Tema 2

Embryologi

Zygot = det befruktade ägget (betyder ”union”)

Ovariet = äggstocken
Oocyt = äggcellen
Tuba uterina = äggledare

En blåsa innehållande oocyten spricker. I blåsan finns även ECM, som innesluter oocyten:
zona pellucida. Andra celler hänger också kvar.

Tuba uterina fångar oocyten och för den mot livmodern. Zona pellucida hindrar ägget från att
klibba fast vid väggen. Efter ungefär 1/3 färd dyker spermier upp. De angriper zona pellucida
för att nå oocytens membran. De måste samarbeta för att komma igenom men när en når
membranet omöjliggörs fler intrång. Fertilisation har skett.

Spermiers huvuden omgärdas av acrosomer, en typ av lysosom, som löser upp zona pellucida.

Transporten till livmoderhålan tar 3-4 dagar. Under tiden fortgår en celldelningsprocedur.
Efter c:a 3 dagar och c:a 16-32 celler: morula. Morulan övergår till en blastocyst (blast = cell
med utvecklingspotential, cyst = blåsa). Ett linjeval har då utförts för cellen: antingen
trophoblast (”lädret”) eller inner cell mass (embryoblast), som kan bli vad som helst.

Receptorer i trophoblast och livmoderslemhinnan medierar kontakt. Implantatet rotar sig och
livmoderslemhinnans ytskikt rotar sig över; implantet göms in.

Trophoblastens uppgift är att bygga moderkakan, som har kontakt med mammans celler.
Exosomer utlöses till mammans membran (maternel cirkulation). Dessa dämpar
immunreaktion.

Inner cell mass skapar en blåsa med vätska. Amnionsäcken, som senare ska expandera och
innesluta barnet, bildas och innehåller fostervattnet. Gulesäcken finns kvar, temporärt, men
kan bestå i tarmen hos vuxna individer.

Den del av inner cell mass som vätter mot amnion heter epiblast. De vättande mot gulesäcken
heter hypoblast. Endast epiblasten är predestinerat att forma den blivande individen.

Future opening between mouth and pharynx – punkt i epiblasten där epiblast och hypoblast
svetsas samman. Denna punkt visar barnets uppåtsida.

Den primitiva randen (primitive streak) i epiblasten går från mitten nedåt, med en grop längst
upp (primitive node). Här tillverkas snabbt celler. Epiblastcellerna trycker undan
hypoblastceller och bildar ett nytt lager: endoderm. Nytt material pressas sedan ned emellan:
mesoderm. Det översta lagret heter efter detta ectoderm. Nytt linjeval har ägt rum och numer
finns tre differentieringar:

2-cellsskikt: epiblast, hypoblast -> 3-skiktsläge: ectoderm, mesoderm, endoderm.

Förändringen heter gastrulation och sker efter c:a 3 veckor.
Notokord = förlaga till ryggrad. Visar att det som finns ovanför skall bli rygg/yta, och att det
under skall bli insida. Den uppstår inom mesodermet och har stor betydelse för den fortsatta
morfogenesen.

Embyronalskivan förlänger sig (vy från amnionhåla).

Differentieringsprocess inom epidermlagret äger rum. Neuralplattan och neurallister bildas,

samt grunden för hudens bildande. Neuralplattan sänker sig mot notokorden och
neurallisterna närmar sig varandra.

Neuralplattan övergår till neuralfåra och sedan neuralrör. Slutningen sker i mittpartiet av
embryonalskivan och förlängs sedan i båda caudial och cranial riktning. Den craniala
utvecklingen sker fort och hjärnan börjar utvecklas. Utvecklingen i caudial riktning är
inledningen på bildandet av ryggmärgen.

Neurallisterna blir ”satelliter”. De bildar nervcellskroppar som hamnar på olika ställen med
olika uppgifter i kroppen, såsom sympatiska gränssträngen i ryggen, i huden, uppbyggnad av
skelett, halskärl, hjärtanlag, luftvägar m. fl. funktioner och roller.

Denna differentieringsprocess heter neurulation och uppstår efter c:a 17-22 dagar.

Mesodermlagret utvecklas parallellt. Somiter delar upp kroppens segment. De ger upphov till
muskulatur och skelett. Intermediär mesoderm blir till njurar och könskörtlar. Könscellerna
skapas i gulesäcken men transporteras sedan till mesodermet.

Det ectoderma skiktet skapar ett rör runt de andra skikten, och börjar långsamt kapa av det
ifrån gulesäcken. En bukhåla skapas vid invikningen av embryot.

Embryogenesen pågår från c:a vecka 0 till vecka 3.

