
dela och gömde sin glödande kind vid sin väns bröst.
”Men ack! ack! Han är inte förlovad! Om han blott vore
här!”
58
G amle Munter hade emellertid skyndat till stallet och

begärt en häst, eftersom han skulle rida ett ärende
åt frun. Hästen erhölls, och han jagade bort av alla kraf-
ter. ”Nu är, min själ, pojken under tak och Munter med,”
sade gubben för sig själv, under det han ytterligare drev
på den eldiga hästen. ”Men vilka besatta upptåg har
inte den ungdomen ändå för sig! Nu har ju han varit arg
och hon, stackars liten, ledsen för blankt ingenting. Det
kunde gått fan i våld alltihop, om inte jag kommit med i
spelet. Gammal är ändå äldst, som man brukar säga.
Säkerligen har aldrig någon postillon d’amour varit,
oförtrutnare än gamle Munter. Backe upp och backe ned
gick det allt vad tygen höll, och inom en halvtimme höll
han sin löddriga springare framför den bondgård, där
Stålsköld var inkvarterad och dit Stellan på morgonkvis-
ten begivit sig för att utgjuta sin harm i vännens sköte.
”Håll min häst, bondlurk!” ropade Munter till en ung
dräng och hoppade av. ”Var är herrar överofficerare, säg
fort, slyngel, ty det står för livet?”
Den förskräckte halländingen pekade på en stor
rödmålad stuga, och Munter störtade in i kammaren,
59
där Stellan med blossande ansikte och häftiga åtbörder

marscherade fram och tillbaka på golvet, under det att
Stålskölds öga deltagande var fäst på den lidande vän-
nen.
”Vill fänriken ha tretti hela hemman?” skrek Munter
brådskande och lade sin hand, stor och tung som ett
lerfat, på Stellans axel.
”Vad fan vill du, gamle efterhängsne narr?” snäste
Stellan, som fann sig så obehagligt väckt ur sina obe-
hagliga tankar.
”Jag frågar, om han vill ha tretti hela hemman, fänrik
— och guld och silver och vagnar och hästar och kreatur
i en anskrämmelig mängd.”
”Är du galen, gamle skojare! Du borde kunna se, att
jag inte är vid skämtsamt lynne i dag. Packa dig därför
ut!”
”Ja, ut vill jag packa mig, men fänriken skall också, re-
gera mig, följa med,” skrek gubben ivrigt, fattade Stellan
om livet och bar ut honom på gården, så lätt som om
han varit en vante.
”Skäms du inte! Din näsvishet går för långt — vad vill
du?” ropade Stellan, allvarsamt ond.
”Kan han då inte ta reson, människa!” sade gubben
och förde Stellan avsides. ”Hellre än att vara ovettig, kan
fänriken ju höra på, vad jag har att säga honom. Jag
60
frågar fänriken en gång till, om han vill ha tretti hela

hemman?”
”Vad i Guds namn menar du, din narr?”
”Jag menar, att välborna fänriken själv är en stor narr,
med förlov, som går och ljuger och skymmer sig själv.
Frun där borta på den granna herrgården är ju alldeles
spritt språngande galen i fänriken och vill ge fänriken
allt vad hon har och sig själv till på köpet.”
”Hon? Hon vill så fan heller,” sade Stellan med en
djup suck. ”Stolt över sin rikedom, bemötte hon mig i
går med hånande förakt och tycktes alldeles ha glömt
forna dar.”
”Men i dag minns hon dem. Hon pep och gnällde över
fänrikens förlovning och var alldeles övergiven, ända
tills jag förbarmade mig över henne.” Härefter berättade
Munter någorlunda omständligt det samtal, som han
händelsevis kommit att avhöra på morgonen, och gjorde
även sina egna små tillägg för att få Stellan att återvända.
”Som sagt är,” slutade han sin berättelse, ”frun är alldeles
spritt galen i fänriken, och jag tror nästan, att hon vore
färdig att gifta sig ännu i denna dag. ’Munter, min söte
Munter’, sad’ hon, ’för Guds skull, sök rätt på din fänrik
och skaffa hit honom, annars, dæveln gale mej, dör jag
inte som en hund.’ Ja, det sad’ hon alldeles regalt, och
hon grät, så det riktigt gjorde mej ont att se hennes
vackra ögon. Och jag sad’: ’Välborna nådi’ fru, lipa inte
61
längre, utan torka hon beskedligt sina korpgluggar, för

ta mej sju tusan skall inte pojken vara här om ett par
timmar.’ Och så lämnade hon mej sin egen ridhäst, och
jag satte mej opp, och hon ropade efter mej tusende
välsignelser, det gjorde hon, den sötungen.”
Med allt mera stigande förundran hade Stellan avhört
den gamle soldatens vidlyftiga berättelse, till vilken han
i början inte kunde förmå sig att sätta någon tro, och
han nästan fruktade, att det var ett nytt konstgrepp av
henne för att locka honom tillbaka till nya förödmjukel-
ser. Men Munter lämnade honom inte lång besinnings-
tid, ty ett, tu, tre fann han sig upplyft på hästen. ”Rid!
Rid bara på eviga minuten!” skrek Munter. ”Jag vill
vara fördömd, om inte fänriken rider rakt i flabben
på lyckan.” Med dundrande röst begärde han av bon-
den, på patronessans befallning, en annan häst för sig.
Denna kom på ögonblicket, och Munter kommenderade:
marsch-marsch! Betagen av de mest blandade känslor
lydde Stellan, så fänrik han var, nästan medvetslöst den
ivrige gubbens kommando och satte av, sedan han med
handen vinkat avsked åt sin vän Stålsköld, som under
tiden varit kvar inne, men nu kommit ut i förstugudör-
ren och förundrad såg hans snöpliga avfärd.
Tigande fortsatte båda en stund sin häftiga ritt. ”Men
detta är ju ren galenskap!” utbrast slutligen Stellan och
saktade hästens lopp.
62
”Jag tycker tvärtom, att det är rasande klokt! Hopp!

