Alef Geffenblad

REGNETS ARKITEXTUR
2
 1

JAG stirrar tillbaka på den släckta taklampan som har väckt

mig. Förutom att ha stirrat på mig så att jag vaknade har
den inte gjort något. Drömmen är borta. Allt som finns
kvar av den i mitt minne är bilden av den släckta taklam-
pan. Jag ligger nu helt klarvaken och stirrar; hoppet om att
få somna om är försvunnet. Jag sätter mig upp, stödd på
armbågarna, och försöker i gryningsdunklet se på vägg-
klockan hur länge jag ska behöva ligga vaken. Det finns
ingen väggklocka där. Jag tänker att det är lika bra att inte
veta – jag skulle inte stå ut ens om det bara var fem minu-
ter. Jag sluter ögonen och slappnar av, låter omgivningen
strömma in i mig. Fläktens surrande ackompanjeras av ci-
kadornas sång och småfågelkvitter. Från andra sidan häck-
en i trädgården hörs otydliga ljud av mänsklig aktivitet, nå-
gon som utför någon syssla. Någon som är vaken. Doften
av mörkgröna blad och dagg fyller rummet. Sommarhettan
får svetten att rinna. Jag tänker att det är oklart vad jag gör
här, varför jag kommit hit och vad jag ska göra. Jag minns
inte ens hur det började. Jag öppnar ögonen och stirrar på
taklampan igen. Den är fortfarande släckt. Jag minns inte
hur det började, säger jag rakt ut i luften. Min röst känns
främmande; så fort ljudet försvunnit blir jag osäker på om
jag verkligen sagt något, eller om jag bara inbillar mig det.
Plötsligt minns jag.

3
 2

VATTNET känns mjukt och välbekant. Lukten av klor gör

mig nästan nostalgisk, trots att det inte kan ha varit så länge
sedan jag var här sist. Jag tar ett simtag framåt i tiden, bort
från det förflutna. För varje meter jag simmar kommer jag
längre och längre bort. Alla ansikten suddas ut, alla ord blir
ohörbara under vattenytan. Jag simmar snabbare och snab-
bare för att inte tvinga mig själv att gå tillbaka. Jag simmar
länge för att inte tvinga mig själv att återfå greppet om ti-
den. Efter en lång stund går jag tillbaka till omklädnings-
rummet. Det är ingen annan där. Jag duschar, tvättar håret
och sitter en stund i bastun. Innan jag klär på mig ser jag
mig själv i en spegel. Jag betraktar min kropp som tycks
tillhöra någon annan. Det är nästan så att jag inte kan tro
vad jag ser, hur mycket jag än koncentrerar mig. Bröstkor-
gen häver sig i takt med mina djupa andetag. Det axellånga
mörka håret är trassligt från när jag torkade det med frotté-
handduken. Droppar av fukt och svett ligger utströdda som
pärlor över den bleka, uppmjukade huden. I bakgrunden
frodas klängväxter och palmer. Ljuset strömmar ned genom
bladen och målar på golvet. Mina ögon är vilda av förund-
ran över denna sköna ungdom, vars nakenhet uppenbarar
sig inför mig. Mina ögon drömmer om denna främling i
djungellandskapet. Generad vänder jag bort ansiktet. Min
blick faller på väninnan som står tyst vid dörren. Jag tror att
det är hon i alla fall. Kom, säger hon. Klä på dig, vi måste
gå. Hon ser barnslig ut i sina flickaktiga kläder som dessut-
om är för små. Det är omöjligt att avgöra hur gammal hon
är. Tio, tjugo, trettio. Också kring henne faller det märkliga
ljuset ned. Det ser ut som i en film, som på teater. Hjälten
kommer in i den mörka katedralen, andfådd efter striden.
Hon ser allvarlig ut, ser mig i ögonen och talar med läppar-

4
na som glänser. Förföriskt. Jag kan inte annat än lyssna,
lyda, skynda. Jag klär på mig mina kläder som jag inte
minns hur de ser ut. Hon hjälper mig kanske, det minns jag
inte heller. Hon räcker mig koftan, som jag knäpper, knäp-
per upp. Det är ljusa kläder som lyser matt i solljuset. Grått
och vitt, ylle bomull, linne och så vidare. Hon räcker mig
strumporna, jag tar dem på mig. Allt sker under tystnad, till
ljudet av droppande vatten och vinden mellan bladen i
trädkronorna. Omklädningsrummet är som ett tyst hörn i
en bortglömd park, där fåglar som vi flyger fritt eller tvättar
sina fjädrar, vilar ut och väntar på rätt tillfälle att segla vida-
re.
Hon håller mig i handen hela tiden när vi går, som om hon
anar att jag när som helst kan försöka fly. Eller som om jag
när som helst skulle falla sönder och försvinna framför
hennes ögon. Då och då känns det nästan som att det är
precis det jag vill göra. Bara gå upp i rök, utan förvarning.
Låta mig falla bakåt, in i den tjocka folkhopen. Plötsligt är
den där runtom oss. Den har förmodligen varit där hela
tiden, jag har bara inte lagt märke till den. Den pulserar och
ändrar oavbrutet form och färg, men håller sig alltid mörk
och oåtkomlig, ogenomtränglig. Ansiktena är bortvända,
kapporna och rockarna är långa och ser alldeles för varma
ut. Det är sommar, men man hör bara kalla ljud. Fotsteg,
motorer och stadens sorl. Tittar man upp ser man solen –
eller snarare – man bländas av den. Den går inte att se. Hela
himlen är en enda stor vit sol som gnistrar en skarpt i ögo-
nen. En stark kontrast mot det mörker som rör sig här
nere. Vi går länge, svänger här och där, men stannar aldrig
till. Till en början tror jag att jag känner igen mig, att jag
skulle hitta tillbaka hem bara jag kunde se över axlarna på
folk. Men sedan blir jag förvirrad, vi svänger åt fel håll gång
på gång. Fasaderna blir främmande, får ögon som tittar på

5
mig därför att de inte sett mig förut. Jag ger med ens upp,
slappnar av och låter mig ledas. Jag börjar lyssna på vad
hon säger, min väninna. Hon pratar nästan oavbrutet om
något som jag först inte förstår. Ju lugnare jag blir desto
mer lyckas jag urskilja, desto vänligare låter det. Sedan bör-
jar jag känna igen ett mönster, som om jag hört alltihop
förut. Som om jag någon gång för länge sedan försökt lära
mig hela berättelsen utantill.
Vi sitter på ett kafé, inomhus. KAFÉ FÅGELN står det med
stora bokstäver, spegelvänt. Den våldsamma striden mellan
ljus och mörker fortsätter stilla utanför fönstret. En servi-
tris torkar av vårt bord med en trasa, ställer tillbaka askfatet
och försvinner. Hon kommer tillbaka med jämna mellan-
rum, räcker oss koppar med te och glas med vatten, assiet-
ter med tårtbitar, sockerskålar, skedar, gafflar och servetter.
Hon och vi utbyter blickar, små leenden. Obetydliga. Under
tiden läses berättelsen upp, och jag lyssnar alltmer. Det slår
mig att det är ett samtal, att jag måste svara, spela en viktig
roll. Jag spelar huvudrollen. Jag börjar minnas hur den går.
Var har du varit? Ingenstans. Var inte dum. Ställ inte en
sådan dum fråga. Det är inte en dum fråga. Den är allvarlig,
livsviktig. Säg inte så. Du får det att låta så … Var har du
varit? Varför var jag tvungen att hitta dig där av alla platser?
Jag fick lust att gå dit. Har jag inte längre rätt att gå dit jag
vill? Inte så länge. Inte så länge utan att berätta det för mig
först. Vem är du? Var inte dum. Jag är uppriktig. Svara på
frågan. Vad är ditt namn? För- eller efternamn? Vilket som.
Sayuri. Det säger mig inget. Jag känner dig inte. Vem är du?
Du känner mig visst. Sluta nu, det här är inte på skoj. Sayu-
chan? Ja. Du får mig att känna mig … Ja, vad är det? Du får
mig att känna mig illa till mods. Så börjar samtalet. Sedan
fortsätter det vidare. Länge, länge. Det sträcker sig bortom

6
bergen. Över dalgångarna, längs floderna, mil efter mil som
oändliga tomma rör, eller medvetandeblivandets akvedukter.
Sayu-chan. Ja. Jag vill gå hem. Det vill jag också. Men det
går inte nu. Varför inte? Det vet du. Det är ditt fel. Du gick
därifrån. Hemifrån? Ja. Hemifrån, och nu kommer du inte
tillbaka. Någonsin? Inte så lätt. Kan du hjälpa mig? Jag vill
inte hjälpa dig. Jag vill knappt se dig. Sayu … Det är därför
vi är här nu. Det är därför jag förde dig hit. Jag hittar inte
hem härifrån. Det vet jag. Jag visste det. Du tänker lämna
mig här. Ja. Och om jag följer efter dig? Det går inte. Jag
vill gå hem. Varför kan jag inte få gå hem? Det går inte. Det
går inte? Det går inte.
Så fortsätter det över slätterna, genom öknen, havsdjupen,
bland molnen, fyller hela labyrinten av tomrum på jorden.
Det går inte att gå hem, för resan är inte slut. Den tar aldrig
slut, har aldrig börjat och slutar aldrig att hela tiden pågå.

