Anda di halaman 1dari 5

Tema 2 040920

Bindväv

I lucker bindväv finns det ganska mycket mellanrum. Tillåter att tex. huden på handens
ovansida att röra sig mot underlaget.
”Tomrummet” innehåller bl.a. fibrer mm.

Bindväv består av celler och extra cellulärt matrix. ECM i sin tur innehåller fibrer,
grundsubstans och strukturprotein.

Grundsubstans:
• Hyaluronsyra, HA, hyalurona (hyalonas – grekiska för glas). Det är detta ämnet som
fyller glaskroppen i ögat. Ämnet är uppbyggt av repeterade disackarider i långa kedjor.
Till sockermolekylerna är det bundet karboxylgrupper (COO-) som attraherar natriumjoner
(Na+) som i sin tur attraherar vattenmolekyler, obs vattenmolekylerna är inte bundna utan
kan flyttas. Detta gör att hyaluronsyra blir som ett mycket vattenhaltigt gelé. Vattnet ger
volym till ämnet. Om det blir överskott av vatten uppstår en svullnad och om det motsatta
sker blir resultatet en skrumpnad. Det är en balans mellan rörligt och attraherat vatten.
• Proteoglykan, PG. Består av en lång proteinkedja med sidokedjor av repeterade
disackarider, det kan vara olika sorters disackarider på samma proteinkedja. Sackariderna
är det som ger olika hårdhet på proteoglykanet. Till skillnad från hyaluronsyra binder
sockermolekylerna i proteoglykan sulfatgrupper (SO42-). Dessa attraherar också
natriumjoner som i sin tur attraherar vatten.
Ett exempel på en proteolglykan är chondroitinsulfat som finns i brosk. Vatten finns här
och ger formbarhet detta kallas viskoeleastiska egenskaper.
Hyaluronsyra och proteoglykan är knutna till varandra. En kedja HA kan ha sidokedjor av PG.
Dessa komplex har formgivande egenskaper, dvs. de bestämmer formen på bindväven.

Fibrer:
Fibrerna i bindväven är uppbyggt av ett ämne som heter Collagen. Collagen är en trådformad
molekyl.
Collagen I förekommer i denaturerad form i läder, finns i senor och ledband. Draghållfast
molekyl men bar 1-2 % elastisk. Består av en grundmolekyl som kallas tropocollagen.
Molekylen ärr uppbyggd av 3 långa proteinmolekyler som är tvinnade runt varandra 2 av ett
protein och den 3:e av ett annat protein. Tropocollagen är uppbyggt av 1050 aminosyror.
Vitamin C är mycket viktigt för tillverkningen av tropocollagen. Bist på vitamin C kan ge
skörbjugg som medför tandlossning mm. Gelatin är collagen I i tropocollagenform.
Saknar i princip elasticitet men är väldigt draghållfast. Utgör ”armeringen” i bindväven
medan hyaluronsyran och proteoglykanet är ”betongen”. Colagenet tar hand om dragkraften
medan HA och PG står för stötupptagandet.
Collagen tillsammans med HA och PG ger vävnaden dess form och funktion. Ett exempel på
en sjukdom där detta samspel är satt ur spel är osteogenesis imperfekta. Denna sjukdom beror
på att PG-molekylerna inte ordnar upp collagenfibrerna som det ska och bene får fel form och
bärighet. Detta beror på att en enda aminosyra i PG är fel.

Collagen III är retikulära fibrer. Det består av tunna trådar i nätverk i 3D. Särskilt
förekommande i mjuka organ, exempelvis lever, mjälte, njure, lymfknutor. Har dåligt
draghållfasthet vilket gör dessa organ tämligen känsliga för yttre våld med kraftiga och
potentiellt livshotande blödningar som följd.
Colagen IV är huvudkomponent i basalmembran. Väver ”mattor”. Basalmembran
förekommer överallt där det finns epitelceller, collagen IV är fästmassa för epitelcellerna.

Collagen I förekommer i rörelseapparaten och collagen III och IV i de inre organen.

