Kra vnner, det som fljer nedan r en berttelse om en hndelse som pverkat mig som person s grundligt att

jag r helt vertygad om att jag hade varit en helt annan mnniska om det inte hade intrffat. Det r en redogrelse fr hur man kan lska s mycket att allting frndras, att vrldsbilden rmnar, jorden skakar, himlen faller ner, att allt man ngonsin hllit fr sant stlls p sin spets och vlter ver nda och man inser vad det r som gr livet vrt att leva. Jag talar om den frsta gngen jag hrde Metallicas debutskiva Kill em All. OK, det r en verddig krleksfrklaring till ngot som fr mnga kan te sig ganska banalt. Det kanske r svrfrsteligt hur man kan hlla ett sdant gonblick fr ett av de klarast definierande i ens liv, men mina vnner, ni sitter p stt och vis med facit i hand. Ngonstans mste ju mitt lnga hr, min slitna lderjacka och mitt avslappnade frhllande till hygien komma ifrn. ret mste ha varit 1992. Jag var fyra r gammal vid tillfllet och hade turen att vxa upp i ett hem dr musikintresset var, och fortfarande r, stort. Till fdelsedagar och julaftnar stod alltid CD-skivor hgt p nskelistan och MTV, som vid tiden fortfarande snde musik, gick varmt p TVn. Metallica hade ret innan slagit igenom stort med sitt s kallade svarta album och blivit en angelgenhet fr hela vrlden, och s letade sig Metallicas samlade musikkatalog in ven till Gunders, Eksjs enda riktiga musikaffr. S smningom tog sig ett exemplar av Kill em All, Metallicas debut frn 1983, hem ven till min storebror Carl. Alla som r eller har haft smsyskon vet att de har en irriterande vana att leta sig in i storasyskons rum, vnda upp och ner p allt, kanske ha snder ngot och med all skerhet hitta lappar dr man skrivit namnet p den man rkade vara kr i fr stunden. Som osnuten fyraring var jag inte ett dugg bttre. Ofta brukade mitt skande och stkande inte bra frukt, men en dag 1992 snubblade jag ver Kill em All. Jag frstod inte engelskan, men omslaget talade sitt tydliga sprk. Logotypen var blodrd och ltt blixtformad, och strax under var en bild p en hand som strckte sig efter en slgga i en blodpl. P baksidan var en bild p fyra lnghriga, finniga killar i jeansvstar och lderjackor som rent ut sagt sg skitfrbannade ut. Kort sagt kndes det vldigt lngt frn mitt musiklyssnande dittills, som hade utgjorts av Mora Trsk och En kulen natt-natt-natt. Nr min bror s kom hem blev han frst kungligt rasande, men nr stormen hade lagt sig lyckades jag efter mycket tjat vertala honom att spela skivan fr mig. Eftersom han tyckte att jag var en jobbig skitunge, och skert fortfarande tycker det ngonstans, lt han mig vlja en lt p skivan som jag fick hra kanske femton sekunder av. Av ngon outgrundlig anledning valde jag lt nummer fyra, Jump in the fire. Jag hade aldrig hrt ngot liknande i hela mitt liv. Som med ett trollslag sveptes all Mora Trsk, alla pekfingervalsar, alla Herrar Olsson med bonnagrdar ur min vrld fr att aldrig mer tervnda. Jag hade aldrig hrt en elgitarr, n mindre en distad sdan, jag hade aldrig hrt en sngare som hade s mycket attityd, som skrek mer n han sjng, och jag hade aldrig hrt ngon spela s fort och hrt och skoningslst p ett par trummor. Det finns minnen, och s finns det minnen. Vissa saker man minns r vaga och diffusa, andra saker r s starka att man nstan kan se det framfr sig. Det hr minnet r av en annan art. Det hr minnet r s knsloladdat och verrumplande att allting runt omkring mig nstan svartnade och frsvann vid tillfllet, men jag kan fortfarande ta p knslan. Hur lter d musiken som skakade mig i mina grundvalar? Om man inte r insatt eller intresserad av hrdrock kommer det hr kanske bli svrgreppbart, men jag ska gra mitt bsta fr att frklara det. Man kan ungefr sammanfatta det som att Metallica blandade den typen av europeisk hrdrock som brjade gra sig gllande runt 1980, med representanter som Iron Maiden, Saxon och Motrhead, med intensiteten frn punken. Hrdrocksband hade emellant hllit ett ganska hgt tempo i ltar tidigare, men Kill em All var kanske den frsta hrdrocksskivan ngonsin dr merparten av ltarna antingen var rakt igenom snabba eller hade betydande partier som var det. Gitarrspelet hr inte hemma i den d s populra Van Halen-traditionen, med kliniskt rent och polerat gitarrljud och teknisk flrd, utan pminner i stllet mer om Judas Priest eller Iron Maiden frvisso

