1

Vilka vi r och varfr vi tryckte p pausknappen

Jag lskar teknik Men inte lika mycket som du Men jag lskar nd teknik Nu och fr alltid
Kips brllopssng, ur filmen Napoleon Dynamite (2004)

Frsta gngen jag berttade om min avsikt att totalt nedrusta familjens hela arsenal av elektroniska vapen frn den allra minsta iPod Shuffle till den topptrimmade PC min son anvnder fr att spela spel p reagerade mina tre barn verhuvudtaget inte. Nu i efterhand frstr jag varfr. De hrde mig inte. Till saken hr naturligtvis att de r tonringar. Och de var fullt upptagna: med att ladda upp bilder frn grdagskvllen, frflja en potentiell pojkvns fre detta flickvns vnner p Facebook och titta p den talande mopsen Odie p Facebook (I ruuuv oooo, ylar han till David Letterman). Lyssnar ni p mig? envisades jag. Ser du inte att vi hller p att gra lxor, mamma?, svarade min son irriterat. Nu var detta i och fr sig inte ngot nytt fr dem. Jag sger ofta saker i stil med nu fr du aldrig mer g ut och vara med dina vnner! eller vnta tills din pappa kommer hem och d r det nd fjorton r sedan vi skilde oss. Mina barn uppfattade det antagligen som nnu ett i raden av tomma hot. rligt talat tnkte jag nog det sjlv ocks. Under flera r hade jag knt en allt starkare
11

lngtan efter en total digital avgiftning, men det var just en lngtan en i grund och botten ljlig fantasi, ungefr som att drmma om ett passionerat krleksfrhllande med Dalai Lama eller att lra sig knyta en scarf p fyra olika stt. Och sedan lste jag Walden en gng till. (Att komma ihg: lt inte vnner lsa Thoreau nr de har lga strogenniver.) Walden den mest bermda berttelsen om en avgiftningsperiod i litteraturhistorien r min absoluta favoritbok, och min ambition r att lsa den tminstone lika ofta som jag gr p cellprovtagning. Det finns mnga anledningar till att jag lskar Walden, men den viktigaste av dem r ekonomin. Walden kokar ned livet och sprket till deras mest berusande bestndsdelar. Den skrevs, som bekant, av transcendentalisten Henry David Thoreau, som lmnade sin hemstad Concord i Massachusetts 1844 fr att genomfra ett livsexperiment i skogen nra skogstjrnen Walden. Dr bodde han i tv r, i en liten stuga han hade byggt sjlv, och levde huvudsakligen p en munkliknande diet bestende av brd och fisk frn dammen. Inga grannar. Inget rinnande vatten. Och, naturligtvis, inga barn. Mot slutet av 2008 funderade jag en hel del p att sjlv fly till skogs. Jag slet med mina tre tonringar: Anni, som just hade fyllt arton vilket skrmmande nog innebar att hon fick kpa alkohol lagligt, femtonrige Bill som i alla fall enligt sin egen uppfattning var mannen i huset och lilla Sussy, fjorton r, som alltid fick mig att tnka p att Julia var fjorton nr hon gifte sig med Romeo. De var i en tuff period ldersmssigt. Men det var jag ocks, som femtioring. Jag hade gjort karrir som journalist, och arbetade med ABC Radios poddradiosndningar. Jag lskade utmaningen i att varje vecka gra ett nytt program, och alldeles srskilt lskade jag att arbeta med den nya teknik som modern radio bygger p. Samtidigt jobbade jag under stor tidspress. Jag var borta hemifrn mer n jag hade varit ngon gng sedan barnen fddes, och hade
12

den illavarslande knslan av att jag hll p att tappa kontrollen ver mitt hem och dess innehll mina barn. Under den hr perioden hade vra medievanor ntt ett skrmmande crescendo. Flickorna var p vg att bli bihang till sina sociala ntverksprofiler: det var som om det verkliga livet bara var ett genrep (eller snarare ett fototillflle) fr nsta statusuppdatering. Min sons normallge var illegal nedladdning. Lxorna, som enligt honom krvde bde speldator och extra snabb uppkoppling, frsvann ngonstans p vgen. Detta var inte hela problemet men de utgjorde alla delar av det. Nr jag tnker tillbaka ser jag ingen direkt brytpunkt, ingen enskild uppenbarelse eller ngon aha-upplevelse, utan snarare en serie sdana tillfllen: scener och stillbilder som jag kan blddra igenom huller om buller, ungefr som ett bildspel som visas i slumpmssig ordning. En sdan bild, som har etsat sig fast i mitt minne, r Bill sedd bakifrn, dr han satt som p en tron vid sin dator i det rum som tidigare var knt som familjerummet. Eller ocks hr jag fr mig sjlv de samtal som vi har frt under det senaste ret eller s. De brukade brja med att jag sa ngot i stil med har du gjort dina lxor? eller gr du fortfarande p gymnasiet? eller kan du lgga ner vapnet och trycka p paus nu? Vi ska ta. Och det slutade med att han sa: OK. Vad sa du? Och en kvll brjade ett videoklipp som spelades upp p Sussys dator pltsligt vinka och ropade: Hej, Susan! Det visade sig vara en kompis till henne frn skolan som satt och skajpade framfr sin webbkamera. Nr jag terhmtat mig ngot efter den frsta chocken knde jag inte bara enkel rdsla utan ren och skr panik. Vilka andra hade loggat in sig i hennes rum i realtid, frg och stereoljud medan jag sov? Oftast var det Anni som hakade p trenderna frst och fljde dem ivrigast. Hon var den frsta p sin skola som skaffade ett
13