7
 3

GARDINERNA är ljusgula. Bakom dem finns fönster och

ljus. Gården, grannhuset, granngården, träd, djur, gata, vat-
ten, ljus, fönster och ljus. Bakom dem finns andra gardiner
som också är gula, som har andra färger och som släpper in
och stänger ute ljus och mörker. Jag drar undan de gula
gardinerna och tittar ned på den trånga gården. Där står en
äldre kvinna och vattnar växter. När hon vattnat färdigt
börjar hon istället putsa krukor, rensa ogräs, mata fiskar i en
liten damm, sopa bort vissna löv från marken. Sedan går
hon. Jag vänder mig helt om, tittar på sovrummets andra
vägg. Den är tom, golvet är nästan tomt, sängen ligger kvar
på golvet, obäddad. Spåren är kvar. Det är tyst och stilla,
från nedervåningen hörs ingenting. Inte från köket, inte
från vardagsrummet eller teven. Inte från radion, inte från
tidningar eller böcker, papper eller pennor, fotsteg eller
kläder, händer, armar, ben eller fötter. Inte från ögon, öron,
mun, näsa, tunga, kropp eller sinne. Jag bryter tystnaden,
jag skriker gällt rakt ut i luften. Rakt på den tomma väggen
och rakt ned på det nästan tomma golvet, på sängen. Jag
skriker tills jag inte vågar längre, tills tystnaden överröstar
mig igen. Då bäddar jag undan sängen och slänger hastigt
på mig ett par tygbyxor och en stor T-tröja. Spegeln finns
där i närheten, bakom en dörr, men jag orkar inte gå dit. Jag
orkar inte minnas bakom vilken dörr, och jag orkar inte
gissa. Som av en slump, eller som för att försäkra mig om
något, kikar jag ned under T-tröjan. Det går upp för mig att
jag är kvinna, vilket jag visserligen vetat hela tiden. Jag har
aldrig tänkt på det som något jag kan försäkra mig om, nå-
got jag med enkla medel kan bevisa. Det har inte behövt
bevisas. Jag har alltid vetat, och det har alltid varit så. Jag
undrar varför det spelar någon roll. Jag går ned, in i det kök

8
som nu är mitt. Där står ett kylskåp som jag öppnar. Jag
äter ett par grönsaker stående. Jag dricker ur en vattenflaska.
Sväljer. Lutar huvudet bakåt och känner håret i nacken,
känner huden som sträcker sig fram till de varma kinderna,
ned på halsen, över revbenen, runt brösten och vidare ned
längs hela kroppen. Det rör sig motoriskt inom mig. Alla
organ arbetar, blodet rinner i sina ådror. Jag känner det nu.
Det var länge sedan sist. Hjärnan varseblir, vänder ut och in
på allt och slätar ut vecken som ett strykjärn gör med kläder.
Mina armar och ben kan röra sig i cirklar, få allt att gunga
från sida till sida. En dans tar form på köksgolvet, framför
den vidöppna kylskåpsdörren som gapande ser på hur jag
förvandlas och förvandlar. Fingrar och tår spelar på
varmluftens ventiler och klaffar, telefonen ringer behagligt i
det andra rummet. Det struntar jag i. Min dans fortsätter,
min mun ringer också, talar in meddelanden efter tonen
mellan signalerna, krullar sig som en telefonsladd och
formar om ansiktena på tavlorna i korridoren. I detta hus
som är mitt hem, där dörrarna och fönstren är låsta, sker
allt detta. Bakom lås och bom, utan medvetande och utan
den andres närvaro utför jag dessa rörelser, svarar på dessa
telefonsamtal.
Ljuset från ytterdörrens fönsterglas lockar mig ut. Men jag
kommer inte ut. Jag får inte se vad som döljer sig i husets
väldoftande trädgård, vad som passerar på husets väldof-
tande gata. Det är förtvivlande kvavt inomhus efter en
stund. Jag börjar andas in de andetag som jag redan andats,
låter mina lungor kyssa dem. Jag känner på handtaget igen.
Jag känner på andra handtag. Det är låst överallt. Förseglat.
Det är verklighet, eller dröm.

9
 4

VI står i en påfallande tyst gränd, där folket inte tumlar

fram. Jag och Sayu, som blivit främmande för mig. Hon
står en bit bort i den utpysande ångan. Jag ser bara hennes
kontur i ljuset och diset, hennes armar som hänger livlöst
eller tanklöst vid hennes sida. Jag står lutad mot en vägg
eller dörr, svart av sot. Jag vet vad som står skrivet på den,
eller åtminstone vad som tidigare stod skrivet på den. På
marken nedanför, framför fötterna, ligger det skräp som
inte fått plats i soptunnorna utstrött. Servetter, cigarettfim-
par och plastbestick.
Du kommer få åka härifrån. Du ska åka, säger hon tyst så
att jag nästan inte hör, som om för sig själv. Få? undrar jag.
Ska. Jag tänker inte låta dig stanna här heller. Vart? Det får
du inte veta. Du får se. Varför gör du såhär mot mig nu?
Sayu är tyst. Jag kan inte minnas. Det vet du. Varför? Du
får se. Du kommer få se. När? Nu. Snart. När som helst.
Jag ska visa dig. Ska du ta mig dit? Nej. Hur ska jag hitta?
Andra kommer ta hand om dig. Det finns andra där ute
som kan visa dig, berätta för dig. Berätta om vad? Om så-
dant jag inte berättat. Efter en lång stund talar hon igen. Nu
måste du gå. Det är allt hon säger. Hon tar inte farväl. Jag
förstår inte, minns inte.
Jag går förbi henne ut i ljuset. Följer en enda instruktion.
Jag kan inte gå vilse längre. Min tillit är stor som sorgen,
och jag följer en enda instruktion. Framåt. Jag går i timmar
åt ett håll. I timmar tills fötterna skaver. Håret torkar, solen
lyser. Gassar inte, steker inte. Lyser bara milt, eller svalt.
Nästan oengagerat. Lös på himlen, som en glödlampa. Jag
ser den knappt. Molnen skymmer den. Leker med den.
Solen leker med mig. Med mig och staden, människor. Jag
fortsätter gå rakt in i den dalande solen. Tillslut blir jag bara

10
en svart prick mitt i solens röda mun. Savannen runtom-
kring mig breder ut sig i skymningens mörker. Plötsligt är
det natt, och jag har kommit fram.

11
 5

SKJUTDÖRREN öppnas. Ett varmt ljussken lägger en rek-

tangel över de blommiga täckena, som genast börjar röra
sig, dansa, fladdra och vikas ihop. En klocka ljuder ett par
gånger. Cikadorna är borta, fåglarna fortsätter kvittra. De
låter som om de har kulor av vatten i munnen. Man lägger
sina händer på min axel, ler mot mig, ber mig att bara göra
som de andra, inte bekymra mig, inte anstränga mig i onö-
dan. Du har kommit hit för att få ro. Det finns ingen an-
ledning till oro. Låt bara dina ögon och händer arbeta.
Jag låter mina ögon och händer arbeta. Öronen också.
Munnen. Andra delar. Jag gör som man säger. Som de
andra gör. Första dagen är dimmig. Som i dimma. Dimma i
bergen och på andra sidan vägen. Damm eller dimma. Trä-
dens former och placering påminner mig om Indien. Jag
har aldrig varit där. Bara sett bilder. Rörliga bilder och rös-
ter. Jag vandrar runt i Indien med de andra och gör som de
gör. Jag blir till ett vi, försvinner bland de andra. Mina klä-
der färgas vita. Min hud färgas. Vi sitter i jorden, i gräset. Vi
sitter bland strån och buskar. Vi plockar frukter, bär, grön-
saker, årstider. Vi vattnar, rensar, plockar, viskar och sjung-
er. Vi läser, talar, sover, vaknar. Sträcker på oss i alla rikt-
ningar. Tiden är fysisk mellan klosterbyggnaderna, i områ-
det. Vårt område. Tiden rör sig med våra rörelser, i samma
riktning som våra rörelser. Vi pressar oss fram i tiden. Vi
flyter på i tiden, vi blir till tidens gång. Jag lär känna några
av dem. De är större och starkare än jag, har fått tillbaka
sina krafter. Jag är fortfarande svag. De ler mot mig och
säger att jag snart blir som dem. Stark. Jag ligger i gräset.
De låter mig sova. De väcker mig. Matar mig nästan. Jag
blir generad, tvingar mig själv att tacka nej. Men snart är det
glömt och jag faller tillbaka in i dem. Vi blir åter ett i träd-

12
gården. Efter några månader är jag så van att mina minnen
tycks ha smält bort. En pöl på golvet påminner mig fortfa-
rande, men jag förstår inte längre hur detta vatten kan ha
varit så stormigt. Min barndoms hav torkar i solen.