Hopp!” skrek Munter. ”Se, där ser vi redan tornet på
byggnaden. Tänk bara, fänrik, när han får kalla det
tornet för sitt eget. Sådana här växer inte på var buske.
Herre Gud, jag minns, när jag skulle gå bort och fria
första gången. Det var inte i går, skall fänriken veta, det
var 1777. Jag var då bara aderton år och hade nyss blivit
soldat, men jag skulle gudbevars i alla fall ränna åstad
och gifta mej.”
”Nå, berätta mig, hur det gick till,” sade Stellan, som
ville förströ de växlande tankar, vilka stormade in på
honom.
”Hjärtans gärna, Stellan lille, bara han vill vara be-
skedlig,” svarade gubben, i det han begagnade ett ut-
tryck, som han ofta haft till Stellan, då denne under sin
barndom bet honom berätta en rolig historia.
”Det var, som sagt, är 1777 om hösten. Fänriken skall
veta, att min tös också bodde på en grann herrgård med
höga torn, men det var med den lilla skillnaden, att hon
inte ägde en sten av hela härligheten, utan för det mesta
höll sig i de långa, rödmålade utbyggnaderna bland
kalvar och kor. Hon var ladugårdspiga, förstår fänriken,
men rödblommig och vacker var hon i alla fall, och hon
sken klarare i synen än de holländska kalvar, som hop-
pade kring henne. Vi hade träffats allt då och då, förstår
fänriken, på lekstugor och i kyrkan, och jag tyckte om
63
henne, och hon var också rasande nyter mot mej, för
jag var, skam till sägandes, då för tiden en grann pojke,
smärt och rak som en tall. Nu hade jag menat och menat
en lång tid, förstår fänriken, och Stina, så hette tösen,
hade också menat och menat, men det hade ingenting
blivit av, för jag var en enfaldig rekryt, både i tjänsten
och i älskogsvägen — och Stina kunde för skam skull
inte fria till mej heller, fast Gud skall veta, att hon inte
var blyg av sej. Men om hösten fick jag både torp och ko,
och det fattades mig bara hustru i ensamheten, förstår
fänriken, för att sköta om både mej och kon. Därför,
sedan jag förut på en marknad köpt ring och psalmbok,
tog jag en vacker dag på mej min släpmundering och
lunkade av till herrgården för att äntligen krysta fram,
vad jag länge burit på hjärtat. Inte fruktade jag just för
korgen, ty Stina såg alltid mycket gärna ut, förstår fän-
riken, men i alla fall var jag litet rädder av mej, för den
där kärleken är ändå den största backhare jag känner.
För att stärka ’kurasiet’ gick jag därför först in på krogen
vid bruket och började att ’krångla’ litet grand i kaffe,
förstår fänriken.”
”Krångla i kaffe? Vad fan vill det säga?” frågade Stel-
lan.
”Det vill säga, att man slår brännevin i det,” upplyste
Munter, ”och det är också en rasande hjärtstärkande
dryck, som har många andra namn: uddevalla, gloria,
64
panassé, och Gud vet allt. Men, som sagt var, när jag nu
krånglat ifrån mej, blev jag liksam litet mera ’fortepiano’
av mej och marscherade raskt fram mot ladugården, som
föll mig riktigt före liksom ett fältverk jag skulle storma.
När jag kom in i ladugården och såg mig omkring, fann
jag inte Stina där, men den stora tjuren blängde ilsket
på mej och vrålade, liksom han velat be mej dra för tu-
san. Nå, nå, då är hon väl på hörännet, och det passar
ännu bättre för frieri, tänkte jag och klev sakta uppför
stegen, för jag ville för ro skull smyga mig på henne,
förstår fänriken. När jag väl kommit upp, hörde jag ett
häftigt viskande, och då jag lyssnade efter, kände jag
igen Stinas röst, och jag kunde förstå, att hon sade till
någon annan, att han gjort ’henne änna olyckelig’. — ’Å
strunt,’ svarade en röst, som, vad tycks, inte var någon
annans än självaste nådi’ baronens — ’det är väl inte så
farligt heller. Jag skall nog gifta bort dig i rappet och ge
dig en bra hemgift. Har du någon som du tycker om?
Säg bara, skall du få honom genast.’ Nu hörde jag, hur
Stina viskade mitt eget namn. ’Nå, det var rasande bra,’
sa baronen, ’han är bara pojken och blir lätt att lura.
Jag skall skicka efter honom i morgon dag, och inom en
månad skall du ha bröllop, det är säkert.’ — ’Nej, se det
blir lögn!’ tänkte jag och klev ner för stegen lika sakta
som jag kommit. ’Den rike skall inte tro, att han kan göra
allting heller med oss fattiga.’ Och nu sprang jag tillbaka
65
till krogen igen, allt vad jag orkade, men aldrig i min
tid hade jag känt mig så ledsen och ’melangkalkonisk’,
som man säger. Jag söp opp både psalmbok och ring,
och Gud nådi’ baron, om han mött mig, då jag äntligen
stultade hem frampå kvällen! Då hade jag visst gjort
kalops av honom, för jag var vid ’god vind’ och ilsknare
än den slynan Stinas stora tjur. Morgonen därpå fick
jag bud att komma upp till herrgården till baron, som
ville tala vid mig, men Jeppe var ingen narr, forstar fän-
riken. Jag blev hemma, jag, och då äntligen baron själv
kom till mig, då han var ute på sina ägor, och började
att tala så innerligen rävaktigt, sad’ jag honom rent ut,
att han kunde pudra sina ladugårdsfruntimmer på vem
som helst, utom på en ärlig krigsman. Nådi’ baron, som
osade bränt horn, gick sin väg litet skamflat, men snart
pluttrade han bort Stina till en slyngel till betjänt, som
inte var så noga av sej, utan höll till godo med de smulor,
som fallit från den rike mannens bord. Det var lätt att
spå, att de skulle leva som hund och katt, och det gjorde
de också, så länge de levde. Men jag tackade min Gud
som slapp, och skötte min ko själv så länge — men, Gud
ske lov, nu ä’ vi snart framme på välborna nådi’ fänri-
kens blivande gods. Hopp!”
Med klappande hjärta och nästan ångrande sin bered-
villighet att åtfölja Munter, red Stellan in på borggården
och kastade sig av hästen, som en betjänt genast skyn-
66
dade att mottaga, under det en annan erbjöd sig att föra
honom till hans rum. Stellan följde honom mekaniskt,
och då han höjde sitt öga mot den präktiga byggnaden,
såg han i ett fönster Vendelas sköna ansikte, som högt
rodnande log emot honom. Med stel artighet avtog han
djupt sin mössa och skyndade sedan till sina rum, som
han på morgonen lämnat i den fasta övertygelsen, att
han aldrig mera skulle dit återvända. På betjäntens fråga,
om han befallde någonting, svarade han endast, att han
önskade vara ensam, och då han blivit det, började han
att häftigt gå fram och tillbaka på golvet. ”Vad kan hen-
nes mening vara?” frågade han sig själv; ”skulle väl det
stolta bemötande, som hon visade mig i går, endast ha
varit förställning, gyckel och ett litet straff för mig. Jag
är, som om jag vore förryckt av harm, glädje och hopp,
om varandra. Hur olika var inte den skymt, jag nyss såg
av hennes leende, glada ansikte, mot den stela, frånstö-
tande min, som hon hade tagit på sig i går! Skulle hon
måhända ännu älska mig? Skulle . . . skulle hon . . .”
Här avbröts han i sin tankegång av en nätt kammar-
jungfru, som trädde in och med en slug, skälmaktig blick
lämnade honom en liten biljett och anhöll om svar.
Stellan bröt det lilla sigillet, som var ett brinnande
hjärta, och läste till sin förtjusning följande rader från
samma kära hand, som fordom skrivit så många ömma
ord till honom:
67
”Om fänrik von Phiffen har slutat att skriva till sin ’för-
tjusande fästmö’, och detta för alltid, samt skulle önska
att se Vendela Elphinstone, sådan som hon i går syntes i
den hårt straffade förrädaren spegeln, torde han ha den
godheten att följa överbringerskan av detta.”
”Jag kommer! Jag kommer!” utropade Stellan och fat-
tade i förtjusningen kammarjungfruns lilla hand, vilken
han tryckte så hårt, att flickan skrattande utropade: ”Be-
vara mig! Det måste ha varit ett ofantligt kärkommet
litet brev, det där. Men kläm inte därför sönder mina
stackars små fingrar . . .”
”Sötaste min ängel, för mig på ögonblicket till din
patronessa!” bad Stellan ivrigt.
”Aha! Var brevet från patronessan?” sade den skälmska
flickan; ”då måste jag väl lyda, även om jag sannerligen
inte vet, var hon nu är.”
”Ack, du lilla plågoande, du bara narras med mig,” ut-
ropade Stellan och öppnade dörren otåligt.
”Sällan!” läspade skälmungen och hoppade lätt fram-
för den bidande älskaren, som knappt kunde ge sig
längre till freds.
Stellan följde nu den ”ljuvliga budbärerskan, som frid
förkunnat” till trädgården, och när hon fört honom ge-
nom flera krökande gångar, pekade hon äntligen på en
liten kinesisk paviljong med gröna jalusier samt hoppade
leende bort.
68
Gamle Munter hade i sin ömkliga kärlekshistoria

liknat den ladugård, där hans trolösa Stina dvaldes, vid
ett fältverk, som skulle stormas, och Vendelas pavil-
jong föreföll sannerligen Stellan föga mindre förfärlig;
ty trots att han hade svart och vitt på sin lycka, vågade
han knappt nu, då han stod vid tempeldörren, att sätta
tro till densamma. Han dröjde därför några ögonblick
obeslutsam liksom Cesar, innan han sprängde över Ru-
bicon. Men, lika mäktigt som äran vinkade den store
romerske härföraren, vinkade också kärleken den lille
svenske fänriken, och hans villrådighet försvann. Med
högt klappande hjärta och något sviktande knän rus-
tade han sig till stormning av utanverken, som här blott
utgjordes av tre låga trappsteg. Då han lutade sig mot
dörren för att hämta andan, hörde han inifrån Vendelas
behagliga röst, som sjöng till gitarren:
Du är mig kär! Från ungdomsdagar

Du varit solen i mitt liv,
Och hän till dig min tanke jagar
Att finna frid från världens kiv,
Du är mig kär. Må mina öden
Bli ljusa eller mörka här!
Jag dock vill viska in i döden:
”Du är mig kär!”
69
Denna lilla versstump hade Stellan själv i forna dagar

i sin anletes svett rimmat ihop och lämnat Vendela, ty
alla förälskade ungersvenner är i mer eller mindre grad
poetiska, under det kärleksanfäktelsen är som häftigast.
Då han nu hörde sina egna ord med varm känsla sjungas
av den länge älskade, gladdes han liksom schweizaren,
då han hör några hemlandstoner. Hans darrande hand
vred hastigt omkring låset till helgedomen, dörren gick
upp och han stod framför den glödande prästinnan,
som, klädd i en lätt, ljusröd sidendräkt och med de rika,
gyllene lockarna fritt nedfallande på den elfenbensvita
skuldran, lutade sig alldeles som fordom mot kuddarna i
en liten soffa. Vid Stellans inträde föll gitarren ur hennes
hand, men då hon försökte att resa sig upp, sjönk hon
åter ned, nästan överväldigad av de glädjande känslor,
som stormade in på henne. Utan att kunna yttra ett
ord, fäste hon på den kärleksdruckne Stellan samma
talande, varma, innerliga blick, som i forna dagar så
ofta kommit hans hjärta att slå med fördubblad hastig-
het, och räckte i detsamma under ett matt, smältande
leende fram sin lilla mjälla hand mot honom. I samma
ögonblick föll den översälle älskaren på knä och höljde
med tusende kyssar besagda lilla hand, som darrade i
hans. Och nu låter jag, med läsarens gunstiga tillåtelse,
förhänget falla för en liten stund, ty lika lycksaligt det är
att vara den handlande personen i en scen som denna,
70
lika otrevligt och påkostande är det även för varje annan

stackare, som blott får se på, men för övrigt inte erhål-
ler den ringaste bit av alla de varma kräsligheter, vilka
vanligen uppbullas på kärlekens rika bord, där eldiga
famntag utgör den bastanta förrätten, brinnande suckar
den heta, hjärtstyrkande soppan, glödande kyssar de
talrika mellanrätterna, smältande leenden de smakliga
såserna därtill, dyra löften, korta utrop, blyga viskningar,
ljuva namn den förträffliga desserten, och äntligen de
omväxlande tårarna av glädje, kärlek, vemod o. s. v. de
olika vinsorterna, blänkande i de skönaste av alla jor-
dens kristaller: ett par klara, strålande kvinnoögon.
Ungefär två timmar efter det glada mötet i pavil-
jongen återser vi de båda älskande, gående arm i arm i
en av den vidlyftiga parkens svalaste gångar. Allt var nu
förklarat, förlåtet, utsagt och beseglat. Det stygga bråket
med det annars så brydsamma frieriet var obegripligen
hastigt undanstökat. Dem emellan behövdes inte heller
särdeles många ord sägas, eftersom deras ungdoms-
kärleks eld trots motgången ständigt glött under askan,
och den fladdrade nu i ett huj åter upp, lika skyhögt
som någonsin under ”1818 års kalla vinter”. Vendela
var en av dessa goda, sällsynta, älskande varelser, som
motgången inte förmått att förbittra eller medgången att
försämra. Trots att hon, allt sedan hon blev änka, varit
omgiven av tillbedjare och smickrare, var hon visade sig,
71
hade hon dock alltid med köld avvisat deras hyllning,