MySpace-konto, och hon njde sig inte med att ha en egen profil, utan skapade ocks en fr Jesus (relationsstatus: Det r komplicerat) och en fr vr hund Rupert (favoritfilm: Men in Black). Nu hade hon fyllt arton, och var fortfarande beroende av socialt ntverkande Facebook var hennes lsklingsdrog. Ibland gnade hon sig t rena spelorgier; det senaste var ordspelet TextTwist. Hon gick ls p tangenterna med en frenesi som normalt bara uppstr i samtal om utegngsfrbud, och ju nrmare hon kom sitt ml att bli vrldens bsta spelare, desto mer bekymrad blev jag. Jag sg framfr mig hur Nero uppdaterade sin status medan Rom brann. Mina egna vanor frndrades ocks, och blev allt mrkligare. Jag hade aldrig sett mig sjlv som den sortens ensamstende mamma som gr till sngs med sin iPhone, men Jag intalade mig sjlv att det inte var konstigare n att lsa en bok i sngen, och det hade ocks om jag inte hade tittat p lngfilmer och kpt underklder p ntet kunnat vara sant. Det gick s lngt att jag knde mig ensam om jag inte hade med mig min brbara dator, ett par hgtalare, min diktafon och en kamera. Jag gr bara mitt jobb, tnkte jag. Men ibland sg jag mindre ut som en journalist och mer som en galen IT-tekniker i nattlinne. Det var tider det. nd var det frst nr jag brjade surfa p ntet, svara p sms, lyssna p poddsndningar och vid ett minnesvrt tillflle gjorde en intervju live i radio samtidigt som jag var upptagen med annat p toaletten, som jag fick erknna fr mig sjlv att jag hade problem. Jag anvnde tekniken som sjlvmedicinering. Jag var Windows Live Messengers motsvarighet till Amy Winehouse. Var det kanske dags fr rehab? Det var andra saker som ocks brjade stra mig alltmer. Vi t sllan tillsammans. Ska man vara riktigt noggrann, gjorde vi det aldrig. Flickorna t antingen snacks i verfld eller ocks hll de p att experimentera med ngon ny mrklig diet. En gng t Sussy bara kryddblandningar flera dagar i strck. Bill verkade leva p
14

flingor och snabbnudlar mat som pminde orovckande mycket om takisolering i konsistensen. Fortfarande hnde det att deras kompisar kom hem till oss, men allt oftare satt de bara och tittade p Youtube tillsammans eller, nnu vrre, satt i varsitt hrn med varsin pryl. Deras sovvanor hll p att spra ur ocks. Och det var knappast ngon verraskning, fr deras mobiltelefoner gick i ett hela ntterna. Pipandet lt som en skock onda syrsor. Mnga saker hade de slutat med helt och hllet. Musik det varken spelades eller lyssnades till, utom fanns bara som bakgrundsljud till chattandet. Bcker. Motion. Samtal. Och det dr andra. Vad heter det nu igen? Ja, just det. Livet. Det var inte s att mina egna medievanor var helt perfekta, men jag kunde i alla fall minnas en tid nr saker och ting hade varit annorlunda: enklare, mer direkta, mindre insnrjda i USB-kablar. Och s brjade jag fantisera om hur livet skulle vara ifall jag verkligen satte stopp fr alltihop och vi vore tvungna att lra oss leva ett annat slags liv. P det hr stadiet var det en fantasi, varken mer eller mindre. Som journalist och frfattare r jag beroende av modern teknik, och jag r inte heller den sortens person som drmmer sig tillbaka till den gamla goda tiden. Tvrtom har jag alltid strt mig p mnniskor som talar om gamla goda tider, oavsett om de ska ha varit tekniska, politiska eller kulturella. Det r som att lyssna p min mamma nr hon berttar om hur man kunde g p bio fr tjugofem cent och nd ha vxel ver s att det rckte till en hamburgare. Att leva i nuet r tillrckligt svrt i sig; det behvs inte att ngon ovanp det frsker dra en tillbaka till ngon gammal sepiafrgad utopi. Den gamla goda tiden har jag alltid sett som en myt. Jag vxte upp p sextio- och sjuttiotalet, och ven om jag har kra minnen av I Love Lucy, snabbpotatismos och mssan p latin (utan inbrdes ordning) tror jag inte alls att min barndom var
15

bttre n den som mina egna barn har ftt. Nr jag vxte upp levde vuxna och barn i skilda vrldar. Det hade sina uppenbara frdelar nr man cyklade ivg till sin kompis s fick ingen panik fr det, till exempel. Men det fanns ocks nackdelar. Som de flesta andra i min generation tittade jag alldeles fr mycket p imbecilla tv-program (och dessutom i svartvitt), t snabbmat som var helt uppt vggarna och skulle aldrig ha kommit p tanken att bertta om mina knslor och tankar fr ngon vuxen. Ngon som lngtar tillbaka till hur det var frut r jag, med andra ord, verkligen inte. Jag tror inte alls p verklighetsflykt, och jag tror inte heller p att det skulle vara hlsobringande att gra sig av med saker. Att lsa familjens problem genom att dra ur modemet gick stick i stv med mina sikter. Och dessutom var jag i vergngsldern. Rationellt tnkande var inte min paradgren. Om det inte hade varit fr Thoreau eller snarare Sherman Paul, som hade skrivit introduktionen till min tummade utgva hade jag antagligen lagt ned idn direkt, som jag hade gjort med alla mina andra halvgalna planer. Pauls frklaring av varfr Thoreau verhuvudtaget gav sig ut i skogen avgjorde saken. Han avstod medvetet frn mnga saker, skriver Paul, men inte fr att visa att han kunde klara sig utan bekvmligheter eller fr att bevisa att de inte berikade livet, utan fr att de tenderar att vara konstgjorda de bervar mnniskan livet sjlvt. Thoreaus mani p att frenkla livet hade p s vis en viss likhet med Michelangelos talang fr att frenkla stenblock: Jag sg ngeln i marmorn, och hgg tills jag hade befriat honom. Det var ett uttryck fr kreativitet och mod inte fr destruktivitet eller rdsla. Thoreau flydde inte frn livet nr han isolerade sig sjlv vid skogstjrnen Walden. Han sprang det till mtes. Varfr skulle inte vi kunna lmna vra digitalt desperata liv bakom oss, och gra som han gjorde? Detta stt att tnka frndrade hela upplgget jag skulle inte
16