Ytterligare en sorts fiber förekommer i bindvävnaden. Detta ämne heter elastin och bygger
som namnet påvisar elastiska fibrer. Ger tänjbarhet åt konstruktionen, exempelvis huden. Ett
band av elastin finns efter ryggraden som hjälper till att hålla dess form. Särskilt uttalat hos
fyrfota djur för att hålla upp huvudet utan att behöva använda muskler.

Strukturprotein:
I ecm finns också strukturprotein. Det har bindningsfunktioner, tex. Binda celler till fibrer. Ett
exempel på strukturprotein är fibronectin. Fibronectinet dekorerar collagenfibrerna och bildar
”trappsteg” som cellen kan ”klättra” på.

Celler i bindväven
• Fibroblast – karaktärscellen i bindväven. Tillverkar fibrerna och grundsubstansen.
Fibrblast kan dela sig och är den som hjälper till vid sårläkning. Bildar ärrvävnad.
• Neutrofil – vit blodkropp. Är akutförsvaret, det är den vita blodkroppen som är först på
plats vid ett angrepp. Bekämpar patogener genom fagocytos.
• Lymfocyt – vit blodkropp. Involverad i immunförsvaret. Känner igen olika patogener och
tillverkar abtikroppar.
• Mastcell – vit blodkropp. Innehåller mängder med små blåsor, granula. Är den cell som
tänder på den akuta inflammationen. Tömmer sitt innehåll antigen på grund av mekanisk
påverkan eller retning från ett speciellt ämne. De huvudsakliga ämnene som frigörs är
histamin och heparin.
Histaminet får ”luckor” i kapilärerna att öppna sig och släpper på så sätt ut plasma och
blodkroppar i vävnaden. Detta görs för att ”trigga” immunförsvaret. Det uppstår en
svullnad, rodnad och smärta. Detta är en viktig fysiologisk funktion men den kan vålla
problem t.ex. pollenallergi där denna reaktion sker i ögats och näsans slemhinnor som en
reaktion på ett ofarligt ämne.
Heparinet har som funktion att hindra koagulation. Om det inte skulle finnas närvarande
vid inflamationsreaktionen skulle denna avstanna.
• Macrofag – vit blodkropp, ”storätare”. En mycket viktig ”städare”. Äter genom fagocytos.
Den äter både patogenerna och även skadade och döda egna celler. Macrofagen kan även
presentera patogenets genetiska markör, efter att den har slukat en,på utsidan av sitt
membran och på så sätt tala om för lymfocyterna vilken sorts t-mördarceller som skall
tillverkas.
• Plasmaceller – vit blodkropp. Tillverkar gammaglobulin, antikroppar.
• Fettcell – som namnet antyder står dessa celler för fettlagringen.
Brosk
Förekommer i huvudsak i tre former, nämligen hyalint, elastiskt och fibröst.
• Hyalint brosk – glasbrosk. Ser ut som matt glas. Bekläder alla benändar som ingår i leder.
Stort, kompakt matrix med mekaniska egenskaper. Innehåller mycket collagentrådar men
de syns inte ”optiskt”. Finns inga blodkärl i brosk, cellerna får ta upp de nödvändiga
ämnena genom difussion från ledvätskan. Broskcellerna förhindrar blodkärlsinväxt
(chondrocytes).
• Elastiskt brosk – Innehåller mycket elastin. Exempel på var det förekommer är ytterörat,
näsvingarna och till viss del i struphuvudet.
• Fibröst brosk – Mycket collagen. Ett särskilt viktigt ställe där det förekommer är i
diskarna som ligger mellan kotorna i ryggraden. Fungerar både som stötdämpare och
binder ihop kotorna.

