Anda di halaman 1dari 4

Tema 4 041007

Sinnesorganen (kap. 16)

Smak
Finns papiller på tungan som innehåller smakreceptorer, reagerar på olika sorts smaker. Är
spridda över tungan och i munhålan i slemhinnan, finns inte så distinkta ställen som ansåg s
förr, utan är mer fördelade.

Lukt
Luktepitel sitter i näshålans tak. Ovanför sitter luktbulben som tar emot signalerna direkt från
luktcellerna, det är dessa som bildar nerven här. Hjärnhinnorna går ut runt bulben.

Syn
Ögonlock kallas palpebrae på latin. Pupillen är öppningen i iris, regnbågshinnan. I iris finns
glatt muskulatur som reglerar iris storlek, kallas pupillreflexen, lyser man i ena ögat reagerar
den andra pupillen också.
Ögonvitan, som är den yttersta väggen i ögonbulben (bulbus oculi), kallas sclera. Scleran
övergår i hornhinnan (cornea). Cornean är rikt inerverad och man reagerar genom att blinka
om man rör vid den, det är en reflex.
Scleran är täckt av en genomskinlig slemhinna (conjunctiva). Conjuctivan sitter på
ögonbulbens framsida och fortsätter på insidan av ögonlocken. När ögat blir rött är det i regel
p.g.a. en inflammation på conjunctivan.
Glandula lacrimalis, tårkörteln, håller cornean och conjunctivan fuktad. Tårarna samlas i lacus
lacrimalis (tårsjön), går ut genom punctum lacrimalis och vidare i canilculus lacrimalis till
saccus lacrimalis (tårsäcken). Tårsäcken töms genom ductus nasolacrimalis (näs-tårgången)
som mynnar ut under den nedre conchan i näshålan.
Ögonbulben ligger i den främre delen av orbita. Orbitan bildar en pyramidformad struktur.
Ögat är fäst i yttre ögonmuskler, 4 raka och 2 sneda. Dessa muskler är väldigt exakta. De är
inerverade av tre kranialnerver, III, IV och VI. Den största av de tre nerverna är nr. III n.
oculomotorius. De andra är nr. IV n. trochlearis och nr. VI n. abducens.
N. oclumotorius (III) styr de flesta av ögats yttre muskler, har också en parasympatisk del som
styr iris och musculus ciliaris som är den muskel som styr linsens tjocklek eller
ackomodation.

Väggskikten i bulbus oculi (ögonbulben)


Det yttersta skiktet, tunica fibrosa, består till största delen av sclera, men även av cornea. Är i
huvudsak uppbyggd av kollagen.
Nästa skikt är tunica vasculosa som består av choroidea, åderhinnan. Fortsätter framåt till
corpus ciliare, strålkroppen, där linsen är upphängd, innehåller musculus ciliaris. Den främsta
delen av tunica fibrosa är iris.
Innersta skiktet är retina, näthinnan. Består av ett antal skikt med celler och även de
ljuskänsliga stavarna och tapparna. Retinas ljuskänsliga del avslutas i en taggig gräns, ora
serrata retinae.

Främre ögonkammaren, camera anterior, är en vätskefylld kammare som sitter framför iris.
Bakom iris finns den bakre ögonkammaren, camera posterior, som sträcker sig från iris och
corpus ciliare till framsidan av glaskroppen. Dessa båda kammare är fyllda av en vätska som
heter kammarvätska, humor aquorus. Denna vätska bildas i den bakre kammaren och rinner
via pupillen in i den främre kammaren däe den återabsorberas i en ven som kallas Sclemms
kanal. Ökat tryck i ögonkamrarna kallas gluacom eller ”grön starr”.
Bakom linsen ligger glaskroppen, corpus vitreum. Det är en genomskinlig, fiber- och
cellfattig bindväv.

Linsen
Den struktur vars brytkraft kan ändras, det kallas ackommodation. Linsen är uppbyggd av
speciella proteiner. Linsen sitter fast i strålkroppen, corpus ciliaris, i trådar. I corpus ciliaris
finns en ringformad muskel, m. ciliaris, som när den drar ihop sig minskar diametern och
linsen blir tjockare genom sin egen elasticitet. Elasticiteten minskar med åldern, det beror på
att proteinerna i linsen åldras. Ackommodation är en reflex som involverar cortex cerebri.

Pupillen
Pupillen är egentligen ett hål i iris. Muskler som sitter i iris reglerar storleken. En muskel är
ringformad, m. sphincter papillae, som drar ihop pupillen, styrs av det parasympatiska
nervsystemet. En muskel sitter som ekrarna i ett cykelhjul, m. dilator, det är denna muskel
som vidgar pupillen, styrs av det sympatiska delen av det autonoma nervsystemet.
Pupillen fungerar som en bländare i en kamera, alltså reglerar ljusinsläppet.