gra ngot mot mina barn, utan ngot fr dem. Och jag ville komma igng direkt. Det var bara en sak som hindrade mig. Okej d. Tre saker. Anni, Bill och Sussy lever, som de flesta andra tonringar, i ett frkopernikanskt universum. De tror att solen roterar runt dem. Som mamma har jag inte heller utmanat denna uppfattning. Nr jag till slut hade samlat tillrckligt mycket mod fr att vga stta igng med Experimentet, valde jag gonblicket med omsorg. De som skulle utsttas fr det mste vara p gott humr. Det skulle behvas en mngd distraktioner: ljus, musik, raffinerat socker, vad som n krvdes. Och det behvdes vittnen. Gracetown googla det! r ett avlgset, ljligt litet stlle p Australiens sydvstkust. Det r knt fr sina otroliga strnder och fr hur svrt det r att surfa dr. Och s r det knt fr att det saknas normala bekvmligheter. Det finns elektricitet, men ingen allmn vatten- eller gasfrsrjning. Varje hus har sin egen vattentank och sina egna gasflaskor. Som om inte det vore nog, finns det inte heller ngon tckning fr mobiltelefoner eller internet. En tonring som verkligen anstrngde sig och klttrade upp till den hgsta punkten och sjlvklart skulle de alla anstrnga sig skulle kanske ha tckning ngon minut. Men annars r detta skogstjrnen Walden, med australiensisk accent. S beslutet att fira jul just i Gracetown med vra goda vnner familjen Revell var inte direkt en slump. Vi kom dit ngra dagar innan jul fr att komma in i rytmen. Jag hade frskt f alla att packa ltt, ocks flickorna. Max en rullvska med hrprodukter var, hade jag sagt till dem. Inga undantag. Nr Bill frgade om jag hade sett hans Nintendo DS tnkte jag: nu r det dags. Jag tog ett djupt andetag, sg honom i gonen och ljg. Jag sa att jag inte hade ngon aning om vart det hade tagit vgen, nr jag i sjlva verket hade gmt det kvllen fre, lngst ned i en lda med skrivardelar som inte anvndes lngre. Kan vi inte lsa i
17

bilen istllet? freslog jag entusiastiskt. Han muttrade ngot, antingen OK eller nej (och jag r rtt sker p vilket det var). I slutnden tog jag fram min iTrip, och s lyssnade vi p poddsndningar under hela den tre timmar lnga bilresan sderut. Det kndes riktigt gammaldags att sitta tillsammans i ett litet utrymme och lyssna p samma sak. Men p ett bra stt. Under resan samlade jag modet igen. Gracetown var ett perfekt stlle att g till verket. Till och med sjlva namnet var perfekt man associerade direkt till religisa fundamentalister och Elvisimitatrer. Det var bara en frga om tajming. Det var bara ngra dagar kvar till juldagen. Varfr inte stta igng d? Mina tankar p att leva ett liv fritt frn modern teknik brjade egentligen nr Anni var fyra r, och blev fixerad av Guldlock. Det var en tv-serie fr barn med en handling som konstant kretsade kring hr. Samtidigt var jag, som alla andra smbarnsfrldrar, tacksam fr att regelbundet f en halvtimmes paus. (Bills frsta mening, som han sedan brjade varje dag med kvart ver fem p morgonen, var Kolla Vit! som i Snvit.) Men tiden gick och tekniken utvecklades, och det blev sllan ngot mer n muttrande frn min sida. Det hnde ngra gnger att jag hotade med att dra ur sladden s att vi kunde lsa en bok tillsammans istllet, eller spela spel, eller bara gnabbas litegrann ansikte mot ansikte, som man gjorde frr. Och ibland omsatte jag till och med hotet i handling. Men jag gjorde ju lxor! ylade de d, samtidigt som animefilmen eller Youtube-klippet eller MSN-chatten frs p skrmen. Jag gillade den dr knslan av att fortfarande ha lite makt i mitt eget hem. Men fastn jag sjlv var s hopplst efter att jag fortfarande talade om att banda tv-program var jag medveten om att det var att g i strid med tidsandan att var tredje eller fjrde vecka dra ur modemsladden. Vad r det egentligen som fr mnniskor att ta det dr sista steget och fatta livsavgrande beslut? I mitt fall tror jag att rtterna
18