Benvävnad
En ny komponent till grundsubstansen i bindväven, nämligen mineral Ca/MG//CO3, PO4
(apatitkristaller).
Mineralet ligger i skikt. Dels runt hela benet men även i ringar, lameller, inne i benet.
Lamellerna byggs upp runt ett blodkärl, detta kalla osteon. Bygger en kompakt benvävnad.
Inne i benet finns spongiöst ben. Det är också format i lameller men är perforerat. Det är i
ändarna på benen man finner den spongiösa benvävnaden. Det är här den röda benmärgen
finns och den producerar de röda blodkropparna.
Mellan lamellerna i osteonerna finns ostecyterna dvs. cellerna som bygger upp benet.
Osteocyterna bildar collagen, som fungerar som armering, och mineralet, som fungerar som
betongen. Osteocyterna strukturerar collagenet i ett speciellt mönster (se fig. 6.7 sid. 132).
I ben, liksom brosk, finns det lacuna. Men i ben finns blodkärl som sörjer för bencellernas
närings och syretillförsel. Bencellerna får sin näring från blodet genom små kanaler som
kallas canaliculus.
I benet finns, förutom osteocyter, även osteoclaster (”benbunden macrofag”). Dessa celler står
för nedbrytning av benet. I ett friskt, belastat ben är det balans mellan dessa, men vid t.ex.
tyngdlöshet eller om ett ben är gipsat så det inte längre är belastat sker en urlakning av
mineral från benvävnaden med benskörhet som följd.
Benet är inkapslat i en benhinna, periosteum. På ytan av benet finns ytterligare en typ av
celler som kallas osteoblaster. Dessa är rörliga och kan dela sig. Vid ett benbrott är det dessa
celler som lagar benet. Först är strukturen ”slarvig” men när man börjar öka belastningen på
benet igen organiserar de benet i lameller som förut och mognar då till osteocyter.
Muskelvävnad

Skelettmuskulatur
Skelettmuskulaturen är tvärstrimmig, består av celler som är uppbyggda av sammansmälta,
embryonala celler, d.v.s. de kan innehålla fler än en cellkärna. Dessa kallas fibrer (1 fiber = 1
cell). Dessa celler kan ej dela sig därför kan en muskel inte reparera sig (detta är dock en
sanning med modifikation eftersom det tycks finnas embryonala reservdelar, intensiv
forskning pågår).
Skelettmuskeln är snabb men tröttas också ut snabbt. Är under kontroll av nervsystemet.

Hjärtmuskulatur
Hjärtmuskulaturen är också tvärstrimmig men är uppbyggd av individuella celler d.v.s.
innehåller 1 cellkärna per cell (kan förekomma 2 kärnor). Cellerna är grenade och sitter ihop
med sina grannar med junctions. Där dessa junctions sitter kallas intercalated discs.
Snabb på att dra sig samman och uthållig. Styrs inte av nervsystemet utan tickar på av sig
själv. Nervsystemet påverkar dock frekvensen av hjärtslagen.

Glatt muskulatur
Den glatta muskulaturen är ”slarvigare” organiserad, d.v.s. den saknar tvärstrimmigheten. En
cellkärna per cell.
Jobbar långsamt men är istället uthållig. Inte under direkt kontroll av nervsystemet.

Översikt av skelettmuskeln (sid. 235)


Muskeln är omgiven och uppdelad av hinnor som består av bindväv.
• Epimysium. Den hinnan som sitter runt själva muskeln (organet).
• Perimysium. I skelettmuskler sitter de individuella fibrerna ihop i buntar som kallas
fascicles. Den hinna som sitter runt dessa kallas perimysium.
• Endomysium. Runt fibrerna sitter slutligen en hinna av bindväv som heter endomysium.
All bindväv som sitter i och runt mukeln samlas i ändarna till senor som fortsätter in i
skelettet. Det rär collagentrådarna som går in i benets struktur i skelettet, de sitter alltså inte
bara på ytan av benet utan går in i själva benkonstruktionen.
Hinnornas funktion är inte bara att hålla ihop muskeln och dess delar utan de bildar även
glidplan, utrymme för bodkärl och nerver.

Sarco – grekiska för muskel eller egentligen kött.