13
 6

GATE 108. Boarding. Nu. Samtliga passagerare, och så vi-

dare. Jag plockar ihop mig, lyfter blicken. Min hals gör ont
efter den långa promenaden, eller efter sömnen. Mina ögon
gör ont. Jag sätter mig på min plats. Spänner fast mig. Pling.
Duns. Klick. Ljud efter ljud studsar omkring i den cylinder-
formade farkosten. Jag tänker på hur barnsligt det är att
flyga. Människan är barnslig. Det är både bra och dåligt.
Hon kan inte hålla sig borta från att uppfinna och förstöra.
Som en pojke på en strand eller i ett kök eller varsomhelst.
Blicken är hela tiden nyfiken, ögonen alltid blå eller klara
som vatten. Fingrarna letar sig fram. Denna pojke är inom
alla människor. Inom mig också. Inom piloten och andrapi-
loten. Inom flygvärdinnan som frågar mig om jag mår bra.
Mår jag bra? Nej. Jag har ont i halsen och i ögonen, säger
jag. Hon ber mig vänta. Kommer med vatten. Jag dricker.
Tackar. Hon ler som en flygvärdinna åt mig. Jag ler tillbaka,
försöker få leendet att se lika tillgjort ut som hennes. Det
misslyckas. Jag dricker mitt vatten. Plockar ihop mina tan-
kar om mänskligheten, lyfter blicken. Flygplanet lyfter.
Flygplanet flyger. Som alltid. Luften känns inplastad som
alltid. Jag sträcker på mig. Försöker sova. En tant bredvid
mig läser en tidning. Hon ser ut att vara i sjuttioårsåldern.
Fortfarande ganska ung med andra ord. Jag sneglar på tid-
ningen. Det misslyckas. Hon frågar omedelbart om jag vill
läsa. Vill jag läsa? Nej, inte nödvändigtvis. Jag kan få den
om en stund, när hon tröttnat. Hon tröttnar och somnar.
Jag tar tidningen. Jag tröttnar också. Somnar. Försöker sova.
Hela tiden svävar oljuden i luften. Jag funderar en stund till.
Kanske är jag flygrädd i smyg. Jag kanske borde ha lyssnat
på läraren som pratade om Freud. Jag minns honom inte

14
efter en stund. Episoden i flygplanet är över på ett ögon-
blick.

15
 7

KÄNNER du henne? Jag frågar Sayuri om servitrisen. Kän-

ner? Ja, det skulle man väl kunna säga. Mer eller mindre.
Hurså? Det märks. … Ni verkar avspända … Vad har det
med saken att göra? – I varandras närvaro. Förstår du hur
jag menar? Nej. Inte? Vi har inte tid med det här. … Servi-
trisen kommer tillbaka och tar mitt vattenglas. Hon frågar
om jag vill ha mer. Jag tittar på Sayu. Hon stirrar på sina
naglar. Ja tack, säger jag till servitrisen. Sayu tittar upp. Jag
förstår då plötsligt vad som pågår. Sayus rörelser. Servitri-
sens rörelser. Det är utan tvekan som jag anade. Hon vän-
der sig om åt precis rätt håll, vänder ryggen till på precis rätt
sätt. Sayu reagerar automatiskt, som om hon attraheras av
en magnet. Jag måste le åt det hela. Sayu undrar varför jag
ler. Jag svarar ärligt. Hon hinner avbryta mig innan jag ytt-
rat ett ljud. Det är inte din ensak, och vi har annat att tänka
på. Som du vill. Jag visste bara inte … Nej. Du visste inte.
Det är mycket du inte vet. Det är mycket jag har … Vad?
Nej. Säg. Nej. Sluta säga nej. … Vad vill du egentligen?
Varför här? Vi går väl alltid hit? Byt inte samtalsämne, och
nej, jag har aldrig varit här förut. Det har du väl visst. Se-
nast igår, eller åtminstone förra veckan. Det är värst vad du
verkar osäker idag. Kan det bero på … jag nickar menande.
Verkligen inte. Släpp det där nu. Det är oviktigt. Oviktigt,
säger du? För vem? För dig, främst. Jag skrattar tillgjort åt
hennes medgivande. ”Servitrisen” ger mig mitt vatten. Hon
lägger försiktigt handen på Sayus axel innan hon går. Sayu
ser arg ut. Jag agerar smått road, men egentligen vet jag inte
alls vad som pågår. Jag är helt vilse. Det är en ocean om
dagen. Välkommen till eftermiddagen. Kväll. Eller natt. Det
spelar ingen roll vilket. Bara du känner dig välkommen.
Tillfreds. Bekväm med situationen, dina kläder, positionen.

16
Du balanserar på dina ben, fram och tillbaka. Dina leder rör
sig mjukt och melodiskt genom kroppen. Vätskorna flyter
på obehindrat, i precis rätt takt. Pulserande och mjukt som
en meandrande å i ett grönt landskap.
Välkommen till morgonen. All tid som utspelar sig i ljus
och välbehag är morgon eller förmiddag. Den tid då te
känns som vattenkulor i munnen, då vatten landar i en utvi-
lad mage. Din hud är som yoghurt och mjölk och honung.
Du vandrar i en bäck, med runda och mjuka stenar på
bottnen som masserar dina hålfötter och tår. Hälen lyfts
upp utan smärta eller obehag. Från den svävande foten
droppar stillsamt det söta vattnet, som klingar sjungande då
det åter förenas med flödet. Du låter dig föras med av
strömmen, och kastas ut i vacker död som blommar i ögo-
nen och munnen.

17
 8

EN ensam man står mitt på det blankpolerade golvet. Han

är skallig, har vitt skägg och bär en besynnerligt alldaglig grå
kostym. I händerna håller han mitt namn. Jag vinkar åt ho-
nom med vänster hand, sätter ned handväskan som jag
håller i höger hand. Han nickar till svar, tar ned skylten men
rör sig inte ur fläcken. Jag plockar upp handväskan och går
fram till honom. Han presenterar sig inte, men förklarar att
vi ska gå till hans bil. Du har inget att hämta? Nej. Vi går till
hans bil, som är liten och blå. Du kan inte köra? Nej. Vi
sätter oss i bilen. Jag lägger handväskan i baksätet och slätar
ut mina kläder som blivit obekvämt skrynkliga under flygre-
san. Jag gör en ansats till att sätta på mig säkerhetsbältet.
Du behöver inte. Det är aldrig någon på vägarna nu. Jag
blickar ut över parkeringsplatsen, som är så gott som tom.
Det är för min egen skull. Jag sätter på mig säkerhetsbältet
och stirrar rakt ut i tomma luften, med bestämd min. Som
du vill. Jag stirrar istället på mina händer som ligger på knä-
na. Bilen startar och börjar köra. Efter en stund slutar den
svänga och får upp farten. Jag gissar att vi är på väg bort
från flygplatsen. Mannen med skägget säger att han heter
Higa, att han tycker att det är trevligt att träffas och att det
dröjer ungefär tjugo minuter innan vi är framme. Jag svarar
honom kort, försöker att inte låta otrevlig. Hela tiden håller
jag blicken fäst vid mina ben, som rör sig från sida till sida.
Det blir kvavt i bilen och jag börjar känna hur svetten kyler
huden i ansiktet och på armarna. Higa sätter på luftkondi-
tioneringen och jag funderar på att ta av mig koftan.
Jag kliver ur bilen, sträcker på mig och sätter upp håret i
en tofs. Allt är grönt omkring mig. Höga mörkgröna
buskar, väldiga röda och gula blommor. Solen gassar. Higa
sitter kvar i bilen, vevar ned rutan och sträcker sig ut mot

18
mig. Jag har ett par ärenden att uträtta. Dörren är olåst.
Känn dig som hemma. Te finns i köket, drick så mycket du
vill. Jag nickar, tar min handväska från baksätet och slår
igen dörren. Higa kör iväg. Ljudet dör ut. Istället hörs cika-
dor och fåglar. En röd trollslända surrar förbi. Tystnaden är
fantastisk, jag tror inte mina öron. Jag går ett varv runt hu-
set och hör hur ljudbilden förändras. Här och var hörs
porlande vatten, eller en påslagen teve som avlägset skränar
på dialekt, eller ett kylskåp. Tystnaden är fantastisk. Jag
förälskar mig omedelbart. Musik. Riktig musik uppstår ur
eller i ett tomrum. Musik varken växer eller krymper, tar sig
varken framåt eller bakåt eller någonstans alls. Den bara
dröjer mellan tomrummen, rummen. Mellan luften och
vattnet. Mellan himlen och rymden. Riktig musik behöver
ingen kompositör, men behöver heller inte sakna någon.
Musik kan finnas i alla ljud, och tvärt om; alla ljud i musik.
Och vilket ljud som helst i all musik, etc. Musik finns både i
luften och på papper, och i någons öra. Hellre finns den
riktiga musiken bara i dessa tre former än i någons huvud.
Någons tankar vill man inte höra något om. Man vill inte
vara kreativ. Inte skapa. Skapelse är ointressant. Succession
är, om något, det som bör observeras. Hur eller när något
uppstår eller förintas är ointressant. Vad som sker, att något
sker och sedan inte sker, är värdefullt. Värt all tid och kon-
centration. Riktig musik, bland andra konstformer. Stilla
konst. Stillar medvetandet. Som vatten i en mun.
Sedan händer det att man ofrivilligt kastas ut i ödemarker.
Man kan inte nå och inte nås. Man kan, och måste, bara
finna sig i att ströva runt och lägga på minnet sådant som
bör läggas på minnet. Man vet aldrig när man åter finner liv
eller levande aktivitet; man kan aldrig på förhand veta hur
länge man ska behöva andas utan uppkoppling. Uppkopp-
lingen är delvis livsnödvändig, delvis livssläckande. På

19
samma sätt som vatten angriper törst angriper det också
behovet av törst? Således är törst också livsnödvändigt. Upp-
kopplingen är som ett vatten som rinner, klart och till synes
orört i sin genomskinliga fåra. Men så fort det börjar sina
eller något oönskat eller åtminstone oväntat objekt stör
dess osynliga framfart, framträder det och blottar sin död-
lighet för oss.