var lika lnga och trassliga som min fjortonrings hrfrlngningar. Mina studier i medieekologi p New York-universitetet spelade sannolikt en viss roll, liksom min fascination fr transcendentalister som Thoreau och Emerson. Och s flytten till Australien i slutet p 1980-talet. Det fanns en del mer nrliggande orsaker ocks. En av dem var en intervju jag gjorde med en sexbarnsfamilj, dr barnen som var mellan tv och tolv r vxte upp helt utan datorer och tv-apparater. Jag hade vntat mig att familjen skulle tillhra ngon sekt, eller tminstone att mamman skulle vara hemma p heltid. Men s var det inte. Bda frldrarna arbetade heltid som mklare, och det fanns inga spr av ngot utomjordiskt i familjen. Barnen var fantastiska de var entusiastiska och kreativa, samlade p saker och tillverkade saker sjlva. De hll inte p med sdana dr hantverkssatser som har designats av vuxna och som kps frdiga, utan anvnde lv, makaroner och toarullar. De hade en koja i skogen, en gunga som var uppsatt i ett trd och en stor lda med gamla klder de kunde kl ut sig i. Har ni aldrig trkigt? frgade jag i slutet av intervjun, desperat skande efter en intressant vinkling. Men jag visste redan vad svaret skulle bli: ett klart nej. Barnen visste att de var ovanliga, men de knde inte att de saknade ngot om de verhuvudtaget funderade ver saken, vilket jag inte r sker p att de hade gjort innan kvinnan med mikrofonen dk upp. Kompensationen fr allt de saknade var, som Sherman Paul uttryckte det, livet sjlvt. Mitt eget beslut hade sledes en bakgrund och en historia. Men om jag ska formulera det kort och koncist, var det s hr: jag var oroad fr mina barn. Jag var oroad fr hur de anvnde sin tid och sitt utrymme och sina hjrnor. Oron var krnan i alltihop. Och kanske r det ocks dr som mitt liv, hur udda det n m vara, har en koppling till ditt. Nr jag till slut satte min plan i verket (det var en normal australiensisk julmorgon, med bacon och gg och den berusande dof19

ten av solskyddsfaktor 30+) var jag helt p det klara med varfr jag gjorde det. Dremot hade jag ingen aning om hur jag skulle marknadsfra min id. Men jag har en viss sljartalang, och skulle i ett annat och mer lukrativt liv ha kunnat bli frsljare av bttre begagnade bilar. Nr jag blir entusiastisk fr ngot, och det blir jag ofta, smittar det av sig. Frga bara mina barn. De skulle kunna bertta om nr jag en gng kom hem och sa: Gissa vad som har hnt? Jag har blivit av med krkortet i tre mnader! r det inte fantastiskt! Det kommer bli s roligt fr oss att lra oss hur bussarna funkar! (Det var bara ngra fortkrningsbter och inte ngra mrkvrdiga sdana heller, frrn man la ihop dem. Dr jag lrde mig kra p Long Island-motorvgen var man en mes om man inte krde tminstone tjugo kilometer ver hastighetsgrnsen, frskte jag frklara fr polisen. Han LOL:ade inte.) Nr jag och min man skilde oss, sktte jag saken s smidigt att den ldsta, som var fyra r, inte mrkte ngot alls. Var r pappa, frresten? frgade hon en dag flera veckor eftert. Har jag inte berttat det? Han har skaffat ett coolt nytt hus, och du kommer att ha sdan tur att du kan sova ver dr ibland. Jag ljuger aldrig. Jag sljer. Men att slja ltt vermogna bananer till sina smbarn r en sak, jag har sjungit Chiquitasngen och ltsassteppat ocks, om det har krvts. Att slja planen att under ett halvr ge upp informations- och njeslivlinorna r ngot helt annat. I jmfrelse med det r att fda ett barn i Betlehem ungefr lika svrt som Tetris p nybrjarniv. En del av min strategi var att ha gamla vnner nrvarande som vittnen: Mary, Grant och deras tonrsdttrar Ches och Torrie. De skulle ge mig std, och frhindra att ngon frskte slingra sig ur. Helt ovntat kom klartecknet frn Mary, som nr hon sg mina flickor ppna sina presenter obscent dyra tingestar som kallades plattngernas Rolls-Royce sa: Men Suss, kommer de att kunna anvnda de hr nr Experimentet brjar?
20

Jag gav henne en ilsken blick, men det var fr sent. Alla hade hrt henne. Jag har ngot att bertta, brjade jag. Prasslandet med presentpapper och godistandet upphrde. Flickorna la ned sina plattnger. Bill satte tillbaka locket p sitt Sex Wax (en hrprodukt fr surfingbrdor, skulle man kunna sga). Till och med Rupert sg ngslig och misstnksam ut, men det gr han andra sidan alltid. Jag tog ett djupt andetag och satte igng. Jag talade inte om hur oroad jag var fr deras hlsa eller prestationer i skolan, eller fr deras smnvanor eller fr att deras sociala, intellektuella och andliga utveckling skulle stanna av. Det hade ltit tjatigt, och ftt dem att inta frsvarspositioner. Det hade satt igng ett samtal, och samtal var det sista jag ville ha. Sjlva idn var att frklara, inte fresl eller, gud frbjude, diskutera. Nr jag hade kommit till slutet av mitt anfrande brann mina gon av missionerande patos (och av rdsla): Det hr r ett livsexperiment. Vi kommer att gra det tillsammans, som en familj. Och det kommer att frndra vra liv. Det blev tyst. Om livet hade varit en MacBook Pro, hade den hr stunden varit det frgglada hjulet som snurrar. Sussy brt tystnaden. Menar du som Mamma byter bo? frgade hon. Ja! ropade jag hgt. Hon hade kastat ut livbojen. Precis som en dokuspa! Precis! Fast vi kommer inte att ha ngon tv Bill och Anni sneglade p varandra. Lxorna d? frgade Bill slugt. Ni kan gra dem p biblioteket, eller hemma hos ngon kompis, eller hemma med Vad d? Stentavla och stmjrn? avbrt Anni. Om ni vill, svarade jag lugnt. (En av mina goda sidor som frlder r att jag r bra p att ltsas att jag inte hnger med.) Men pongen r att jag inte kan kontrollera hela universum. Tyvrr. S
21