och hennes rika hjärta slog ensamt för den fattige, obe-
märkte fänriken i Västergötland, som var långt ifrån att
ana den lycka, som väntade honom. En varm känsla av
tacksamhet mot den ädle välgörarens minne, ävensom
den rena, kvinnliga blygsamhet, som var henne egen,
hade dock avhållit Vendela att underrätta Stellan om
sin förändrade ställning; men hon hade likväl genom en
vän i Västergötland erhållit fullständiga underrättelser
om allt vad som rörde honom. Med mycken glädje hade
hon hört talas om det stundande stora lägret i Skåne,
först eftersom hon visste, att Stellan då skulle passera
denna väg, och sedan — därför att sorgeåret då var förbi.
Om denna sista beräkning syns litet egennyttig, var det
dock den ädlaste av all egennytta, den att göra en annan
lycklig. Den stora skillnad i ålder, som rått mellan henne
och hennes avlidne make, hade gjort, att hon endast
kunnat visa honom en barnslig kärlek — någon verklig
hade hon aldrig hyst för någon annan än Stellan.
Detta allt och mycket mera hade Vendela under tiden
rodnande viskat till sin lycklige älskare, som med tind-
rande ögon lyssnade till den ljuva rösten och alltsom-
oftast ömt tryckte den mjuka arm, som vilade i hans.
Föga underligt var det också, att gunstig herrn kände
sig övermåttan lycklig, då han så oförmodat erhållit en
sådan fästmö med ”ackompanjemang” av en sådan för-
72
mögenhet; men för att göra honom rättvisa, kan jag vid
min heder såsom historieskrivare försäkra, att han ännu
inte i ringaste mån tänkt på denna senare omständighet,
ty vad fel vår hjälte än hade, inte var det egennytta.
Ett älskande par tycker vanligen inte om långa pro-
menader i en stöt, utan önskar gärna att rasta emellanåt.
Så även detta.
”Ack, Vendela, min Vendela!” viskade Stellan och drog
henne sakta i sin famn. ”Är det inte en dröm? Vem hade
kunnat tänka detta ännu i morse?”
Vendela pekade på en bänk och de satte sig.
”Nå, säg mig uppriktigt, vad du tänkte i morse?” frå-
gade Vendela och höjde hotande sitt lilla finger.
”Vad skulle jag väl kunna tänka annat än att du var
motsatsen till vad du förr varit och, efter vad jag nu vet,
till vad du ännu är. Jag kände mig så djupt förödmjukad
och olycklig, och den fattiges lott, alltid tryckande, kän-
des mig nu dubbelt tung, då jag såg, hur denna världens
håvor kunnat omskapa ditt milda, rena sinne. Väl insåg
jag, att omständigheterna nu så mycket förändrat sig,
att jag stackare inte kunde vidare ha några anspråk på
din kärlek . . .”
”Ack, du elake!” inföll Vendela och gav Stellan en milt
förebrående blick.
”Nej, förebrå mig inte för denna tanke,” fortfor Stellan
och tryckte hennes hand, ”den var ju helt naturlig, ty
73
inte en bland tusen är såsom du; men trots att jag, som
jag nyss sade, inte vidare trodde mig kunna hoppas på
din kärlek, var likväl din stolthet outhärdlig, och full av
dyster harm skyndade jag ifrån dig, sedan det dock även
lyckats mig att bemantla mina rätta känslor och att anta
en någorlunda likgiltig min. Men, älskade, hur var det
dig möjligt att . . . att . . .”
”Plåga dig så, menar du väl?” inföll Vendela. ”Sanner-
ligen jag nu begriper, hur mitt första och även mitt sista
försök (det lovar jag heligt) att visa mig som en kokett,
hjärtlös världsdam kunde lyckas så förträffligt. Men, ser
du, först ville jag straffa dig litet grand för synder, som
redan är förlåtna och därför inte vidare får omnämnas,
och sedan visste jag ju, att du skulle bli så mycket mera
överraskad, då du fått inse, att din Vendela ännu var
densamma. Det var emellertid nära, att spegeln förrått
mig något för tidigt, och när jag slog sönder den, begick
jag verkligen ett av dessa yra, rasfulla streck, som endast
kärleken kan hitta på i brist på annat, då den vill skalkas.
Men om jag gick lite för långt i min föreställning och i
min ysterhet, kom även straffet för det, då du nästan
förkrossade mitt arma hjärta med det osannfärdiga ytt-
randet, att du skulle skriva till din fästmö. Elake Stellan,
hur kunde du säga så till mig?”
”Vad skulle jag väl göra?” svarade Stellan leende. ”Jag
var en för mycket erfaren kämpe under den blinda gu-
74
dens baner, att jag skulle vilja lämna dig en fullkomlig

triumf. För att således visa dig, hur likgiltig jag, gudbe-
vars, var för din likgiltighet, fann jag ingen utväg bättre
än att ge mig ut för en förlovad karl — och jag försäkrar
dig, Vendela,” tillade han, tryckande hennes hand mot
sitt hjärta, ”att förhållandet verkligen så är.”
”Store Gud! Min herre! Med vem? Var? När?” utro-
pade Vendela häftigt och for upp, liksom stungen av
en orm.
”Med dig — där i paviljongen — nyss —” svarade Stel-
lan enstavigt och drog henne sakta tillbaka i sitt knä.
”Du lilla trolösa, har du redan hunnit att glömma det?”
”Att skrämma mig så! Jag tänkte . . . jag trodde . . .” vis-
kade Vendela och gömde sin bleka kind mot hans bröst
— ”ack, hur mitt hjärta slår!”
”Och mitt inte mindre!” ropade Stellan, i det han
tryckte en lång, varm kyss på sin trolovades fylliga läp-
par.
Det var bra

Tack skall du ha!
Stövlar och galoscher —
sjöng i detsamma gamle Munter och sträckte fram

sina stora grå mustascher över en bakom dem stående
häck.
75
Högt rodnande lösgjorde sig Vendela ur sin älskares

armar vid detta plötsliga avbrott, men Stellan ropade
leende: ”Ack, det är bara vår postillon d’amour! Kom
fram, du gamle skrikhals!”
Munter lät inte säga sig detta två gånger. I ett ögon-
blick stod han framför det såta paret, och i det han
gjorde sitt vanliga ställningssteg, sade han till Vendela.
”Sa jag inte välborna nådi’ frun, att hon skulle få’n, om
hon ville ha’n! Gamle Munter håller alltid ord, han. Jag
har gått här och patrullerat kring ungherrskapet hela
tiden för att hålla betjänter och annat löst pack på av-
stånd, ty jag förstod nog, att det var ugglor i mossen, och
jag ville också, att min egen fänrik skulle smida, medan
järnet var varmt. Nyss såg jag tydligt, att fästningen
hade kapitulerat, och därför sjöng jag i glädjen.”
Vendela kunde inte annat än le åt den trogne gubbens
försiktighetsmått, ävensom åt hans lustiga sätt att ut-
trycka sig. Hon ställde sig på tå och klappade jätten på
axeln, sägande: ”Ja, om du lovar mig att tiga, goda gubbe,
så kan jag verkligen berätta dig, att din egen fänrik från
denna dag är min.”
”Slit honom med hälsan, välborna nådi fru!” lycköns-
kade Munter. ”Välborna nådi’ frun ser så ofantligt god
och beskedlig ut, att jag kan ge mig blankt den onde på,
att fänrik Stellan blir den lyckligaste ost i kristenheten.
Gud välsigna er bägge två! Och förlåt mig, om jag är
76
näsvis, men en gammal mans välsignelse är ändå inte

att förkasta, han må vara aldrig så fattig och simpel.”
En besynnerlig vätska kom härvid i veteranens djupt-
liggande ögon, och hans oformligt stora och grova hand
fattade Vendelas, vilken försvann i den liksom ett ägg
i en flätkorg. Även Vendelas sköna ögon fuktades, och
Stellan, följande sitt goda och glada hjärtas ingivelse,
omfamnade rörd den gamle soldaten, som varit honom
så troget tillgiven allt ifrån hans spädaste barndom.
”Det här är, dæveln gale mej, som norrbaggen säger,
bra tokigt,” muttrade Munter och drog sig sakta tillbaka.
”Men det är ändå tröstefullt för en gammal, fattig gubbe
att se, hur även förnämt folk kan vara ’gement’ och
hjärtligt av sig. Adjö nu, så länge, och tack ska ni ha. Jag
vet nog min plats och går på min post igen.”
Munter stultade av, och Vendela såg milt leende efter
hans höga, försvinnande kämpagestalt. ”För hans ålder-
dom skall vi rikligt sörja, eller hur, min älskade?” utbrast
hon och tryckte Stellans hand.
”Det skulle glädja mig,” svarade Stellan vemodigt, ”om
du ville följa ditt goda hjärta. Jag har föga eller intet att
ge, men jag önskade . . .”
”Men jag önskade,” inföll Vendela hastigt och antog en
min av lätt förtrytelse, ”att detta må vara sista gången
du gör någon skillnad mellan mitt och ditt, annars,” och
härvid hotade hon skämtande med fingret, ”annars kan
77
det minsann hända, att jag på fullt allvar glömmer det