20
 9

JAG kommer ut från huvudbyggnaden. Löses upp. Vi rör

oss upp i bergen. Dimman är åter tät. Platserna tycks alltid
avskärmade från resten av ön. Det är svårt att avgöra om
tiden går. Här åldras vi knappt. Våra behov kastas av, växer
upp i buskagen. Bergen. Dimman. Stigen slingrar sig. Or-
mar slingrar sig längs stigen. Vi går. Fötterna går av sig själ-
va. Vi har hundratals fötter. Tusenfotingar kryper undan
för våra steg. I händerna håller vi hinkar. Tomma, skram-
lande. Plåt, trä och plast. Donerade till oss för länge sedan.
I en annan tid. Tidlösa och till synes obetydliga kärl. För
oss är de livsviktiga. Viktiga som andras skålar, minnen. Vår
energi, vårt levebröd. Solen värmer upp träden, som ler sina
tropiska leenden och kastar sina pulserande skuggor över
oss.
Att tänka framåt känns oviktigt. Man glömmer nästan vad
det är man gör, att man är den man är eller att man föränd-
ras till någon man aldrig varit. Man glömmer varifrån man
kommit. Vi glömmer. Jag glömmer. Allt är höljt i ett vänligt
dunkel som om nätterna blir till en tjock filt att svepa in sig
i. En svart slöja, aldrig artificiellt upplyst eller itusliten av
obehörigas elektriska aktivitet.
Ju närmre källan vi kommer, desto svalare känns marken,
luften, huden. Benen vitnar i det avtagande ljuset. Jag
minns inte om jag blir buren eller om jag bär mig själv. Det
är som om mina händer vuxit fast i de andras axlar, eller
tvärt om. Som om klädnadernas veck döljer alla gränser
mellan jag och du, vän eller ovän. Höfter och rygg, huvud
och hals. Allt är ett stort självförsörjande organ som både
består och överlever av detsamma, samma handlingar,
samma produktion—konsumtion. Vi—jaget närmar sig
klippan—källan, berget—livet kastar sig in i oss—tanken.

21
Det är en uppmaning; grönare vågrörelser. Cirkelformade
aktiviteter, rörelser hålls inneslutna. Oformliga signaturer
tolereras ej, naturen spelar in din röst på band. När du klivit
upp, gör som du sagt, håll dig till planen. Tappar du bort
dig — se till att din cirkel är rymlig, att där finns tid och
rum för samtal; men håll dig till ritningen, följ linjerna med
precision. Glöm inte att du driver framåt med väldig fart,
att du är vid god hälsa därför att det gynnar din
form. ”Form” betyder bara att rörelsemönstret följs, du kan
inte låta dig bryta det. Håll dig bortanför dig själv, och be-
trakta bara på avstånd sådant som du bör undvika. Mitt i
estetiken är det du som drar i trådarna, kliver upp och viker
ihop lakanen, bäddar undan sängen och betraktar det tom-
ma golvet. Du landar med en dov duns i nästa minut, där
du sparar ett par andetag till senare. Du framkallar en tom
film som fått spinna vidare, in i det ovetande mörkret. Stilla,
medan du dricker en liten kopp te, blir du varse döden som
bor i din rygg, och blundar sakta.
Vi knyter fast starka rep i handtagen och kastar sedan de
välanvända krukorna och kannorna in i vattenfallet. Vi låter
de fysiska krafterna dra ned, ge och ta kropparna och krop-
parnas liv. Ändlösa tillgångar fyller på oss, bevattnar oss.
De tar aldrig slut, kommer eller går aldrig. Flyter framåt i
samma ström som de andra. Våra ögon arbetar. Våra hän-
der arbetar. Gröna vågrörelser; jag kommer från tiden med
kvistar, brutna på mitten, från vidder av öppna ord; spar-
samt; uppspärrat liv bland ögonen, söker tröst hos armens
veck, glider undan som på olja; du finner en buske ibland
oss; det är på olika sätt; den svänger runt hörnen, livnär sig
på dina bär om hösten; bär av som om; uppför backarna
trillar tusentals kulor i glas och vax, spills ut of frammanar
gas; finns här nu intet mer eller mindre levrande och tack
vare detta, texten klär sig brunt med tyg om halsen. När

22
man glömmer är det dags att sova. När man glömmer har
det blivit dags att sova.

23
 10

SAMTIDIGT i en annan del av verkligheten. Konsertsal.

20.29. Sekundvisaren visar. Ljusen är just nu på väg in i sin
nedre dimension. Suggestiva applåder fyller det väldiga
rummet med sitt havsbrus. Utom synhåll, till vänster bak-
om scenen, står Sayuri med blicken fäst på den rygg som
går ut i den upplysta rymden. Ryggen bugar mot publiken
som oavbrutet fortsätter hälla regn över ryggens nacke och
händer. Ryggen, som med sin omgivning kallar sig Kanae
slår sig ned vid flygeln. Steinway & Sons; tillverkad utom-
lands. Fingrarna rör sig. Kanae spelar Beethoven i ett ra-
sande tempo. Sayuri blundar och ser framför sig Glenn
Gould. Öppnar ögonen. Kanae. Blundar. Gould. Kanae.
Gould. Kanae. Det är en fånig lek. Sayuri nickar instäm-
mande åt sina egna tankar. Sina egna ord.
Hon sade: Spela Bach. Kanae vägrade. Jag vägrar. Varför?
Du borde inte spela Beethoven. Spela Bach, eller åtminsto-
ne Goldbergs aria. Nej. Sluta jämföra mig med Glenn
Gould. Jag är mig själv. Men du spelar Bach som Gould.
Beethoven också, för den delen. Plågsamt att lyssna till,
med andra ord. Var inte så elak. Jag är inte elak, bara upp-
riktig. En konsertpianist måste tåla kritik. Det här är inte
kritik, det är trångsynthet. Jag har aldrig sagt att jag tycker
illa om Gould när han spelar Bach. Sedan när pratar vi om
Glenn Gould? Jag är inte Glenn Gould. Kanae Gould. Sluta.
Förresten är det inte ens jag som bestämde att det skulle
vara Beethoven. Nej, det märks. Kan du sluta någon gång?
Okej. Förlåt. Jag vill bara att du ska vara lite öppen till en
början. Jag sa förlåt. Du har hört mig spela i åratal. Det är
min första riktiga konsert. Jag är nervös nog som det är. Låt
mig spela på mitt sätt. Sayuri orkar inte fortsätta samtalet.

24
Hon sätter sig ned. C-moll. Ba-dam ba-dam bam. Ba-dam
… Åttan hänger i luften.
Det är lite senare på eftermiddagen. De sitter ned vid
fönstret. Sayuri säger att hon kommer sakna att gå hit. Var-
för kommer du inte gå hit mer? Därför att du är konsertpi-
anist nu. Men du tycker ju om atmosfären. Läget. Varför?
Det är väl onödigt. Bara för att jag inte är här längre … Det
är precis det som är problemet. Du är inte här längre. Det
är inte atmosfären jag tycker om. Det är dig jag tycker om.
Du skapar atmosfären. Läget. Är det för att hon har åkt?
Jag vet att du hade andra. Nej. Hon var mer som en … pryl.
Som ett fint klädesplagg eller en vacker tavla. Jag har då
aldrig hört talas om interaktiva tavlor … Okej. Som en lek-
sak. Men det får det att låta så skamligt. Du menar att det
inte är skamligt längre? Du menar att det inte var just där-
för som du lät henne gå? Jag trodde ju att jag skulle ha dig
kvar. Du har mig kvar. Nej. Inte här längre. Du är inte kvar.
Du är inte dig själv. Jag har ingen längre. Du kanske ska åka
efter henne? Hur menar du? Alltså, inga konstigheter. Du
bara hälsar på. Hon har väl andra där nu som kan ta hand
om henne. Hon minns inget. Det spelar ingen roll. Det är
för din egen skull. Du kanske vill berätta. Aldrig. Som du
vill. Hon kanske redan fått reda på det. Visserligen. Det är
möjligt. Åk. Du kan behöva semester. Jag vill inte ha se-
mester. Jag vill vara upptagen. Åk då. Du kan bli tillräckligt
upptagen. Försätt dig i fara. Du vill verkligen bli av med
mig? Är det så tydligt? Du är hemsk. Det är väl snarare du
som är hemsk, om någon. Med dina krav. Du har rätt. Mina
handlingar kräver väl att jag tål dina ord. Hårda tag. Hårda
tag. Jag önskar att det inte hade blivit såhär. Nej. Du önskar
aldrig. Du bara gör. Det är därför det blir som det blir med
dig. Du måste lära dig det. Okej. Jag åker och hälsar på
henne. Vi behöver ta en paus. Du behöver spela.

25
 11

DEN tomma, tumlande morgonen träder fram ur natten.

