Anda di halaman 1dari 28
Data om tidningarna SAC:s huvudorgan, som vid sin start 1911 hette Syndikalisten, utgavs frin 1922 som daglig tidning i Stockholm under namnet Arbetaren. Tidningens forste redaktér var Frans Severin. Da denne fr 1928 limnade den syndikalistiska rdrelsen och évergick till den socialdemokratiska, valdes Albert Jensen till Arbetarens redaktér. Nar Jensen av aldersskal avgick 1950 eftertriddes han av Evert Avidsson. SAC startade sin andra dagliga tidning ar 1925, da Norr- landsfolket bérjade utkomma i Kiruna, Redaktér for Norrlandsfol- ket fran bdrjan till slut var Edvin Lindstam, som gick ur tiden samtidigt med tidningens upphérande som syndikalistiskt organ. Det ter sig for nutida bedémning obegripligt att en liten facklig organisation som SAC vid sidan av annan publicistisk verksamhet kunde utge tva dagliga tidningar. Men férklaringen utéver medlem- marnas offervillighet lag val i den tidens relativt liga kostnader for tidningsframstallning. I detta av- seende intridde aren efter andra varldskriget — med avgjort skarpning pa 50-talet — en va- sentlig férindring. Kostnaderna for framstillandet av tidningar ékades enormt. Det var framfér allt materialkostnaderna men ock- si lénernas stegring som bidrog dartill. Samtidigt intradde med aren ett allt mer markant férhillande, som skiljde tidningsutgivandet Edvin Lindstam. 314 SAC 1910—1960 fran annan ekonomisk marknad: Prenumerationspriset kunde inte hajas i takt med kostnadsstegringen. Detta berodde frimst dirpa, att tidningsmarknaden beharskades av ete fatal stérre tidningar, som finansierades genom annonsintikterna. Dessa tidningar som pa grund av sina stora upplagor (vilka dessutom férbilligade fram- stillningskostnaderna) erhéll massor av annonser, kunde genom att vigra hdja prenumerations- och lésnummerpriset, diktera vill- koren fér Svriga tidningar. Fé manniskor ville képa dyra smatid- ningar, nar stérre och mera tilldragande sidana stod till buds for lagre pris. Detta ar bakgrunden till den allmanna tidningsdéd som harjat omkring 50-talet, och som hela tiden maste hillas i minnet aven vid beddmandet av de svarigheter som SAC:s press utsattes for, Arbetaren var som daglig tidning starkt hotad redan 1946. Cen- tralkommittén beslutade da efter verkstilld utredning att fororda Arbetarens omlaggning till veckotidning. Kongressen hade emeller- tid en annan mening. Viss ekonomisk sanering féretogs och Arbeta- ren fortsatte att utkomma 6 ganger i veckan. Den forlingda verk- samhetstid som dirmed férlanades Arbetaren som daglig, var sikert sitt pris vard. Det var under denna tid som Arbetaren vid sidan av sin vanliga verksamhet, vilken da vidgades genom erniendet av var- defulla kontakter utat, gjorde sin uppmirksammade insats i kam- pen mot korruptionsféreteelser i det svenska rittsvasendet. Arbetarens rittskamp Vid arsskiftet 1947—48 bérjade Arbetaren syssla med Unman- och Haijbyaffarerna, Den dvriga pressen led i aratal av tunghifta. Ensam fick Arbetaren strida fér hivdande av den enskildes ratts- sikerhet — i konsekvens med SAC:s milsittning att de fackliga organisationerna och deras sprakrér skall vara individens, den en- skilda manniskans likaval som kollektivets, starkaste viarn mot inte bara arbetsgivare utan ocksa staten och politikerna och den byra- krati imbetsman representerar. I bérjan av 50-talet riktades all- minhetens uppmarksamhet pa en annan rittsaffir, nimligen den som oriktigt kallats Kejne-affiren. Liksom under Sacco-Vanzettikampanjens dagar var Arbetaren i dessa rittsstrider bast informerade tidningen och utférde en be- tydande insats. Arbetaren nadde ut till kretsar dir den férut varit Data om tidningarna 315 helt okand. Djupt beklammande var det att bevittna hur héger- och sossepressen vandrade hand i hand. I det sammanhanget kan Ture Nerman citeras. Han férklarade, att pastor Karl-Erik Kejne hade rite i sin sak i Quenselharvan men ay politiska skiil fick han inte ratt och att regeringspressen avtrubbade och férdunklade ar- betarklassens klara rittsmedvetande. $4 smaningom, lingt om linge, gav striden det resultatet att de mest komprometterade, daribland statsradet Nils Quensel, bortbefordrades uppat. Den i Unman- affiren komprometterade ridmannen Folke Lundquist stilldes infor ritta (processen betecknades som landets stérsta brottmilsprocess) och démdes till flera ars fingelse och avsattes som radman. For Arbetaren medférde striden tre atal. Hésten 1948 skulle radmannen Erik Wilhelmsson viljas till or- dinarie militieombudsman. I en artikel den 2 november faste Ar- betaren uppmirksamheten pa att Wilhelmsson var olamplig som kandidat eftersom en del av hans transaktioner i en sidogren till Unmanaffaren var ouppklarade (de ar lika outredda an i denna dag). I tidningarna den 24 november lastes en TT-notis om att JK Olof Alsén anbefallt atal mot Arbetaren for arekrankning av Wil- helmsson. Det firtjinar att namnas, att fore atalet var ett par av Arbetarens medarbetare foremal for hemlig polisiér granskning, uppenbart i syfte att séka efter forsyndelser i det forflutna, Det anslaget gick om intet. Vid milets férsta