andra, som vi så hjärtans knapphändigt gjorde upp nyss
där borta i paviljongen och att jag vänder mig till en
annan vacker och ihärdig adoratör, som, efter vad jag
sport, lär komma hit med sin högvälborna mamma i
eftermiddag. Denna visit kommer högst olägligt nu, när
du är här, men den kan inte undvikas. Jag fruktar också
nästan, att det blir frieri av i dag, därför akta dig . . .”
”Jag är redan på förhand svartsjuk som en turk,” sade
Stellan; ”men vem är den djärve, som vågar ställa sig
mellan mig och min lycka?”
”En ung greve, en guldbesmidd husar, en livslevande
Adonis, som är mycket vackrare än du i alla andras
ögon, utom i en liten trofast fjollas, som heter Vendela.
Du skall själv få se. Men det är sant, jag har tänkt att
bjuda din överste hit i afton, ty jag har en liten plan
därunder.”
”Vilken då?”
”Jo, ser du, jag vill söka utverka en eller ett par dagars
permission för en viss liten fänrik, som annars måste
marschera i morgon bittida. Gubben lär ju vara besked-
lig och godhjärtad?”
”Det är han nog,” invände Stellan, ”men han är också
förskräckligt noggrann i tjänsten. Jag ber dig således,
att du inte bryr dig om försöket, ty det är sannerligen
fruktlöst.”
78
”Vi får väl se,” svarade Vendela och sköt trotsigt

fram sin lilla underläpp. ”Jag har tämt björnar förr en
gång. Men det är väl middag nu; får jag således be herr
fänriken stiga in och hålla till godo vad vårt ringa hus
förmår.”
Det behöver inte sägas, att denna middag både var
kräslig och angenäm. Föga generade av den goda fru
K***, som föreställde förklädet, överlämnade de älskan-
de sig glatt åt njutandet av både andlig och lekamlig spis.
Timmarna efter bordet, annars vanligtvis så tröga, var
dock alldeles motsatsen för vårt såta par, på vars glada,
förtroliga samtal man i sanning inte kunde förmärka,
att båda kontrahenterna haft en plågsam, sömnlös natt
i följd av deras första besynnerliga möte. Den blinde
guden är en liten rätt kuriös herre, som både kan stärka
och försvaga, allt efter omständigheterna. Men plötsligt
stördes de sälla tu i sina glada drömmar av det obehag-
liga ljudet av en rullande vagn.
”Ah, nu kommer den välsignade grevinnan,” utropade
Vendela och hoppade lätt upp från Stellans knä, där hon
suttit. ”Vi måste nu leka främmande för varandra några
timmar, ty jag saknar verkligen kurage att eklatera min
förlovning så burdus. Dessutom vill jag se litet nogare
på den unge greven, och kanske jag då besinnar mig,”
tillade hon skalkaktigt. ”Men tyst, jag hör dem redan
komma. På er plats, herr fänrik!”
79
Ögonblicket därefter slog en betjänt upp deux-bat-

tanterna till förmaket, och in trädde ett grant utstyrt
äldre fruntimmer, åtföljt av en lång vacker, ung man,
ännu grannare utstyrd i en blänkande och splitter ny
husaruniform.
”Ah, min lilla söta patronessa,” snattrade grevinnan,
sedan hon kysst den djupt nigande Vendela på båda
kindbenen, ”det var ofantligen intressant att träffa min
lilla söta patronessa hemma och vid god hälsa. Min herr
son, den skälmen, ville nödvändigt göra sin avskedsupp-
vaktning hos min lilla patronessa, innan han begav sig
till det besvärliga lägret, stackars gosse! Han reser, ma
foi, ingenstans så gärna som hit, när han någon gång är
hemma, le petit espiègle. Eller hur, min söta Jules?”
”Det är ju naturligt, att man längtar till himmeln,” sade
söta Jules och skruvade sina vackra mustascher, inte
ringa belåten, som det tycktes, med den bombastiska
artighet han sagt, vilken dock Vendela inte brydde sig
om att förstå, utan hastade att presentera Stellan, som
av grevinnan hälsades med en förnäm nick och av den
granna kornetten med en vårdlös, högdragen bugning.
”Den unge mannen är inkvarterad här, förmodar jag!”
frågade grevinnan, under det hon med en min av obelå-
tenhet fixerade Stellans vackra, friska ansikte.
”Ja, han är inkvarterad här,” upprepade Vendela, till
vilken frågan blivit ställd, och kastade därvid en hastig,
80
men skälmsk och talande blick på Stellan, i detsamma

hennes vita finger pekade på hjärtat.
”Men det var kuriöst,” invände grevinnan, ”att inte
chefen för regementet inkvarterades här på detta char-
manta gods.”
”Det var väl fråga om det, min grevinna,” svarade
Vendela, ”men jag undanbad mig den äran, eftersom en
ensam, stackars änka gärna vill undvika allt överflödigt
bråk. Jag tog därför i stället en subaltern och femtio man
soldater på mitt gods, som min nådiga grevinna behagar
säga.”
”Men förlåt mig, min lilla, söta patronessa,” sade gre-
vinnan, ”hade inte en gammal man med hög rang, hade
inte, säger jag, en gammal man . . .”
”Varit mera passande än en ung fänrik, vill grevinnan
säga,” inföll Vendela, leende — ”å jo, jag medger det,
men nu gjorde händelsen, att jag hade den lyckan att
vara något bekant med fänrik von Phiffen sedan forna
dagar, och därför begärde och erhöll jag honom,” tillade
hon med en ny hastig och talande blick på Stellan.
”Det förändrar saken,” svarade grevinnan; ”men
apropå, det är i sanning fasligt stor synd om de fattiga
fotofficerarna, som måste traska och gå en så förskräcklig
väg. Gud ske lov, att jag haft råd att sätta min söta Jules
in på kavalleriet, ett vapen, som både har och förtjänar
respekt.”
81
Söta Jules kråmade sig härvid, liksom han velat visa

kavalleriets omotståndlighet, och kastade en föraktligt
medlidsam blick på Stellans grå underkläder med röda
ränder.
”Men vet fru grevinnan ,” sade Vendela skalkaktigt,
”är det inte besynnerligt, att jag alltid tyckt mera om
infanteriet?”
”C’est impossible!” utropade grevinnan och skakade
på huvudet. ”Inte kan min lilla söta patronessa vara så
renons på smak?”
”Jo, jag måste till min blygd bekänna det,” svarade
Vendela skämtande. ”Kanske att denna förskämda smak
är ett intryck från min ungdom, då jag ofta såg infan-
teriofficerare på baler och slädpartier, under vilka jag
verkligen fattade en viss förkärlek för den röda färgen.”
Stellan kastade vid dessa ord en komisk och triumfe-
rande blick på söta Jules, som nu tyckte det vara hög tid
att få ett ord med i laget, då det gällde vapnets heder.
”Om fru patronessan,” sade han till den ändan, ”enligt
vad jag är nog djärv att hoppas och förmoda, gör en liten
utflykt för att se de kungliga och storlägret till midsom-
mar, då nästan alla ståndspersoner här i trakten ämnar
sig till Bonarpshed, skall jag ha den äran att visa fru pa-
tronessan Kråkemåla skvadron, vid vilken jag tjänstgör,
och jag vill slå vad, att ni skall byta om tankar. Man kan
omöjligen föreställa sig en mera imposant anblick, än då
82
kråkemålingarna spränger fram i sina gula skinnbyxor

och med sina nya valltrappar. Och vilka superba hästar
sedan! Alla svarta och skinande som min sabeltaska, väl
inridna och sina goda tio kvarter, riktiga sprakfålar, och
eldiga i var led!”
”Nu föll söta Jules från himmeln pladask ned i stallet,”
tänkte Stellan, som knappt kunde hålla sig från skratt, då
Vendela med en obegripligt god kontenans vände sig till
den siste värde talaren och sade med låtsad förundran:
”Kors, att kråkemålingarna är så imposanta! Jag ämnar
mig verkligen ned för att se storlägret, och jag skall bli er
oändligt förbunden, herr greve, om ni håller ert graciösa
löfte att visa mig dessa undermänniskor.”
Söta Jules ögon lyste av tillfredsställelse, och han
lovade till och med, att han själv i spetsen för sina krå-
kemålingar skulle defilera förbi hennes ekipage. Ännu
mera eldad av Vendelas uppmuntrande leende, begynte
han att vältaligt beskriva hela skvadronen, både hästar
och karlar, och han höll just som bäst på att till skyarna
upphöja nr 25 Jupiter, som red ett obegripligt vackert
halv blodssto, kallat Juno — då han till sin stora harm
blev avbruten av en betjänt, som anmälde överstens
ankomst. Stellan skyndade på ögonblicket ut för att
mottaga sin chef. Denne hade emellertid genast vid
nedstigandet ur den vagn, i vilken Vendela låtit hämta
honom, blivit uppvaktad av gamle Munter, med vilken
83
han hade tjänat tillsammans som simpel soldat och där-

för alltid bemötte med särdeles utmärkelse samt under-
stundom kallade för bror, då det skulle vara väl. Så gjorde
han även nu, då Munter gjorde sitt ställningssteg.
”God dag, själv, min bror, och Gud välsigna nådi’ övers-
ten!” svarade veteranen barskt, under det betjänterna
gapade av förundran över detta besynnerliga brorskap.
”Du följer med din von Phiffen nu igen, kan jag tro?”
sade den gamle översten, under det han linkade upp för
förstugutrapporna, stödd på Munters arm. ”Den gun-
stige herrn bor som en prins, då jag fått nöja mig med
ett ganska måttligt kvarter hos en arrendator, men det
gör detsamma, jag är inte bättre van vid.”
”Ja men bor v. Phiffen bra,” sade Munter viskande;
”och vad som är det befängdaste av allt, han kommer
väl snart att alltid bo här.”
”Vad tusan menar du med det, bror Munter?” frågade
översten.
”Jo, ser du, bror överste — men svär först på, att du
håller käften och inte pratar om det for någon kristen
själ.”
”Jag lovar dig, att jag skall hålla käften,” svarade övers-
ten och skrattade på sitt egna, torra sätt.
”Nå, då skall jag säga dig, nådi’ överste, att den unga,
rika frun här är en gammal bekant till von Phiffen. Hon
är alldeles ’fortepiano’ i honom, förstår du, överste, och
84
i dag på förmiddagen gav hon sig fortare än norska fäst-