Medan alla sover. Och tystnaden är total. Molnen vilar sig
sakta fram över den mörka rymden. Bilarnas rörelser grum-
las i blandningen mellan svarta mönster och ljusnande gry-
ning. Stillheten blundar; dess avslappnade hand är utsträckt
över näten. Men det är långtifrån alla som sover. Och tyst-
naden är inte det minsta total. Molnen flimrar, vibrerar och
skriker av kontraster. Bilar skarpare än aldrig förr, bländan-
de ljus exploderar. Ögon som skakar världen och sänder till
allas sinnen en ström av elektricitet. Håren fladdrar, skälver,
gungar i den våta orkanvinden. Slemmiga och blöta som
iglar rör sig de bara benen krampaktigt genom tätheten,
folkmassorna, över torgen. I rännstenen rinner safterna,
gatubrunnar svämmar över. Man sörplar också i sig sling-
rande mat i soppor, deg och havsväxter. I pannorna glänser
strålkastare, tyger fladdrar bakom nacken. Armarna brottas,
bågarna smärtar. Detta till skränandet av metallskivor, räls
och stekt gummi. Fräsande i halvdunklet.
Jag vaknar. Drömmen är borta igen. Ljuset är detsamma.
Higa står i andra änden av rummet och ser på mig. Avstån-
det är långt, som om vore han rädd för att komma närmre.
Vad händer? frågar jag. Jag vet inte. Du drömmer. Fortfa-
rande? Det är svårt att säga. Jag känner dig inte. Jag känner
ingen. Det här är bara en terminal. Du ska snart vidare här-
ifrån. Jag tar emot alla som kommer utifrån. Jag vill inte åka
härifrån. Jag vill stanna här. Du kan inte stanna här. De
flesta är bara här en natt. De dricker te, de somnar, vaknar,
och jag tar dem dit de ska. Vart ska alla? Du får se idag. När
du vaknar. Är jag inte vaken? Det är svårt att säga. Därför
att du inte känner mig? Ja. Vill du lära känna mig? Inte
nödvändigtvis. Varför inte? Det är inte vad jag gör. Det är

26
inte min uppgift att lära känna er. Er? Jag är bara mig själv.
Jag har inget att göra med någon annan längre. Det är så
det känns under förflyttningen. Snart är du som de andra,
bland de andra, tillsammans med de andra. Snart blir du
oskiljbar från de andra. Oskiljbar? Nätt och jämt. Jag upp-
lever det när jag levererar er. Ni flyter in i varandra. Förlo-
rar er individualitet. Jag vill inte. Det är det många som
säger. Vill inte. Men snart glömmer de att de sagt så. Ingen
vill någonsin därifrån när de väl vant sig. Aldrig? Nej. Jag
har aldrig hört om någon som ångrat sig. Men det är inte
möjligt. Att vara där för evigt? Nej, det är inte möjligt. Förr
eller senare blir den ständiga förändringen uppenbar. Ibland
dör någon. Det är i och för sig ovanligt. Men det händer.
Jag levererar till andra sidan också. Andra sidan? Ja. Döden.
Den kommer tillslut. Det vet alla. Det vet du väl? Jag vill
varken glömma eller dö. Så säger många. Att de inte vill dö.
Alla vill fortsätta vara sig själva, separerade, tänkande. Alla
vill leva sina egna liv. Är det inte en rättighet längre? Så
påstås det. Men det är inte sant. Det är inte ens önskvärt,
om du frågar mig. Man vill inte vara sig själv. Det går inte
att vara sig själv. Hur kan du säga en sådan sak? Du är väl
själv dig själv? Du har väl själv makten över alla dessa indi-
vider som du ”levererar” – som om vore de redan döda?
Du anar inte hur svårt det är. Och makt är det inte. Visser-
ligen glömmer jag aldrig bort mig själv, men det är inte så
lätt att leva som sig själv. Det är inte lätt att vandra mellan
paradiset och döden och aldrig få träda in själv. Själv, själv,
själv. Det är ändå allt du tänker på. Nej, du har fel. Jag är
trött på mig själv. Jag är trött på att aldrig få dö, att aldrig få
försvinna. Varför går du då inte in? Jag vet att det här är
rätt sak för mig att göra. Rätt yrke. Och dessutom kan jag
inte gå in. Jag får inte. Jag är inte utsatt på samma sätt. Jag
har inte plågats som ni. Har jag plågats? Jag känner inte till

27
något om det. Jag minns inte. Det enda jag minns är min
vän som skickade mig hit. Varför gjorde hon det mot mig?
Det kan jag inte svara på. Jag känner dig inte har jag ju sagt.
Varför ville hon inte ha mig längre. Ha dig till vad, exakt?
Jag minns inte. Jag kan aldrig minnas. Ha dig, äga dig, som
ägodel? Så brukar det vara hos många. De har blivit ”om-
händertagna”. De har varit slavar. Ofria. Oförmögna att dö.
Sade du inte nyss att friheten inte var önskvärd? Nej, du
blandar ihop begreppen. Något sådant har jag aldrig sagt.
Här är allt annorlunda. Friheten du finner här är långtifrån
den hemska frihet du finner på den plats du kommer ifrån.
Tala om för mig, Higa, vad är den friheten? Om du känner
den så väl måste du väl kunna tala om för mig. Jag kan tala
om det för dig. Gör det. Det går inte nu. När går det? Jag
måste få prata med din ägare? Vem är min ägare? Hon som
skickade dig hit. Hon som hade makten att göra vad hon
ville med dig, hon som hade makten att säga att hon inte
längre ville ha dig. Sayuri? Hette hon så? Ja, hon hette Sayu-
ri. Sayu-chan. Jag måste prata med Sayuri först. Om jag inte
känner henne kan jag inte berätta för dig vad friheten är.
Vad skillnaden mellan riktig frihet och falsk frihet är. Ta hit
henne. Ta hit Sayu åt mig. Prata med henne. Jag kan inte.
Ljug inte för mig. Du kan visst. Du kan ta hit precis vem du
vill. Lugna dig. Jag tänker inte lugna mig förrän du tagit hit
henne, lärt känna henne och talat om för mig vad frihet är!
Jag tänker inte lämna det här rummet förrän du gör som jag
säger! Du beter dig som ett litet barn. Sov nu, när morgo-
nen kommer ska jag ta dig dit du ska. Jag ska ingenstans.
Jag tänker inte sova. Jag tänker inte vara någons slav längre.
Du vill inte lära känna mig säger du. Men du kan inte kon-
trollera mig. Det är redan för sent. Du känner mig nu. Och
du ska få lära känna mig ännu bättre om du inte gör som
jag säger. Jag ska göra som du säger. Jag ska ta hit henne.

28
 12

TERMINAL

SVARTVIT är den turbin som snurrar för avslutandet och för

stundande tystnad. Jag hoppas förhoppningsvis på upp-
repningen, den tematiska skiftningen i pupillerna hos de
tår- och torrögda. Inte ens ett stycke papper lämnas därhän,
alltså undan den sorgliga vätan.
Ja, vill vi alla säga. Bara ja. Ja tack. Ja tack gärna. Jag? Ja, jo,
det går väl an.
Men det blir allt senare och senare, sömnen drucken och
natten grav och mörk. De glömmer vi inte, de måttfullas
smått längtande tankar om dem och andra. Och så lämnas
tillslut ett svart spår på kinderna. Spara lite på smutsen och
pulvret, va. Glöm ej var du hör hemma men för Guds skull
gråt inte. Inte här, inte bland alla dessa människor. Du
skämmer ut oss. Gör oss till åtlöje. Och så blir det värre.
Var det mitt fel tycker du? Är det bara jag eller är du känsli-
gare än vanligt idag? Svara! Idiot. Du svarar aldrig i sådana
här situationer. Du kan bara en sak. Akta så att du inte tor-
kar ut. Bittra, de där, va? Inte så kul nu när folk börjat sam-
las och stirra till och med på mig som inte förolämpar dig
så värst högljutt. Skärp dig. Och försök, när du ändå håller
på, att knäppa upp ett par knappar till. Det förhöjer effek-
ten, får dig att se skadad och nästan oskyldig ut. Lite regn
skulle inte skada heller, fast då försvinner väl den frostiga
kylan och effekten av ditt evinnerliga snörvlande. Fan för
det. Vintern är vidrig. Du likaså. Snart vänder jag ryggen till
och ser dig aldrig mer. Lämnar spår i frosten med kängorna.
Du står kvar, vill inte titta upp. Eller kanske gör du det, jag
vet inte, jag är ju förbannad och ser mig inte om. Ha! Om
du ändå kunde se lite mer frusen ut hade vi kunnat göra en

29
film. Kom, så sticker vi. Hör du vad jag säger? Kom, säger
jag. Kom nu. Var inte så tröttsam. Gör som jag säger. Kom
hit. Upp med hakan, fysiskt, menar jag. Höj blicken, svälj
gråten, stoltheten. Se värdig ut, så värdig en martyr som du
kan vara. Armkrok. Förlåtelse.
Sommarens hetta. Böjer sig. Plockar ett par bär. Tid-
ningspapper, uppsatt hår och kanske uppvikta ärmar. Hop-
pas jag, i alla fall. Som uppstigen ur våren. Venus födelse.
Så naturligt och vänligt. Solen bländar genom barrträdens
grenar. Du ler och minns inte. Du glömmer. Åh. Så.
Ja tack gärna. Till mig? Gud så trevligt. En paj. Jo, ja, var-
för inte? Bara du bakar. Själv är jag värdelös. Tål inte ens
degen. Men det löser sig. Vi har det bra här. Inga bekym-
mer. Inga minnen heller. Tack. Tack. Tack igen. Vad, säg
mig, betyder —
Och så klarnar allt. Ditt outgrundliga ansikte talar till mig.
Själva produkten är okänd, men jag fruktar inte. Rädslan är
försvunnen och bilden etsas fast. Du, lutar dig. Nära.
Mycket, mycket nära. Och så —
Terminal.