Organogenesen: c:a v 3 till v 7
Fetogenesen: från c:a v 7 till förlossning.

Feto = foster

Om skada uppstår under embryogenes avstöts embryot från kroppen. Vid organogenes leder
skada till missbildning. Vid fetogenes uppstår ingen missbildning utan en skada på fostret,
såsom en hjärnskada vid alkoholmissbruk hos modern.

Vävnad

Vävnad avser förband av celler med snarlik funktion.

1. Epitel (epi = utanför, tela = skikt)

• Ytepitel – täcker organytor
• Körtelepitel – utför sekretion

2. Bind- och stödjevävnader

• Egentlig bindväv – senor ledband (geléartad matrix)
• Brosk, revben mm. (matrix som hårdgummi)
 • Benvävnad (benhårt matrix)
• Blod, flytande vävnad (lymfa) (flytande matrix, levrat blod: solitt matrix)

Vävnadsceller uppträder enstaka eller parvis, med distans från varandra. Mellanrummet heter
extracellulärt matrix.

3. Muskelvävnad (som förkortar, kontraherar)

• Skelettmuskel
• Hjärtmuskulatur
• Glatt muskel (i inre organväggar, ex tarm, luftvägar, blodkärl, hårresare i hud mm.)

4. Nervvävnad
• Nervceller (neuron) – signalbärare
• Stödjeceller (CNS: gliaceller, PNS: schwannceller) – vårdar nervceller.

Differentiering = cellers specialisering.

Extracellular mass (ECM) är ämnet som finns mellan celler. Hos embryot heter det
mesenkym.

ECM består av ett grundämne och fibrer och kan liknas vid armerad betong.

Lucker bindväv finns runtom i kroppen och är kaotisk.

Grundsubstans i ECM
• Vatten
• Viktiga makromolekyler
a) Hyaluronsyra, hyaluron Acid: HA, hyaluronan
Repeterande disackarider med negativt laddade karboxidjoner, som binder
natriumjoner. Natriumet attraherar pga osmotiskt tryck vatten. Resultatet blir ett
slemmigt material.
b) Proteoglykaner, PG
En proteinsträng som binder disackarider som barr på en grankvist. Dessa innehåller
SO3- som också binder till natrium, som attraherar vatten.

I brosk finns mycket HA och PG i en särskild broskstruktur där HA-molekyler binder

till flera PG som i sin tur binder till disackarider för att skapa en mycket stor molekyl.

Molekylerna har viskoelastiska egenskaper: de kan pressas på vatten, ändra form och
är elastiska.

• Fibrer
a) Kollagenfibrer
I. Tropokollagen. Trippelkedjor av 1050 aminosyror aggregeras och bildar
tvärstrimmighet. De kräver järn och c-vitamin.
II. Likt kollagen nr I
III. Glesa nätverk. Består av reticulin, retikulära fibrer. Finns i lever, lymfknutor.
IV. Tropokollagen. Basalmembraner. Blir en filt som medger fästyta. Finns i njurens
filterkonstruktion.
 I senor och ledband är kollagen parallellt. I ledkapslar är det huller-om-buller.

b) Elastiska fibrer. Spiralfjädrar bestående av elastin.

Matrixkomponenter

Fibroblastcell
Skapar fibrer i ECM.

Lymfocyter (vita blodkroppar)

Idkar samspråk mellan celler för att skapa immunitet. Vissa blir plasmaceller som skapar
antikroppar (Typ B), vissa attackerar direkt (Typ T).

Makrofag
Storätare. Äter allt möjligt, både eget och främmande. ”Smakar av” och identifierar molekyler
att bli immun mot. Presenterar dessa för lymfocyterna.

Mast cell
Innehåller rikligt med histamin som är granulae. De är redo att släppa ut detta vid angrepp.
Histaminet verkar på blodkärl så att de vidgar sig (rodnad) och släpper ut blodplasma. Dessa
attraherar vita blodkroppar som angriper. En akut inflammation uppstår. Mast cell släpper
också ut heparin som är ett antikoagulerande medel.

Fettcell
Kusin till fibroplast. Ackumulerar fett.

Nervfiber
ECM skapar banor för nervtrådar.

Brosk
Kondocyt = broskcell

Cellerna finns i distanserade hålrum – lakuner.

Det finns olika typer av brosk.

• Hyalint brosk
Hyalin = glas. Bygger delar av bröstkorg. Omvandlas till ben vid åldrande.
• Ledbrosk
Finns i alla ledkontakter, hjälper till vid friktion.
• Fibröst brosk
Trådbrosk. Har en extra stark draghållfasthet tack vare mycket kollagen. Finns mellan
kotor i ryggraden som diskar.