ningen 1814. De ä’ förlovade, dæveln brække mej, ä’ke de
det! Men tyst, tyst för all del. Jag ville bara tala om det
för dej, överste, först därför, att du, liksom jag, håller av
pojken, och sedan för att du ville ge honom permission
att få resa efter, förstår du, i fall han skulle stöta på dej,
nådi’ överste. Det vore ju stor synd, om han skulle resa
ifrån fästmön, innan han fått kringkyssa henne tillräck-
ligt. Men där kommer han själv — kom ihåg, vad jag
sagt, och låtsa inte om någonting.”
Översten framstötte ett kort utrop av förundran vid
denna oväntade nyhet och såg med stora ögon på Stel-
lan, som kommit emot honom med ett så lycksaligt ski-
nande ansikte, att det verkligen har syn för sägen.
”God dag, min käre von Phiffen,” muttrade översten;
”det var böveln, vad han ser morsk ut. Han bor också
femton gånger bättre än jag, men fänrikarna har tur, de.
Presentera mig nu vackert för din värdinna. Hon lär ju
vara ung och vacker, har jag hört, he?”
”Alldeles gudomlig!!” utropade Stellan.
”Såå, gudomlig? Då har jag, besitta mig, lust att fria
till henne och göra henne till överstinna i eviga moman-
gen.”
”Lycka till, herr överste!” sade Stellan.
De trädde nu in, och Vendela mottog den gamle
björnen, som hon tänkt att tämja, med ett av sina
85
omotståndligaste leenden. Hon var dessutom hjärtans

glad över, att överstens närvaro höll den unge greven
på avstånd, så att hon förskonades från att höra några
vidare lovtal över Kråkemåla skvadron.
”Ni känner inte igen mig, herr överste’,” läspade hon,
”även om jag minns er ganska väl. Jag såg er nämligen
för flera år sedan i Västergyllen i general B:s hus, och
jag kommer tydligt ihåg, att ni hela åtta dagar var min
förklarade hjälte.”
”Hm! Varför så, om jag törs fråga?” sade översten och
smålog vänligare än han någonsin gjort i hela sin tid.
”Därför att ni endast genom egen tapperhet och för-
tjänst bringat er upp från musköten till en så hög vär-
dighet,” svarade Vendela diplomatiskt och anslog därvid
den enda sträng, för vilken den gamle krigaren var litet
svag. ”En ung fjortonårig pensionär värderar alltid bra-
vouren högt, troligen av den orsak, att hon själv är så
stor pultron; och jag minns, hur jag för mina kamrater
ordentligt skröt av, att ni kysst mig på pannan och kallat
mig er lilla fästmö.”
”Kors! Nu minns jag verkligen den lilla vackra gullhå-
riga flickan, som jag aldrig kunde se mig mätt på hm!
hm!” mumlade översten och skruvade sig förtjust på
soffan. ”Ack, det var då, det! Nu duger det inte att ta sig
sådana friheter, hm! hm!”
86
”Å, varför inte,” smålog Vendela, ”det går ju an att

försöka.”
”Får jag?” frågade gubben och reste sig till hälften, kry
och livlig, liksom han blivit ung på nytt.
”Försök!”
”Ta mig perkeln, försöker jag inte då!” ropade översten
och räckte fram sin gråskäggiga mun, på vilken Vendela
skrattande och rodnande tryckte en lätt kyss. Hela detta
lilla uppträde såg så innerligen löjligt ut, att själva gre-
vinnan måste skratta, även om hon tyckte, att den unga
frun, som annars var så ”pryd”, nu visade nog mycken
böjelse för ”galanteri”.
Vendela gav emellertid Stellan en leende blick, vilken
liksom tycktes säga: nu får du permission! Därefter
vände hon sig till grevinnan och sade skämtande: ”Nu
ser grevinnan själv, hur svag jag är för infanteriet. Om
översten varit chef för ett husarregemente, hade jag
minsann inte varit så givmild.”
”Ni är vid ett högst ämabelt humör i dag, min söta
patronessa,” sade grevinnan förbindligt; ”men min tid
är knapp, ty söta Jules skall resa ifrån mig tidigt i mor-
gon. Får jag därför tala några ord enskilt med min söta
patronessa?”
”Oändligt gärna,” svarade Vendela och steg upp, trots
att Stellan tydligt kunde se, att det skedde oändligt
ogärna. Han såg vidare, hur söta Jules kinder började att
87
glöda och hans annars uttryckslösa, men vackra ögon

att något livas, då de båda damerna lämnade rummet.
Det var tydligt, att någonting var i faggorna, då den föga
finkänslige ”hästkarlen” kunde bli så upprörd. Huru-
dana än nu hans tankar var, väcktes han snart ur dem
av den gamle överstens sträva fråga: ”Hm! Vad är han
för slag, min unge vän?”
”Jag är greve,” svarade söta Jules stolt, under det hans
ädla blod färgade hans rosenkinder ännu rödare.
”Inte i tjänsten heller? Hm!” fortfor översten. ”Alla
kavallerister är lika som får, och man kan i en hel skock
inte skilja ryttmästaren från kornetten, om inte på ma-
gen.”
”Jag är äldste kornetten ,” sade söta Jules, synbarligen
stött över den vanbördige ”parvenyns” näsvisa frågor.
”Ödmjukaste tjänare, herr greve och äldste kornett!
hi! hi! Tackar för upplysningen,” svarade översten med
en djup bugning och vände söta Jules ryggen.
Söta Jules stod emellertid kvar otåligt väntande, att
söta mamma skulle kalla honom ut för att inför Vendela
avlägga det vältalighetsprov, med vilket han gick sjuk
liksom hönan med ägget. Men söta mamma hördes
inte av på en god stund, och då hon slutligen återkom,
var det endast för att med en missnöjd uppsyn säga till
honom, att de skulle fara. Grevinnans avsked var stelt
och ceremoniöst, och hennes mun var ingenting mindre
88
än söt, då hon kysste ”sin söta patronessa”. Även söta

Jules såg nedslagen och förvirrad ut, liksom han varit
den förlorande vid en kappridning. Då han bockade sig
för den rika änkan, framstod det ”charmanta godset” i
hela sin härlighet för hans själ, och med ett vemodigt le-
ende gjorde han en osmaklig ragu på sin första artighet:
”Sköna patronessa,” sade han nämligen, med handen på
hjärtat, ”efter slutet av de mödor, vilka jag nu går till
mötes, nekar ni mig väl inte att komma till himmeln, dit
jag så ivrigt längtar.”
”Det vore högst okristligt gjort av mig,” svarade Ven-
dela, leende. ”Jag vill väl ingen syndares död, men om
det skulle behaga Herren att kalla er hädan, önskar jag
hjärtligt, att det måtte bli till himmeln.”
”Grymma! Ni vill inte förstå mig,” viskade söta Jules;
”men ni kommer ju till storlägret?”
”Ja, herr greve, och glöm då för all del inte att visa mig
Kråkemåla skvadron,” sade Vendela och hoppade från
honom för att följa ned grevinnan.
”Får hon blott se mig i spetsen för kråkemålingarna, är
hon fast,” tänkte söta Jules och blev åter glad igen.
När det höga herrskapet rest, fick äntligen Vendela
tillfälle att säga några ord till sin stackars förbisedde
fänrik. ”Det var, som jag fruktade,” viskade hon rod-
nande, ”ett ordentligt frieri, framställt av söta mamma,
89
som så oändligt gärna ville kalla mig för sin ’egen lilla
söta dotter’.”
”Och du?” frågade Stellan.
”Det faller ju av sig självt, att . . . att jag blev alldeles
förtjust över detta smickrande anbud,” svarade Vendela
skrattande. ”Men allvarsamt, min egen Stellan, det är
riktigt horribelt att så där utgöra en vara, på vilken alla
spekulerar. Det måste snart ta ett slut.”
”På vad sätt?” frågade Stellan.
”Det skall du få veta i morgon.”
”I morgon, ack då är jag långt härifrån!”
”Det är detta man måste förekomma, och jag beger
mig genast in till översten för att operera. Kom!”
”Får jag inte en kyss först?” bad Stellan.
”I morgon!” skämtade Vendela och böjde sig undan.
Den gamle översten drack gärna ett gott glas, och
Vendela visade sig som den mest persvaderande vär-
dinna för att få gubben litet varm. Hon talade och
skämtade oupphörligt med honom, men oaktat hon
ingalunda saknade uppfinningsförmåga, visste hon
dock inte rätt, hur hon skulle hitta på något rimligt skäl
för att begära ett par dagars permission för sin fänrik.
Hon såg, att hon tagit sig vatten över huvudet, och hon
var till hälften besluten att öppet bekänna kort för gub-
ben, då denne helt tvärt vände sig till Stellan och sade:
”Skål, von Phiffen, men det var sant, jag har att lämna
90
fänriken ett ledsamt uppdrag. En hel hop soldater har

illa sjuknat i dag av den svåra värmen under marschen,
och fänriken har blivit utsedd att stanna kvar här för att
se efter de sjuka och föra dem till närmaste lasarett, om
de inte inom några dagar blir bättre. Det är ledsamt att
inte få följa med kamraterna, men var inte rasande på
mig ändå, jag rår sannerligen inte för det.”
”Tackar ödmjukast!” ropade Stellan förtjust och for
upp.
”Tack, tack, söta, snälla överste!” ropade även Vendela,
glömmande sig för ett ögonblick, och klappade gubben
på axeln.
”Vad nu?” frågade översten med låtsad förundran, ”jag
trodde, minsann, att jag skulle bringa en ledsam tid-
ning, men jag ser nu alldeles motsatsen. Och själva min
’lilla fästmö’ blir inte en gång missnöjd över, att hon får
behålla sin inkvartering flera dagar. En sådan artighet
mot oss, stackars militärer, är verkligen sällsynt, och jag
tackar frun på det högsta. Hi! hi!”
”Jag hade lovat ,” sade Vendela leende, ”att i morgon
visa fänrik von Phiffen några glada och behagliga utsikter,
och det fägnar mig således, att han får stanna kvar, så
att jag kan hålla mitt löfte.”
”Utsikter? Jaså, ja, det är just Phiffens sak, ty han är
mycket romanesk av sig. Hi! hi!”
91
När äntligen den gamle översten rest sin färde, högeli-

gen belåten med sin afton och efter avgivet löfte att göra
ett besök under hemmarschen, blev de älskande åter
ensamma. Ensamheten är för kärleken vad kolsyran är
för champagnen. Denna sannfärdiga historias författare
vill dock ännu inte berätta, vilka de utsikter var, som Ven-
dela visade Stellan påföljande dagen, nog av, de var glada
och behagliga. Under de fyra dagar Stellan ytterligare
fick stanna kvar, hade de älskande långa överläggningar,
och man kunde på deras högtidliga miner se, att något
viktigt förehades, men när avskedsdagen kom och
Älskarn gick att sina dyra plikter sköta,