30
 13

DE passerar varandra med en blick ett par meter framför

mig på gräsplanen, nästan identiska kläder i grått och vitt
och allt det gröna omkring dem. Trädet i bakgrunden till
exempel är mycket grönt och stort. De gröna och kanske
vita eller mörkgröna buskarna som tycks omgärda hela om-
rådet som trots det är mycket stort och inte minst mycket
grönt. Länge bort går det kanske över i nästan vitt eller
sandfärgat men bakom är allt helt grönt, mörkgrönt med
vissa inslag av vitt. Passerar varandra, de ser på varandra i
något som verkar vara en evighet för dem men inte mer än
ett ögonblick för mig. Ja, den känslan får jag. En evighet
varar blicken, ett ögonblick, och så upplöses de vita och grå
kläderna i varandra när de verkar stå på samma avstånd.
Inte långt senare är de åter två och separerade men inte
desto mindre samhöriga och nästan sammanbundna. De
båda får mig att känna en våg av någon sorts melankoli och
ungdom, eller en våg av energi i alla fall. Hon har sorg i
blicken i alla fall, blicken som hon ger henne. Hennes ögon
ser jag inte, de är riktade åt ett annat håll, inte åt mitt. De
bådas medellånga hår tycks spela på luftens tangenter som
inte ger ifrån sig några ljud. Men trots det måste det vara
tangenter som vidrörs av deras ljusa långa hår, kanske är
hennes ändå en aning längre och kanske en aning mörkare
men inte alls mörkt eller ens i närheten av brunt. Hennes är
helt klart mycket ljust i alla fall och blont säkert, men hen-
nes ögon är som sagt underligt sorgsna och på något vis
irrande utan att röra sig. De söker hennes blick även när
den redan är funnen och sedan är det för sent. Hursom-
helst är det i bakgrunden i alla fall grönt, nästan mörkgrönt
och skiftande i vitt eller sandfärgat. Kontrasten mot det
stora trädet är inte tydlig, men man kan urskilja att det är ett

31
mycket stort och ståtligt träd. Ett gammalt, erfaret träd som
sett många par med människor som dessa passera varandra
med ängsliga blickar. Par med människor i olika riktningar
med olika mål eller i alla fall förhoppningar som trots det
passerar varandra och är nära varandra. De vill nog vara
nära varandra ändå, kanske inte egentligen, men någonstans
ändå. De går åt olika håll, eller snarare seglar eller springer
eller tar sig åt olika håll, medvetet och bestämt. Men när de
passerar varandra är de trots allt nära varandra och vet om
att de någonstans vill att det ska vara precis så. De vet att
de båda gjort val och att de båda vet om just det. De vet
också båda att den andra vet precis att de egentligen gör
precis rätt men ändå någonstans vill vara nära varandra
precis som när de passerar varandra i kontrast till allt det
gröna i bakgrunden. Och så är ju deras kläder så lika också,
överdelen i vitt och resten grått. Kanske inte skorna om de
nu har skor, fast det tror jag ju inte. Men överdelen är vit
och de andra plaggen måste vara gråa eller i alla fall ha en
mörkare nyans av vitt, en mer grå nyans av vit. Och så är
det ju så tydligt att de egentligen vet att de gör rätt men
njuter av att de i nuet är nära varandra och någonstans ändå
vill att det ska vara precis så. Så passerar de varandra med
en blick ett par meter framför mig på gräsplanen, nästan
identiska kläder i grått och vitt och allt det gröna omkring
dem.
Jag blundar igen. Jag kan inte blunda. Jag ser på mig själv
och jag ser på Sayuri. Hon har rest hit och står här framför
mina fötter. Med fingrarna på mina tår. Hon försöker se
mig i ögonen. Det finns inget att se. Havsbrisen slår emot
oss. Molnen tornar sakta upp sig. Det finns inget att se.
Duggregnet börjar falla. Vi sitter ned på gräsmattan utanför
Higas hus. De har talat. De känner varandra. Higa har blivit
tyst. Han vill inte tala. Han vågar inte tala med mig längre.

32
Sayuri talar. Hon pratar på länge. En oändlig ström av ord.
Hennes ord regnar hårt över mig, och jag måste lyssna.
Berättelsen måste få fortsätta.
Jag har tänkt länge. På vägen hit, på flygplanet, i bilen. Jag
har inte kunnat göra annat. Jag har tänkt på vad jag ska säga
till dig. Vad jag måste berätta. Jag trodde att Higa skulle
berätta för dig. Jag trodde han visste allt om dig. Jag miss-
förstod allt och skickade iväg dig. Jag trodde att jag aldrig
skulle få—behöva se dig igen. Jag var lättad och på samma
gång … bestört. Bestört. Jag var ledsen, det måste jag med-
ge. Jag är fortfarande ledsen, för att du åkte, för att jag fick
dig att åka, för att jag var tvungen att få dig att åka. Jag är
ledsen för att jag gjort saker som tvingat mig att få dig att
åka. Jag är ledsen för alla de år som gått utan att du vetat
något. Utan att du kunde minnas något. Jag är ledsen för att
jag utnyttjade att du inte kunde minnas något. Jag är ledsen
för att jag inte kunde känna något. Jag kunde inte få mig
själv att känna. Det enda jag kunde tänka på var vad vad
vad. Allt var praktiskt. Allt var konkreta handlingar, i kro-
nologisk ordning. Ett. Två. Tre. Jag kunde få dig att göra
vad jag ville. Jag kunde göra vad jag ville med dig. Du skulle
inte minnas. Du skulle inte klaga, inte veta om att du hade
något val. Du var perfekt. Du var omöjlig att motstå. Jag
föll för den omöjliga frestelsen. Jag hittade dig. Jag betrak-
tade dig som min ägodel. Som en del av min samling. Som
samlingens helhet. Du var centrum i allt jag gjorde. Jag
gjorde allt för dig. Jag gjorde allt för att du skulle göra allt
för mig. Jag gjorde dig till den perfekta tjänaren, den per-
fekta altruisten. Jag fick dig att vilja tjäna mig, att vilja ge
hela dig åt mig, att vilja offra dig för mig. Jag fick dig att bli
min beskyddare, min tillflykt. Jag fick dig att göra mig till
den perfekta egoisten, den perfekta förmyndaren—
skyddslingen. Vi blev ett. Vi blev oskiljbara på mina villkor.

33
Vi blev ett nav och jag blev drivkraften. Vi blev en kropp,
ett organ—hjärna. En syntes av fysiskt och psykiskt. Vi
blev det fulländade. Tills jag insåg mitt misstag. Tills jag
insåg att jag måste skära av mig dig. Slita loss din del av mig
från mig, min del av dig från dig. Separera. Förstöra, låta
förändringen träda in och uträtta det oundvikliga. Jag på-
verkades av din maktlöshet. Du förförde mig med din
oförmåga, din underkastelse, din okunskap och naivitet.
Det är ditt fel alltihop. Det är du som borde bestraffas.
Men du tvingade mig att bestraffa mig själv. Du tvingade
mig att döda mig själv, att skära av mig min enda ägodel jag
värderade. Du förledde mig in i detta skådespel. Du fick det
att verka som om det var jag som var förövaren och brotts-
lingen. Du lade dig—mig självmant på tågspåret. Du själv-
mördade mig. Stympade mig på min värdighet. Du. Du. Du.
Jag måste få fortsätta säga dig. Jag måste få … Jag spinner
vidare på spunnen tråd. Tråden har färg, är lång eller längre.
Tar nästan aldrig slut, måste omsorgsfullt bytas under ej
omständliga omständigheter. Omstridda oändligheter läm-
nas åt böckerna som är fulla av damm och hostningar från
tidigare sekel. När jag byter blir allt svart, döden träder in,
leder mig på rätt väg tillbaka in, ut, till bandet av ljus. Där
finns sömnen som en grön pil i mina lungor. Giftet sprider
sig som spindlar över de avlägsna bottnarna, och jag blickar
ned i dess djupblå händer och ser inte längre mig själv. Allt
är vått och torrt och varmt och jag återvänder. Det går ett
par dagar. Man inser ett och annat. Talar man om subtil
färg är det inte helt utan anledning. Hur lockande det än må
vara att kliva in i rollen som sublim uttryckare, förefaller det
så att texturerna andas renare luft i den sparsmakade örta-
gården. Dofter i bakgrunden. Dovt gröna toner omkring
bara fötter. Inifrån valven klingar en klar stämma. Det
brinner i min mun av sot. Under denna svävar fötterna