Myo – latin för kött.
Skelettmusklerna (sid. 235-237) är som nämnts tidigare tvärstrimmiga. Cellkärnorna ligger
precis under cellmembranet vid ytan. Cellerna innehåller många mitokondrier eftersom det är
mycket arbete som ska utföras. Inne i celler, fibrerna, finns det tätt packade, cirkulära buntar
som kallas myofibril. Myofibrillen är tvärstrimmig.
Sarcomere är avståndet mellan 2 z-skivor (z discs) i mocrofibrillen. Z-skivorna utgör en fast
punkt, skiljevägg, som går tvärs igenom mocrofibrillen. Från z-skivan går det tvinnade trådar
av aktin, de går åt båda hållen från z-skivan. I mikrofibrillen ingår även motorproteinet
myosin. Det är uppbyggt i tjockare trådar än aktinet och är fästade i z-skivorna med ett protein
som heter titin. Titin gör att myosinet alltid hamnar mitt emellan av z-skivorna. Titinet
fungerar som en fjäderupphängning.
Myosinfilamentet är knottrigt. Myosintråden är uppbyggd av ett polymere av olika proteiner
varav en del sticker upp som små ”golfklubbor” ur själve tråden. Dessa golfklubbor spänns
ned som fjädern i en råttfälla, denna process är energikrävande den förbrukar alltså ATP. När
signal om aktivitet kommer till fibern släpps ”golfklubborna” loss och hakar i aktintråden och
matar fram en bit. Sedan spänns fjädern igen och processeb upprepas. Det krävs flera
”matning-bindning-lossgöring” för att får muskelfibren att dra ihop sig. Hela den här
processen kräver energi. Molekylerna går omlott, z-skivorna närmar sig varandra d.v.s.
sarcoemeren kortas. Muskeln är som starkast när hela tråden kan haka i den motstående
tråden.
Uppbyggnaden av denna ”motor” är hexagonalt med en myosintråd i mitten och sex stycken
aktintrådar runt om. Dessa är i sin tur lagda som ett bikakemönster i hela microfibrillen. Hur
många det är i varje microfibrill beror på vilken muskel det är fråga om. Detta kallas ”The
sliding filament model”.
Signalsubstansen i musklerna är kalciumjoner (sid.240). Klaciumet lagras i muskelcellernas
version av endoplastisc reticilum, sarcoplasmic reticilum. Signalen från nercellen går via ett
system av små kanaler som kallas T tubuli. T tubuli är kopplat till sarcoplasmatic reticilum
som svarar på retningen med att släppa ut kalciumjoner och får fibern att dra ihop sig. För att
fibern ska fortsätta att dra ihop sig måste det komma fler signaler. När signalerna slutar att
komma tas joner upp igen av sarcoplasmic reticilum.
Kontakt mellan nervcell och muskelcell se sid. 401. Motorunit kallas kopplingen nercell –
muskelcell för styrning. Uppbyggt av en neuron plus dess muskelceller. De mest exakta
musklerna har en nervcell per två muskelceller (ex. ögat, fingrar), medan de minst exakta har
en nervcell per 2000 muskelceller (ex. de stora musklerna i bålen).

Vid stretching sträcks sarcomererna och hinnorna ut.

Skelettmusklerna är uppbyggda av olika sorters fibrer (se sid. 243):


• Aerob – kräver syre, tunn, långsam (slow twitch).
• Anaerob – kan tillfälligtvis jobba utan syre då den ackumulerar laktat (mjölksyra), snabb
(fast twitch).
• Intermediär – är ett mellanting mellan aerob och anaerob. De intermediära fibrerna kan
genom olika träningsprogram fås att gå över åt något håll, verkar vara lättast att få den att
gå åt det aeroba hållet.
Fördelningen mellan de olikma varianterna av fibrerna är genetiskt betingat.

Hjärtmuskeln (sid. 244) är snarlik skelettmuskulaturen när det gäller t-tubuli och liknade med
den skillnaden att den har intercalated discs. I dessa intercalated discs finns desmosomes och
gap junctions. Gap junctions är till för att kunna fördela signalerna mellan cellerna på ett
effektivare sätt.

Glatt muskulatur har aktin och myosin som de övriga muskelvarianterna men de är inte lika
välorganiserade som skelettmusklerna och saknar därför tvärstrimmigheten.