Var älskarinnans sköna ögon blöta,
liksom hennes Celadon skulle rest till Amerika och inte
till Bonarpshed, där hon skulle återse honom om få da-
gar.
92
O räkneliga som sandkornen i havet var de svett-

droppar, som kungl. svenska armén av alla vapen
med vanlig beprövad trohet midsommardagen år 1824
göt för konung och fädernesland. Dagen var då och är
ännu*, prisad vare parcen med saxen! dubbelt så bety-
delsefull, eftersom den, som var man vet, har den äran
att bära hans maj:t konungens höga namn, vilket också
artilleriernas ”eldgap” redan tidigt på morgonkvisten
med dundrande röst förkunnat. Den lojala, undersåt-
liga hyllningen har från urminnes tider älskat att gå
upp i rök, och dessa ständiga kanonsalvor, fyrverkerier
och illuminationer borde verkligen för jordens härskare
vara en påminnelse om förgängligheten av den brinnande
karlek, på vilken de storljugarna, tillfällighetspoeterna,
alltid är så redobogna att lämna svart på vitt.
Dagen var, som sagt är, i dubbelt avseende betydelse-
full. Allt vad det bördiga Skåne, detta vår högadels för-
lovade land, hade rikt och nobelt, höll redan tidigt om
eftermiddagen i glänsande ekipager på den vidsträckta
heden för att åskåda manövrerna och den högtidliga
* Detta skrevs 1843.
93
defileringen. Men som det dröjer en rätt vacker stund,

innan den skickligaste general en chef hinner att upp-
ställa sina mångtusende granna dockor, fick även de
ädla herrskapen en fullständig lektion i den svåra kon-
sten att styra de mäktiga begären.
Det regemente, vid vilket Stellan tjänade, låg långt,
långt bort vid lägrets ena flygel och hade följaktligen ett
gruvligt arbete för att komma upp på den stora linjen.
Det gick fram och tillbaka, upp och ned, allt efter de an-
dra regementenas förändrade ställning. Men om linjen
var de övriga officerarnas mål, skall dock Gud veta, att
vår hjälte, som förde en pluton i första bataljonen, hade
ett helt annat att speja efter. Hans öga sökte nämligen
Vendelas vagn, och hans hjärta slog högt av glädje, då
han slutligen såg, hur densamma kom flygande mot det
ställe, där han stod, samt stannade på något avstånd.
Då han nu på köpet märkte, hur en kär hand vinkade
glatt med näsduken, glömde han i sin förtjusning, att
han var en fängslad slav, och — jag nästan ryser för att
omtala den gruvliga förseelse han begick. Ja, vad säger ni
väl, ni högst upplysta, högst genialiska och högst nyttiga
exercisvurmar, ni mänsklighetens dresserade prydnader
med den ädlaste, mest läraktiga hundnatur, vad säger
ni väl, frågar jag, då jag berättar er, att fänrik von Phif-
fen, ovärdig att längre bära denna höga titel, lyfte sin
vänstra hand från dess plats utefter byxsöm men på
94
vänstra låret och vinkade tre, säger tre, gånger. Ni ryser,

inte sant, och ropar ve! över honom.
Ja, ve! ve! ve! över fänrik von Phiffen. Den förfärlige
general X***, en av dessa generalitetets gamla bulldoggar,
som aldrig i livstiden gjorde annat än morrade, skällde
och bets, hade med sin vanliga falkblick upptäckt det
hiskliga dådet och red, fradgande av raseri samt med
spasmodiska ryckningar i det gulbleka, leversjuka ansik-
tet, fram mot den olycklige, som, oavbrutet sneglande åt
vänster, där Vendelas vagn höll, inte hade den ringaste
aning om det hotande åskmoln, som från högra sidan
kom stormande över honom. Frustandet av en häst tätt
vid hans öra väckte honom hastigt till medvetande av
tid och rum, och då han såg upp, hörde han dessa vä-
sande ljud:
”Vad är herrn för en sakramenskad petscherstickare,
som står där och svänger som en väderkvarn med ar-
marna? Svara!”
Stellan bet på läpparna, men teg.
”Nå, så gudar . . .” började generalen ånyo och bad
med knäppta händer en lång rörande bön till avgrun-
dens makter, som han stundligen åkallade. ”Jag dör, Gud
fördöm mig, på eviga fläcken, om herrn inte säger mig,
vad han är för en sakr . . . petscherstickare!”
”Om herr generalen söker en petscherstickare, torde
det vara bäst, att generalen rider till närmaste stad, ty
95
vid detta regemente finns ingen sådan konstnär,” sade

Stellan, saluterande med värjan.
”Gå i arrest, herre! Gå, gå, gå, gå, gå, gå, och gå ända
in i brinnande . . .”
”Kom ihåg, att ni talar till en officer, herr general,”
avbröt Stellan med blixtrande öga den ilskne generalen
och hindrade honom därigenom att utsäga det grova
pöbelord, som svävade på hans läppar. ”Jag går i arrest
på herr generalens befallning,” tillade han och stack sin
värja i slidan, ”men jag låter inte hundsfottera mig.”
Fåfängt vore att beskriva general X***:s raseri, då
Stellan helt lugnt gick ifrån honom fram till bataljons-
chefen för att rapportera, att han blivit arresterad. Den
tappre generalen var så desperat, att han inte en gång
kunde åkalla sin vanlige skyddspatron, djävulen, och
hesa, oartikulerade, nästan vansinniga ljud var det
enda han kunde framväsa, då han satte sporrarna så
häftigt i den stackars oskyldiga hästens sidor, att blodet
sprutade, samt jagade därifrån, liksom han varit besatt.
Ack! Gud trösta mig för de generalerna, mänsklighetens
tigrar och den blinda lydnadens uppehållare! — Ilskan är
deras element, liksom vattnet är fiskens, och de kastar
och vänder sig i det liksom hajar, dessa fiskrikets blod-
törstiga och segerrika generalspersoner.
Sedan Stellan avgivit sin rapport, lunkade han med
tungt hjärta fram mot lägret för att åt de orimliga krigs-
96
lagarna lämna offret av sin frihet, människans dyrba-

raste gåva, endast därför att han en sekund vågat följa
sitt hjärtas rörelse, i stället för reglementets. Han blygdes
för att se upp på Vendela, och detta var inte heller un-
derligt, ty nog måste det vara bra förödmjukande för en
ung eldig älskare att i själva ”föremålets” presence bli
överhopad med det grövsta ovett. Vilken himmelsvid
åtskillnad mellan kärlekens ljuva, glada viskningar och
general X***:s dundrande utgjutelser! Ack, om de små
dåraktiga flickor, som är så betagna i en vacker uniform,
endast visste, hur dyrt deras mustascherade tillbedjare
måste köpa förmånsrätten till deras ynnest, skulle snart
den grannlåt, som bländar dem, förlora allt sitt värde.
Mycket riktigt säger Tegnér på något ställe, ”att ingen
ostraffad bestiger mänskliga storhetens höjder” och lika
sant är det även, att ingen ostraffad pådrar mänskliga
dårskapens galadräkt, det vill säga den krigiska skru-
den; eftersom det äntligen nu är avgjort, att krig är den
högsta dårskap.
Under dessa och likartade tankar hade Stellan äntli-
gen uppnått sitt tält och möttes där av gamle Munter,
som blivit befriad från exercisen och tjänstgjorde som
”korporal i luckan”, d. v. s. en, som har uppsikt över ord-
ningen i tälten och tältgatorna.
97
”Gud bevara mig, vad han ser anskrämmeligt ömkelig