tekniskt kompetent men rtt och aggressivt. Skivan r full av gnisslande gitarrsolon som kan liknas vid gammeldags rocksolon efter bluesskalan, men spelade dubbelt s fort. Gitarrljudet r hrligt oputsat, och ver huvud taget knns det som att de krde p hgsta volym nr de spelade in i studion. Det pulserar Sngen r tydligt punkinfluerad det spelar inte s stor roll att inte alla toner sitter p pricken, s lnge det man gr levereras med attityd och intensitet. Basen sticker inte ut s mycket i ljudbilden, men Cliff Burton (som dog 1986 i en bussolycka utanfr Ljungby, Smland dr det ven finns en minnessten ver honom) fr visa sina frdigheter p en lt som utgrs av ett lngt bassolo ((Anesthesia) Pulling Teeth). Texterna r ganska naiva, men har definitivt sin charm. Det handlar om saker som hrdrock som fenomen (Metal Militia), gatuslagsml (Seek and destroy), turnlivet (Hit the Lights, Whiplash), krig (No Remorse), ka bil jttefort (Motorbreath), undergngsscener frn Bibeln (The Four Horsemen, Jump in the fire) och demoniska tyranner (Phantom Lord). Senare skulle Metallicas textrepertoar breddas och omfatta samhllskritik och litterra referenser och annat frfinat, men hr r allting stadigt rotat i hrdrocksklicher. Om det r ngot negativt? S fan heller. Skivan r i mitt tycke fenomenal frn brjan till slut, och innehller inte en dlig sekund, ALLS. Om jag nd mste vlja ngra srskilda hjdpunkter frn skivan s fr jag sga att den frsta lten, Hit The Lights, sammanfattar vad skivan handlar om p ett vldigt bra stt. Lten brjar med ett s kallat rock n roll-intro gitarrerna hamrar loss p ett ackord, trummorna slr p slumpmssiga cymbaler och trampar loss p baskaggen som i brjan knappt hrs, men efter ett tag kar volymen gradvis. Drp kommer en plektrumglidning, en av de enklaste men absolut hftigaste sakerna man kan gra med en gitarr. Man drar helt enkelt plektrum lngs gitarrstrngarna och fr till ett ljud som r svrbeskrivligt, men det nrmsta jag kan komma r nog ljudet av en bomb som faller eller ngot i den stilen. Om ni inte vet hur det lter, kan ni alltid lyssna p lten. Det kommer efter 30 sekunder eller ngot sdant. Gitarriffet kickar in och trummorna stter fart med tvtakt. Efter ungefr tv och en halv minut stannar lten upp, och gitarrerna brjar oackompanjerade spela vad som i princip r bluesskalan rtt upp och ner, trummorna kommer in igen och s stter ett gitarrsolo som varar i en och en halv minut igng, till ltens slut. Det partiet r ett av de absolut bsta som finns i ngon lt, ngonsin, i min bok. Det r rock n roll med alla reglage p elva, hell bent for leather, med en vrld att vinna och ingenting att frlora. Metallica skulle senare finslipa sin aggressiva och fartfyllda variant av hrdrock och gra den mer dynamisk, inkorporera fler influenser frn progressiv rock och klassisk musik och helt enkelt bredda sitt uttrycksstt fr att s smningom ervra vrlden och bli ett av de strsta hrdrocksbanden ngonsin, men den hr oputsade diamanten, som verkligen skakade om min vrld, kommer alltid att hllas fr deras kronjuvel av mig. Fr att lna en formulering frn min kompis Martin: Det knns som en spark i skrevet, men p ett sknt stt. Det r helt sant, och med detta sagt kan betyget inte bli ngot annat n tio brinnande flying v-gitarrer.

Fredrik Sixtensson