det r bara hemma som det kommer att vara skrmfritt. Det hr var ngot jag hade tnkt mycket p. I en perfekt vrld det vill sga en vrld dr det var jag som styrde skulle Experimentet vara fullstndigt och omfatta alla: inga elektroniska prylar ngonstans, punkt slut. Men hur trist det n var fick jag inse att inte ens jag skulle kunna genomfra ngot sdant svida jag inte flyttade till Djibouti eller fngslade alla mnniskor i ett skyddsrum i trdgrden. Som alla andra frldrar fick jag ska sinnesro genom att acceptera det jag inte kunde frndra, mod att frndra det jag kunde och tillrckligt bra uppkoppling fr att inse skillnaden. Medan de fortfarande smlte de goda nyheter som jag hade kommit med, la jag till att jag ocks skulle skriva en bok om vrt ventyr. Vnta lite nu, sa Anni. En bok? Ska du f pengar fr den? Kanske. I slutndan, fick jag erknna. Men vad fr vi ut av det d? Jag grimaserade. Det hr var inte roligt, men jag var redo. Jag visste att vi frr eller senare skulle bli tvungna att tala allvar. Som ldst i syskonskaran var Anni van att frhandla de yngres vgnar. Jag kunde ha citerat Thoreau, eller berttat om Michelangelo. Jag kunde ha visat artiklar och bcker om media, kognitionsforskning och inlrning. Istllet erbjd jag dem pengar. Spela med och spela rttvist, muttrade jag. Och alla kommer att tjna p det hr. Jag lt som en maffiaboss. Men jag har tre tonringar. Hur skulle jag annars lta?

Om det r ngot jag har lrt mig under mina femton r som ensamstende mamma, r det att en verraskningsattack kan vara den bsta offensiva strategin. Jag vet att jag fr det att lta som om frldrar och barn r tv armer som str mot varandra. Men r det inte s?
22

Att stta grnser kan vara vldigt svrt, i synnerhet om man som jag i smyg r lite rdd fr mnniskor som har mer makt, r snyggare och har mer pengar n vad man sjlv har. Visst, de r mina barn. Men de kan nd vara rtt skrckinjagande. Det kanske r att lgga fram saken lite vl drastiskt. Men svitt jag kan se r de flesta frldrar i min generation frn slutet av babyboomen till brjan av generation X inte riktigt herrar p tppan. Vi ursktar oss och sker konsensus. Vi r dliga p att ge order, men vi r desto mindre dliga p att ge olika frslag och det brjar vi med redan frn brjan, nr barnen r nyfdda. Mjlk, lskling? frgar vi som den mest instllsamme vinkypare. Vi ber barnen att samarbeta, istllet fr att sga till dem att gra det. Och nr barnen inte vill gra som vi tycker, frhandlar vi med dem. En av mina vninnor betalade under flera r sina barn fr att de skulle borsta sina tnder. En gng betalade jag sjlv min dvarande sjuring fr att han skulle klippa sitt hr. Nr jag tnker p det idag skms jag. Jag gav honom tjugo dollar; det hade rckt med tio. S det r inte konstigt att barnen idag har en stark knsla av att ha rtt till allt mjligt. Och att de, bde bildligt och bokstavligt, tar mer plats. Nr jag vxte upp, p den svartvita tiden, var familjelivet och frdelningen av utrymme inom familjen vldigt annorlunda. Jag delade rum med min syster tills vi blev tonringar. Vi hade ett extra rum, som min mamma kallade syrummet. Dr stod det en sng som jag aldrig sg ngon anvnda, och en symaskin frn Eisenhowers tid. Jag tror inte att min mamma hade sytt ngonting sedan hon sydde sin pudelkjol, men det var inte det som var pongen. Pongen var att det utrymme som ingen gjorde ansprk p tillhrde de vuxna, som med gudomlig rtt. Idag har de flesta medelklassfamiljer vnt uppochner p dessa prioriteringar. Barnen befinner sig inte lngre i periferin av familjelivet utan vill ha platser vid vip-bordet, ven om det skulle behvas en
23

extra sittdyna. De ser tillgngarna dr hemma mbler, apparater, mat, vuxna och andra nyttiga saker som deras tillgngar. Min teori r att detta r srskilt vanligt i familjer med ensamstende frldrar, fr dr tenderar livet att vara mera jmlikt, mindre strukturerat och mindre hierarkiskt. Mera kaotiskt, helt enkelt. Ta rum, till exempel. Vra barn anser inte bara att de har rtt till ett eget rum, utan ocks att de har rtt att hlla det i den ordning de sjlva vljer. Men det r mitt rum! sa mina barn frn det att de hade blivit tillrckligt gamla fr att kunna kasta den talande dockan Elmo ver spjlsngskanten. Idag r varenda vgg och ledig yta i min sons rum tckt med graffiti och han talar msint om sitt rum som crackhlan. Allt detta har jag gtt med p, delvis fr att jag r galen men ocks fr att jag har internaliserat barnens mantra. Det r, nr allt kommer omkring, hans rum. Nr jag vxte upp var det inte tal om att rummet skulle vara mitt i den meningen, och det var inte bara fr att jag delade det med min syster. Frr i tiden och nu pratar vi allts om lngt tillbaka tillhrde ditt rum frldrarna, och det var alla medvetna om. De kontrollerade vem som gick in och ut. De valde inredning. (Min syster och jag hade vita byrer i Queen Anne-stil, Martha Washington-verkast och en fuskmlning av Marie Antoinette. P s vis hade alla politiska inriktningar tckts in. Det var inte konstigt att det var en effektiv bestraffning att skicka oss till vrt rum.) Frldrarna sa ocks till nr och hur rummet skulle stdas. Vi dammsg, dammade och bytte lakan varje vecka. En gng i mnaden det hr har jag fortfarande svrt att frst rengjorde vi lister och karmar. Nr jag berttade det fr mina barn nyligen blev deras gon stora som cd-skivor. Wow, sa Sussy. Vad r det fr ngot? Jag visade henne listen mellan golven och vggen i hennes rum. Coolt, sa hon. Den har jag aldrig lagt mrke till frut. Och jag skulle kunna sl vad om att hon aldrig kommer att gra det igen.
24