34
ovan lågor. Jag har sedan länge varit på väg hem. Doku-
mentation. Återigen. Det är kanske inte helt fel att hela
tiden producera, reproducera, dokumentera. Det fyller sin
funktion, sin tid, sitt rum. Man uteblir från kontakt eller
vidare. Dock får man ny energi genom mediet. Något off-
ras för något annat. Det är varken förlust eller byte av nå-
got slag. Allt skiftar hela tiden ändå, saker kan inte komma
till ända eller minska i mängd. All existens är densamma i
ström som positiv pluspol (neutral icke-pol snarare) i kon-
trast till något som inte existerar, och som därför ej bör
nämnas. Denna opolära neutrala strömning av på vissa sätt
mätbar energi kallas existens, eller vara. I denna kan intet gå
förlorat. Alltså uppoffras inget. Dokumentationen är såle-
des lika direkt som all annan kontakt – kontakt bryts inte.
Kontakt är villkor, endemiskt, autoimmunt. Genom fler
ögon, munnar och en skarp hand skiftar fokus ej från
kroppsdel till sinne eller tvärt om. Allt ligger i huvudet på
glödande fotsulor över marken. Tema och upprepning.
Förnyelse. Etc. Allt förblir och allt förändras. Det är och
blir detsamma och det andra. Inget saknar helt eller inne-
håller helt spår eller blivande spår av spår eller blivande
spår. Dynamiken i den förlängda processen graderas men
låter sig inte förtäras av utomstående krafter. Sådana finns
ej, och finns de är de ej längre utomstående. Ingripande
sker alltid inifrån. Impuls sker alltid utifrån och så vidare.
Gränsen tänjs för att byggas upp mellan väderstrecken, som
i sin tur delar på hederstiteln. Eld är vad som för ljuset och
mörkret framåt, mellan skuggorna, inom kärnan av kol. Det
bildas rök ovan husen då ansiktet vrider ur trasan i kräm-
por. Jag måste få. Jag måste. Förlåt mig. Förlåt mig!
Sayuri sjunker ihop framför mig i regnet. Hon är genom-
våt. Huttrande. Händerna om mina fotleder. Håret utsläppt,
utslaget som en drunknad tistelblomma i grönskan. Kläder-

35
na är knappt synliga. Upplösta av den väldiga stormen. Den
väldiga gråten. Den väldiga strömmen.
Mer eller mindre sällan förekommer regn av olika slag.
Det kan vara kallt, naturligt, varmt eller konstruerat regn.
Ingen vill veta av tystnad inom regnet. Allt regn är sam-
mankopplat av ljudens ekon. Dropparna formar kaskader
av vågor i själva regnmunnen, där regncentrat bildas och
uppbygger regnets fulla dimension. Flerdelade och överlap-
pande kartor formar det system som regnbilden utgör. Vad
som än regnar kan inte upphöra eller utplåna, dvs. få annat
att upphöra. Regn är materia med mellanrum och mellan-
rum avbrutet av materia. Tomhet och form i täta kluster.

36
 14

JAG berättar om hur jag träffar Hildegard. Handbok i hur

man träffar Hildegard en sommar. Hon är ny, svag som jag
en gång var. Inte helt olik mig. Yngre förstås, men inte helt
olik. Från en annan del av landet förstås, men ändå inte alls
främmande. Trots känslan, den återkommande, kunde jag
inte undgå att märka av en viss nyansskillnad. En viss möj-
lighet. Jag fick plötsligt kraften att dra mig undan samman-
smältningen, undan det kollektiva medvetandet.
Det är morgon och jag är vaken först. Ibland händer det.
Jag kan höra stråkarna, så småningom bara cellon spela solo
i långa takter. Byggnadens interiör är äldre nu. Har åldrats
med mig. Jag är äldre nu. Har hunnit sörja. Ljuset faller
mjukt in som alltid, och mitt i ljuset står på ett bekant sätt
nykomlingen med tomma händer. Hon har ingenstans att ta
vägen. Higa har forslat henne. Hon är i våra händer nu, vi
måste ta väl hand om henne. Men jag ser direkt att hon
måste skyddas från friheten—fångenskapen. Jag ser att jag
inte kan låta henne falla in bland de andra. Jag är plötsligt
sjuk på samma sätt som förut. Jag är smittad av dödligheten
igen.
Jag frågar henne vad hon heter. Hildegard, säger hon att
hon kallas. Av vem då? Av vem som helst. Sedan när? Se-
dan nästan tusen år tillbaka. Hur gammal är du? 15. Snart
16. Nästan som jag alltså. Snart blir du äldre än jag. Oroa
dig inte. Vad ska jag göra här? Oroa dig inte. Håll dig bara
till mig hela tiden. Jag ska visa dig. Vem är du? Jag har blivit
mig själv igen. Det är inte alla som blir det här. Jag börjar
tro att det inte riktigt är meningen heller. Hur menar du?
Glöm det jag sade. Jag har varit med om en del nu. Det är
svårt att lura någon så många gånger som man lurat mig.
Det lär inte hända igen. Jag tänker inte låta det hända dig.

37
Varför inte? Känner jag dig? Inte än. Jag måste prata med
dig först. Jag vill lära känna dig. Jag är trött. Sov. Du kan ta
min plats. Jag går ut. Jag går ut. Hildegard tar min plats.
Hon somnar nästan omedelbart. Tänker på ingenting.
Drömmer om ingenting. Drömmen är tom. Sommaren är
varm mot min hud. Varm mot mina kläder som torkar efter
natten. Jag ser till att komma tillbaka från min promenad i
god tid. Jag vill lägga henne i det andra huset. Där kan ing-
en störa. Jag vill flytta in dit själv också. Jag tar några av
våra saker och flyttar över dem. Sopar först golvet som inte
använts. Sedan bär jag över henne dit. Gömmer henne i
huset bakom buskarna. Fåglarna kvittrar. Cikadorna sjunger.
Fjärilar och insekter hopar sig kring det gamla huset. Stora
vita blommor öppnar sig för ögonen och får dem att för-
undras. Får dem att glömma. De söker aldrig bakom. Ingen
söker någonsin bakom. Alla är upptagna med varandra,
med helheten. Det är jag som frigjort mig själv. Det är min
lott. Min uppgift. Jag frigör dem som kommer till mig. Jag
lägger mig bredvid Hildegard i det tomma rummet. Det
doftar om allt. Doften av tid.

38
 15

TERMINAL II

ETT bländande, vitt muller strömmar in i en vågrörelse från

norr. Det mörkblå dunklet hänger inunder fronten som ett
evigt nattens draperi, klart klingande. Alla ljud tänjs ut,
ekon sprider sig över en stad i kalksten. Intervallen är
krympande – efter en stund hörs bara bruset av pågående
upprepning av scen efter scen. Skuggorna skarpa i det hår-
da ljuset, ögonen djupa, svarta, reflekterar allt likt klot av
obsidian. Varifrån kommer ljudet? Det skiftar källa i obru-
ten gång, oregelbundenheten i dess vandring skapar fortsatt
förvirring bland människorna. Spridda tecken på klagan
uppstår mellan de täta väggarna.
På taket. Det rör sig i den friska vinden, böljande och i
varierande hastighet. Alla lätta material svävar under vat-
tenytan, mjuknar både i form och rörelse. Jag griper tag om
handleden som inte svarar, inte gör motstånd. Det är inte
döden, men att kalla det livet känns för främmande. Det tar
lång, lång tid att gå från en punkt till en annan, som om all
förflyttning avbryts med två tredjedelar per ögonblick. Pre-
cis när en ansats gjorts, hejdas merparten av den för att
transformeras till bakgrundens malande svall. Inga orenhe-
ter syns till, alla vita och svarta skepnader bär ett matt skim-
rande, reflekterar och absorberar ljus i jämn takt utan att
förlora sin karaktär. Som på ett bräde med oändliga avstånd
upplever jag ljuset, mörkret och silhuetterna som skrider
fasansfullt i spiral, utåt, i alla riktningar.
I den innersta kärnan står tiden ej att finna, navet slocknar
brinnande av pulserande stillhet. Man kommer aldrig fram.

39
 16

HIGA kommer ut i trädgården. Han ser Sayuris förminskade

gestalt på gräsmattan. Gå in, beordrar han mig. Stanna här,
Sayuri. Vi är inte färdiga. Jag väljer att inte lyssna på deras
samtal. Jag går in och slår på radion i köket. En akustisk
gitarr drypande av melankolisk klang fyller rummet. En
kvinnas röst, skör som ben, skär genom luftens hud och
mina tårars blod rinner ut. I min hjärna hör jag skriken och
de onaturligt förstärkta ljuden. Jag kan inte röra mig, inte
vända mig om eller göra något åt våldet. Jag skruvar på
vredet. Livet skruvar oroligt på sig där ute, mellan Higas
händer. Jag skruvar tills den akustiska klangen dött ut och
allt som hörs är det öronbedövande atmosfäriska oljudet.
Ett vackert skränande som påminner om måsars. Jag blun-
dar. Jag kan inte blunda. Tystnaden är värre än allt annat.
Jag vågar inte vänta på tystnaden. Ljudbilden får inte för-
ändras. Jag tänker inte röra mig runt, lyssna efter detaljer.
Jag avskyr den här platsen. Det går inte att stoppa. Plötsligt
tar de skräckinjagande skriken slut, blodet flyter stilla. Ben
är brutna, hela kärlet har gått förlorat. Alla minnen. Alla
tankar. All ånger. Jag vet inte vad jag ska göra.
Higa kommer in till mig. Han säger en massa saker. Han
är ovanligt pratsam. Jag ska gå och lägga mig, säger jag till
honom. Hon är borta nu. Du behöver aldrig tänka på hen-
ne mer. Jag har befriat dig. Nu ska vi gå. Du ska få åka hem.
Du ska till den plats där du hör hemma. Vem ska städa då?
Inte tänker jag göra det. Jag hade inget emot henne egentli-
gen. Hon bad ju om ursäkt. Jag är ingen städare. Har ingen
erfarenhet inom det området. Du får göra det. Det var du
som tog henne. Det var du som fraktade henne tillbaka. Till
andra sidan. Du ”befriade” henne. Gjorde henne till det
kött hon var innan hon kunde se, innan hon blev fri. Varför

40
gjorde du det? Varför? Du skulle ha frågat mig först, eller
låtit mig göra det. Eller fåglarna, insekterna. Du skulle inte
ha tagit henne ifrån mig utan mitt tillstånd. Jag tänker inte
plocka upp hennes kvarlevor, eller begrava henne. Jag tän-
ker inte röra vid henne. Jag vill inte längre röra vid något
som du rört vid. Ta mig härifrån. Ta mig till hemmet så att
jag slipper se dig igen. Jag är besegrad. Du lyckades. Jag ska
aldrig glömma. Jag vill glömma nu. Låt mig glömma nu.