ut, fänrik!” ropade veteranen mot sin älskling. ”För Guds
skull, vad star på?”
”Å, jag är arresterad av den grobianen general X***,”
svarade Stellan och stötte värjan häftigt i marken. ”Det
skulle inte förargat mig så mycket, om inte Vendela hört
på, hur ovettig den besten var på mig.”
”Gå då in med sej, och lyd order!” sade gubben. ”En
arrest är ju inte hela världen. In, in med sig, säger jag!”
Stellan följde tillsägelsen, och gubben såg mumlande
efter honom. ”Det är synd om pojken,” sade han; ”jag
skall väl ut och skaffa honom tröst.” Därefter påtog han
sin schakå och vandrade ut åt fältet.
Stellan hade emellertid kastat sig på sin tältsäng i
det odrägligaste humör, inte så mycket över arreste-
ringen som därför att han var berövad den älskades
åsyn. Plötsligt for han upp, satte sig vid skrivbordet,
vek ett ark papper och satte hastigt och lustigt upp sin
avskedsansökan. Lycklig han, som, i följd av de glada
utsikter Vendela visat honom, kunde göra det utan risk!
Under detta behagliga göromål blev han allt lugnare till
sinnes, ty
I förälskat bröst
Trivs ej stränge
Vreden länge;
98
och han hade nyss lagt pennan ifrån sig, då han utanför
tältluckan hörde en ljuv röst fråga: ”Får man komma
in?”
Stellan for upp som en raket, öppnade luckan, och
gamle Munter sköt med förnöjsamt grinande ansikte
Vendela i hans armar, och sedan han därefter även
hjälpt in fru K*, ställde han sig framför tältet för att som
en trogen skiltvakt hålla alla spejare på avstånd.
”Jag kunde väl inte lämna min stackars fånge ensam i
sin bedrövelse,” viskade Vendela skrattande, ”helst som
gamle Munter talade om, att du var alldeles övergiven.
Men är jag inte bra trogen i min kärlek, som är färdig
att även dela bojorna och döden?”
”Du är en ängel!” jublade Stellan och bjöd henne att
sitta på sin enda trästol. ”Men jag lider gärna, då det
sker för din skull.”
”Ack, det var en faslig björn, den där generalen; jag
trodde riktigt, att han ville ta livet av min lille fänrik.
Att de bara kunna vara så stygga! Stackars min egen
älskade fånge!” och härvid strök hon smekande Stellans
vackra lockar.
”Ja, din fånge vill jag vara, men inte någon annans,”
sade Stellan; ”läs detta papper och säg sedan din me-
ning om det.”
”Gillas och stadfästes i nåder!” utropade Vendela
leende och klappade med sina små händer. ”Jag hade
99
just tänkt att be dig om detta, men jag var endast rädd,
att du då skulle bli ledsen. Jag ville så ogärna dela ditt
ägande med kungl. maj:t och kronan, och dessutom, vet
du, tyckte jag också, att den, som skulle bli min herre,
inte borde vara någon annans slav. Men nu törs jag inte
dröja här längre. Jag måste ut att se Kråkemåla skvadron,
som söta Jules lovat att visa mig, men bli inte svartsjuk.
Även skall jag utverka din frihet hos generalen, som jag
känner ganska väl. Han skall minsann få skrubbor, den
grovhuggaren. Vi träffas snart — ack! Jag har så mycket,
mycket att säga dig.”
Den älskvärda varelsen försvann, men inom en timme
därefter förkunnade en ordonnans friheten för den lyck-
lige Stellan. Vendela hade nämligen kort darefter träffat
general X***, som var en stor beundrare av skönheten,
och vid sin onåd bjudit honom att genast låta befria den
stackars fänriken, som han gått så illa åt, och genera-
len, lika artig mot fruntimmer, som han var oartig mot
fänrikar, hade skrattande efterkommit den vackra fruns
begäran. Leve skönheten, som till och med har makt att
kuva sådana bestialiska naturer som general X***:s!
Om aftonen gjorde Stellan en lång promenad vid Ven-
delas sida, varvid hon, rodnande och förstulet, visade
honom ett litet, litet papper, som kom hans ögon att
lysa. Men jag säger intet, jag; och söta Jules, som hun-
nit upp dem och påtvingat dem sitt besvärliga sällskap,
100
märkte intet, han, utan fortfor att tala om Kråkemåla

skvadron för fru K*, vilken tålmodigt avhörde hans ma-
négespråk.
101
V id pass fjorton dagar härefter befinner vi oss på

samma rykande landsväg, där vi var i början av
denna lilla berättelse, och samma regemente, stat på
hemmarschen, kommer även nu där tågande fram.
Gamle Munter, lika kry som då, höll likaledes på med
samma ändlösa visa om
Kaffe och socker

Och skorpor till att doppa,
Och sedan på ”muntaschen” en kyss utav dej;
jämte krögardotterns förtvivlan, då hon frågar sig

själv:

Jag är så rädd, att han gör nånting illa vid mej.”
Vi återser också vår gamle bekante fänrik Stålsköld;

men han gick inte nu som förra gången vid von Phiffens,
utan vid en annan ung kamrats arm.
”Men säg mig,” frågade den senare, ”vet du inte, vart
den klipparen von Phiffen tog vägen? Han fick permis-
102
sion att resa sin väg genast vid storlägrets slut, men
ingen människa kunde få något ord ur honom angående
hans förehavande. Han har varit sig så olik hela tiden,
och för det mesta har han gått för sig själv liksom de
stora gåsungarna. Och alltid blev han förargad, då vi
andra brydde honom för den unga änkan, hos vilken han
var inkvarterad. Du, som är hans bäste vän, vet säkert
mera om saken.”
”Inte det ringaste,” svarade Stålsköld, men såg därvid
mäkta hemlighetsfull ut.
”Du gör dig bara till,” sade den andre; ”nog vet du,
det är jag säker om; men skall han inte möta oss på
vägen?”
”Kanske,” svarade Stålsköld; ”jag vet verkligen inte.
Men se, är vi inte nu på samma ställe, där vi gjorde halt
på nedmarschen, du minns, då, när von Phiffen blev
hämtad av det granna ekipaget?”
”Ja minsann, det har sin riktighet, och således är vi,
Gudskelov framme; ty vi lär få rasta över i samma kvar-
ter som sist. Det skall bli en välsignad sak att få vila ut
de stackars benen. Men vad ser jag? Min själ, håller inte
där borta samma ekipage, i vilket von Phiffen sist så stolt
åkte ifrån oss. Då är han väl själv . . .”
Mera hann han inte att säga, ty översten kommende-
rade halt. Kort därefter slogs officersappell, och då of-
ficerarna samlades, återsåg de den rymmaren von Phif-
103
fen mitt ibland sig. Han skakade hjärtligt hand med de

flesta av dem, och när översten i få ord förkunnat, vad
han hade att befalla, trädde Stellan helt oförmodat in i
kretsen, tog av sin mössa och talade och sade:
”Herr överste och övriga herrar och kamrater! Som det
är rastdag i morgon och herrarna då är lediga, vågar jag
anhålla, att herrarna samtliga med sin närvaro täcktes
hedra . . . mitt bröllop, som kommer att stå på Högarps
sätesgård i morgon kl. 12 middagen. Även anhåller jag
hos herr översten, å min fästmös och mina egna väg-
nar, att allt underbefäl och manskap måtte detsamma
få bevista.”
Officerskåren stod häpen av förundran; ty, med un-
dantag av översten själv och Stålsköld, hade ingen ens
den ringaste aning om denna överraskande nyhet. Ja,
själva Stålsköld hade inte en gång blivit underrättad om
att bröllopet skulle ske så burdus, även om han visste
av förlovningen.
Alla Stellans vänner, och sådana hade han många i an-
seende till hans glada lynne och alltid visade kamratskap,
trängde sig nu lyckönskande kring honom.
”Besitta den von Phiffen!” ropade de om varandra;
”han har gjort en god långmarsch! Sätesgård, det låter
någonting, det! Lycka till! Lycka till!”
Den lycklige Stellan svarade med att inbjuda dem på
några bålar, som stod rykande i en rymlig lada invid vä-
104
gen, och här trycktes han, under musik och sång, så flitigt
av alla samtliga att, om han inte hade haft det starka
huvud han hade, så hade det varit ovisst i vad tillstånd
han kommit att återvända till sin sköna brud.
”Kamratlivet är ändå härligt!” utropade Stellan och
höjde sitt glas. ”I stunder sådana som denna är man
knekt till liv och själ och glömmer lått alla de småaktig-
heter, som är militärlivets skuggsidor. Leve kamratska-
pen! Och jag utber mig, att ni allesamman fortfarande
anser mig höra till er, även om jag skulle sluta att tjäna
kungen, då jag börjar att tjäna Hymen. Ännu en gång,
leve militärlivets glanspunkter, kamratskapen och vän-
skapen!”
”Hurra för von Phiffen! Hurra! Hurra!” ljöd det i skal-
lande korus, och så vidare ”mit grazie in infinitum”.
”Men,” frågade Stålsköld, som äntligen fick tillfälle
att tala några ord enskilt med Stellan; ”men, hur i Guds
namn har du burit dig åt, som så hastigt och oförmodat
får hålla ditt bröllop?”
”Jo, ser du,” svarade Stellan leende, ”min älskade
Vendela var alldeles utledsen vid de många friare, som
beständigt anmält sig hos henne efter änkeårets förlopp.
För att således en gång göra slut på detta obehag, större
än man tror för den, som är ung och rik, yrkade hon på
vår snara förening, då naturligtvis alla spekulanter skulle
få stå med lång näsa och tillintetgjorda förhoppningar.
105
Som nu hennes bo var i ett fullkomligt, nästan furstligt

skick, fattades ingenting annat än lysning, och denna gick
för sig hastigt och lustigt tre helgdagar i rad i ett föga
besökt kapell vid kusten. Ack! Midsommardagen visade
hon mig lysningssedeln för första gången. I går söndag
skedde det för tredje gången, och i morgon, i morgon
står jag brudgum. Det hade väl i alla fall inte gått så
brådstörtat tillväga, om jag inte haft den önskan att få
se mina kamrater på min hedersdag, vilken önskan min
älskade Vendela genast delade, då hon såg, att jag gladde
mig åt det. Ack! Hon är så god, så god!”
Den märkvärdiga dag, vars minne hos flera gamla
soldater ännu lever under namn av ”von Phiffenska
bröllopet” ingick äntligen samt var lika klar, glad och
lysande som den lycklige brudgummens ansikte. Hela
regementet hade formerat haje utanför den i parken
belägna kyrkan, där det unga paret skulle vigas, och
tusentals ögon spejade nyfiket efter bruden. Slutligen
såg de även hennes höga, junoniska gestalt, omgiven av
täcka tärnor, lätt framsväva mellan lederna. Hon fördes
fram av översten, som föreställde hennes far. Hennes
kind var väl något blek, som det är vanligt hos unga
brudar, men pannan var fridfull och klar, och då hon
emellanåt slog upp sina blygsamt sänkta ögon, varsnade
krigarna, att de var fuktade av en djup rörelses himmel-
ska dagg. Efter kom Stellan, den lycklige brudgummen,
106
följd av sina kamrater och ledd av gamle Munter, som