Delvis r det mitt fel. Som mnga andra frldrar som arbetar heltid anlitade jag stdhjlp nr barnen var sm, vilket innebar att jag slapp f utbrott ver oordningen i hemmet hela tiden. Men det ledde ocks till att det utvecklades en uppfattning om att det var viss magi inblandad: det var som om stdningen skttes nattetid av snlla feer. Barnen frundras ver att jag envisas med att bdda sngen, med sjukhushrn och medvetet nonchalant placering av kuddarna. Ibland tog de med sina vnner fr att visa det, som om mitt rum var ngot slags reservat fr exotiska djur. Jag knner mnga frldrar som inte upprtthller ngon yta som bara r till fr vuxna och som underfrsttt menar att det vore rena fascismen att ens frska. P grannhuset satt det under mnga r en skylt dr det stod Campbells hus. Nr skylten kom upp var Campbell, deras son, fyra r. (Fga frvnande har hans frldrar sedan dess delat hans tillgngar mellan sig och gtt skilda vgar.) Det finns grader av galenskap, och jag brukar tnka mig vrt hem och vra vanor som en lycklig medelvg mellan Campbells hus och Supernanny. Barnen invaderar inte bara de vuxnas utrymme. De invaderar ocks deras tid, och det r en tillgng som inte gr att frsvara med en vikvgg. Det hr med nr man ska g och lgga sig r bara ett exempel. Nr jag var liten var det inget konstigt med att g till sngs och se fglarna fortfarande hoppa i trdet, som Robert Louis Stevenson lite bittert skrev. Oavsett om det var sommartid eller vintertid, skickades vi alltid i sng halv sju. Att det kunde behvas bde solskyddskrm och solglasgon frndrade inte saken. Idag mste frldrarnas egen tid med stor mda huggas ut ur det klippblock som r familjelivet eller snarare grvas ut vid strandlinjen innan det blir flod igen. Nr mina barn var sm var jag noga med nr det var sngdags. (Fr en ensamstende mamma r smn lika viktigt som helium r fr en varmluftsballong.) Men med ren gav jag efter alltmer. Trycket, bde frn barnen och frn
25

deras jmnriga, blev fr stort. Det finns ingen kvinna som vill ses som ett kontrollfreak, och minst av allt de av oss som bddar vra sngar med gradskiva och vattenpass. Liksom s mnga andra frldrar har jag kommit att omfatta den allmnt utbredda idn att tid fr sig sjlv r en lyx, ngot man unnar sig ungefr som en stor bit kladdkaka eller en frbjuden cigarett. Regeln r annars att frldrar, och ensamstende frldrar i synnerhet, inte ska ha ngon tid som bara r deras egen. Och i en tid nr helikoptermamman r idealet frvntas vi inte vilja ha det p ngot annat stt. Vi ska hovra ver vra barn som om de vore rymlingar frn ngot fngelse eller trafikolyckor, och vi vntas snurra lite extra p rotorbladen av ren frtjusning ver detta privilegium. Att ha barn idag gr ut p att vara tillgnglig dygnet runt ven nr det handlar om barn som r lngre n man sjlv, och mer sexuellt aktiva (vilket i och fr sig inte sger s mycket i mitt fall). Det rder delade meningar om huruvida denna trend verkligen r s sund. I en artikel om hgskolestuderande intervjuade New York Times-journalisten Tamar Lewin en student som var inne p andra ret och anvnde mer n tretusen minuter p sin mobiltelefon varje mnad fr att prata med sina frldrar, sin faster och sina farfrldrar. Ibland ringer jag min pappa och frgar ngot i stil med: Vad hnder med kurderna? Det r mycket enklare n att kolla upp det, sa hon. Och hennes pappa tyckte inte att det var ngot konstigt med det. Oavsett om man undrar om en trja eller om ngot man lser, r det bra att ha ngon att diskutera det med. Och varfr inte en frlder? frgade han vnligt. Ja, sg det. Kanske fr att hela pongen med att bli vuxen r att bli en sjlvstndig mnniska? Kanske fr att mognad i stor utstrckning handlar om att bli tillrckligt sker p sig sjlv och tillrckligt kunnig fr att kunna fatta sina egna beslut? Fre den industriella revolutionen fanns inte den hr idn att barnen skul26

le vxa upp, flytta hemifrn och bli sjlvstndiga, invnder pappan. Det stmmer. Men hans dotter lever inte i ett bondesamhlle. Hon bor i ett studentrum i Washington. Oavsett vad man anser om helikopterfrldern som ideal, r det inget tvivel om att sjlva idn r ett okta barn till informationsldern. Hade det inte varit fr all modern teknisk utrustning hade den vervakningsniv som nu anses normal, rentav ndvndig, varit otnkbar. (Mer om detta i kapitel fyra, som handlar om de relationsmeddelanden vi skickar till varandra med vra mobiltelefoner och d menar jag inte sms.) Barn i alla ldrar korsar ocks grnsen till de vuxnas territorium som aldrig frr och det kan de gra eftersom frldrarna, medvetet eller inte, har inbjudit dem att gra det. Det sger jag inte som ngon kritik, utan fr sjlvmedvetenhetens skull. Jag har sjlv undervisat p universitetet samtidigt som jag ammade en fem mnader gammal bebis och d menar jag bokstavligen samtidigt s jag r fullt ut en medlem av denna generation frldrar. Men nnu mer revolutionrt n barnens intrng i de vuxnas tid och rum r deras allt starkare knsla av rtt till information, frmjad och skyddad av en digital rttighetskatalog som frndrar familjens liv i grunden.