小百合

41
 17

JAG står med fötterna planterade i vegetationen. Alltså civi-

lisationen. Med det menar jag att jag är rotad, fastsatt i
flytande underlag. Mitt sinne är som skiftande molngång,
mina öron som klämtande blåklockor i aftonregnet. Var
dag ute i mänsklighetens hamn passerar målade och lacke-
rade fartyg med hissade fanor. Från min höjd ser jag dem
kommunicera och konsumera slentrianmässigt. Ett segel
byts ut mot ett annat, vattnet glittrar sorlande i solens sken.
Över detta faller sedan mörkret, och måntystnaden inträder
i sin djupblå dräkt för att låta den gamla världen träda fram
ur de sovandes ryggar. Även detta skådar jag. De åldrigas
vitnande ben frasar i gränderna och man känner doften av
stekt smör och ångande honung. Vad som gläder männi-
skorna här lockar även sådana som jag, men jag kan bara
delta på avstånd. De i sin tur saknar den distans jag odlar,
och av vilken jag formar ljuva kulor i min mun. Ett dubbel-
spel äger rum, med andra ord. En scen med två sidor, där
gränserna är stormiga och flytande som bergsfloden, men
invånarna blinda och oavbrutet talande. Bara gräset står
oberört som spön i de fuktiga markerna, flackande med
blicken.
Arbetsluften bakom mina lungor river med vassa kanter
ned ryggraden. Ur en mun strömmar en mun vatten. Bak-
om sot och flagor av järn ligger nästan ostört en vissnande
frukt, ett malande ljud. Ord framför ord, mun eller mun.
Med öppen mun kastar jag, nej – vräker jag ur mig, gaser
och spillror av tänder. Dessa världsliga ting faller ned i
markens munnar, som gapande sväljer och förbränner. Föt-
terna bultar av salt och sur jord, det blod som trögflytande
väller fram krattas ineffektivt bort av eviga verktyg. Mitt i
en cirkel av kol och vitt grus dansar döden med sina fyra

42
munnar på vid gavel, redo att äta eller vomera. I sin hand
håller hon ett spett indränkt i nötoljor, vars dofter sprider
sig med de ljumma vindarna. Gräset vajar högt och vilt i
blåsten omkring platsen, som om vore den hemsökt. Då
och då landar grå och svarta fåglar i närheten för att fånga
djur som lever i vatten och undervegetation. Solen lyser
genom dimman på den kalla höstjorden, och sjöarnas mun-
nar uppenbarar sig utan förvarning inunder vandrare.
Med munnen åt fel håll och i denna en skarp hand – sådan
är människan.

43
 18

HILDEGARD. Vakna. Jag ska ta dig till havet. Vill du se ha-

vet, Hildegard? Jag ska ta dig dit. Vakna.
Jag måste bära henne dit. Hon är fortfarande svag. Jag
lyfter henne med mina armar. Hon är inlindad i sina tyger. I
tygerna jag gett henne. Hon är osynlig för de andra. Vi har
bildat ett eget vi utanför gemenskapen. Vi har försvunnit
för deras blickar. Vi är en satellit på väg bort från jorden. Vi
närmar oss solen.
Jag måste bära henne. Vi går rakt ut i det höga gräset och
närmar oss vågornas brus. Jag kan höra. Hon öppnar ögo-
nen och ser på mig från mina armar. Hon ser vem jag är.
Hon faller in i armarnas vattenfall. Fylls på av spontan kraft.
Krokiga tallar viskar till henne. Hon måste tala. Hon säger
till mig:

DET finns något jag vill berätta, något jag vill säga. Något
konkret, nästan fysiskt, rentav praktiskt. Något förgängligt,
dödligt. Men jag har inget att berätta, inget att säga. Jag tror
inte längre på inspiration, varken utifrån eller inifrån. Det
spelar ingen roll ändå, och det är heller ingen skillnad. Man
kan inte inspireras. Möjligen kan man luras – eller lura sig
själv – att man blivit inspirerad. Men man har alltid fel. Man
kan bara skapa något, berätta något, säga något, genom
konkreta, nästan fysiska, rentav praktiska handlingar. Ett
tjockt, svart penseldrag över ett vitt papper. Ett knytnävs-
slag i magen på ett hus. En spark i ansiktet på staden, rö-
ken, föroreningarna. Man måste springa, eller åtminstone
gå, ut i världen, vifta med armarna, frenetiskt blinka med
ögonen och grimasera med ansiktet och läpparna. Man
måste bli andfådd, svetta, blöda, förlora ett par kroppsdelar.
Åtminstone fler av de fantomkroppsdelar man tror är verk-

44
liga. Den där tredje armen, den fjärde njuren, den nionde
nacken och så vidare. Man måste tappa ett par öron, kasta
dem till marken och hejdlöst lyssna till jordens sång. Man
bör slita sitt hår eller få det avslitet, glömma det, bränna det
tillsammans med förrädiska sedlar av olika valörer. Röken
må stiga till himlen, färga molnen mörkvioletta mot den
azurblå bakgrunden av rymd. Solen må gå ner i många olika
väderstreck, radion må stå på och spy ut sitt vackraste at-
mosfäriska oljud, tungor må vrida sig i kramper, drypande
av saliv och smak av beska örter. Människorna kommer att
vältra sig i frisk luft, penetrerad till intet av bolmande ciga-
rettrök. De kommer att frigöra sig från sina upphöjda, in-
stängda hem, sina datorer med brutalt lockande excesser.
De kommer att hämta Dig, Oss, Alla, och kasta oss ut som
konfetti i rött, grönt, vitt svart, gult, blått och purpur över
det fradgande havet.
Det finns något jag vill berätta, något jag vill säga. Jag
finner aldrig ord för det – det finns inga. Men det finns
tillräckligt mycket andra ord (som inte säger något) för att
omringa det jag vill säga, krossa det och låta dess bruna
blod rinna ut och för lång tid framöver nedsmutsa det som
blivit kallat rent och oföränderligt. Mitt lavendelfärgade
blod kommer flyta i varje spricka hos dessa helgonförklara-
de begrepp som bleknar vid bara åsynen av verklighetens av
bleka ben brytande krafter. Måndag och tisdag kommer att
fyllas av höstarnas frukter och grönska. — Aldrig i tider
som dessa, höst och vinter, har naturens livfulla skiftningar,
krampryckningar och sprakande av färger döenden, förund-
rat mig så! Aldrig har vilda grässorter, mörka nyponbuskar
med glänsande röda frukter, gulnande aspar, malört och
gråbo, grovbladiga ormbunkar och väldiga mörka träd, lön-
nar och så vidare, aldrig har de slitit till sig mina blickar, likt

45
tistlar rödglödgat mina ögonglober, så kraftfullt och opro-
vocerat som nu, nyss, förra veckan, månaden och så vidare.
Aldrig!
Det finns något jag vill berätta, något jag vill säga. Det
spelar ingen roll – jag kommer aldrig få säga det. Jag kom-
mer aldrig kunna säga det. Mina språkliga kunskaper är för
bristande, andra världsliga instinktiva ting och handlingar
för tilldragande, för spontana, okonstlade, okonstruerade.
Det gläder mig djupt att jag aldrig kommer kunna med ord
formulera något så stort. Det förvånar mig om och om igen
att jag inte annat förmår än på ett mycket subtilt vis dirigera
mina handlingar in i ett decrescendo över tusen och åter
tusen långa takter, tills allt som återstår av mina ord är sot
och aska och vissna blad över min bortglömda grav. Jag
längtar innerligt efter ingenting, jag ser blint fram emot min
död – ögonen i nacken – min undergång, min alltmer mar-
kanta avsaknad. Min obefintliga själ som jag sedan så länge
jag kan minnas aldrig visat någon hänsyn kommer att likt
ett redan från början urgröpt kiwiskal fortsätta in i mörkrets
tunnel och där ligga orörd, dock ej ostörd, intill dig tills
tidens skepnad är för alla omkring mig och de omkring
dem oigenkännlig.

46
 19

EPILOG

VI står tillsammans i havets varma vågor och låter allt rinna

av oss. Inget är längre vad det varit. Det är inte längre
samma vatten, och vi är inte längre oss själva. Dagen gryr.
Jag minns inte hur det började, säger jag rakt ut i luften.
Min röst känns främmande; så fort ljudet försvunnit blir jag
osäker på om jag verkligen sagt något, eller om jag bara
inbillar mig det. Plötsligt minns jag.

47