Skelettet
Skelettet indelas i olika kategorier
• Långa ben/rörben: armar mm.
• Korta ben, kompakta/samlade: i hand fot mm.
• Flata ben: bäcken, bröstkorg mm.
• Oregelbundna: kotor mm.
 • Ospneumaticum: luftförande ben, bihålor (pannben, silben).

Långa ben

Diafys – röret i mitten

• Utsida och insida har bindvävshinna: periostium, benhinna.

Epifys – ändar

Metafys – mellanläge

Inne i benet – spongiosa, likt tvättsvamp.

Skallbenen är som en ”sandwich”, med hårda utsidor och spongiosa i mitten.

Osteocyter ligger i lakuner i cirkulära lamellstrukturer. Mellan lamellerna finns det fina
kanaler, canaliculi, som ger näring till alla osteocyter från blodkärl. Osteocyterna tillverkar
mineral, Ca+, Mg+, CO3- och PO4- i en bergartsmässig arkitektur som heter apatitkristaller.
Dessa adderas till HA och PG och ger hårdhet.

Mitt i cirklarna av ben går en kanal, Hafers kanal, som innehåller längslöpande blodkärl.
Dessa heter osteoner.

Osteoclaster bryter ned benets grundsubstans för att balansera benets mängd. Belastning på
skelettet håller osteocyternas produktion igång.

Kollagenet i osteonerna går åt olika riktningar, detta för att klara av vidkrafter.

Bentillverkning

Två principer i fostret

• Intramembranös bennybildning.
Osteoblaster är benets grundceller som ligger mellan periosteum och benet. Dessa
bildar osteoid, ett ostrukturerat matrix. Osteoblasterna blir sedan osteocyter. Dessa
bygger om osteoiden så att blodkärl kommer till. Dessa tillsammans bygger sedan
osteon av kollagen.

• Endochondral bennybildning.
Broskförlaga skapar en krage av ben i mitten. Brosket urholkas i takt med att blodkärl
växer in. En benomvandling av brosket sker. En del brosk blir kvar och ligger som en
skiva mellan metafys och epifys. Den heter epifysisk platta och sköter om benets
längdtillväxt.

Vid fraktur bryts blodkärl i benet som däri koagulerar. Osteoblaster som finns i benets
utkanter upplever det koagulerade blodet som bindväv. Osteoblaster vandrar in i det brutna
benet och skapar ben endochondralt.

Förbindelser, leder
Mellan ben finns det förbindelser, joints.
Bindväv
• Suturer är en typ av bindväv som används för att sammanfoga delar i skallbasen. De
består av kollagen. På foster finns två tydliga fontaneller, en på bakhuvudet som är
triangelformad, och en på framsidan/ovansidan som är rombformad. Vid förlossning
skall den bakre fontanellen komma ut först.
• Syndesmos är ett ligament av tropokollagen som finns mellan tibia och fibula.
• Gomfos håller fast tänderna. Består av kollagen.

Broskfogar
• Synkondros är broskfog med hyalint brosk. Det finns i det första revbenet. För att heta
synkondros måste strukturen vara ben-hyalint brosk-ben. Ingen led får finnas emellan.
Därför heter fogen inte synkondros i resten av revbenen. Ett annat exempel på
synkondros är epifysplattan som utgörs av hyalint brosk.
• Symfys är fibröst brosk som fogar. Det är extra draghållfast och förekommer
exempelvis i diskarna och i fogen mellan blygdbenen (vilken är det som i tal ofta
kallas just ”symfysen”).

Den äkta leden

En hätta av hyalint brosk bekläder benändarna: cartilago articularis. Den skapar glidyta
mellan rörliga ben. Hättorna deltar i formanpassning, formbarhet och svikt i och med sin
viskoelastisticitet.

Benen sammanfogas av en ”strumpa” – capsula articularis, ledkapsel som består av två skikt:

• Det inre, membrana synovialis, ”ledhinnan”. Dess innersta cellager är ett epitel,
synovicyter, som levererar ledvätska, synovia, till ett rum mellan benen, cavum
articulare. Synovia är ett smörjmedel som även nutrierar brosket, som även får näring
från blodkärl i benet. (Brosket själv saknar blodkärl. Det är i angiogenetiskt, d.v.s. det
motverkar blodkärlsbildning. Denna egenskap hos brosket nyttjar man för
tumörbehandling.)

• Det yttre, capsula fibrosa. Håller samman de två benen. Bidrar till balans mellan
rörlighet och stabilitet.