han nödvändigt velat ha till sin far vid tillfället, med
förbigående av överstelöjtnanten, som väl annars varit
rätte eller åtminstone närmsta man. Gamle Munter hade
också tagit på sig en riktig fadersmin och såg ofantligt
högtidlig ut. Hans höga, atletiska, ännu av åren oböjda
figur, hans krigiska utseende och hållning samt hans
stora grå mustascher tog sig också i sanning rätt bra ut
och liksom rättfärdigade Stellans val, vilket naturligtvis
alldeles förtjuste soldaterna.
Det lysande tåget gick in i kyrkan, och just som rege-
mentspastorn förrättat den högtidliga akten, lossades
vid ett givet tecken en dundrande generalsalva, under
det regementsmusiken blåste långa fanfarer, vilket allt-
sammans förekom ofantligen storartat, och Gud vet, om
någonsin en fänrik på jorden haft en präktigare vigsel.
När nu Stellan åter kom ut, förande den milt rodnande
och lycksaligt leende bruden vid sin arm, hurrade de
uppställda lederna väldeliga med skyldrat gevär allt efter
som de gick fram. Den gamle översten, som linkade efter,
tycktes också vara särdeles nöjd med sin tillställning.
Efter flera vid detta bröllop närvarande trovärdiga
personers sammanstämmande vittnesbörd, kan jag
berätta, att festen lär ha varit en bland de mest glada
och livade man kan tänka sig. Endast söta Jules mamma,
grevinnan, för vilken nyheten om denna ”mesallians,”
107
som hon behagade kalla den, kommit som ett dunder-

slag, hade därunder visat ett surmulet ansikte; men till
all lycka hade hon farit strax efter middagen, förmodli-
gen för att skriva ett tröstande brev till söta Jules, som
gått miste om ett så ”charmant gods”. Brudgummen var
själva glädjen och bruden själva sällheten. Skålar blev
druckna och tal hållna som vanligt, och då även gamle
Munter uppmanades att säga några ord till paret, såsom
varande brudgummens fader, steg han utan ringaste för-
lägenhet upp och avlade följande vältalighetsprov:
”Då den välborna brudgummen varit så nedlåtande
och ’gemen’ av sig att till sin far ta en gammal simpel
krigsman, som jag är, vill jag också tala till honom och
hans lilla rara välborna gumma, som om de vore mina
egna barn. Jag önskar därför, att deras livs linjemarsch
måtte bli stadig, lidande och rät som en linjal, utan alla
slingerbultar i centern eller dragningar på någondera fly-
geln. Ha beständigt en lös och ledig känning av varandra,
och bibehåll rättningen, mina barn, och skulle ni någon
gång komma litet ur takten, så börja för all del inte att
bråka, trängas och knuffas, utan jämka, jämka bara, så
blir det snart bra igen. Om ni så gör och har ögonen
stadigt på lammens fana, som det står i psalmboken, så
kan ni gå lugnt genom er värld, ända tills döden kom-
menderar halt framför Guds stora generalmönsterbord,
där ni med lätta samveten kan skyldra gevär, säkra om
108
att få en god och evinnerlig pension ur den stora him-

melska krigsmanshuskassan. Skål!”
”Bra talat, bror Munter!” ropade översten, och alla
gästerna instämde skrattande i det.
Om aftonen gavs bal, på vilken bruden var alldeles
förtjusande och fänrikarna alldeles förtjusta. Vendelas
slösande gästfrihet hade även utsträckt sig till solda-
tesken, som jämte godsets talrika underhavande på
en vidsträckt plan i parken trakterades rundligen med
brännvin och öl och
Kaffe och socker

Och skorpor till att doppa, m. m. m. m.
Men liksom alla andra glada fester, skulle även denna
ha ett slut. Brudgummens alla kamrater, vilka om få tim-
mar åter skulle marschera, omfamnade honom hjärtligen
till avsked, och sedan . . . sedan blev det tyst i huset.
Detta kristliga, äkta förbund, knutet under så glada
omständigheter, fortfor och fortfar ännu i dag att vara
sällsynt lyckligt. Både Stellan och Vendela har troget
följt den gamle Munters råd och gjort sin ”linjemarsch”
utan några ”slingerbultar” och utan att en enda gång
ha förlorat ”rättningen”. Den gamle, trogne soldaten har
allt sedan bröllopet levt i deras hus, först i egenskap av
”rumormästare” och efter några år, då familjen ökades,
som en sorts vice guvernör för Stellans fyra raska, livliga
109
pojkar, vilka han tidigt lärt att exercera och för vilka han
ännu, även om långt över åttio år, berättar historier och
sjunger visor, när de är hemma från skolan. I synnerhet
sjunger han gärna en visa om femtionio verser, kallad
Inkvarteringen, som han själv diktat och som börjas så
här:
Det var en fattig fänrik, som mången var väl dä,

Han tjänade om året för elva kappar säd,
Men nu så har han silver, och nu så har han gull,

Ty han blev inkvarterad och stötte på patrull,
110

Wilhelm Von Braun - Inkvarteringen (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1843, Senaste Tryckta Utgåva 1928, 110 S.)

Diunggah oleh

Informasi Dokumen

Judul Asli

Hak Cipta

Format Tersedia

Bagikan dokumen Ini

Bagikan atau Tanam Dokumen

Opsi Berbagi

Apakah menurut Anda dokumen ini bermanfaat?

Apakah konten ini tidak pantas?

Hak Cipta:

Format Tersedia

Wilhelm Von Braun - Inkvarteringen (Prosa) (1a Tryckta Utgåva 1843, Senaste Tryckta Utgåva 1928, 110 S.)

Diunggah oleh

Hak Cipta:

Format Tersedia

e BOKLAGRET

De moln av damm, som väckte den

Tryckt första gången 1843 i

Idé och utformning:

En mycket sannfärdig historia

D e moln av damm, som väckte den tappre och

tillräckligt, om de endast ”någorlunda” bibehöll led och

igen, så dunstar snart era goda föresatser bort, och jag

sin vän för att invänta soldaterna. ”Nå, gamle Munter,”

brakar efter. Men ge mig först en god buss, von Phiffen,

I freden, så säjer struntskrivaren så här:

Sedan denna vers blivit omsjungen sju eller åtta

Och hör nu, krögare, hoppa!

Och smör och bröd och brännvin,

”Varthän mig undangömma,

Och hör nu krögardotter!

Och kaffe och socker

”Varthän mig undangömma,

Sedan nu sången kommit väl i gång, fortgick den även

förtroligt samtal, som snart vändes på det outtömligaste

ingenting högre önskat. Jag har varit en sorts kärlekens

”Du talar som en riktig turk. Och du vill inbilla mig,

vilket jag naturligtvis var ofantligt belåten med. Endast

kunde hon inte neka mig en liten kyss, då jag förtjust

hon svävade i dansen, med de rika, ljusgula lockarna

särdeles smickrade, om någon kavaljer skänker dem sin

mig till både för ma bonne och hennes underlärarinnor

kännligt framlyste genom tårarna på Vendelas lilla ung-

lag kvällen förut spelat bort sina pengar eller begått

månskenet, vill jag ännu i denna dag göra om intet. Det

vanligt, men också med order i hand, grymma order till

Du kan föreställa dig, med vilka känslor jag genom-

’Är fänriken spritt, spång, ruter, sextonlödigt ’spitals-

stänga mig inne alldeles överflödig. Jag blev allvarsamt

Jag vet sannerligen inte, varifrån ingivelsen kom, men

blödde vid de egoistiska, beräknande framställningar

glömma allt. Farväl! Om få veckor är jag min välgörares

Och kaffe och socker

skrek gamle Munter, till vars närhet de under samtalet

Och flickan gick till stubben och börja’ plocka bär,

Väl var bären röda, men rödare dess mun,

Han lade an geväret och skrålade: Wer da?

Och jägarn plocka’ rosor, sen flickan plockat bär,

Men flickan talade ”tuska” och jägarn svenska blott,

Och jägarn plocka’ liljor, förutan all pardon,

Snart låg i gräset slagen den hela bataljon,

Men bäst som jägarn plocka’, så kom det en off’cer:

”Förlåt mig, nådi’ lyttnant! Jag följde instruktion,”

”Vad skulle jag väl göra? Hon annars ej förstått” —

”Du är mig en gammal klippare, Munter!” sade Stellan,

det är säkert som amen i kyrkan. Inte är jag just trött,

”Vem är då din husbonde?” frågade Stellan förund-

”Ah ja, kör!” ropade Stellan med en vårdslöst befal-

”Syns inte min väns egendom ännu?” frågade Stellan

omsorgsfullt putsat och fejat sig samt fått sina svarta

”Befalles det champagne på fisken?” tillspordes han

I den tanken, att hon var värdinnan på stället, fram-

komlig likgiltighet i rösten, att vår stackars hjälte, som

ryggen åt sin värdinna, vars täcka ansikte han även såg i

venetianska glaset, som föll ned i bitar framför hennes

D agen efter detta besynnerliga uppträde, vid pass

berså, från vilken han hörde några samtalande frun-