Det r s orttvist. Vad ska hnda med deras vnner? Kommer de att ha ngra kvar? De kommer att bli uttrkade. Det r vl ingenting. Men hur ska de gra sina lxor?Stackars barn! Det r inte ofta jag har behvt delta i samtal som bara handlar om hur dliga beslut jag fattar. Om man bortser frn mina samtal med min mamma i USA en gng i veckan har jag nog faktiskt aldrig varit med om det frut. Fortfarande vet jag inte riktigt hur
27

det gick till. I den ena stunden hll jag p att avsluta ett samtal med pappan till en av Sussys vnner det handlade om nr vi skulle ses nsta gng och i nsta hrde jag en privat konversation frn hans vardagsrum. P ngot stt mste hans telefon ha ringt upp mig automatiskt efter att vi hade lagt p och hursomhelst, jag kunde hra Philips rst klart och tydligt, och han pratade inte med mig. (Ibland r tekniken verkligen vr bsta vn.) Sjlvfallet gjorde jag vad alla intelligenta, ansvarstagande vuxna hade gjort i denna situation. Jag hll fr mitt hgra ra och pressade telefonen mot det vnstra. Philip hll p att frklara grunddragen i vrt experiment fr ngra oknda beskare, och jag kunde hra ngot som lt som hnfulla fnysningar. Det var ingen av dem som sa rent ut att jag hade blivit tokig, men uttrycket har haft det stressigt p jobbet frekom en hel del. Och andemeningen var tydlig: Experimentet var verdrivet och skulle aldrig lyckas. Barnen skulle lida. Och jag, som hade tagit det galna initiativet, var som en blandning av Supernanny och vakterna i Abu Ghraib-fngelset. Det frvnade mig inte. nda sedan jag brjade komma ut med min plan hade folk reagerat s. Till och med min agent Susan lt bekymrad nr jag frklarade min id fr den hr boken. Det r en jttebra id, skrev hon i ett mejl. Men r du sker p att du vill utstta dina barn fr det hr? Som om ett barn hade lika stor rtt till internetuppkoppling och mobiltelefon som det har till mat och klder och hrserum. Informationssvlt, verkade de flesta mena, var ett slags barnplgeri vilket var precis vad mina barn hade sagt hela tiden! Det fanns ocks de som stdde mig, bland dem min trettiosjuriga styvdotter Naomi som vid denna tid frskte frsrja sig p att hyra ut virtuella fastigheter p Second Life. Men ocks de som var positivt instllda uppfattade det som att vi skulle g tillbaka till 1970-talet, eller rentav 1800-talet.
28

Vad skulle det betyda? Tekniken som styr vra liv idag kom, precis som de barn som ocks styr vra liv, p 1990-talet och i brjan av 2000-talet. Den befinner sig i tonren ocks. Och en del av de tekniska innovationerna iPod, Nintendo Wii, Facebook r rena smbarnen. Inte konstigt att de krver s mycket uppmrksamhet.

Precis i brjan av Experimentet satt vi en dag i bilen p vg till skolan nr fjortonringen pminde mig om att jag genast mste sga till skolsekreteraren att vi hade bytt nummer. Jag sa till henne att du inte har ngon mobiltelefon lngre, och hon blev jttearg, sa Sussy. Hon sa: Men om det hnder en olycka d? Det dliga samvetet hgg till i magen. Vad gjorde frldrar fr tio r sedan om det hnde en olycka? frgade jag med tillkmpat lugn. Fr tio r sedan, sa hon kallt, stannade mammorna hemma. Nr jag senare talade med skolsekreteraren skrattade hon. Jag har inte heller ngon mobiltelefon, erknde hon. Jag kunde inte lta bli att frga. Men vad gr du om det hnder en olycka d? Samma som alla gjorde fr tio r sedan. Om det hnder en riktig olycka behver du inte oroa dig. Vi kommer att hitta dig. Antagandet att oavbruten tillgng till information och underhllning r alla barns rtt, och alla frldrars plikt, r numera ngot som r djupt rotat i oss. Och nd var det, som det heter, ett gonblicks verk. Vi skaffade vr frsta internetuppkoppling 1996, men vi var tidiga. Idag r, enligt den australiensiska statistikbyrn, 7,2 miljoner australiensiska hushll uppkopplade. 1996 hade familjerna just upptckt vad e-post var, och de mer ventyrliga bland barnen
29