I vissa leder finns en platta med brosk tvärs genom leden, discus articularis. Brosket är en
variant av fibröst rosk. Plattan delar leden i 2 rum. Exempel på discus articularis är käkleden.
Synovialmembranet går inte som en hinna runt discus articularis utan stannar vid benet.

Knäleden
Tibia = skenben
Femur = lårben

Knäleden är den största och mest komplexa leden i kroppen. Den fungerar först och främst
som en gångjärnsled.

Menisker i knät är C-formade. De är formbara och belastningsbara. I mitten av menisker finns

det brosk som har direkt kontakt med benet. Meniskerna har perifer kontakt.
Ligamentum collaterale fibulare och ligamentum collaterale tibiale binder direkt från femur
till fibula resp. tibia.
Korsbanden är två ligament som förhindrar glidning av tibia och femur anteriört eller
posteriört.

Ledtyper
Det finns olika typer av leder och bindningar

• Plane joint, planled. Två starka ledytor möts. Dessa ger möjlighet till en glidrörelse.
Ex. handen och ryggkotorna har planleder. Leden kan vara en stramled. Den är då
nästan orörlig.

• Hinge joint, gångjärnsled. Den kan böja och sträcka. Ex. under- och överarm.

• Pivot joint, vridled el. längsgångjärnled. Ex. radius sitter ihop med ulna med en
vridled, vilket ger möjlighet till supination och pronation i underarmen.

• Condyloid joint, äggled. Eliptisk kropp – eliptisk skålning. Ex. handen mor radius.

• Saddle joint, sadelled. Två komponenter: sadel och rumpa. Ex tumme.

• Ball-and-socket joint, kulled. Sfärisk kula i skål. Ger möjlighet till abduktion-
adduktion, flexion-extension, inåtrotation – utåtrotation. Ex. axel och lårben.

Muskler
Sena = bindväv mellan muskel och skelett
Ligament = bindväv mellan skelett och skelett

Muskelceller innehåller mycket bindväv. De är långa celler som sträcker sig över hela
muskeln. Kallas också muskelfibrer, något felaktigt.

Muskelceller packas till långa trådar av celler, vilka hålls samman av ett bindvävsskikt som
heter endomysium. Dessa packas till ytterligare tjockare trådar som hålls sammans av
perimysium. Alla dessa hålls i sin tur samman av det yttersta lagret bindväv: epimysium.

Muskelkraft överförs genom tendo, senor, till skelettet. Tendo består av kollagentrådar. Senor
kan vara mycket starka, ibland starkare än skelettet det är kopplat till.

Muskelcellen
Muskelceller är långa och har flera cellkärnor. Detta beror på sammansmältningar mellan
myoblaster (stamceller) i de tidiga skeendena. Detta omöjliggör mitos hos cellerna. Cellerna
innehåller myofibriller. Dessa är tvärrandiga pga sin uppbyggnad. De består av segment av
sarcomerer, uppdelade av 2 st. Z-skivor. Dessa är regelbundna proteiner och fungerar som
tvärväggar.

Aktin och myosin är två typer av mikrofilament. De ligger aggregerade omlott. Varje
sarcomer består av ett myosinfilamtn och två aktinfilament. Aktinet är bundet till Z-skivorna.
Myosinet är bundet till det elastiska filamentet titin. Vid kontraktion griper myosinhuvuden
tag i aktinet och för det bakåt. Aktinet är bundet vid Z-skivorna och för ihop dem. Detta ger
det mycket snabbt regelbundet och filamenten kan som max halvera muskelcellens längd.

I muskelcellen finns många mitokondrier nära fibrillerna för att leverera ATP.

Nervceller heter neuron, kopplade till muskler motorneuron. Vid elektrisk puls frisläpper de
vesiklar med acetylkolin, vilket överför order till cellmembranet. Membranet i en muskelcell
heter sarcolemma (grek. sarco = kött). När nervimpuls kommer skickas en elektrisk våg
genom membran och t-tubuli (t tår för transverse.). Det sarcoplasmatiska retiklet
(endoplasmatiskt retikel i muskelcell) frisläpper kalcium som finns lagrat, vilket initierar
muskelkontraktion.

Det finns tre kategorier muskelceller i en muskel, enligt en färgningsteknik som påverkas av
mitokondriers mängd. Starkt färgade, mitokondrierika, är syrekrävande och långsamt
arbetande (aerob). Ofärgade har få mitokondrier och kan jobba i syrebrist (anaerob). De
senare är större och starkare. Intermediära, gråfärgade, celler har en blandad funktion och kan
utvecklas åt de olika hållen.

Muskler samarbetar för att kunna kontrollera rörelser. Agonister är muskler som styr rörelsen
åt ett håll, antagonister motverkar den något för att uppnå balanserad kraft.