handliggning i radhusratcen den 17 december 1948 avvisades utan nigon som helst orsak Arbetarens juridiska bitrade, den i Unmanaffiren val insatte juris kandidaten Birger Cornell. Nar sessionen var slut stod davarande radmannen Lundquist i vestibulen och stack i ansvarige utgivarens hand ytterligare en stimning. Aven Lundquist ansag sig arekrankt. Direfter blev det svart for Arbetaren att fa forsvarsadvokat. Nar advokaten Ruth Stjernstedt — efter manga misslyckade férsbk pa andra hall — atog sig att bli tidningens bitride, kommenterades detta i andra tidningar med att en modig kvinna atagit sig malet. Ingen férvinades Gver att i ett rittssamhille krivs mod for att bitrada i ett vanligt tryckfrihetsmal. Arbetarens standpunkt i Stora Unmanaffaren, davarande assessorn Folke Lundquists férvaltning av artisten Unmans formégenhet, var den att myndigheternas utredning var vilseledande. Sedermera, vid 316 SAC 1910—1960 handlaggning av ett mal om fér- siljning av Unmans lésére, slog aklagaren — stadsfiskal Lennart Eliasson fast, att "i den tryckta JK-utredningen finns en fér- vanskning av sakmaterialet”. Fri- gan hur férvanskningen tillkom- mit limnade klagaren dppen. I Wilhelmsson-avsnittet démdes Arbetaren att betala skadestind med 500 kronor. I Lundquist- delen dimdes tidningen i ridhus- ratten till 150 kronor béter och 1,500 kronor i skadestand. Juryutslag i tryckfrihetsmal far inte “éverklagas om inte s. k. tek- niskt fel begitts. I juridiken kan man arrangera, ja det tillhér spelreglerna. Trots att en mycket lagfaren ridman satt som domare blev det ett tekniskt fel: higre béter utdémdes an tillimpade lagrum medgav och Lundquist kunde fra milet till hovratten, dir hans hustru var anstalld som hovritts- fiskal. I hovritten féll domen den 1 november 1949. Ansvarige utgivaren Armas Sastamoinen démdes till tva manaders fangelse och att till Lundquist utge skadestind med 5.000 kronor samt att betala dennes rittegingskostnader med 450 kronor. Arbetaren sékte revi- sion i Hégsta domstolen men erhéll inte prévningstillstand, utan domen vann laga kraft den 19 april 1950. I sina memoarer "Ringdans kring fru Justitia” skriver advokaten Ruth Stjernstedt att hennes bestimda intryck bley att Lundquist var omgiven ay en sikerhetsvakt eller visste med sig att han sitter “inne med mera kunskaper in vad som skulle vara limpligt att offentliggéra”. Enligt rattegingsbalkens 54:e kap 10 par borde det, anser hon, ha funnits anledning till andringar i hovrittens dom. Hos Publi- cistklubben har ett 40-tal journalister i Vastsverige gjort framstill- ning om undersékning av méjligheterna att astadkomma revision. Arendet remitterades till Publicistklubbens advokat och dar ligger det alltjime. Den 2 maj 1951 atalades Arbetaren fér nio artiklar i Quensel- Armas Sastamoinen. Data om tidningarna 317 affiren. Atalet beslits av en expeditionsregering med, enligt upp- gifter, fyra ledaméter narvarande, daribland statsradet Nils Quensel och justitieministern Herman Zetterberg, sjilv i skottgluggen i savil Quensel- som Haijbyaffarerna. Om huvudférhandlingen i det milet ar endast att siga, att den urartade till en diskussion som berérde annat dn innehillet i de atalade artiklarna. Dom avkunnades den 29 november 1951 och ansvarige utgivaren da, Herbert Anckar, démdes for irekrankning av statsradet Quensel till tva manaders fangelse och att gilda Quensels rattegingskostnader med 545 kronor. Harda tider stundar Vid kongressen 1950 var det Norrlandsfolkets ekonomi som star- kast pikallade uppmirksamhet. Kongressen beslét dock om kontin- genthéjning och nedlaggandet av tidskriften Syndikalismen for att _ méjliggéra Norrlandsfolkets fortsatta utgivning. Men det blev bara ge’ 8 en galgenfrist. Den 30 november 1951 upphérde Norrlandsfolket att utkomma som syndikalistisk tidning. CK hade pa grund av tvingan- de ekonomiska skal nédgats fatta beslut dirom. Transaktionen inne- bar att tidningen med tillhérande fastighet saldes till folkpartiets distrikt i Norrbotten. Tidningen bar sig dock inte sisom folkparti- organ heller, och i augusti ar 1957 utkom det sista numret av Norr- Jandsfolket. SAC och Norrbottens syndikalister kan dock med en smula stolthet skriva sig till minnes att de under mer in 25 ar uppratthéll en daglig tidning norr om polcirkeln. Ar 1954 var den i SAC:s, idédebattens och den unga kiampande litteraturens historia legendariska epoken Klara slut. Det aret dver- tog Stockholms stad efter minga ars férebud SAC:s fastighet Klara Folkets hus, Klara Vastra Kyrkogata 17, och rev den for tunnel- banebygget. Det betydde att SAC, Tryckeri AB Federativ och tid- ningen Arbetaren fick bryta upp och sdka sig’ ny boplats. Denna hittades pa Sveavigen 98, dir en sjuvaningsfastighet képtes av SAC. I samband med denna flyttning inképte tryckeriet en ny, modern rotationspress for flerfargstryck. Den gamla pressen gick nimligen inte att flytta, och tur var val det, torde man nu kunna saga. Vid Gvergingen till den nya pressen maste Arbetaren och de dvriga tidningar som trycktes av Federativ, andra format; det blev mindre, liksom av "kvallstidningstyp”.