testade skmotorer och hittade sajter med gratisspel. Den frsta persondatorn frn IBM kom ut p marknaden 1981 tnk Bette Davis Eyes och Charles och Dianas brllop men de flesta familjer vntade till slutet av 1980-talet innan de kpte en. Det var jttelika maskiner med suddiga grna skrmar och mindre minne n en Alzheimerpatient. Den frsta datorn vi kpte till barnen hade Windows 98 och 1998 r, som alla vuxna vet, fr fem minuter sedan. Nr en kompis till min ttariga dotter ndrade skrivbordets utseende och bokstvernas frg blev vi alldeles frbluffade. Hon r ett geni! sa vi till varandra. 2001 kpte jag den frsta mobiltelefonen till min dotter Anni, som d var tio. Det drjde ett r till innan jag skaffade en egen telefon, och nr jag hade skickat mitt frsta sms tyckte jag att det var en teknisk landvinning nstan i klass med nr jag ppnade en bifogad fil fr frsta gngen. iTunes lanserades ocks 2001 ven om det tog fem lnga r innan min familj upptckte det och fljdes av BlackBerrys frsta smartphone 2002, om n med svartvit skrm. Nr iPhone kom till Australien 2008 hade jag gtt frn milt teknofobisk till fullfjdrad nrd. Jag skaffade en inom det frsta dygnet. Kommer du ihg Game Boy? Det kanske inte frndrade vrlden, men revolutionerade definitivt familjesemestrarna efter att det hade kommit ut 1989. Nintendo 64 kom ut 1996, tio r innan Wii lanserades. GameCube, Xbox, PlayStation och alla massproducerade kopior kom samtliga ut p marknaden under 2000-talet. De frsta stora onlinespelen, fregngarna till World of Warcraft och Second Life, kom ungefr samtidigt som mina bristningar, i brjan av 90-talet. Bredbandsuppkopplingar, som var s snabba att det blev mjligt att bo i cyberrymden, har varit tillgngliga fr hemanvndare i mindre n tio r, och i Australien nnu mindre n s. I september 2008 fanns det 5,7 miljoner bredbandsabonnenter i Australien, 90 procent fler n sex mnader tidigare.
30

HD (ngon gng p 2000-talet) och DVD (typ 1995) en frkortning som uppfinnarna menar inte betyder ngot alls verkar redan gammalmodiga, ven om de inte nnu r helt pass. Men att f fatt p en videobandspelare fr att kunna titta p sina gamla hemvideofilmer r som att frska hitta en bakelittelefon. Ska vi prata om oumbrliga, allestdes nrvarande och alltande saker finns det ingen vg frbi e-posten. Jag minns mycket vl nr jag fick mitt frsta mejl. Det kom frn min vninna Pat som arbetade p Princetonuniversitetet, och jag fick det ironiskt nog i form av en utskrift av IT-teknikern p universitetsinstitutionen dr jag var anstlld d. Det var 1994. Dessfrinnan hade jag haft en oerhrt vag uppfattning om vad e-post verhuvudtaget var, och jag visste definitivt inte att ngon hade gett mig ett e-postkonto. Det var spnnande. Frvirrande, men spnnande. E-post demonstrerades fr frsta gngen p MIT redan 1961, men blev inte allmnt frekommande frrn i slutet av 1990-talet i synnerhet efter att Hotmail hade lanserats 1996. Detta vet jag tack vare Wikipedia, naturligtvis (som grundades 2001, om du inte rkar vara uppkopplad just nu och nd vill veta). P tal om giganter har sktjnsten (och s mycket mer) Google mer n 25000 anstllda i hela vrlden, och anses vara vrldens mktigaste varumrke. Fretagets historia gr bara tillbaka till 1997, men namnet har blivit ett vanligt frekommande verb: att googla. (Vill du veta mer? Googla Googles historia.) Den hr statistiken r anmrkningsvrd nog i sig sjlv, men fundera d p detta: Facebook, som idag har 750 miljoner aktiva anvndare av vilka hlften tycks vara vnner med min artonring lanserades 2004. 2004! Om Facebook var ett barn, skulle det fortfarande g i frskolan. Idag tillbringar australiensare en fjrdedel av sin totala tid online p Facebook, och det berknas att 10,1 miljoner av oss regelbundet anvnder oss av sociala medier. Det har gtt otroligt fort. Till och med fr en sdan som mig
31

som kan komma ihg nr transistorradion var banbrytande verkar 1996 vara rena stenldern. r det d s konstigt att vra barn inte kan frestlla sig ett liv utan allt detta? Eller att Maslows behovstrappa (tonrsversionen) har justerats, s att internetuppkoppling, e-post, Facebook, iTunes, Nintendo och en mobiltelefon befinner sig ngonstans mellan behovet av trygghet och behovet av krlek och gemenskap? Om det r s att den digitala rttighetskatalogen i allt hgre grad styr familjelivet och det tror jag att den gr mste frgan stllas vem den var som fastslog den till att brja med. Det var faktiskt och det hr r lite pinsamt vi. Srskilt vi som har blivit frldrar under den nya informationsldern, som har varit fngade i en teknisk stormvind lika vervldigande som att ha barn. Det sger jag inte fr att skapa skuldknslor om du har barn sjlv behver du knappast min hjlp med det utan fr att gra oss mer medvetna. Det har varit ngot hjlplst ver den offentliga debatten om medieekologi. Frldrarna har, inte helt missvisande, framstllts som den lille hollndske pojken som frsker tta hlet i frdmningen med sitt finger. Efter ett halvrs frsk att hlla hemmet fritt frn tv, datorer och mobiltelefoner knner jag vl igen mig i den bilden. Det finns inte en chans att vi skulle lyckas hejda floden. Men varfr skulle vi ens vilja frska? Information r, liksom vatten, ngot bra p sin rtta plats. Ett gammalt ordsprk sger att fr en man som har en hammare ser alla problem ut som spikar. Skulle man p motsvarande stt kunna sga att fr en flicka med ett Flickr-konto ser hela vrlden ut som en modefotografering? Eller att fr en pojke med tangentbord och grafikkort ser hela vrlden ut som en psykotisk dvrg med en yxa? I hg grad hgre n vi ibland vill erknna fr oss sjlva r det faktiskt s. Vad det hela handlar om r drfr inte att gra sig av med hammaren, utan att anvnda den till mer n att sl
32

p saker. Det handlar om att hjlpa vra barn att lra sig anvnda ocks andra verktyg med sina hnder och huvuden. En vis man sa en gng att ingen vet vem som upptckte vattnet men att det i alla inte var en fisk. Oavsett Experimentets framgngar och misslyckanden i vrigt tog det oss, frvirrade och kippande efter luft, ut ur vr guldfiskskl fr gott.

33