Näthinnan – retina
Utvecklas som en del av hjärnan, är ett utskott från diencephalon. De speciella
receptorcellerna för ljus, tapparna och stavarna, ligge djupt in i näthinnan. Ljuset måste
passera ett antal cellager innan de når dessa cellerna.
Stavarna (eng. rod) står för ljuskänsligheten och tapparna (eng. cone) står för färgseendet.
Stavarna och tapparna är olika fördelade i näthinnan.
Det finns olika regioner i näthinnan. En är blinda fläcken, discus n. optici (synnervspapillen).
Det är den plats där axonerna från ganglioncellerna som leder signalerna från stavarna och
tapparna går ut från ögat, här finns inga stavar och tappar därav den blinda fläcken. Även
blodkärlen går den här vägen.
Lateralt om den blinda fläcken ligger den gula fläcken, macula lutea, i denna finns det en liten
fördjupning, forea centralis, detta är område för extra skarpt seende. Det finns i princip bara
tappar i detta området.
Ursprungskärlen i ögat heter a. v. centralis retinae och ligger mellan glakroppen och
näthinnan, arteriol storlek på kärlen.
Höljet som bekläder synnerven är hjärnhinnan, i och med det förs subarachnoidalrummet ut i
ögat. Om trycket i hjärnan ökar på grund av någon skada kan detta upptäckas genom en
undersökning av näthinnan. Ökat tryck i hjärnan ger ett ökat ryck i ögat och då stasas venen
upp, p.g.a. det lägre trycket som är i vener, och ger ett tillstånd som kallas papillödem, detta
kan iakttas. Instrumentet för att undersöka näthinnan heter oftalmoskop.

Synbanorna
Synnerven, n. opticus, är som en blyertspenna i diameter. De korsas till viss del över när de
går in i skallgropen, korsningen kallas chiasma opticum. De fibrer som korsas är de som är på
den mediala sidan av näthinnan. Fortsätter sedan i tractus opticus och vidare till corpus
geniculatum lat. och vidare till syncentrum som ligger i nackloben. Alla fibrer går inte till
syncentrum utan en del går till mesencephalon, närmare bestämt till corpus geniculatum
laterale (CGL), där synreflexen styrs.
Hörseln och balansorganen
Örat består av tre delar: ytterörat (auris externa), mellanörat (auris media) och innerörat (auris
interna). Mellan- och innerörat ligger i os temporale, närmare bestämt i pars petrosa
(klippbenet) som är ett väldigt hårt ben.

Ytterörat – auris externa


Består av öronmusslan, auricula, fortsätter sedan i den yttre hörselgången, meatus acusticus
externus, som är klädd av hud. Huden hålls smidig av öronvax som kommer från körtlar i
hörselgången. Den yttre hörselgången avslutas med trumhinnan, membrana tympani.
Trumhinnan har en diameter på 10 – 12 mm och är svagt konformad, som en kineshatt.
Trumhinnan uppfattar tryckförändringar i luften

Mellanörat – auris media


Största delen av mellanörat är trumhålan, cavum tympani. Här överförs och förstärks
vibrationen från trumhinnan via örats tre ben till det ovala fönstret, fenstra vestibuli. De tre
ben är: hammaren (malleus), städet (incus) och stigbygeln (stapes). Benen är förenade i
synoviala leder med bindvävsstöd. Stigbygeln har en benplatta, basis stapedis, som sitter
infogad i ovala fönstret, fenestra vestibuli, som sätter vätskan i hörselsnäckan i rörelse.
Andra delen av mellanörat är örontrumpeten, tuba audutiva, som förenar mellanörat och
nässvalget, naso pharynx. Har till uppgift att hålla lufttrycket lika p båda sidorna om
trumhinnan. Består av en bendel och en broskdel, där broskdelen kan vidgas. Sjukdomar som
ger dålig tubafunktion kallas ”oto salpingitis”.
Mellanörat är även förbundet med håligheter bakom och nedanför örat, celluae mastoidei,
som sitter i processus mastoideus.

Innerörat – auris interna


Det finns två huvudkomponenter i innerörat: snäckan och båggångarna. Innerörat ligger i ett
hålrum i benet, benlabyrineten. Mjukdelarna som ligger i benlabyrineten kallas
hinnlabyrinten. De olika komponenterna benlabyrineten är bågångarna som är tre till anatalet
och kallas hinnbågarna. Deras funktion är att detektera förändringar i huvudets rörelser, d.v.s.
acceleration och retardation, de är vätskefyllda. Vätskan i båggångarna sätts i rörelse när
huvudets rörelser ändrar hastighet. Vätskan påverkar sinnesceller och de talar om för hjärnan
hur huvudet rör sig.
Den andra delen av benlabyrinten är en del som kallas vestibulum som innehåller en struktur
som kallas hinnsäckar ;utriculus och sacculus, de registrerar huvudets läge. I utriculus och
saccus sitter det en gelatinös massa med en struktur i sig som kallas otoliter, otoliterna ger
gelén lite mer tyngd, på speciella sinnesceller och när gravitationen drar i geléklumpen
registrerar de huvudets lutning.
Den tredje delen är snäckan, cochlea. Cochlean innehåller tre gångsystem som registrerar
ljudet.

Snäckan: inuti snäckan, cochlea, finns det tre spiralformade gångar, scala vestibuli, scala
tympani och ductus cochlearis. Vätskan som fyller scala vestibuli och tympani heter perilymfa
och den vätska som fyller ductus cochlearis heter endolymfa. Endolymfa fyller även
hinnsäckarna och hinnbågarna.
Scala vestibuli fortsätter i scala tympani. I ductus cochlearis sitter det Cortiska organet där
ljudet, eg. rörelsen i endolymfan, registreras. Det är här de speciella sinnescellerna sitter som
känner av rörelsen på det membran de sitter på, membrana basalis, rör siig och slår emot ett
membran som sitter ovanför, membrana tectoralis.
Vågrörelsen i vätskan startar i det ovala fönstret (fenestra vestibuli), där stigbygeln sitter och
vibrerar, och sprider sig igenom scala vestibuli och vidare i scala tympani. Scala tympani sluta
i det runda fönstret (fenestra cochlae) där ett dämpande membran sitter.
Ljudet kan även ledas in i snäckan via benledning.
Receptorcellerna i snäckan förenas i en nerv och samlas ihop i kranialnerv VIII
n.vestibucochlearis/statoaucusticus.